De svaga och enkla i kyrkan
Ingen medlem i kyrkan anses av Herren vara högre eller lägre än någon annan.
Vi hedrar president James E Faust. Vi saknar honom. Hans älskade hustru Ruth är här tillsammans med oss denna morgon. Må hon känna vår kärlek. Vi välkomnar dem som har kallats till ämbetena som president Hinckley har beskrivit.
Å allas våra vägnar som har fått ert stöd idag lovar vi att göra vårt allra bästa för att vara värdiga det förtroende som visats oss.
Vi har röstat på kyrkans generalämbetsmän under en högtidlig, helig procedur. Denna offentliga procedur äger rum närhelst ledare eller lärare kallas till eller blir avlösta från ett ämbete, eller närhelst det sker en omorganisering i stavar, församlingar, kvorum eller biorganisationer. (Se L&F 124:123, 144; se också L&F 20:65–67; 26:2.) Den är unik för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Vi vet alltid vem som är kallad att leda eller undervisa och har möjlighet att stödja eller motsätta oss åtgärden. Detta var inte ett mänskligt påfund utan lades fram i uppenbarelserna: ”Ingen skall tillåtas att gå ut att predika mitt evangelium eller uppbygga min kyrka utan att han ordineras av någon, som har myndighet och om vilken kyrkan vet, att han har myndighet och blivit regelrätt ordinerad av kyrkans ledare.” (L&F 42:11; kursivering tillagd) På så sätt skyddas kyrkan mot eventuella bedragare som vill ta över kvorum, församling, stav eller hela kyrkan.
Det finns en annan princip som är unik för Herrens kyrka. Alla ämbeten som gäller undervisning och ledarskap fylls av medlemmar i kyrkan. Också detta har framlagts i skrifterna. En vers i Läran och förbunden grundlade för all framtid ordningen för ledarskapet i kyrkan. Detta var nytt i sitt slag, förvisso inte någon sedvänja i de kristna kyrkorna, vare sig då eller nu:
”Därför har jag, Herren, kallat min tjänare Joseph Smith den yngre och talat till honom från himmelen och givit honom befallningar, emedan jag visste, att olyckor skulle drabba jordens invånare.
De svaga i världen skola komma fram och nedbryta de starka och mäktiga …
på det … var och en må tala i Herren Guds, ja, världens Frälsa res namn,
att tron må tilltaga på jorden,
att mitt eviga förbund må upprättas,
så att fullheten av mitt evangelium må kungöras av de svaga och ringa till världens ändar och för konungar och regenter.
Se, jag är Gud och har talat detta. Dessa äro mina befallningar, och de gåvos till mina tjänare i deras svaghet enligt deras språk, så att de skulle kunna förstå dem.” (L&F 1:17, 19–24)
Jag är djupt tacksam över dessa skriftställen, vilka förklarar att Herren ska använda ”de svaga i världen”.
Det är varje medlems ansvar att ta emot kallelsen att tjäna.
President J Reuben Clark Jr sade: ”I Herrens tjänst har det ingen betydelse var du tjänar, utan hur. I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga intar man den plats som man vederbörligen kallats till, en plats som man varken ansöker om eller tackar nej till.” (Conference Report, apr 1951, s 154) Kyrkan har inget avlönat prästerskap. Kallelsen till ledarpositioner över hela världen utgår från församlingen. Vi har inga seminarier för utbildning av professionella ledare.
Allt som görs i kyrkan — ledarskap, undervisning, kallelser, ordinationer, böner, sånger, förberedandet av sakramentet, rådgivning och allt annat — utförs av vanliga medlemmar, ”de svaga i världen”.
Vi ser hur de kristna kyrkorna kämpar med att fylla sitt behov av prästerskap. Vi har inte det problemet. När evangeliet har predikats och kyrkan är organiserad finns där ett outtömligt förråd av trofasta bröder och systrar som har detta vittnesbörd och som är villiga att ta emot kallelsen att verka. De hänger sig åt Herrens verk och efterlever de normer som krävs av dem.
Medlemmar förlänas den Helige Anden efter dopet. (Se L&F 33:15; 35:6.) Den Helige Anden undervisar och tröstar dem. De är då förberedda att ta emot vägledning och tillrättavisning, alltefter vad deras ämbete eller behov kräver. (Se Joh 14:26; L&F 50:14; 52:9; 75:10.)
