Lev i tro och inte i rädsla

Äldste Quentin L Cook

i de tolv apostlarnas kvorum

När vi väljer att följa Kristus i tro istället för att välja en annan väg på grund av rädsla, välsignas vi med följden av det valet.

Kära bröder och systrar, jag vill tillsammans med er uttrycka min kärlek och mitt stöd till president Eyring och hans familj. President Hinckley kallade mig att tjäna i de tolv apostlarnas kvorum sent i torsdags på eftermiddagen. Jag kan omöjligt beskriva det virrvarr av känslor som jag upplevt sedan dess. Jag har sovit lite och bett mycket. Men min ande har lyfts av insikten om att president Hinckley är profet och att kyrkans medlemmar ber för mig och min familj.

Det vore en underdrift att säga att jag känner mig mycket otillräcklig. När jag kallades att verka som generalauktoritet i april 1996 kände jag mig också otillräcklig. Äldste Neal A Maxwell lugnade mig då med att säga att det viktigaste kravet för oss som verkar i riket är att vi kan vittna om Frälsarens gudomlighet. En frid kom över mig då och har stannat kvar hos mig eftersom jag älskar Frälsaren och har haft andliga upplevelser som gör att jag kan vittna om honom. Jag gläds över möjligheten att vittna om Jesus Kristus för hela världen (se L&F 107:23), oavsett mina svagheter.

I Läran och förbunden, kapitel 68, vers 5 och 6 står det:

”Se, detta är Herrens löfte till eder, o I mina tjänare.

Varen därför vid gott mod och frukten icke, ty jag, Herren, är med eder och skall stå vid eder sida, och I skolen bära vittnesbörd om mig — Jesus Kristus — att jag är den levande Gudens Son, att jag var, att jag är och att jag skall komma.”

Jag söker den Helige Andens sällskap när jag nu talar med er denna sabbatsmorgon.

Den överväldigande känsla jag fått i och med detta kall är att vi måste leva i tro och inte i rädsla. I Andra Timoteusbrevet talar aposteln Paulus om den tro som Timoteus mormor Lois och hans mor Eunice visade. Paulus skriver:

”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.” (2 Tim 1:7)

Jag hyser stor respekt för mina egna förfäder som nu är på andra sidan slöjan, som gjorde allt som krävdes av dem för att bygga upp Guds rike på jorden.

Jag är tacksam att jag under hela mitt liv har omgetts av människor som älskar Frälsaren. Mitt hjärta är fyllt av uppskattning för min familj. Min hustru Mary är mitt livs glädje. Hennes andliga styrka, rättfärdiga exempel, sinne för humor och kärleksfulla stöd har välsignat mig genom hela livet. Våra tre barn och deras makar har varit en källa till stor personlig glädje och har tillsammans med våra nio barnbarn välsignat oss storligen. Deras tro och böner och den godhet de visat i sitt liv har varit till stor tröst för Mary och mig.

När jag tänker tillbaka på min ungdomstid i Logan i Utah (äldste Perrys vittomtalade Cache Valley), inser jag vilken tur jag haft som fostrats i ett gott hem — med en mor som hade stor tro och en kärleksfull far, en äldre bror som både har varit ett stort exempel för mig och en vän och rådgivare, och en yngre syster som gett mig kärlek och stöd. Hur lyckligt lottad jag var som hade begåvade och hängivna ledare i kyrkan, lärare, tränare och vänner som var underbara exempel.

Som ung man hade jag möjlighet att verka i Brittiska missionen, och det var en inflytelserik och livsavgörande tid för mig. Inflytandet från trofasta missionspresidenter är ett av det återställda evangeliets mirakel. För några veckor sedan fick jag ett födelsedagskort via kyrkans huvudkontor från en kvinna som jag undervisade i Gloucester i England för många år sedan. Jag hade tappat kontakten med henne. Hon berättade att hon och hennes man båda är aktiva medlemmar, har sex barn och 20 barnbarn som alla är födda inom förbundet. Det är nog det bästa födelsedagskort jag någonsin fått.

Mary och jag flyttade ifrån Utah så att jag kunde studera juridik i Palo Alto i Kalifornien. Vi planerade att återvända till Utah efter min examen, men Anden manade oss att stanna kvar i Kalifornien. Vi bodde i Kalifornien i 33 år och våra barn växte upp där. Vi fick båda många tillfällen att verka i kyrkan. Vi älskade medlemmarnas mångfald och deras hängivenhet mot Jesu Kristi evangelium. Jag kommer alltid att vara tacksam för de underbara medlemmarna i Kalifornien, som haft ett sådant positivt inflytande på mitt liv.

