Gör det nu

Äldste Donald L Hallstrom

i de sjuttios kvorum

Nu är tiden inne att försona oss med Gud genom den barmhärtiga förändringsprocess som Återlösaren förberett för oss.

När vårt äldsta barn (som nu själv har tre barn och sitter bland prästadömsbärarna här i kväll) var elva år gammal fick han i uppgift, tillsammans med alla andra som gick i sexan i hans skola, att lämna in sin familjs favoritrecept. Sexorna skulle bidra till en stor vårmarknad för välgörenhet genom att trycka en kokbok, och den skulle finnas till försäljning överallt i samhället. När läraren presenterade projektet och gav dem tid till fredagen följande vecka, tänkte vår son Brett genast att han hade massor med tid till att hinna göra det och släppte all tanke på projektet. I början av nästa vecka, när läraren påminde eleverna om fredagens deadline, tänkte Brett att han lätt skulle hinna med uppgiften på torsdag kväll och kunna göra annat som var roligare till dess.

På fredag morgon bad läraren eleverna lämna in recepten. Brett hade skjutit upp det så länge att han totalt glömt bort uppgiften och var helt oförberedd. I panik vände han sig till en vän i klassen och berättade om sitt problem. Hans vän ville hjälpa honom och sade: ”Jag tog med mig ett extra recept. Du kan använda ett av mina om du vill.” Brett ryckte snabbt till sig receptet, skrev sitt namn på det och lämnade in det, och trodde att han lyckats dölja att han glömt förbereda sig.

En kväll flera veckor senare kom jag hem från arbetet för att fräscha upp mig innan jag gick till kvällens möten i kyrkan. Några dagar tidigare hade jag kallats som stavspresident efter att i flera år ha verkat som biskop. Människorna i samhället såg oss som medlemmar i kyrkan som försökte leva efter sin religions grundsatser. ”Det finns något som du måste se”, sade min hustru Diane när jag steg in genom dörren. Hon gav mig en inbunden bok med ett bokmärke i. Jag kastade en blick på omslaget och såg att boken hette Noelani School’s Favorites — 1985 och slog sedan upp boken vid bokmärket och läste ”Familjen Hallstroms favoritrecept — Bacardi romkaka”.

Många av oss utsätter sig för omständigheter som får långt större följder än förlägenhet om vi skjuter upp vår sanna omvändelse till Jesu Kristi evangelium. Vi vet vad som är rätt, men vi tvekar att engagera oss till fullo andligen på grund av lättja, rädsla, bortförklaringar eller brist på tro. Vi övertygar oss själva att ”en dag kommer jag att göra det”. Men för många kommer aldrig den dagen, och även om en del av oss slutligen gör nödvändiga förändringar har en oåterkallelig förlust av utveckling och utan tvekan en tillbakagång redan skett.

Som ett första steg i att utvärdera vad vi skjuter upp andligen: Vilken inställning har vi när vi kommer till kyrkans möten? Går vi dit för att ”söka efter kunskap genom att studera och tro” (L&F 88:118) och låter automatiskt det vi lär oss genomsyra våra handlingar? Eller säger vi till oss själva att ”jag har hört det där förut” och genast stänger Anden ute från vårt sinne och hjärta och låter uppskjutandet bli till en framträdande del av vår personlighet?

En framstående tidig undersökare av den återställda kyrkan, som ingick förbund att han skulle lyda alla bud som Herren skulle ge honom, omtalades på följande sätt: ”Han mottog ordet med glädje, men strax därefter frestade Satan honom … och världsliga bekymmer gjorde, att han förkastade mitt ord.” (L&F 40:2) Jämför det med Herrens tydliga uttalande: ”Den som mottager min lag och håller den, han är min lärjunge.” (L&F 41:5)

Alma förkunnade med djup känsla: ”Och nu, mina bröder, önskar jag ur djupet av mitt hjärta, med stor ängslan och vånda, att I hörsammen mina ord och avkasten edra synder och icke uppskjuten omvändelsens dag.” (Alma 13:27)

Amulek, Almas vän och undervisningskamrat, betonade budskapet genom att förkunna:

”Ty se, detta liv är tiden, då människorna måste bereda sig att möta Gud, ja se, detta livets dag är dagen, på vilken människorna skola utföra sina arbeten.

