Tre mål till vägledning
Ert inflytande sträcker sig långt bortom er själva och ert hem och berör människor över hela jorden.
Ikväll har våra själar sträckt sig mot himlen. Vi har välsignats med vacker musik och inspirerade budskap. Herrens Ande är här.
Syster Julie Beck, Silvia Allred, Barbara Thompson — himlen vare tack för era goda föräldrar, era lärare, era ungdomsledare och andra som insåg era möjligheter.
Låt mig uttrycka en tanke med egna ord:
Det är en ära att få vara här med er. Jag vet att det förutom er som är här i konferenscentret idag finns många tusen som ser och lyssnar till mötet via satellit.
Jag inser att jag är i minoritet och måste se upp med vad jag säger. Jag kommer att tänka på mannen som steg in i en bokhandel och bad expediten — en kvinna — om hjälp. ”Har ni boken Mannen, kvinnans herre?” Expediten såg honom rakt i ögonen och sade sarkastiskt: ”Kolla i fantasy-avdelningen!”
Jag försäkrar er ikväll att jag hedrar er, kyrkans kvinnor, och är mycket medveten om, för att citera William R Wallace, att ”handen som gungar vaggan styr världen”.2
År 1901 sade president Lorenzo Snow: ”Hjälpföreningens medlemmar har … betjänat de lidande, de har kärleksfullt omfamnat de faderlösa och änkorna och de har hållit sig obesmittade av världen. Jag vittnar om att det inte finns ädlare eller mer gudfruktiga kvinnor i världen än de som finns i Hjälpföreningen.”3
Liksom på president Snows tid finns det idag, här och nu, besök att göra, hälsningar att framföra och hungriga själar att mätta. När jag begrundar dagens Hjälpförening, i tacksamhet för förmånen att få tala till er, vänder jag mig till vår himmelske Fader och ber om hans gudomliga vägledning.
I den andan känner jag att jag bör ge varje medlem i Hjälpföreningen runt om i världen tre mål att uppnå:
-
1. Studera flitigt.
-
2. Be innerligt.
-
3. Tjäna villigt.
Låt oss tala om dessa mål. För det första, studera flitigt. Världens Frälsare sade: ”Söken i de allra bästa böcker efter visdom; söken efter kunskap genom att studera och tro.”4 Han tillade: ”Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig.”5
Studier i skrifterna stärker vårt eget och våra familjemedlemmars vittnesbörd. Våra barn växer idag upp omgivna av röster som uppmanar dem att överge det som är rätt och i stället söka världens nöjen. Om de inte har en fast grund i Jesu Kristi evangelium, ett vittnesbörd om sanningen och är fast beslutna att leva rättfärdigt, påverkas de av dessa röster. Det är vårt ansvar att stärka och beskydda dem.
I oroväckande hög grad undervisas våra barn idag av media, däribland Internet. I Förenta staterna rapporteras att ett barn tittar på TV i genomsnitt fyra timmar om dagen, och att en stor del av den tiden fylls av program fyllda av våld, alkohol, droger och sex. Filmer och videospel ingår inte i de här fyra timmarna.6 Och statistiken är i stort sett densamma i andra industriländer. Budskapen som förs fram via TV, filmer och andra media står ofta i direkt motsats till det som vi vill att våra barn ska söka sig till och hålla kärt. Det är vårt ansvar att inte bara undervisa dem och ge dem en fast grund i andlighet och lära, utan också att hjälpa dem stå fast, oavsett vilka yttre krafter de stöter på. Det krävs mycket tid och ansträngning från vår sida — och för att kunna hjälpa andra måste vi själva ha det andliga och moraliska modet att stå emot det onda vi möter på alla fronter.
Vi lever i den tid som omtalas i 2 Nephi, kapitel 9:
”O, vilken fåfänga, vilka svagheter, vilken dårskap hava icke människor! Om de äro lärda, tro de sig vara visa, och de hörsamma ej Guds råd utan åsidosätta det och tro, att de av sig själva hava kunskap, varför deras visdom är dårskap och gagnar dem ej. De skola förgås.
Att vara lärd är bra, om man hörsammar Guds råd.”7
Vi måste ha modet att hålla fast vid våra normer trots världens hån. President J Reuben Clark Jr, som i många år var medlem i första presidentskapet, sade: ”Det är inte okänt med fall där människor som anses troende … har ansett att de, eftersom de genom att intyga sin fullständiga tro skulle kunna ådra sig sina icke-troende kollegors hån, antingen måste modifiera eller bortförklara sin tro, eller på ett destruktivt sätt späda ut den, eller till och med låtsas förkasta den. Sådana är hycklare.”8
Jag kommer att tänka på de mäktiga verserna i andra Timoteusbrevet i Nya testamentet, kapitel 1, verserna 7 och 8:
”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.
Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre.”
