En ledare från förr
Av en tillfällighet fick jag nyligen se en artikel från de lokala sidorna i Nordstjärnan 1939 som fångade mitt intresse. Rubriken var ”En ödmjuk tjänare” och handlade om en broder i Stockholm, Jonas Weijland. Jag hade hört talas om honom många gånger i min mans familj som bodde grannar med Weijlands i gårdshuset vid kyrkans fastighet på Svartensgatan 3.
“Några av våra mest trofasta kyrkomedlemmar i Sverige ha under många år stilla och lugnt i bakgrunden verkat för kyrkan. Bland dem är Jonas Alfred Weijland i Stockholm, som nyligen på egen begäran avlöstes såsom styrelsemedlem i aktiebolaget för kyrkans egendom här i Stockholm. (Kyrkan fick inte äga något i Sverige på den tiden, det måste vara svenska ägare.) Han fortsätter att vara delägare i bolaget och är även ansvarig utgivare för Nordstjärnan.
Broder Weijland tillhör dem som äro nöjda med att utföra sin del utan att vilja synas och utan skryt. Han har arbetat i kyrkans tjänst, ej för att personligen få något därigenom, utan emedan han önskade göra vad han kunde för att befrämja Herrens verk i Sverige,
Under 25 år har han varit vice värd för fastigheten Svartensgatan 3 och avlöstes från denna befattning år 1935. Hela tiden har han tjänstgjort trofast och har på ett förståndigt och omsorgsfullt sätt haft hand om kyrkans fonder och egendom.
Broder Weijland kan i minnet återkalla sin långa tjänstgöring under alla de femton presidenterna för Svenska Missionen med undantag av den förste som kom till Svartensgatan 1905.
(I gathuset fanns förutom predikolokal som det hette och klassrum, bostad för missionspresidenten och unga missionärer, men också lägenheter som beboddes av vanliga hyresgäster.) Under världskriget, då det ej fanns tillgång till kol för kyrkans uppvärmning, måste han elda med ved. Det var ganska svåra förhållanden då och han använde mycken tid på att såga all veden för kyrkans räkning. Under större delen av denna tid har han även haft hand om Söndagsskolan, och en vanlig söndagsmorgonsprocedur var att tillbringa några timmar i källaren för att elda ugnen och sedan tvätta av sig sot och rök för att vara färdig i tid för att börja söndagsskolan.
Till yrket är han skräddare, och under de 34 år han bott i Svartensgatan 3 har han i rikt mått givit både tid, arbete och material till missionärerna. Broder och syster Weijland ha haft 13 barn, av vilka 10 leva. Alla är gifta och sju av dem äro bosatta i Amerika och äro aktiva medlemmar av kyrkan. De har åtta barnbarn.”
Han levde ytterligare 11 år sedan denna artikel skrevs och hans hustru Augusta gick bort 1955. Min man minns hur han fick gå och köpa tidningen Såningsmannen åt ”farbror Weijland” och hur han såg honom sitta och sy på ett stort bord i lägenheten som också var hans skrädderi. Familjen Höglund fick låna telefonen som fanns i Weijlands tambur tills de så småningom kunde skaffa egen.
Nästa par i den lägenheten blev Ingemar och Elisabeth Sahlin som bodde där med tre barn och efter dem det nygifta paret Bengt och Inger Höglund, som fick dottern Terez där. De tyckte då att de behövde något större och efter deras flytt blev lägenheten kontor för Stockholms distrikt.
Så här slutar artikeln i Nordstjärnan:
“Jesus visade en gång sina apostlar hur den äkta kristna tjänareandan var beskaffad, då de hade diskuterat om vem av dem som var den störste och främste. “Om någon vill vara först, så vare han den siste av alla och allas tjänare.” Den sanna kristna ödmjukhetens ande framvisades i den av Hans liknelser. där Han jämför den självsäkre, egenrättfärdige fariséen med den ödmjuke publikanen. Han påvisar den även då han rådde sina lärjungar till att icke sätta sig på de förnämsta platserna då de inbjödos till gästabud, så att inte värden skulle behöva be dem lämna sin plats åt någon värdigare gäst. Jesus avslutade båda liknelserna med samma varning: ”Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.”