Arbeta på att få ett vittnesbörd
Då vi tar emot den ”stilla röstens” vittnesbörd, kan det ibland ha ett starkare inflytande på vårt vittnesbörd än änglabesök.
För några år sedan när jag verkade som områdessjuttio i Brasilien, var min familj och jag på semester i den vackra staden Florianópolis. På söndagen gick vi som vanligt till det närmaste möteshus vi kunde hitta. Min hustru och jag och vår äldsta dotter deltog i en söndagsskolklass där man talade om ett eget vittnesbörd om evangeliet.
Under lektionen frågade läraren klassen om någon ville berätta om en stark eller andlig upplevelse de haft medan de utvecklade sitt vittnesbörd om kyrkan. Medan några bröder och systrar berättade om sina upplevelser, gick jag i tankarna igenom vad jag själv upplevde som nyomvänd och som jag kunde berätta om. Men jag kunde inte komma på något speciellt som hände när mitt vittnesbörd utvecklades.
Medan jag tänkte och lyssnade på de andras upplevelser, insåg jag att läraren förväntade sig att jag skulle säga något. Hon lyssnade på de andra medlemmarna, och hon lät mig förstå att hon förväntade sig att jag skulle berätta om någon underbar händelse. Jag var ju områdessjuttio, och jag borde ha något gripande att berätta. Jag kände hur tiden gick och att hon väntade på mig. Jag försökte hitta något som kunde räknas som en stark upplevelse, men jag kunde inte komma på något, till lärarens besvikelse. Jag ville så gärna hjälpa till men kunde inte uppfylla hennes förväntningar.
Till all lycka var det fastesöndag och under sakramentsmötet tog jag tillfället i akt att bära mitt vittnesbörd för församlingen och särskilt för denna syster och hennes söndagsskolklass. Det var ingen märklig upplevelse som jag hade att berätta, bara ett uppriktigt vittnesbörd som jag har om det återställda evangeliets sanningar.
Ibland tror vi att vi, för att ha ett vittnesbörd om kyrkan, behöver få vissa underbara, starka upplevelser, eller en enda händelse som kan sudda bort alla tvivel på att vi har fått ett svar eller en bekräftelse.
President Boyd K Packer har sagt: ”Andens röst beskrivs i skrifterna varken som ’hög’ eller ’barsk’. Den är inte ’en åskans röst och inte heller … rösten av ett våldsamt dån’. I stället är den ’en stilla röst med fullkomlig mildhet, liksom en viskning’, och den kan genomtränga ’själva själen’ och få ’hjärtan att brinna’. (3 Nephi 11:3; Helaman 5:30; L&F 85:6–7) Kom ihåg att Elia förstod att Herrens röst inte var i stormen, inte i jordbävningen, inte i elden, utan den var ’en svag susning’. (1 Kung 19:12)”
President Packer fortsätter: ”Anden får inte vår uppmärksamhet genom att ropa eller skaka med kraftig hand. I stället viskar den. Den smeker så försiktigt att om vi är upptagna, kanske vi inte känner den alls …
Ibland gör den sig tillräckligt kraftigt märkbar för att vi ska lyssna. Men större delen av tiden drar sig Anden, om vi inte lyssnar till dess svaga känsla, undan och väntar tills vi kommer och söker och lyssnar och säger på vårt eget sätt, liksom Samuel fordom: ’Tala [Herre], din tjänare hör.’ (1 Sam 3:10)” (Se Boyd K Packer, ”Herrens lykta”, Nordstjärnan, jul 1983, s 30.)
Underbara upplevelser är ingen garanti för att vårt vittnesbörd blir starkt. Laman och Lemuel är bra exempel på det. De fick besök av änglar och till och med då, nästan minuten efter, ifrågasatte de Herrens vilja. En del stora ledare i dessa sista dagar kan också undervisa oss om denna princip. De fick undervisning från höjden under återställelsens tidiga dagar, och var ändå inte starka nog att uthärda intill änden. Dessa upplevelser visar att då vi tar emot den ”svaga susningens” vittnesbörd, kan det ibland ha starkare inflytande på vårt vittnesbörd än änglabesök.
Jag minns att jag som ung man i Porto Alegre i Brasilien, där jag fick höra om kyrkan av två kvinnliga missionärer, sökte få svar på mina böner genom stora och obestridliga upplevelser. Det hände aldrig. Det innebär inte att jag inte utvecklade tillräcklig visshet för att bli medlem i den återställda kyrkan.
Alma undervisar oss om hur vi ska ge vittnesbördet näring: ”Men se, om ni vaknar upp och väcker era själsförmågor så att ni kan pröva mina ord och utöva en smula tro, ja, även om ni inte kan göra mera än önska att tro, så låt denna önskan verka i er till dess ni tror så mycket att ni kan ge plats i hjärtat för en del av mina ord.” (Alma 32:27)
Sedan dess har alla upplevelser jag fått som undersökare i kyrkan och senare som missionär, och sedan som far och ledare, tillsammans bildat en rad händelser och känslor, för det mesta små saker, som inte lämnar något tvivel om att fröet ”är ett gott frö”. (Alma 32:30)
Alma fortsätter att undervisa om vittnesbörd: ”Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig.” (Alma 32:28)
Ett vittnesbörd kan för en del människor komma genom en enstaka och obestridlig upplevelse. Men för andra kan det utvecklas genom en rad händelser, kanske inte lika märkliga, men som när de ställs samman på ett oemotsägligt sätt vittnar om att det vi har fått veta och levt efter är sant.
Idag, efter många år som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, kanske jag inte minns vilka händelser som mest har format mitt vittnesbörd. Men alla dessa upplevelser har lämnat märken efter sig och bidragit till mitt vittnesbörd om den återställda kyrkan. Idag har jag en absolut visshet om Jesu Kristi evangeliums sanningar.
Jag vill avsluta med att klä detta vittnesbörd i ord, inte bara för den syster som hade den där söndagsskolklassen, utan för er alla. Jag vet att vår himmelske Fader lever. Jag vet att han älskar oss. Vi är hans barn. Han hör våra böner. Jag vet att Jesus Kristus är vår Frälsare. Han dog, uppstod och sonade våra synder. Hans försoning har välsignat mig varje dag i mitt liv.
Jag vittnar om att Jesu Kristi kyrka återställdes i dessa sista dagar genom profeten Joseph Smith. Han var en Guds profet. Jag vet att vi idag leds av en levande profet, president Thomas S Monson. Jag vet att han är en profet för vår tid, liksom Mose, Abraham och Jesaja var på sin tid.
Mormons bok är Guds ord liksom Bibeln och den är ännu ett testamente om Frälsaren. Jag vet att prästadömets kraft återställdes och har välsignat många medlemmar i kyrkan över hela världen. Och jag vittnar om detta i Jesu Kristi heliga namn.