Ett konungsligt prästerskap
Tiderna må förändras, omständigheterna må skifta, men kännetecknen på en sann bärare av Guds prästadöme förblir beständiga.
Bröder, när jag låter blicken vandra från ena sidan till den andra i denna majestätiska byggnad kan jag endast säga att ni är en inspirerande syn. Det är förunderligt att inse att i tusentals kapell världen över finns det fler som ni — bärare av Guds prästadöme — som tar emot denna utsändning via satellitöverföring. Nationaliteterna skiftar och språken är många, men ett gemensamt band binder oss samman. Vi har blivit anförtrodda att bära prästadömet och att handla i Guds namn. Vi är mottagare av ett heligt förtroende. Mycket förväntas av oss.
Vi som bär Guds prästadöme och hedrar det, tillhör dem som reserverats för denna särskilda period i historien. Aposteln Petrus beskrev oss i det andra kapitlet av Första Petrusbrevet, i nionde versen: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.”
Hur kan du och jag kvalificera oss för att vara värdiga denna benämning: ”ett konungsligt prästerskap”? Vad är det som utmärker en sann son till den levande Guden? Ikväll skulle jag vilja att vi funderade över några få av dessa egenskaper.
Tiderna må förändras, omständigheterna må skifta, men kännetecknen på en sann bärare av Guds prästadöme förblir beständiga.
Jag vill föreslå att det första vi alla behöver utveckla är visionens kännetecken. En författare sade att historiens dörr hänger på små gångjärn och detsamma gör människors liv. Om vi skulle tillämpa denna maxim på vårt liv så skulle man kunna säga att vi är resultatet av många små beslut. Faktum är att vi är produkten av våra val. Vi måste utveckla förmågan att minnas det förflutna, att utvärdera det nuvarande och att blicka in i framtiden för att i vårt liv kunna uträtta det som Herren avser.
Ni unga män som bär aronska prästadömet bör kunna föreställa er den dag då ni bär melkisedekska prästadömet och därefter förbereda er som diakoner, som lärare, som präster att ta emot Guds heliga melkisedekska prästadöme. Ni har ansvaret att vara redo, så att ni, när ni tar emot melkisedekska prästadömet, kan tacka ja till kallelsen att verka som missionär och därefter fullgöra den. Jag ber av hela mitt hjärta att varje pojke och varje man skall ha visionens kännetecken.
Den andra principen jag vill betona som ett kännetecken på en sann Guds prästadömsbärare är kraftansträngningens kännetecken. Det är inte tillräckligt att vilja göra kraftansträngningen och säga att vi ska arbeta hårt. Vi måste utföra kraftansträngningen. Det är i görandet, inte bara i tänkandet, som vi uppnår våra målsättningar. Om vi ständigt skjuter upp våra målsättningar får vi aldrig se dem uppfyllda. Någon uttryckte det så här: Om vi endast lever för morgondagen, har vi många tomma gårdagar kvar1.
I juli 1976 var löparen Garry Bjorklund fast besluten att kvalificera sig för det amerikanska löparlaget och tiotusenmetersloppet som skulle äga rum under olympiaden i Montreal. Men halvvägs genom det svåra kvalificeringsloppet tappade han sin vänstra sko. Vad skulle ni och jag göra om vi råkade ut för någonting sådant? Jag antar att han kunde ha gett upp och stannat. Han kunde ha skyllt på otur och förlorat möjligheten att delta i det största loppet i sitt liv, men denna stjärnidrottsman gjorde inte det. Han sprang vidare utan sin sko. Han visste att han behövde springa snabbare än han någonsin sprungit i sitt liv. Han visste att hans konkurrenter nu hade en fördel som de inte hade haft i början av loppet. Runt kolstybbsbanan sprang han, med en sko på och en fot bar, kom i mål som trea och kvalificerade sig för finalen. Hans tid var hans personbästa. Han gjorde den nödvändiga kraftansträngningen för att uppnå sitt mål.
Som prästadömsbärare upptäcker vi kanske att det finns tillfällen i vårt liv när vi vacklar, när vi blir trötta och slitna, eller när vi drabbas av besvikelser eller sorger. När detta händer hoppas jag att vi framhärdar med att arbeta än hårdare för att nå vårt mål.
Då och då kommer var och en av oss att kallas till att inneha ämbeten i kyrkan, oavsett om det är som diakonernas kvorumpresident, som sekreterare i lärarnas kvorum, som rådgivande till prästadömet, som klasslärare, som biskop. Jag kan nämna fler, men ni förstår poängen. Jag hade just fyllt 22 år när jag kallades som biskop för Salt Lake Citys sjätte-sjunde församling. Med 1 080 medlemmar i församlingen krävdes det en hel del för att handha allt som behövde tas upp och få varje medlem i församlingen att känna sig delaktig och omhändertagen. Trots att uppgiften var ofantligt stor vägrade jag låta den överväldiga mig. Jag började arbeta, som andra gör, och gjorde allt jag kunde. Var och en av oss kan göra detsamma, oavsett ämbete eller uppdrag.
