Gör anspråk på dyrbara och mycket stora löften
Herren ger generösa löften och betygar att han inte ska avvika från dessa löften.
De trofasta heliga i Söderhavet hälsar till er och sänder er sin kärlek.
Evangeliets första grundsats är tro på Herren Jesus Kristus. Det innefattar tro på hans gudomliga födelse och himmelska härkomst och tro på att han, under sin Faders ledning, skapade jorden och allt som finns på den. (Se Joh 1:10; Mosiah 3:8.) Själva kärnan i vår tro på Kristus är vissheten om att våra synder, genom hans försoningsoffer, om de ”än är blodröda, kan bli snövita”. (Se Jes 1:18.)
Tron på Kristus innefattar kunskapen om att han efter sin korsfästelse uppstod från graven, och att hans uppståndelse gjorde det möjligt för hela mänskligheten att leva på nytt. (Se 1 Kor 15:21–23.) Tron på Kristus är övertygelsen om att han och hans himmelske Fader visade sig för en ung man, Joseph Smith, och banade väg för alltings återställelse i tidernas fullhets utdelning. Jesus Kristus är överhuvudet i den kyrka som bär hans heliga namn.
Tron på Herren Jesus Kristus är uppenbar när vi tror på hans lärdomar och gör anspråk på hans ”dyrbara och mycket stora löften” och får ”del av gudomlig natur”. (2 Petr 1:4) Otaliga löften förkunnas av hans profeter och Herren lovar oss att hans ord ”icke [skola] förgås utan skola alla fullbordas, vare sig de hava talats med min egen röst eller med mina tjänares, ty det är detsamma”. (L&F 1:38)
I dessa sista dagar har Herren uppenbarat att ”när vi erhålla någon välsignelse från Gud, så sker detta genom lydnad för den lag, enligt vilken den är lovad”. (L&F 130:21) Herren ger generösa löften och betygar att han inte ska avvika från dessa löften, för han har sagt: ”Jag, Herren, är bunden, när I gören vad jag säger, men när I icke gören vad jag säger, haven I intet löfte.” (L&F 82:10)
Dyrbara och mycket stora löften
Ett av Herrens oräkneliga dyrbara och mycket stora löften är förlåtelse för våra synder när vi ”bekänner dem och övergiver dem”. (L&F 58:43; se också L&F 1:32.) Löftet att himlens fönster ska öppnas infrias för dem som trofast betalar ett fullt tionde (se Mal 3:10) och de som följer visdomsordet lagrar ”stora skatter av kunskap”. (L&F 89:19)
Att bli obefläckad av världen är löftet till dem som håller sabbatsdagen helig. (Se L&F 59:9; 2 Mos 31:13.) Gudomlig vägledning och inspiration lovas dem som ”mättar sig med Kristi ord” (se 2 Nephi 32:3) och som ”tillämpar … all helig skrift” på sig själva. (1 Nephi 19:23)
Frälsaren lovade också att ”vadhelst I bedjen Fadern om i mitt namn, som är rätt, troende att I skolen få, se, det skall givas eder”. (3 Nephi 18:20) Vi har också fått löftet att den Helige Anden ska vara vår ständige följeslagare när vi ”alltid pryder våra tankar med dygd”. (Se L&F 121:45–46.) Vi kan också göra anspråk på fastans andligt befriande löfte som lossar ”orättfärdiga bojor”, ”löser okets band” och ”bryter sönder alla ok”. (Jes 58:6)
De som beseglats i heliga tempel och som trofast håller sina förbund får ta emot Guds härlighet som är ”en fullhet och en fortsättning på släkten från evighet till evighet”. (L&F 132:19)
Med vår jordiska otålighet förlorar vi ibland Herrens stora löften ur sikte och hindrar dessa löften från att gå i fullbordan genom vår olydnad. Herren har förkunnat:
”Vem är jag, säger Herren, som lovat och icke hållit?
Jag befaller, och människan åtlyder icke; jag återkallar, och hon går miste om välsignelsen.