Denna princip gör att kyrkan skiljer sig från alla andra kristna kyrkor i världen. Vi befinner oss i den ovanliga situationen att ha ett outtömligt förråd av lärare och ledare, bland varje nation, släkte och tungomål, över hela världen. Det råder en unik jämlikhet bland medlemmarna. Ingen av oss ska anse sig vara förmer än någon annan. (Se L&F 38:24–25.) ”Gud … gör [inte] skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör.” (Apg 10:34–35; se även Rom 2:11; L&F 1:35; 38:16.)
När jag var ung var jag hemlärare hos en mycket gammal syster. Hon undervisade mig utifrån egna livserfarenheter.
När hon var en liten flicka kom president Brigham Young till Brigham City, en stor händelse i den stad som namngivits efter honom. För att hedra honom radade primärbarnen, alla klädda i vitt, upp sig utmed vägen när han kom in i staden, var och en med en korg blommor som de skulle kasta ut framför kyrkans presidents vagn.
Någonting gjorde henne missnöjd. Istället för att kasta ut sina blommor sparkade hon en sten mot vagnen och sade: ”Han är inte ett dugg bättre än morfar Lovelund.” Någon hörde detta och hon fick en allvarlig tillrättavisning.
Jag är säker på att president Brigham Young skulle vara den förste att hålla med lilla Janie Steed. Han skulle inte anse sig vara förmer än morfar Lovelund eller någon annan värdig medlem i kyrkan.
Herren själv var mycket tydlig: ”Och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav.” (Matt 20:27) ”Den … är utvald till att vara den störste, om han ock är den minste och allas tjänare.” (L&F 50:26)
För åtskilliga år sedan, när jag första gången fick en utnämning som resulterade i att min bild hamnade i tidningarna, var det någon som hörde en av mina lärare i high school, som tydligen var mycket förvånad, säga: ”Detta visar verkligen att man inte veta hur högt en groda kommer att hoppa genom att bara titta på den!”
Bilden av denna groda, sittande i leran istället för att hoppa, illustrerar hur otillräcklig jag kände mig när jag ställdes inför de ansvar som har kommit mig till del.
Dessa känslor har satt sig så djupt att jag aldrig mer kan känna mig överlägsen någon, inte någon.
Under en lång tid var det något annat som förbryllade mig. För fyrtiosex år sedan var jag en 37-årig seminariechef. Mitt ämbete i kyrkan var biträdande lärare i en klass i Lindons församling.
Till min stora förvåning kallades jag till ett möte med president David O McKay. Han tog båda mina händer i sina och kallade mig att bli en av generalauktoriteterna, som assistent till de tolv apostlarnas kvorum.
Några dagar senare kom jag till Salt Lake City för att träffa första presidentskapet och bli avskild som en av kyrkans generalauktoriteter. Det var första gången jag träffade första presidentskapet — president David O McKay och hans rådgivare, president Hugh B Brown och president Henry D Moyle.
President McKay förklarade att en assistent till de tolv bland annat hade som ansvar att tillsammans med de tolv apostlarnas kvorum vara ett särskilt vittne och bära vittnesbörd om att Jesus är Kristus. Vad han därefter sade överväldigade mig: ”Innan vi fortsätter med din avskiljning ber jag dig att bära ditt vittnesbörd för oss. Vi vill veta om du har ett sådant vittnesbörd.”
Jag gjorde så gott jag kunde. Jag bar mitt vittnesbörd på samma sätt som jag skulle ha gjort på ett faste- och vittnesbördsmöte i min församling. Till min förvåning verkade bröderna i presidentskapet nöjda och förlänade mig sedan ämbetet.
Detta gjorde mig mycket förvånad, för jag hade förmodat att någon som kallades till ett sådant ämbete hade ett ovanligt, annorlunda och mycket större vittnesbörd och andlig kraft.
Det förbryllade mig under en lång tid tills jag slutligen insåg att jag redan hade vad som krävdes: ett orubbligt vittnesbörd i mitt hjärta om återställelsen av evangeliets fullhet genom profeten Joseph Smith, att vi har en himmelsk Fader och att Jesus Kristus är vår Återlösare. Jag hade kanske inte fullständig kunskap om det, men jag hade ett vittnesbörd och jag var villig att lära.