Och nu … emedan I haven haft så många vittnen, beder jag eder, att I icke uppskjuten eder bättringsdag ända till det sista.” (Alma 34:32–33)

När jag blev gammal nog att vara lärare i aronska prästadömet verkade det som om jag väcktes varje lördagsmorgon under flera månader av att jag hörde min far arbeta ute i trädgården utanför mitt sovrumsfönster. (Det tog mig ett bra tag att lista ut varför han alltid började arbeta under just mitt fönster.) Jag försökte först ignorera oljudet, men steg slutligen upp och gick ut för att utföra min uppgift att varje vecka tillsammans med min far underhålla trädgården.

Kanske på grund av att jag några morgnar inte steg upp särskilt snabbt, eller på grund av andra tillfällen när han gång på gång behövde påminna mig innan jag gjorde min plikt, satte sig min far ner med mig och visade mig ett stort foto av en sengångare, ett djur som är känt för sin lättja. Sedan öppnade han Läran och förbunden och bad mig läsa: ”Ty se, det är icke lämpligt att jag skall befalla i allt, ty den som skall tvingas i allt är en lat och oförståndig tjänare. Därför får han ingen lön.” (L&F 58:26; kursivering tillagd) Sedan den dagen har jag värdesatt den bilden och den lektionen.

En av president Spencer W Kimballs effektiva uppmuntrande fraser var den kortfattade: ”Gör det.” Senare utökade han det till ”Gör det nu” för att betona tidsfaktorn.

President Kimball undervisade också om den djupsinniga principen: ”Uppskjutande leder till förlust av upphöjelse.” Han sade: ”En av de största mänskliga bristerna i alla tidsåldrar är uppskjutandet, en ovillighet att acceptera personligt ansvar idag … Många har tillåtit sig själva att distraheras och bli … hemfallna åt mental och andlig slöhet och åt sin strävan efter världsliga nöjen.” (Kyrkans presidenters lärdomar: Spencer W Kimball, s 4–5)

Många av oss väljer den enkla vägen — den som inte kräver mycket arbete och uppoffringar. Tja, jag trodde en dag att jag funnit den. Jag körde i utkanten av en grönskande dal ovanför Honolulu, tittade upp och där var den — Easy Street (Enkla vägen)! Jag föreställde mig alla positiva förändringar den vägen skulle föra med sig och tog ut kameran för att föreviga detta ljuvliga ögonblick. Men när jag såg genom sökaren klarnade bilden både bokstavligt och bildligt. En stor gul skylt återförde mig till verkligheten igen — Easy Street var en återvändsgata!

Uppskjutande kanske tycks vara den enkla vägen, eftersom det för tillfället tar bort den ansträngning som krävs för att man ska uppnå något av värde. Men ironiskt nog så tynger uppskjutandet oss med tiden av skuldkänslor och en ihålig brist på tillfredsställelse. Timliga och, vilket är viktigare, andliga mål uppnås inte genom att man skjuter upp dem.

Nu är tiden inne att utöva tro. Nu är tiden inne att ta ställning för rättfärdighet. Nu är tiden inne att göra allt som krävs för att ändra på våra oönskade omständigheter. Nu är tiden inne att försona oss med Gud genom den barmhärtiga förändringsprocess som mänsklighetens Återlösare förberett för oss.

Vi vädjar:

Till alla som fått ett vittnesbörd om att evangeliet är sant och om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och som inte har låtit döpa och konfirmera sig.
Till alla bärare av aronska eller melkisedekska prästadömet som antingen genom överträdelse eller på grund av att de inte gör någonting alls lever, i opposition mot en helig ed och förbund. (Se L&F 84:33–39.)
Till alla medlemmar i kyrkan som mottagit sin begåvning men som inte för närvarande är värdiga en tempelrekommendation.
Till alla medlemmar som förnärmats av andras handlingar och på något sätt avlägsnat sig från kyrkan.
Till alla som lever ett falskt liv och tyngs av ouppklarade synder.

Jag vet att ni och vi alla kan förändra oss och att det kan ske idag. Det kanske inte är lätt, men vårt lidande kan bli ”till glädje i Kristus”. (Alma 31:38) Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.