Förutom studier i andliga ämnen är världslig utbildning viktig. Vår framtid är ofta oviss, och därför är det bra att förbereda sig för alla eventualiteter. Statistiken visar att ni vid något tillfälle, på grund av en makes sjukdom eller bortgång eller på grund av ekonomiska faktorer, kanske måste sörja ekonomiskt för er familj. En del av er gör redan det. Jag uppmanar er att skaffa er en utbildning — om ni inte redan gör det eller redan har gjort det — så att ni är förberedda på att försörja familjen om det blir nödvändigt.
Era talanger ökar när ni studerar och utbildar er. Ni blir bättre på att hjälpa er familj med deras studier och ni får frid i sinnet eftersom ni vet att ni är förberedda för de eventualiteter som ni kan ställas inför.
Jag upprepar: Studera flitigt.
Det andra målet jag vill nämna är: Be innerligt. ”Bed alltid, så skall jag utgjuta min Ande över dig, och stor skall din välsignelse bliva.”9
Kanske har vårt behov aldrig varit större än nu av att be och lära våra barn att be. Bön är ett skydd mot frestelse. Det är genom uppriktig och innerlig bön som vi kan få de välsignelser vi behöver och det stöd som krävs för att vi ska ta oss fram genom denna tidvis svåra och prövande resa vi kallar dödligheten.
Vi kan lära våra barn och barnbarn hur viktig bönen är, både genom ord och exempel. Här är ett exempel på undervisning genom föredöme, som beskrevs i en mors brev till mig. ”Käre president Monson: Ibland undrar jag om jag verkligen har något inflytande på mina barn. Eftersom jag är ensamstående och måste ha två jobb för att kunna försörja oss kommer jag ibland hem till kaos, men jag ger aldrig upp hoppet.”
Hon beskriver hur hon och hennes barn såg på generalkonferensen, där jag talade om bön. Hennes son sade: ”Mamma, du har redan lärt oss det där.” Hon frågade ”Vad menar du?” Hennes son svarade: ”Jo, du har lärt oss att be och visat oss hur man gör det, och för några kvällar sedan gick jag till ditt rum för att fråga dig om någonting och du stod på knä och bad till vår himmelske Fader. Om han är viktig för dig, så blir han viktig för mig.” Brevet avslutades med orden: ”Man får nog aldrig veta vilket inflytande man har förrän ett barn ser att man själv gör det som man har försökt lära barnet att göra.”
För några år sedan alldeles innan jag for från Salt Lake City för att delta i Scouternas årsmöte i Atlanta i Georgia, beslöt jag mig för att ta med mig tillräckligt många exemplar av New Era för att kunna dela med mig av denna utmärkta tidning till scoutledarna. När jag kom fram till mitt hotell i Atlanta öppnade jag tidningspaketet. Jag såg att min sekreterare av någon anledning gett mig två extra exemplar av juninumret, ett nummer som handlade om tempeläktenskap. Jag lämnade de två tidningarna på hotellrummet och delade som planerat ut de andra.
Under mötenas sista dag kände jag inte för att delta i den planerade lunchen utan kände mig manad att återvända till mitt rum. Telefonen ringde när jag steg in genom dörren. Det var en medlem som ringde. Hon hade hört att jag var i Atlanta. Hon presenterade sig och frågade om jag var villig att välsigna hennes tioåriga dotter. Jag gick villigt med på det och hon sade att hon, hennes make och deras dotter och son genast skulle komma till mitt hotellrum. Medan jag väntade bad jag om hjälp. Konferensens buller ersattes av den känsla av frid som åtföljer bönen.
Så knackade det på dörren och jag fick tillfälle att träffa en speciell familj. Den tioåriga dottern gick med kryckor. Cancern hade tvingat dem att amputera hennes vänstra ben — men hennes ansikte strålade och hennes tillit till Gud sviktade inte. En välsignelse gavs. Mor och son knäböjde vid sidan av sängen medan fadern och jag lade våra händer på den unga dotterns huvud. Vi vägleddes av Guds Ande. Dess kraft gjorde oss ödmjuka.
Jag kände tårarna rinna nedför kinderna och droppa ner på mina händer där de vilade på detta vackra Guds barns huvud. Jag talade om eviga förordningar och familjens upphöjelse. Herren manade mig att uppmana familjen att inträda i Guds heliga tempel. Efter välsignelsen fick jag veta att ett sådant tempelbesök var planerat. Frågor om templet ställdes. Jag hörde ingen röst från himlen och såg inte heller någon syn. Men klart och tydligt hörde jag orden i mitt sinne: ”Hänvisa till New Era”. Jag tittade mot byrån, och där låg de två extra exemplaren av New Era som handlade om templet. Ett exemplar gavs till dottern och ett till föräldrarna. Vi gick igenom det tillsammans.
