Mrs Patton — Berättelsen fortsätter
Jag är säker på att vår himmelske Fader var uppmärksam på hennes behov och ville att hon skulle höra evangeliets tröstande ord.
Jag saknar min kollega James E Faust idag och vill uttrycka min kärlek till hans kära hustru och familj. Jag är säker på att han tjänar Herren på en annan plats. Jag vill hälsa de nyligen inröstade generalauktoriteterna, president Eyring, äldste Cook och äldste González, välkomna och försäkra dem att de har mitt fulla stöd.
För trettioåtta år sedan på en generalkonferens i Tabernaklet på Temple Square talade jag om en av mina barndomsvänner, Arthur Patton, som avled i unga år. Talet hade titeln ”Mrs Patton, Arthur lever”.1 Jag riktade mitt tal till Arthurs mor, Mrs Patton, som inte var medlem i kyrkan. Även om jag inte hyste stora förhoppningar om att Mrs Patton verkligen skulle höra mitt tal så ville jag dela med mig till alla som kunde lyssna på min röst av det härliga budskapet om hopp och kärlek. Nyligen har jag känt mig manad att på nytt tala om Arthur och berätta för er vad som hände efter mitt ursprungliga budskap.
Låt mig först få berätta om Arthur. Han hade blont, lockigt hår och ett stort öppet leende. Han var längre än någon annan pojke i klassen. Jag antar att det var därför som Arthur, år 1940, då den stora konflikt som skulle komma att kallas andra världskriget drabbade en stor del av Europa, kunde lura rekryteringsofficerarna och skriva in sig vid marinen endast 15 år gammal. För Arthur och de flesta av pojkarna var kriget ett stort äventyr. Jag minns hur imponerande han såg ut i marinens uniform. Hur mycket önskade vi inte att vi var äldre, eller åtminstone längre, så att vi också kunde ta värvning.
Ungdomstiden är en mycket speciell tid i livet. Som Longfellow skrev:
Ungdomen är så vacker! Den skimrar så ljust,
i illusioner, ambitioner, drömmar!
Begynnelsernas bok, berättelse utan slut,
varje flicka en hjältinna, varje man en vän!2
Arthurs mor var så stolt över den blå stjärna som prydde hennes vardagsrumsfönster. Den visade för varje förbipasserande att hennes son bar sitt lands uniform och var i aktiv tjänst. När jag gick förbi huset öppnade hon ofta dörren och bjöd in mig för att läsa det senaste brevet från Arthur. Hennes ögon brukade fyllas med tårar och jag blev sedan ombedd att läsa högt. Arthur betydde allt för sin mor, som var änka.
Jag kan fortfarande se framför mig Mrs Pattons slitna händer då hon försiktigt stoppade tillbaka brevet i kuvertet. Detta var hårt arbetande händer eftersom Mrs Patton städade i en kontorsbyggnad i stadens centrala delar. Varje dag i hennes liv förutom söndagarna kunde man se henne komma gående på trottoaren med hink och borste i handen, det grå håret tillbakadraget i en fast knut och hennes skuldror trötta av arbete och böjda av ålder.
I mars 1944, då kriget rasade intensivt, förflyttades Arthur från USS Dorsey, en jagare, till USS White Plains, ett hangarfartyg. Under tiden i Saipan i södra Stilla havet, blev fartyget attackerat. Arthur var en av de ombordvarande som gick förlorade i havet.
Den blå stjärnan togs bort från sin helgade plats på vardagsrumsfönstret i familjen Pattons hem. Den ersattes av en stjärna i guld, vilket visade att den som den blå stjärnan representerade hade dödats i strid. Ett ljus slocknade i Mrs Pattons liv. Hon trevade sig fram i yttersta mörker och djup förtvivlan.
Med en bön i mitt hjärta närmade jag mig den bekanta gångbanan till familjen Pattons hem och undrade vilka tröstande ord som skulle kunna komma från en enkel pojkes läppar.
Dörren öppnades och Mrs Patton omfamnade mig som om jag varit hennes son. Hemmet blev ett kapell då en hårt prövad mor och en otillräcklig pojke knäböjde i bön.