Då säga de i sina hjärtan: Detta är icke Herrens verk, ty han har icke hållit sina löften. Men ve dem, ty deras lön väntar dem nedanifrån och icke ovanifrån.” (L&F 58:31–33)
Att i fjärran se det som var utlovat
Några av trons viktiga beståndsdelar är tålamod, fördragsamhet och att härda ut till änden. Aposteln Paulus berättar om Abels, Enoks, Noas, Abrahams och Saras tro, och sammanfattar den med orden: ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden.” (Hebr 11:4–13) Dessa trofasta heliga visste att detta jordeliv var en resa och inte deras slutliga destination.
När Abram var 75 år gammal lovade Herren honom: ”Jag [skall] göra dig till ett stort folk.” — Detta lovade han när Abram och Saraj ännu inte hade några barn. (1 Mos 12:2) Han var 86 år när Sarajs slavinna Hagar ”födde Ismael åt honom”. (1 Mos 16:16)
Och Herren ändrade Abrams namn till Abraham och Sarajs namn till Sara, och när han var nästan 100 och hon var 90 fick de löftet att Sara skulle föda en son som skulle heta Isak. (Se 1 Mos 17:17, 19.) På grund av deras tvivel frågade Herren: ”Skulle något vara omöjligt för Herren?” (1 Mos 18:14) Och ”Sara blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom” (1 Mos 21:2) och Herren lovade Abraham: Jag skall ”göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand”. (1 Mos 22:17)
Den unge Isak växte upp och när han var 40 år gammal gifte han sig med Rebecka. ”Isak bad till Herren för sin hustru Rebecka, eftersom hon inte kunde få barn. Och Herren bönhörde honom så att hans hustru Rebecka blev havande” och hon födde två tvillingsöner, Esau och Jakob, när deras far var 60 år gammal. (Se 1 Mos 25:20–26.)
När Jakob vuxit upp och nått lämplig ålder skickade hans föräldrar honom till Labans hem där han träffade Labans två döttrar Lea och Rakel. Jakob sade till Laban: ”Jag vill arbeta åt dig i sju år för Rakel, din yngre dotter … Så arbetade Jakob i sju år för Rakel, men för honom var det bara som några dagar eftersom han älskade henne.” (1 Mos 29:18, 20)
Ni minns säkert hur Laban lurade den unge Jakob så att han först gifte sig med Lea och sedan med Rakel. ”När Herren såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam medan Rakel var ofruktsam.” (1 Mos 29:31) Och Lea födde Ruben och sedan Simeon, Levi och Juda. Under tiden förblev Rakel barnlös. (Se 1 Mos 29:32–35.)
I allt starkare avundsjuka och stigande desperation krävde Rakel en dag av Jakob: ”Skaffa mig barn, annars dör jag.” (1 Mos 30:1) Lea födde sedan ytterligare två söner och en dotter.
Herren dröjer inte med sina löften
Aposteln Petrus vittnade att ”Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod” med oss. (2 Petr 3:9) I vår tid när det finns snabbkemtvättar och snabbmat kan det ibland kännas som om en kärleksfull himmelsk Fader har tappat bort våra stora löften eller lagt dem på hyllan, eller arkiverat dem under fel namn. Det var så Rakel kände sig.
Men efter en tid träffar vi på fyra av de vackraste orden i de heliga skrifterna: ”Gud tänkte på Rakel.” (1 Mos 30:22) Och hon välsignades först med sonen Josef och sedan med Benjamin. Det finns miljoner människor på jorden idag som är Josefs efterkommande och som har tagit till sig Abrahams löfte att genom deras ansträngningar ”skola jordens alla släkten bliva välsignade, ja, med evangeliets välsignelser, vilka äro frälsningens välsignelser, ja, det eviga livets”. (Abraham 2:11)
När himlens löften ibland verkar befinna sig i fjärran, är det min bön att vi, var och en av oss, håller fast vid dessa dyrbara och mycket stora löften och aldrig släpper taget. Och liksom Gud tänkte på Rakel kommer Gud att tänka på er. Detta vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.