”Hoppas du förstår att det var jobbigt för oss”
Vi vet genom skrifterna att vissa prövningar är för vårt eget bästa och är till för vår personliga utveckling.
I vintras var min dotter med om en skrämmande upplevelse när hon körde bil i svår snöstorm. Hon påminde mig om en liknande situation som jag upplevde med mina två söner för länge sedan. Min yngste son Joe var tre år gammal och min son Larry var sex år. Vi bilade från San Francisco till Utah i juni. Vädret hade varit mycket bra.
När vi började köra upp mot toppen av Donnerpasset i Sierrabergen, drabbades vi plötsligt och utan förvarning av en häftig snöstorm. Inga trafikanter var förberedda. En lastbil framför oss med släp hade vikt sig och täckte två filer. Andra lastbilar och bilar hade glidit av motorvägen. En fil var öppen och många fordon, inklusive vårt, försökte desperat få väggrepp och undvika de andra fordonen. Sedan stannade all trafik upp.
Vi var inte beredda på en snöstorm i juni. Vi hade inga varma kläder och bensintanken var nästan tom. Jag och de två pojkarna kurade ihop oss för att försöka hålla oss varma. Många timmar senare började utryckningsfordon, snöplogar och bärgningsbilar röja upp i den kompakta trafikstockningen.
Till slut bogserade en bärgningsbil oss till en bensinmack på andra sidan passet. Jag ringde min fru, medveten om att hon var orolig eftersom hon hade väntat sig ett samtal kvällen innan. Hon bad att få prata med de två pojkarna. När det var treåringens tur sade han med darrande stämma: ”Hoppas du förstår att det var jobbigt för oss!”
Jag märkte att vår treåring fick tröst och sedan uppmuntran när han pratade med sin mamma och berättade för henne hur jobbigt det varit. Så är det med våra böner när vi vänder oss till vår Fader i himlen. Vi vet att han bryr sig om oss i nödens stund.
Var och en av oss får uppleva prövningar och svårigheter i livet
Händelsen jag just berättat om var, även om det var en svår reseupplevelse, kortvarig och hade inga bestående följder. Men många av de prövningar och svårigheter vi möter i livet är allvarliga och verkar få bestående följder. Var och en av oss får uppleva några av dessa under livet. Många som lyssnar på den här konferensen upplever situationer av mycket allvarligt slag just nu.
Vi instämmer i profeten Josephs vädjan då han blivit falskt anklagad och inspärrad i fängelset i Liberty i flera månader: ”O Gud, var är du? Och var är tronhimlen som täcker ditt gömställe?”
Herrens svar inger tillförsikt:
”Min son, frid vare med din själ. Dina motgångar och dina lidanden skall endast vara ett ögonblick,
och därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden.”1
En av de grundläggande lärosatser som återställelsen kastat ljus över är att det måste finnas en motsats till allting för att rättfärdighet ska kunna finnas.2 Livet är inte alltid lätt, och det är inte heller meningen. Det är en tid då vi ska prövas och bestå provet. Som vi läser i Abraham: ”Och vi skall pröva dem med detta för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem.”3 Äldste Harold B Lee lärde att ”ibland verkar det för stunden som om det som är bäst för oss och det som ger evig belöning är det mest bittra, och det som är förbjudet är ofta det som verkar vara det mest åtråvärda”.4
Romanen Historien om två städer inleds med den ofta citerade meningen: ”Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta.”5 Skrifterna gör klart att varje generation har sin egen version av bästa och värsta av tider. Vi är alla underkastade konflikten mellan ont och gott,6 och kontrasten mellan ljus och mörker, hopp och förtvivlan. Som äldste Neal A Maxwell förklarade: ”Det är nödvändigt att uppleva både det påtagligt goda och det påtagligt onda så länge vi befinner oss i denna korta, jordiska tillvaro.”7 Vi vet genom vår lära att det goda kommer att övervinna det onda8 och att de som omvänder sig och blir helgade ska få evigt liv.9
Nästan vid samma tid som Dickens skrev sin roman, utspelade sig de tidiga heligas hjältemodiga insatser när de bosatte sig bland bergen i väst.
Även om de heliga hade samma tro, hade de upplevt många svårigheter och närmade sig uttåget från Nauvoo med vitt skilda förväntningar. Vissa såg framåt med optimism, andra med oro. Två utmärkta exempel ser vi i Helen Mar Whitney och Bathsheba Smith. Båda har efterlämnat starka skildringar av sina känslor.