Förra året beslutade jag mig för att ta reda på hur många som fortfarande bodde kvar från min tid som biskop i det området mellan 1950 och 1955. Jag körde långsamt runt vart och ett av de kvarter som en gång utgjorde församlingen. Jag förvånades över att av alla hus och lägenheter där våra 1 080 medlemmar hade bott så fanns det bara tre bostäder kvar. Vid ett av dessa hus var trädgården igenvuxen och träden obeskurna, och jag upptäckte att ingen bodde där. Av de två andra husen som fanns kvar var ett hus igenbommat och obebott, och det andra inrymde något slags anspråkslöst kontor.
Jag parkerade bilen och stängde av motorn och satt där en lång stund. Jag kunde se varje hus och lägenhetskomplex framför mig, varje medlem som bodde där. Även om hemmen och byggnaderna var borta så var minnena av de familjer som bodde i vart och ett av dem fortfarande mycket levande. Jag tänkte på författaren James Barries ord, han som skrev att Gud gav oss minnen för att vi skulle ha junirosor i vårt livs december2. Hur tacksam jag var över möjligheten att ha verkat i detta ämbete. En sådan välsignelse kan vi alla få om vi lägger ner största möjliga kraftansträngning i våra uppdrag.
Kraftansträngningens kännetecken krävs av varje prästadömsbärare.
Den tredje princip som jag vill framhålla är trons kännetecken. Vi måste tro på oss själva och tro på vår himmelske Faders förmåga att välsigna oss och vägleda oss i vårt arbete. För många år sedan nedtecknade författaren till en psalm en vacker sanning: ”Det är bättre att ta sin tillflykt till HERREN än att lita på människor. Det är bättre att ta sin tillflykt till HERREN än att lita på furstar”3. Med andra ord, låt oss sätta vår lit till Herrens förmåga att vägleda oss. Vänskapsförhållanden kan, som vi alla vet, förändras, men Herren är beständig.
Shakespeare lärde i sitt skådespel Henrik den åttonde denna sanning genom kardinal Wolsey — en man som åtnjöt stor prestige och var mycket stolt över sin vänskap med kungen. När vänskapen upphörde blev kardinal Wolsey fråntagen sin myndighet, vilket resulterade i förlust av inflytande och prestige. Han var en som hade haft allting och därefter förlorat allt. I sitt hjärtas sorg uttalade han en genuin sanning till sin tjänare Cromwell: Han sade:
O Cromwell, Cromwell, om jag tjänat Gud
Med hälften av det nit jag ägnat kungen,
Han hade icke på min ålderdom
Mig kastat naken ut för oväns hand4.
Jag litar på att trons kännetecken finns i varje hjärta här ikväll.
Jag bifogar till min lista dygdens kännetecken. Herren sade att vi alltid ska pryda våra tankar med dygd5.
Jag erinrar mig ett prästadömsmöte som hölls i Tabernaklet i Salt Lake City då jag bar aronska prästadömet. Kyrkans president talade till prästadömet och han sade något som jag aldrig glömt bort. Kontentan av det han sade var att män inte begår sexuella synder eller andra synder i en handvändning. Han framhöll att våra handlingar föregås av våra tankar, och när vi begår synd är det därför att vi först tänkt att vi skulle begå just den synden. Sedan förklarade presidenten att sättet att undvika synd är att hålla våra tankar rena. Skrifterna talar om för oss att såsom vi tänker i vårt hjärta sådana är vi6. Vi måste vara i besittning av dygdens kännetecken.
Om vi ska vara missionärer i vår himmelske Faders rike måste vi vara berättigade till den Helige Andens umgänge, och vi har fått veta att hans Ande inte bor i orena eller oheliga tabernakel.
Slutligen vill jag tillägga bönens kännetecken. Önskan att kommunicera med sin himmelske Fader är ett kännetecken på en sann Guds prästadömsbärare.
När vi vänder oss till Herren i familjebön och i personliga böner, låt oss göra det med tro och tillit till honom. Låt oss minnas aposteln Paulus förmaning i Hebreerbrevet: ”Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom”7. Om någon av oss har varit trög att ge akt på rådet att alltid be så finns det ingen bättre tidpunkt att börja på än nu. William Cowper förkunnade: ”Satan darrar när han ser den enklaste helig på sina knän”8. De som tycker att bön tyder på psykisk svaghet bör beakta att en man aldrig befinner sig högre upp än när han står på sina knän.
Må vi alltid minnas:
Bönen är själens längtan sann,
uttalad eller stum,
den dolda eld som himlen fann
i hjärtats helga rum …
Frälsare, du som dog för mig,
du som vår herde är,
som själv en gång gick bönens stig,
oss bedja, Herre, lär9.
När vi tar till oss bönens kännetecken får vi de välsignelser som vår himmelske Fader har i beredskap åt oss.
Sammanfattningsvis, må vi ha en vision. Må vi göra en kraftansträngning. Må vi vara exempel på tro och dygd och alltid göra bönen till en del av vårt liv. Då är vi verkligen ett konungsligt prästerskap. Detta är min bön, min personliga bön denna kväll, och jag uppsänder den från mitt innersta i Jesu Kristi namn, amen.