Finn glädje under färden

Mina kära bröder och systrar, jag känner mig ödmjuk över tillfället att stå här framför er denna morgon. Må er tro och era böner vara med mig när jag talar om det som rört sig i mitt sinne och som jag känner mig manad att dela med mig av till er.

Låt mig börja genom att nämna en av de mest oundvikliga delarna av vårt liv här på jorden, och det är förändringar. Vid ett eller annat tillfälle hör vi alla någon version av det gamla talesättet: ”Inget är så varaktigt som förändringar.”

Under hela vårt liv ställs vi inför förändringar. Vissa förändringar välkomnar vi, men inte alla. Vissa förändringar är plötsliga, som när någon vi älskar oväntat går bort, som oförutsedd sjukdom, förlusten av en kär ägodel. Men de flesta förändringar sker gradvis och långsamt.

I och med denna konferens är det 45 år sedan jag kallades till de tolv apostlarnas kvorum. Jag var de tolvs juniormedlem då och såg upp till fjorton enastående män som kallats till de tolv och första presidentskapet före mig. En efter en har dessa män återvänt hem. När president Hinckley gick bort för åtta månader sedan insåg jag att jag hade blivit senioraposteln. Förändringarna som skett gradvis under 45 år tycktes nu enorma.

Nästa vecka firar syster Monson och jag vår sextionde bröllopsdag. När jag ser tillbaka på vår första tid tillsammans ser jag hur mycket våra liv har förändrats sedan dess. Våra älskade föräldrar, som stod bredvid oss när vi påbörjade vår gemensamma resa, har gått bort. Våra tre barn, som tog upp all vår tid under många år, har vuxit upp och har egna familjer. De flesta av våra barnbarn är vuxna och vi har nu fyra barnbarns barn.

Dag efter dag, minut efter minut, sekund efter sekund gick vi från det vi en gång var till det vi är idag. Vi går naturligtvis alla igenom liknande förändringar. Skillnaderna mellan mina och era förändringar är bara detaljer. Tiden står aldrig stilla, den måste ständigt gå vidare, och förändringar är dess följeslagare.

Det här är vår enda chans att leva på jorden – här och nu. Ju längre vi lever, ju mer inser vi att det bara är för en kort stund. Möjligheter kommer och går lika snabbt förbi. Jag tror att bland det viktigaste vi kan lära oss under vår begränsade tid på jorden är erfarenheter som lär oss skilja mellan sådant som är viktigt och sådant som inte är det. Jag vädjar till er att inte låta det som är viktigast gå er förbi medan ni planerar för den gäckande och obefintliga framtid då ni kommer att ha tid för allt ni vill göra. Finn i stället glädje under färden – nu.

Min hustru Frances anser att jag är teaterberoende. Jag njuter av många musikaler och en av mina favoriter skrevs av den amerikanska tonsättaren Meredith Willson och heter The Music Man. Professor Harold Hill, en av huvudpersonerna i föreställningen, uttrycker en varning som jag instämmer i. Han säger: ”Om du samlar på morgondagar, kanske du finner att du bara har en mängd tomma gårdagar.”¹

Mina bröder och systrar, morgondagen kommer inte att vara värd att minnas om vi inte gör något idag.

Jag har tidigare givit er ett exempel på denna filosofi. Jag tror det är värt att upprepa det. För många år sedan skrev Arthur Gordon en artikel i en nationell tidskrift, ur vilken jag citerar:

”När jag var omkring 13 år och min bror 10, hade far lovat att ta med oss på cirkus. Men vid lunchtiden kom ett telefonsamtal: Han var tvungen att ta itu med något brådskande på kontoret. Vi förberedde oss på besvikelsen. Men så hörde vi honom säga [i telefonen]: ’Nej, jag kommer inte. Det får vänta.’

När han kom tillbaks till bordet, log mor. ’Cirkusen kommer tillbaks, vet du’ [sade hon].

’Jag vet’, sade far, ’men det gör inte barndomen’.”²

Om ni har barn som är uppvuxna och utflyttade har ni säkert ibland känt förlusten av dem och insikten av att ni inte uppskattade den tiden lika mycket som ni borde. Naturligtvis kan vi inte gå tillbaka, utan bara framåt. Istället för att älta det förflutna bör vi nyttja idag på bästa sätt, här och nu, och göra allt vi kan för att skapa framtida trevliga minnen.

Om ni fortfarande uppfostrar era barn, var medvetna om att de små fingeravtrycken som finns på nästan varje nytorkad yta, leksakerna som spritts runt hela huset, högarna med tvätt som måste tas om hand, alltför snart kommer att vara borta och att ni – till er förvåning – kommer att sakna dem oerhört.

