David

En kung i det forna Israel i Gamla testamentet.

David var son till Isai av Juda stam. Han var en modig ung man som dödade ett lejon, en björn och den filisteiske jätten Goliat (1 Sam. 17). David utvaldes och smordes till kung över Israel. Liksom Saul gjorde han sig som vuxen skyldig till svåra brott, men i motsats till Saul hade han förmåga att känna sann ånger. Han lyckades därför få förlåtelse, utom när det gällde mordet på Uria (L&F 132:39). Hans liv kan delas upp i fyra delar: 1) i Betlehem, där han var herde (1 Sam. 16–17), 2) vid kung Sauls hov (1 Sam. 18:1–19:18), 3) som flykting (1 Sam. 19:18–31:13; 2 Sam. 1), 4) som kung över Juda i Hebron (2 Sam. 2–4) och senare som kung över hela Israel (2 Sam. 5–24; 1 Kung. 1:1–2:11).

Davids äktenskapsbrott med Bat-Seba följdes av en serie motgångar som fördystrade de sista tjugo åren av hans liv. Nationen som helhet blomstrade under hans regering, men David själv led svårt av följderna av sina synder. Ständiga släktfejder förekom som, i fallet med Absalom och Adonia, slutade i öppet uppror. Dessa händelser är uppfyllelsen av det som profeten Natan uttalade över David på grund av hans synd (2 Sam. 12:7–13).

Trots alla dessa olyckor var Davids regeringstid den mest lysande i Israels historia, för 1) han förenade stammarna till en nation, 2) han säkerställde obestridd besittning av landet, 3) han grundade sitt styresskick på sann religion så att Guds vilja blev Israels lag. Av dessa skäl betraktades Davids regeringstid senare som nationens guldålder och en avbild av den än härligare tid då Messias skulle komma (Jes. 16:5; Jer. 23:5; Hes. 37:24–28).

Davids liv belyser vars och ens behov av att i rättfärdighet härda ut till änden. Som ung man sas han vara en man efter Herrens eget hjärta (1 Sam. 13:14); Som vuxen talade han driven av Anden och fick många uppenbarelser. Men han betalade ett högt pris för sin olydnad mot Guds bud (L&F 132:39).