Familjen sade adjö och det blev återigen tyst i rummet. En bön av tacksamhet föll sig naturlig och, återigen, beslutet att alltid ha tid till bön.
Mina kära systrar, be inte om uppgifter ni är kapabla att utföra, utan be att ni ska vara kapabla att utföra alla era uppgifter. Då är det inget mirakel att ni kan utföra era uppgifter, utan ni är själva miraklet.
Be innerligt.
Slutligen, tjäna villigt. Ni är en mäktig kraft i det godas tjänst, en av de mäktigaste i världen. Ert inflytande sträcker sig långt bortom er själva och ert hem och vidrör människor över hela jorden. Ni har räckt ut er hand till era bröder och systrar tvärs över gatan, över städer, över landet, över kontinenter och över hav. Ni förkroppsligar Hjälpföreningens motto: ”Kärleken förgår aldrig.”
Ni är naturligtvis omgivna av tillfällen att tjäna. Utan tvekan ser ni ibland så många möjligheter att tjäna att ni blir överväldigade. Var ska ni börja? Hur ska ni hinna med allt? Hur kan ni avgöra, bland alla behov ni ser, var och hur ni bör tjäna?
Ofta är det små saker som lyfter och välsignar andra: En fråga om hur familjen mår, några uppmuntrande ord, en uppriktig komplimang, ett litet tackkort, ett kort telefonsamtal. Om vi är observanta och uppmärksamma, och om vi följer maningarna vi får, kan vi uträtta mycket gott. Ibland krävs det naturligtvis mer.
Jag hörde nyligen talas om hur en mor kärleksfullt fick hjälp när hennes barn var mycket små. Hon gick ofta upp mitt i natten för att ta hand om sina små barn, som mödrar gör. Hennes vän och granne tvärs över gatan brukade komma förbi dagen efter och säga: ”Jag såg att lampan var tänd hos dig i natt och förstår att du var uppe med barnen. Jag tar med dem hem ett par timmar så du kan ta en tupplur.” Den tacksamma modern sade: ”Jag var så tacksam för hennes välkomna erbjudande. Det var inte förrän det hade hänt många gånger som jag insåg att om hon hade sett att min lampa var tänd mitt i natten så måste hon ha varit uppe med ett av sina barn också och behövde en tupplur lika mycket som jag. Hon lärde mig något viktigt och jag har sedan dess försökt vara lika flitig som hon att söka efter tillfällen att tjäna andra.”
Oräkneliga är de gånger som den stora armén av besökslärare i Hjälpföreningen har tjänat andra. För några år sedan hörde jag talas om två av dem som hjälpte en sörjande änka, Angela, min kusins barnbarn. Angelas man och en av hans vänner hade åkt skoter och begravts under en lavin. De efterlämnade båda en gravid hustru — Angela väntade deras första barn och vännens hustru väntade inte endast barn utan hade redan en liten. Under Angelas mans begravning berättade biskopen att han hade åkt hem till Angela så snart han hörde talas om den tragiska olyckan. Strax efter det att han anlänt ringde det på dörren. Dörren öppnades och där stod Angelas två besökslärare. Biskopen sade att han såg hur de uppriktigt visade Angela kärlek och medlidande. De tre kvinnorna grät tillsammans och det var uppenbart att dessa två underbara besökslärare brydde sig mycket om Angela. Som kanske endast kvinnor kan nämnde de stilla — utan att bli ombedda — precis vad de skulle hjälpa henne med. Att de skulle hålla sig i närheten så länge som Angela behövde dem var uppenbart. Biskopen uttryckte sin djupa tacksamhet för att han visste att hon hade verkligt stöd under den närmaste tiden.
Sådana handlingar i kärlek och medlidande upprepas om och om igen av de underbara besökslärare vi har i kyrkan — inte alltid vid sådana dramatiska tillfällen, men ändå lika innerligt.
Jag lovordar er som med kärleksfull omsorg och medkänsla ger mat åt de hungriga, kläder åt de nakna och husrum åt de hemlösa. Han som märker om en sparv faller till marken är helt säkert inte omedveten om sådant tjänande. Önskan att lyfta, villighet att hjälpa och godhet att ge kommer från ett hjärta fyllt av kärlek. Tjäna villigt.
Vår älskade profet, president Gordon B Hinckley, sade om er: ”Gud inplanterade hos kvinnan något gudomligt som uttrycker sig i stilla styrka, förfining, frid, godhet, dygd, sanning och kärlek.”10
Mina kära systrar, må vår himmelske Fader välsigna var och en av er, gift eller ogift, i ert hem, i er familj, i ert liv — att ni må vara värdiga att hälsas av världens Frälsare på detta underbara sätt: ”Bra, du gode och trogne tjänare.”11 Detta är min bön, i det att jag välsignar er, och även James E Fausts älskade hustru Ruth som sitter här på första raden, och hennes familj, i Jesu Kristi namn, amen.