De senaste elva och ett halvt åren som sjuttio har varit mycket givande. När jag nu lämnar det kvorumet vill jag att mina medbröder ska veta att jag älskar och uppskattar dem för deras hängivenhet och lojalitet mot Guds rike på jorden — för deras trofasthet och goda gärningar. Jag vill att de ska veta vilken fröjd det har varit att verka tillsammans med dem.

Jag älskar bröderna vi stödjer som profeter, siare och uppenbarare av hela mitt hjärta. Jag har försökt verka med heder och lätta deras ansvar på alla sätt och vis. Jag är tacksam för första presidentskapet och de tolvs kvorum, för deras goda och exemplariska liv, deras tålamod, deras undervisning, deras vänlighet, deras hängivenhet mot vår himmelske Fader och hans son Jesus Kristus och mot hans återställda evangelium. Jag är tacksam för att Gud kallade Joseph Smith som den profet som återställde evangeliets fullhet till jorden.

Mina upplevelser som generalauktoritet har fyllt mitt hjärta med uppskattning av den tro och godhet som finns hos sista dagars heliga världen över. Vi verkade i två år i Filippinerna. I april 1961 skickade president Hinckley, då assistent till de tolv, de första missionärerna till Manila. Det fanns endast en filippinsk prästadömsbärare i Filippinerna. Idag finns det nära 600 000 medlemmar. De har det inte lätt och de saknar många materiella ting, men de älskar Frälsaren. Evangeliet förbättrar i hög grad deras liv. Vilken välsignelse det var att verka bland dem.

Vi verkade också i tre år i Stillahavsområdet. Det är betecknande att nästan 25 procent av alla polynesier världen över är medlemmar i kyrkan. Deras tro och andlighet är legendariska. Syster Cook och jag var vid ett tillfälle på Vava’u i Tonga. Jag hade just talat om att följa profeten under stavskonferensens allmänna möte. Under lunchen efter konferensen satt jag bredvid en belevad äldre patriark. Han nämnde hur tacksam han var över att få höra vad profeten undervisade om. Han berättade följande: Vava’u, som är en relativt liten ö, får vanligtvis tillräckligt med regn, men ibland drabbas ön av svår torka. Ön har långa havsvikar eller bukter, nästan som sund, som slingrar sig in mot ön nedanför branta kullar. När torkan gjorde att byn blev utan vatten fanns det bara ett sätt att finna färskvatten på så att de kunde överleva. Under århundraden hade de lärt sig att färskvatten rann nerför klippformationer inuti bergen och rann ut på några ställen i havet.

Tonganska män rodde då ut i sina små båtar med en vis byäldste som stod i båtens ena ände och sökte efter rätt plats. De starka unga männen i båten var redo att dyka djupt ner i havet med sina behållare. När de kom fram till rätt plats sträckte den vise mannen upp båda armarna mot skyn. Det var signalen. De starka unga männen dök då ner så djupt de kunde och fyllde behållarna med färskt källvatten. Den gamle patriarken liknade denna livräddande tradition med Jesu Kristi evangeliums levande vatten och den vise mannen med Guds profet här på jorden. Han sade att vattnet var rent och friskt och räddade deras liv under torkan. Men det var inte lätt att hitta. Ett otränat öga kunde inte se det. Den här patriarken ville veta allt som profeten undervisade om.

Vi lever i en farlig tid. Världen är i trängande behov av det friska källvatten som Jesu Kristi evangelium utgör. Vi bör lyssna noga på profeten när vi ska göra val. Mina egna inofficiella anteckningar visar att president Hinckley hela tiden betonar tro på Herren Jesus Kristus. Det har följts av hans betoning på att stärka familjen och tillämpa evangeliet i hemmet. Om och om igen har han sagt till oss att om vi efterlever en princip så får vi ett vittnesbörd om sanningen i denna princip, vilket i sin tur ökar vår tro.

Jag vet att många av er bekymrar er över era barns fostran under denna svåra tid och undrar hur ni kan stärka deras tro. När min hustru och jag bildade familj i området kring San Francisco kände vi det likadant. Vid en kritisk tidpunkt för oss fick vår stav rådet av äldste Harold B Lee, då medlem i de tolv, att vi kunde fostra vår familj i rättfärdighet om vi:

Följde profeten.
Främjade evangeliets sanna anda i vårt hjärta och i vårt hem.
Var ett ljus för dem omkring oss.
Inriktade oss på förordningarna och principerna som lärs ut i templet. (Se L&F 115:5; Harold B Lee, ”Your Light to Be a Standard unto the Nations”, Ensign, aug 1973, s 3–4.)