Syster Whitney nedtecknade sina förväntningar när hon lämnade Nauvoo: ”Jag kommer att stoppa undan alla mina små band, kragar och spetsar m m, för dit vi är på väg kan vi inte köpa sådant. Vi är på väg bort från världen för att bo bortom Klippiga bergen dit ingen annan önskar fara. Varken rik eller fattig kommer att finnas bland oss, och endast de ärliga och dygdiga kommer att finnas där.”10 Syster Whitneys ord genljuder av idealistisk optimism.
Syster Bathsheba Smiths nedtecknade känslor är även de fulla av tro, men visar tydligt en viss ängslan. Hon hade sett pöbelhoparna ställas mot de heliga i Missouri och var med vid aposteln David W Pattens död.
När hon skrev ner sina minnen från uttåget från Nauvoo, skrev hon: ”Min sista gärning på denna dyrbara plats var att städa rummen, sopa golvet och ställa kvasten på dess vanliga plats bakom dörren. Sedan, med hjärtat fullt av känslor, stängde jag försiktigt dörren och gick en oviss framtid till mötes och mötte den med tro på Gud och med inte mindre visshet om evangeliets slutliga grundande i väst och om dess sanna, bestående principer än vad jag hade känt under dessa prövande händelser i Missouri.”11
Båda dessa sista dagars heliga pionjärkvinnor förblev starka i evangeliet under sina liv och bidrog med underbart tjänande då Sion byggdes upp, men de mötte många fler prövningar och svårigheter vilka de båda troget uthärdade.12 Trots syster Whitneys optimism dog hennes första tre barn vid eller nära födseln – två av dem under hennes långa vandring från Nauvoo till Saltsjödalen.13 Syster Whitney har välsignat oss med det hon nedtecknade till försvar för vår tro. Hon var mor till aposteln Orson F Whitney.
Syster Smith skrev om den fattigdom, sjukdom och nöd som de heliga led när de drog västerut.14 I mars 1847 gick hennes mor bort och månaden därpå föddes hennes andre son John. Hennes anteckning om det är kortfattad: ”Han var mitt sista barn och [han] levde bara fyra timmar.”15 Senare i livet var hon tempelvärdinna i templet i Salt Lake City och Hjälpföreningens fjärde generalpresident.
Vi är djupt rörda av de umbäranden som de tidiga heliga genomled. Brigham Young fångade detta smått humoristiskt i februari 1856 när han sade: ”Jag skulle vilja säga något om våra svårigheter. Ni vet att jag har sagt till er att om någon var rädd att han skulle svälta ihjäl kunde han lämna oss och ge sig av dit där det fanns gott om mat. Jag ser inte den minsta risk för svält, för till dess vi har ätit upp den sista mulåsnan, från örsnibben till svansen, är jag inte rädd att jag ska svälta ihjäl.”
Han fortsatte: ”Det finns många som nu inte kan få arbete, men det blir snart vår med mycket arbete på fälten. Och vi kommer inte att lida mer än vad som är nyttigt för oss.”16
De utmaningar vi möter idag är på sitt sätt jämförbara med de utmaningar man mötte förr. Den senaste ekonomiska krisen har orsakat betydande oro över hela världen. Arbetslöshet och ekonomiska svårigheter är inte ovanliga. Många människor möter fysiska och mentala hälsoproblem. Andra kämpar med äktenskapsproblem eller barn på drift. En del har förlorat nära och kära. Missbruk och olämpliga eller fördärvliga böjelser medför sorger. Vilken källan till problemen än är så orsakar de betydande smärta och lidande för enskilda och deras nära och kära.
Skrifterna lär oss att vissa prövningar är för vårt eget bästa och är till för vår personliga utveckling.17 Vi vet också att det regnar över rättfärdiga och orättfärdiga.18 Det är också sant att inte alla moln vi ser orsakar regn. Oavsett vilka utmaningar, prövningar och svårigheter som drabbar oss, innefattar Jesu Kristi försonings tröstande lära, som Alma lär oss – att Frälsaren skulle ta på sig våra skröpligheter, och å sitt folk i enlighet med deras skröpligheter”.19
Skrifterna och nutida profeter har gjort klart för oss att det kommer att finnas magra och feta år.20 Herren förväntar sig att vi ska vara beredda på många av de utmaningar som kommer. Han säger: ”Men om ni är redo skall ni inte frukta.”21 En del av svårigheten för mig när vi körde över Sierrabergen i den där snöstormen för många år sedan berodde på att jag inte var beredd på denna plötsliga oväntade händelse. En av de stora välsignelserna med skrifterna är att de varnar oss för utmaningar som är oväntade, men ofta dyker upp. Det vore bra om vi var beredda på dem. Ett slags förberedelse är att hålla buden.
