Frid Se även De som skapar frid; Tusenårsriket; Vila I skrifterna betyder frid det inre lugn och den tillförsikt som föds av den Ande som Gud skänker sina trofasta heliga. Frid från Gud till de lydiga Frälsaren ska kallas Fridsfursten, Jes. 9:6. Det finns ingen frid för de ogudaktiga, Jes. 48:22. Där var en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden”, Luk. 2:13–14. Frid lämnar jag åt er, Joh. 14:27. Guds frid övergår allt förstånd, Fil. 4:7. Kung Benjamins folk fick samvetsfrid, Mosiah 4:3. Hur ljuvliga på bergen är inte deras fötter som förkunnar frid, Mosiah 15:14–18 (Jes. 52:7). Alma ropade till Herren och fick frid, Alma 38:8. De rättfärdigas andar tas emot i ett fridstillstånd, Alma 40:12. Talade jag inte frid i ditt sinne, L&F 6:23. Vandra i min Andes ödmjukhet, och du ska ha frid i mig, L&F 19:23. Den som gör rättfärdighetens gärningar ska få frid, L&F 59:23. Klä er i kärlekens band, som är fullkomlighetens och fridens band, L&F 88:125. Min son, frid vare med din själ, L&F 121:7. Då jag fann att det fanns större lycka, frid och vila sökte jag efter fädernas välsignelser, Abr. 1:2.