När vi följde dessa råd ökade vår tro och vår rädsla minskade. Jag tror att vi kan fostra rättfärdiga barn överallt i världen om de lär sig rättfärdiga principer i hemmet.

Ett område där medlemmar kan leva i tro och inte i rädsla är vårt missionärsarbete. Innan jag kallades till presidentskapet för de sjuttios kvorum den 1 augusti i år verkade jag inom Missionärsavdelningen i sex år, de senaste tre åren som verkställande chef under äldste M Russell Ballard, som var ordförande i verkställande missionärsrådet.

Några missionspresidenter berättade för oss att många underbara medlemmar döljer sitt medlemskap för grannar och arbetskamrater. De berättar inte för andra vilka de är och vad de tror på. Vi vill att medlemmarna i mycket högre grad delar med sig av återställelsens budskap. Romarbrevet kapitel 10, vers 14 hjälper oss se detta i rätt perspektiv:

”Men hur skulle de kunna åkalla den [det vill säga Frälsaren] som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?”

I vers 15 finns Jesajas underbara budskap:

”Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet. ” (Se även Jes 52:7.)

Det har sagts att medlemmarna måste röra på fötterna och höja sin röst om de vill få denna välsignelse.

Predika mitt evangelium: Vägledning för missionärer gavs ut i oktober 2004. President Hinckley inledde projektet med att be missionärerna studera läran och undervisa principerna genom Anden. Varje medlem i fösta presidentskapet och de tolvs kvorum var mycket engagerade. Äldste Ballard och jag kände hur himlens fönster öppnades och Herrens inspiration strömmade ut så att denna stora resurs kunde tas fram. Över 1,5 miljoner exemplar av Predika mitt evangelium har nått kyrkans medlemmar. Det är en underbar grund och missionärerna är kraftfulla, andliga lärare. Men om vi ska kunna uträtta det som president Hinckley har efterfrågat måste medlemmarna dela med sig av evangeliet till sina vänner och bekanta i tro och inte i rädsla.

När det gäller våra ämbeten måste vi ha tro och inte vara rädda.

Vår dotter Kathryn verkar som Primärs president i sin församling i Salt Lake City. Min hustru och jag gick till hennes församling förra söndagen för att se barnens medverkan på sakramentsmötet: ”Jag ska följa honom i tro.” Det var så härligt att höra barnen läsa upp skriftställen, återge berättelser och sjunga sånger som handlade om tro på Kristus.

Efter mötet frågade jag henne om hennes ämbete. Hon sade att ämbetet till en början hade tyngt henne. Mycket tid gick åt till att lösa problem. Men så bestämde sig presidentskapet för att betona kärlek, tro och bön. Plötsligt fick de andliga maningar angående ett visst barn eller en viss familj. Slitningar ersattes med kärlek. Hon berättade för mig att när de följde Andens maningar så fanns det en känsla av vördnad och frid i Primär och barnen lärde sig verkligen om evangeliet.

Det är vår tro på Jesus Kristus som håller oss uppe när vi kommer till skiljevägarna under livets färd. Det är evangeliets första grundsats. Utan den spinner däcken i korsningarna och vi slösar bort vår dyrbara tid utan att komma någon vart. Det är Kristus som inbjuder oss att följa honom, att lägga vår börda på honom och ta upp hans ok, ”ty [hans] ok är milt, och [hans] börda är lätt”. (Matt 11:30)

Det finns inget annat namn under himlen varigenom en människa kan bli frälst. (Se Apg 4:12.) Vi måste ta på oss hans namn och pränta hans bild i vårt medvetande, så att vi, när han kommer, är mer lika honom. (Se 1 Joh 3:2; Alma 5:14.) När vi väljer att följa Kristus i tro istället för att välja en annan väg i rädsla, välsignas vi med följden av det valet. (Se L&F 6:34–36.)

Må vi alla erkänna och visa tacksamhet för den ojämförliga gåvan som livet är och för att han förlänar oss ande dag efter dag. Må vi välja att vara övertygade när vi kommer till livets skiljevägar och utöva tro på Jesus Kristus. Min bön är att vi ska leva i tro och inte i rädsla. Jag vittnar om Gud, som är vår himmelske Fader och om hans son Jesus Kristus, som sonade våra synder, i Jesu Kristi namn, amen.