Stress kommer till oss oavsett våra omständigheter. Vi måste ta itu med den efter bästa förmåga. Men vi får inte låta den ersätta det som är allra viktigast – och det som är allra viktigast har nästan alltid att göra med människorna omkring oss. Vi antar ofta att de måste veta hur mycket vi älskar dem. Men vi får aldrig bara anta detta, vi måste berätta det för dem. William Shakespeare skrev: ”Den älskar inte som inte visar sin kärlek.”³ Vi kommer aldrig att ångra de vänliga ord vi yttrar eller kärleken vi visar. Vi kommer snarare att ångra oss om detta inte är en del av vår relation till dem som vi älskar mest.

Skriv till vännen som du försummat, krama om ditt barn, krama om dina föräldrar, säg ”jag älskar dig” oftare, och uttryck alltid din tacksamhet. Låt aldrig en problemlösning bli viktigare än att uttrycka kärlek till en person. Vänner flyttar, barn växer upp, nära och kära går bort. Det är lätt att ta varandra för givet, ända tills dagen kommer då de lämnar vårt liv och allt vi har kvar är känslan av ”tänk om” och ”om bara”. Författarinnan Harriett Beecher Stowe sade: ”De bittraste tårar som gjuts över graven är över ord som lämnats osagda och handlingar som lämnats ogjorda.”⁴

På 1960-talet, under kriget i Vietnam, sköts en medlem i kyrkan, Jay Hess, ner över Nordvietnam. Under två år visste hans familj inte om han var död eller levande. Hans fångvaktare i Hanoi tillät honom slutligen att skriva hem, men han fick bara använda 25 ord. Vad skulle du eller jag säga till våra familjer om vi var i hans situation – om vi inte hade sett dem på över två år och inte visste om vi någonsin skulle se dem igen? Broder Hess ville ge sin familj något de kunde känna igen och veta att han skrivit och han ville också ge dem viktiga råd, så han skrev: ”Följande saker är viktiga: tempelvigsel, mission, utbildning. Ge inte upp, sätt upp mål, skriv en familjehistoria, ta foton två gånger om året.”⁵

Låt oss njuta av livet som det är och finna glädje under färden och visa våra vänner och vår familj att vi älskar dem. En dag får vi alla slut på morgondagar.

I Johannesevangeliet i Nya testamentet, kapitel 13, vers 34, uppmanar Frälsaren oss: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”

En del av er kanske känner till Thornton Wilders klassiska drama Our Town (Vår lilla stad). Om ni gör det, minns ni staden Grovers Corners, där berättelsen äger rum. I pjäsen dör Emily Webb i barnsäng och vi läser om den ensamma sorg som hennes unge make George lider av, när han nu själv måste uppfostra deras fyraåriga son. Emily vill inte vila i frid utan vill återigen gå igenom sina lyckliga stunder i jordelivet. Hon tillåts återvända till jorden och fira sin tolvårsdag. Till en början är det härligt att vara ung igen, men upprymdheten går snabbt över. Dagen tappade sin glädje, nu när Emily visste vad som skulle hända i framtiden. Det är outhärdligt svårt för henne att inse hur okunnig hon hade varit om livets under och mening medan hon levde. Innan hon återvänder till sin grav suckar Emily: ”Inser människan någonsin hur viktigt livet är medan de lever – varenda, varenda minut?”

Vår insikt i vad som är allra viktigast i livet går hand i hand med tacksamheten vi känner för våra välsignelser.

En välkänd författare sade en gång: ”Både överflöd och brist existerar samtidigt i vårt liv, som parallella verkligheter. Det är alltid vårt medvetna val som avgör vilken hemlig trädgård vi ska rensa … när vi väljer att inte inrikta oss på vad vi saknar i vårt liv utan istället på att visa tacksamhet för det överflöd vi har – kärlek, hälsa, familj, vänner, arbete, naturens skönhet och personliga mål som ger oss [glädje] – faller självbedrägeriet bort och vi upplever himlen på jorden.”⁶

I Läran och Förbunden, kapitel 88, vers 33 står det: ”Ty vad gagnar det en människa om någon skänker henne en gåva och hon inte tar emot gåvan? Se, hon gläds inte över det som ges henne, inte heller över den som är gåvans givare.”

Den forntida romerska filosofen Horatius uppmanade: ”Vadhelst Gud har välsignat dig med, ta emot det med tacksam hand. Skjut inte heller glädjen framför dig år efter år, så att du på alla platser må kunna säga att du levat lycklig.”

För många år sedan rördes jag av berättelsen om Borghild Dahl. Hon föddes i Minnesota i USA 1890 av norska föräldrar och led från unga år av svårt nedsatt syn. Hon hade en oerhörd önskan att delta i det vardagliga livet trots sitt handikapp, och av ren viljekraft lyckades hon med nästan allt hon försökte sig på. Trots råd från lärare, som tyckte att hon var för svårt handikappad, gick hon på college och tog kandidatexamen vid University of Minnesota. Hon studerade senare vid Columbia University och Universitetet i Oslo. Hon blev till slut rektor för åtta skolor i västra Minnesota och norra Dakota.