Jag liknade kanske dem som omtalas i Mormons bok: ”Den som kommer till mig med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande, skall jag döpa med eld och den Helige Anden liksom lamaniterna blevo döpta med eld och med den Helige Anden, på grund av sin tro på mig, då de blevo omvända, ehuru de icke visste det.” (3 Nephi 9:20; kursivering tillagd)
Under årens lopp har jag lärt mig inse hur oerhört viktigt detta enkla vittnesbörd är. Jag har lärt mig inse att vår himmelske Fader är Fader till våra andar. (Se 4 Mos 16:22; Hebr 12:9; L&F 93:29.) Han är en fader med en faders all ömma kärlek. Jesus sade: ”Ty Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och tror att jag har utgått från Gud.” (Joh 16:27)
För en del år sedan var jag tillsammans med president Marion G Romney på ett möte med missionspresidenter och deras hustrur i Genève. Han berättade för dem att 50 år tidigare, som missionärspojke i Australien, hade han sent en eftermiddag gått till biblioteket för att studera. När han gick ut var det kväll. Han såg upp mot stjärnhimlen och något hände. Anden vidrörde honom och ett säkert vittnesbörd föddes i hans själ.
Han sade till dessa missionspresidenter att han inte hade en säkrare förvissning då som medlem i första presidentskapet om att Gud Fadern lever, att Jesus är Kristus, Guds Son, Faderns Enfödde, och att evangeliets fullhet hade återställts, än han hade som ung missionär 50 år tidigare i Australien. Han sade att hans vittnesbörd hade förändrats på så sätt att det var mycket lättare att få svar från Herren. Herren var närmare och han kände Herren mycket bättre än han hade gjort 50 år tidigare.
Det finns en naturlig tendens att betrakta dem som ges vårt stöd i presiderande ämbeten som högre och av större värde i kyrkan och för sina familjer än en vanlig medlem. På något sätt känns det som om de är mer värdefulla för Herren än vad vi är. Det fungerar helt enkelt inte på det viset!
Det vore mycket nedslående för min hustru och mig om vi trodde att något av våra barn skulle tro att vi ansåg att vi var av större värde för familjen eller för kyrkan än vad de var, eller att de skulle tro att ett ämbete i kyrkan hålls högre än ett annat, eller att något ämbete skulle anses vara mindre viktigt.
Nyligen inröstades en av våra söner som missionsledare i församlingen. Hans hustru talade om för oss hur entusiastisk han var över kallelsen, eftersom han kan utföra den trots sitt mycket hektiska arbetsschema. Han har missionärsandan och får god användning för sin spanska, som han har uppehållit sedan tiden som missionär. Vi var också mycket, mycket glada över hans kallelse.
Vad min son och hans hustru gör med sina små barn överträffar allting som de kan göra i kyrkan eller utanför. Inget tjänande är viktigare för Herren än den hängivenhet de visar varandra och sina små barn. Och detsamma gäller alla våra andra barn. Det yttersta målet för all aktivitet i kyrkan kretsar kring hemmet och familjen.
Som generalauktoriteter i kyrkan befinner vi oss i samma situation som ni, och ni befinner er i samma situation som vi. Ni har samma tillgång till uppenbarelsens krafter för era familjer och ert arbete och ert ämbete som vi har.
Det är också sant att det finns en tingens ordning i kyrkan. När ni kallas till ett ämbete så får ni uppenbarelser som tillhör detta ämbete som inte ges till andra.
Ingen medlem i kyrkan anses av Herren var högre eller lägre än någon annan. Det fungerar helt enkelt inte på det viset! Kom ihåg att han är en far — vår Fader. Herren ”gör inte skillnad på människor”.
Vi är inte viktigare för att Herrens verk ska fortskrida än broder och syster Toutai Paletu’a i Nuku’alofa i Tonga, eller broder och syster Carlos Cifuentes i Santiago i Chile, eller broder och syster Peter Dalebout i Nederländerna, eller broder och syster Tatsui Sato i Japan, eller hundratals andra som jag har träffat medan jag rest runt i världen. Det fungerar helt enkelt inte på det viset.
Och så går kyrkan framåt. Den bärs på värdiga medlemmars axlar som lever vanliga liv bland vanliga familjer, vägledda av den Helige Anden och Kristi ljus som finns hos dem.
Jag vittnar om att evangeliet är sant och att själarna är dyrt aktade i Guds ögon — varje själ — och att det är till välsignelse för oss att vi är medlemmar i kyrkan. Jag har vittnet som kvalificerar mig för ämbetet jag har. Jag har haft det sedan den dagen för många år sedan när jag träffade första presidentskapet. Det bär jag för er, i Jesu Kristi namn, amen.