När vi reste oss upp från våra knän såg Mrs Patton in i mina ögon och sade: ”Tommy, jag är inte medlem i någon kyrka, men du är det. Tala om för mig, kommer Arthur att leva igen?” Efter bästa förmåga vittnade jag för henne om att Arthur verkligen skulle leva igen.
När jag berättade om detta på generalkonferensen för dessa många år sedan nämnde jag att jag hade förlorat kontakten med Mrs Patton men att jag återigen ville besvara hennes fråga: ”Kommer Arthur att leva igen?”
Jag berättade om världens Frälsare, som vandrade på de dammiga vägarna i byar som vi nu vördnadsfullt kallar för det heliga landet, som fick de blinda att se, de döva att höra, de lama att gå och de döda att leva. Jag talade om honom, som mjukt och kärleksfullt försäkrade oss: ”Jag är vägen och sanningen och livet.”3
Jag förklarade att livets plan och en förklaring om dess eviga färd kommit till oss från himlens och jordens Herre, ja, Herren Jesus Kristus. För att förstå meningen med döden måste vi förstå livets mening.
Jag vittnade om att Herren i denna tidsutdelning förkunnade: ”Nu, sannerligen säger jag eder: Jag var i begynnelsen hos Fadern och är den Förstfödde.”4 ”Människan var även i begynnelsen hos Gud.”5
Profeten Jeremia skrev:
”Herrens ord kom till mig. Han sade:
Innan jag formade dig … utvalde jag dig, och innan du kom fram … helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken.”6
Från denna majestätiska värld av andar inträder vi på livets stora scen för att visa vår lydnad mot allt det som Gud har befallt. Under jordelivet växer vi upp från hjälplöst spädbarnstillstånd till vetgirig barndom och därefter till reflekterande mognad. Vi erfar glädje och sorg, förverkligande och besvikelse, framgång och misslyckande. Vi smakar det söta och upplever det bittra. Detta är jordelivet.
Därefter får var och en uppleva det vi kallar döden. Ingen är undantagen. Alla måste passera igenom dess portar.
För de flesta är det något olycksbådande och mystiskt med denna ovälkomna gäst som kallas döden. Kanske det är rädsla för det okända som gör att många fruktar dess ankomst.
Arthur Patton dog tidigt. Andra dröjer kvar. Vi vet genom Guds uppenbarade ord att ”alla människors andar tagas hem till Gud, som gav dem liv, så snart de skiljas från den dödliga kroppen”.7
Jag försäkrade Mrs Patton och alla andra som lyssnade att Gud aldrig skulle överge dem — att han sände sin enfödde Son till världen för att undervisa genom exempel om det liv vi skulle leva. Hans Son dog på korset för att återlösa hela människosläktet. Hans ord till den sörjande Marta och till sina lärjungar skänker oss tröst idag:
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör,
och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”8
”I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? …
jag [skall] komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.”9
Jag upprepade Johannes uppenbararens och aposteln Paulus vittnesbörd. Johannes skriver:
”Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen …
Och havet gav igen de döda som fanns i det.”10
Paulus förkunnade: ”Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.”11
Jag förklarade att ända till uppståndelsens härliga morgon så vandrar vi i tro. ”Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte.”12
Jag försäkrade Mrs Patton om att Jesus gav följande inbjudan till henne och alla andra:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.”13
Som en del av mitt budskap förklarade jag för Mrs Patton att en sådan kunskap skulle hjälpa henne i hennes sorg — att hon aldrig skulle befinna sig i den otroendes tragiska situation, som efter att ha förlorat sin son hördes säga då hon såg hur kistan sänktes ner i moder jord: ”Farväl, min pojke. Farväl, för alltid.” Istället, med upphöjt huvud, oförskräckt och med orubblig tro, kunde hon lyfta upp sina ögon då hon såg bortom det blå Stilla havets mjuka vågor och viska: ”Farväl, Arthur, min dyrbare son. Farväl, tills vi möts igen.”