Hon skrev följande i en av sina 17 böcker: ”Jag hade endast syn på ett öga, och det täcktes av så många djupa ärr att jag endast kunde se genom en liten öppning i vänster del av ögat. Det enda sättet för mig att läsa en bok var att hålla upp den tätt mot ansiktet och titta så skarpt jag kunde åt vänster.”⁷

Miraklet kom 1943 – när hon var över 50 år gammal – ett revolutionerande ingrepp gav henne slutligen större delen av synen åter, något hon saknat så länge. En ny och underbar värld var hennes. Hon njöt av alla små ting de flesta av oss tar för givet, som att iaktta en fågel där den flyger och se solen reflekteras i bubblorna i diskvattnet eller se månen gå från fas till fas om kvällarna. Hon avslutade en av sina böcker med orden: ”Käre … Fader i himlen, jag tackar dig. Jag tackar dig.”⁸

Borghild Dahl, både före och efter det att hon fått synen åter, fylldes av tacksamhet för sina välsignelser.

År 1982, två år innan hon gick bort vid 92 års ålder, gavs hennes sista bok ut. Den fick titeln: Lycklig under hela mitt liv. Hennes tacksamma inställning gjorde att hon uppskattade sina välsignelser och levde ett rikt och fulländat liv trots de utmaningar hon mötte.

I Första Tessalonikerbrevet i Nya testamentet, kapitel fem, vers 18, säger aposteln Paulus: ”Tacka Gud under livets alla förhållanden. Detta är Guds vilja.”

Minns tillsammans med mig berättelsen om de tio spetälska:

”När [Jesus] var på väg in i en by, kom tio spetälska män emot honom. De stannade på avstånd

och ropade: ’Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!’

Då han fick se dem, sade han: ’Gå och visa er för prästerna.’ Och medan de var på väg dit, blev de rena.

Och när en av dem såg att han hade blivit botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst

och föll ner för Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarit.

Jesus frågade honom: ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio?

Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?’”⁹

Herren sade i en uppenbarelse genom profeten Joseph Smith: ”Och i intet förtörnar människan Gud, eller mot ingen är hans vrede upptänd, utom mot dem som inte erkänner hans hand i allt och inte lyder hans befallningar.”¹⁰ Må vi vara bland dem som visar tacksamhet mot vår himmelske Fader. Om otacksamhet är en av de värsta synderna så är tacksamhet en av de ädlaste dygderna.

Oavsett de förändringar vi möter i livet, må vi med tacksamhet i hjärtat fylla våra dagar – av bästa förmåga – med det som betyder mest. Må vi vårda oss om dem vi håller kära och uttrycka vår kärlek till dem i ord och handling.

Slutligen är det min bön att var och en av oss må visa tacksamhet för vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Hans underbara evangelium ger oss svar på livets stora frågor. Varifrån kommer vi? Varför är vi här? Vart går min ande när jag dör?

Han lärde oss be. Han lärde oss att tjäna. Han lärde oss leva. Hans liv är ett kärleksarv. Han botade de sjuka, han lyfte upp de förtryckta, han räddade syndaren.

Tiden kom när han stod ensam. Vissa apostlar tvivlade; en förrådde honom. De romerska soldaterna stack honom i sidan. Den arga pöbeln tog hans liv. Men än idag genljuder hans barmhärtiga ord från Golgata: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”¹¹

Tidigare, kanske för att han insåg vad som skulle hända under kulmen av hans jordiska mission, sade han: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.”¹² ”Ingen plats i härbärget”¹³ var inte enda gången han stöttes bort – bara den första. Men fortfarande ber han er och mig att ta emot honom. ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”¹⁴

Vem var denne smärtornas man, förtrogen med lidande? Vem är ärans konung, Härskarornas Herre? Han är vår Mästare. Han är vår Frälsare. Han är Guds Son. Han är upphovet till vår frälsning. Han ropar till oss: ”Följ mig.”¹⁵ Han lär oss: ”Gå du och gör som han.”¹⁶ Han vädjar: ”Håll mina bud.”¹⁷

Låt oss följa honom. Låt oss följa hans exempel. Låt oss lyda hans ord. Då ger vi honom tacksamhetens gudomliga gåva.

Bröder och systrar, det är min innerliga bön att vi må anpassa oss till förändringarna i livet, att vi må inse vad som är allra viktigast, att vi alltid må uttrycka vår tacksamhet, och sålunda finna glädje under färden. I Jesu Kristi namn, amen.