På flera ställen i Mormons bok fick folket löfte om att de skulle ha framgång i landet, ”i den mån som [de] håller [hans] bud”.22 Detta löfte åtföljs ofta av en varning att om de inte håller Guds bud, kommer de att bli avskurna från hans närhet.23 Det är tydligt att det är viktigt att ha Andens välsignelser – den Helige Andens vägledning – om man verkligen ska ha framgång i landet och vara förberedd.
Vilka prövningar vi än har, vore vi otacksamma om vi inte uppskattade våra välsignelser med tanke på det överflöd vi har idag. Trots de uppenbara svårigheter som pionjärerna upplevde talade president Brigham Young om vikten av tacksamhet. Han sade: ”Jag känner inte till någon synd, utom den oförlåtliga synden, som är större än otacksamhetens synd.”24
Tacksamhet för Frälsaren och hans försoning
Först och främst borde vi vara tacksamma för Frälsaren och hans försoning. Vi är medvetna om att många som lyssnar till denna konferens upplever prövningar och svårigheter som är så intensiva att den dominerande känslan i deras hjärtan då de närmar sig vår himmelske Fader i bön är ”hoppas du förstår att jag har det jobbigt”.
Låt mig berätta något som hände syster Ellen Yates från Grantsville i Utah. Tidigt i oktober för tio år sedan kysste hon sin man Leon adjö när han skulle åka till jobbet i Salt Lake City. Det blev sista gången hon såg Leon i livet. Han krockade med en tjugoårig ung man som var sen till sitt första jobb och hade försökt köra om ett långsammare fordon. Det blev en frontalkrock som omedelbart dödade dem båda. Syster Yates sade att sedan två medkännande trafikpoliser hade meddelat henne nyheten sjönk hon djupt ned i chock och sorg.
Hon berättade: ”När jag försökte se framåt i livet såg jag bara mörker och smärta.” Det visade sig att hennes mans bästa vän var biskop i den unge mannens församling. Biskopen ringde upp syster Yates och berättade att den unge mannens mamma Jolayne Willmore ville tala med henne. Hon minns: ”Jag chockerades av att jag varit så fokuserad på min egen sorg och smärta att jag inte ens tänkt på den unge mannen och hans familj. Jag insåg plötsligt att här fanns en mor som kände minst lika mycket sorg och smärta som jag. Jag gick genast med på … att träffa henne.”
När broder och syster Willmore kom uttryckte de sin stora sorg över att deras son hade orsakat Leons död och överlämnade en tavla på Frälsaren som höll en liten flicka i famnen. Syster Yates säger: ”När det känns för svårt ser jag på tavlan och kommer ihåg att Kristus känner mig personligen. Han känner till min ensamhet och mina prövningar.” Ett skriftställe som tröstar syster Yates är: ”Var därför vid gott mod och frukta inte, ty jag, Herren, är med er och skall stå vid er sida.”25
Syster Yates och syster Willmore (de är båda här i konferenscentret idag) besöker templet tillsammans i oktober varje år och uttrycker sitt tack till Jesus Kristus för hans försoning, för frälsningsplanen, för eviga familjer och för förbund som binder samman män och hustrur och familjer på båda sidor om slöjan. Syster Yates avslutar: ”Genom denna prövning har jag känt min himmelske Faders och min Frälsares kärlek i större mått än jag någonsin gjort tidigare.” Hon vittnar om att ”det finns ingen sorg, ingen smärta, ingen sjukdom som är så stor att inte Kristi försoning och Kristi kärlek kan hela den.”26 Vilket underbart exempel på kärlek och förlåtelse dessa två systrar har visat prov på. De har låtit Jesu Kristi försoning att verka i deras liv.
Tänk på hur Frälsaren i Getsemane under försoningsprocessen led så stora kval att han blödde ur varje por.27 I hans rop till sin Fader fanns ordet Abba.28 Detta kan tolkas som ett rop från en son i nöd till sin far: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”29 Jag vittnar om att Jesu Kristi försoning täcker alla de prövningar och svårigheter som vem som helst av oss kommer att möta i livet. Då vi ibland känner för att säga: ”Hoppas du förstår att det var jobbigt för mig”, kan vi vara förvissade om att han finns där, att vi är trygga i hans kärleksfulla famn.
När vår älskade profet president Thomas S Monson på sin födelsedag i augusti fick frågan vad som skulle vara den perfekta gåvan som medlemmar världen över kunde ge honom, svarade han utan ett ögonblicks tvekan: ”Hitta någon som har det svårt … och gör något för den personen.”30
Jag, tillsammans med er, är evigt tacksam för Jesus Kristus, människosläktets räddare. Jag bär vittne om att han är världens Frälsare och Återlösare. I Jesu Kristi namn, amen.