Jag citerade Tennysons ord, som om de hade riktats till henne från Arthur:
Aftonsol och dag som dör:
ett bud på mig till slut!
Ej klage ebben, när ur hamn den för
mig långt mot havet ut …
Skymning och klockors ljud,
och natten förestår!
Ej ljude klagan, när på himmelens bud
ombord jag går!
Ty fastän ebben bär mig fjärran ut,
från tidens trängre värld,
jag får väl se, förklarad då,
den lots, som styr min färd.14
När jag avslutade mitt budskap för dessa många år sedan bar jag för Mrs Patton mitt personliga vittnesbörd som ett särskilt vittne, och talade om för henne att Gud vår Fader tänkte på henne — att hon genom uppriktig bön kunde samtala med honom. Att också han hade en Son som dog, ja, Herren Jesus Kristus. Att han är vår förespråkare hos Fadern, Fridsfursten, vår Frälsare och gudomlige Återlösare, och att vi en dag skulle se honom ansikte mot ansikte.
Jag hoppades att mitt budskap till Mrs Patton skulle nå fram och vidröra andra som förlorat nära och kära.
Och nu, mina bröder och systrar, ska jag berätta för er vad som hände. Jag framförde mitt konferensbudskap den 6 april 1969. Återigen: Jag hade föga eller ingen förhoppning om att Mrs Patton verkligen skulle höra talet. Jag hade ingen anledning att tro att hon skulle lyssna på generalkonferensen. Som jag nämnde var hon inte medlem i kyrkan. Och därefter fick jag veta att något som liknade ett underverk hade ägt rum. Utan att ha en aning om vilka som skulle tala på konferensen, eller vilka ämnen de skulle tala om, inbjöd sista dagars heliga grannar till Mrs Terese Patton i Kalifornien, dit hon hade flyttat, henne till sitt hem för att lyssna till en konferenssession tillsammans med dem. Hon tackade ja till deras inbjudan och lyssnade alltså på just den session där jag riktade mig till henne personligen.
Under den första veckan i maj 1969 fick jag till min förvåning och glädje ett brev poststämplat Pomona, Kalifornien, och daterat 29 april 1969. Det var från Mrs Terese Patton. Jag ska återge en del av detta brev för er:
”Käre Tommy!
Jag hoppas att du inte tar illa upp om jag kallar dig Tommy, eftersom jag alltid tänker på dig på det sättet. Jag vet inte hur jag ska tacka dig för det tröstande tal du gav.
Arthur var 15 år när han tog värvning i marinen. Han dödades en månad före sin 19-årsdag den 5 juli 1944.
Det var underbart av dig att tänka på oss. Jag vet inte hur jag ska tacka dig för dina tröstande ord, både när Arthur dog och igen i ditt tal. Jag har haft många frågor under årens lopp och du har besvarat dem. Jag känner frid nu angående Arthur … Må Gud välsigna och bevara dig för alltid.
Varma hälsningar,
Terese Patton”15
Mina bröder och systrar, jag tror inte att det var en slump att jag kände mig manad att ge detta speciella budskap under generalkonferensen i april 1969. Inte heller tror jag att det var en tillfällighet att Mrs Terese Patton inbjöds av sina grannar att komma till deras hem för just denna session av konferensen. Jag är säker på att vår himmelske Fader var uppmärksam på hennes behov och ville att hon skulle höra evangeliets tröstande ord.
Även om Mrs Patton för länge sedan lämnat jordelivet har jag känt mig starkt manad att berätta för er om det sätt varpå vår himmelske Fader välsignade och såg till henne, en änka, i hennes behov. Med all min själs styrka vittnar jag om att vår himmelske Fader älskar var och en av oss. Han hör det ödmjuka hjärtats böner, han hör våra rop om hjälp, som han hörde Mrs Patton. Hans Son, vår Frälsare och Återlösare, talar till var och en av oss idag: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom.”16
Lyssnar vi efter denna knackning? Hör vi denna röst? Öppnar vi denna dörr för Herren, för att få den hjälp som han är så redo att ge? Det är min bön att vi ska göra det, i Jesu Kristi heliga namn, amen.