Glädje, vår arvedel
Vår födslorätt – och avsikten med vår stora resa här på jorden – är att söka och uppleva evig glädje.
Mina kära systrar, jag är tacksam för mitt första tillfälle att få tala till kyrkans kvinnor som samlats över hela världen. Vi är särskilt hedrade idag av president Monsons och president Eyrings närvaro. Kören har rört vid våra hjärtan. Vi har inspirerats av syster Thompsons, syster Allreds och syster Becks budskap.
Sedan jag fick veta att jag skulle vara med er idag, har jag tänkt på de många kvinnor som format mitt liv: min underbara hustru Harriet, min mor, min svärmor, min syster, min dotter, min svärdotter och många vänner. I hela mitt liv har jag omgetts av kvinnor som inspirerat, undervisat och uppmuntrat mig. Jag är den jag är idag till stor del tack vare dessa enastående kvinnor. Varje gång jag träffar kyrkans systrar känner jag att jag är mitt ibland sådana framstående själar. Jag är tacksam över att vara här, tacksam för era talanger, er medkänsla och ert tjänande. Mest av allt är jag tacksam för det ni är: oskattbara döttrar till vår himmelske Fader av oändligt värde.
Det är väl ingen överraskning, men skillnaderna mellan män och kvinnor kan vara mycket slående – såväl fysiskt och mentalt som känslomässigt. Jag kan kanske bäst illustrera det här genom hur min fru och jag lagar mat.
När Harriet lagar mat blir det ett mästerverk. Hennes kokkonst är lika varierad som världen, och hon lagar ofta mat från de länder vi besökt. Hennes traktering är fantastisk. Maten är faktiskt ofta så vacker att det känns brottsligt att äta den. Det är lika mycket en fest för ögat som för gommen.
Men hur perfekt allt än är, ser ut och smakar, ber Harriet om ursäkt för något hon inte är nöjd med. ”Jag har nog haft i för mycket ingefära”, säger hon, eller ”nästa gång ska jag kanske använda lite mer curry och ett lagerblad till.”
Som kontrast ska jag berätta hur jag lagar mat. Inför det här talet bad jag Harriet berätta vilken mat jag lagar bäst.
Hennes svar: stekta ägg.
Med hel gula.
Men det är inte allt. Jag har en specialitet som kallas Knusperchen. Namnet låter kanske som något man kan få på en fin restaurang. Jag ska berätta hur den lagas. Man skär franskbröd i tunna skivor och rostar det två gånger.
Det är receptet!
Så med mina stekta ägg – även när de är flottiga, och Knusperchen – även när de är brända – så känner jag mig ganska heroisk när jag lagar mat.
Den här jämförelsen mellan min hustru och mig är kanske lite överdriven, men den illustrerar något som går utöver matlagning.
För mig verkar det som om våra storartade systrar ibland undervärderar sin förmåga – de inriktar sig på det som saknas eller är ofullkomligt i stället för på det som åstadkoms och vilka de verkligen är.
Du kanske ser det här draget hos någon du känner väl.
Den goda nyheten är att detta också belyser en berömvärd egenskap: en inre önskan att behaga Herren efter bästa förmåga. Olyckligtvis kan den också leda till frustration, utbrändhet och olycka.
Till alla som är trötta
Idag vill jag tala till alla som någonsin känt sig otillräckliga, modfällda eller trötta – kort sagt, jag vill tala till oss alla.
Jag ber också att den Helige Anden ska förstärka mina ord och ge dem ytterligare mening, insikt och inspiration.
Vi vet att det ibland kan vara svårt att hålla huvudet över vattenytan. Ja, i en värld av utmaningar, svårigheter och checklistor kan det ibland tyckas nästan omöjligt att undvika att överväldigas av känslor av lidande och sorg.
Jag menar inte att vi helt enkelt kan trycka på en knapp och hejda de negativa känslor som tynger oss. Det här är inget ”pep talk” eller försök att uppmuntra dem som sjunker i kvicksand att i stället tänka sig att de kopplar av på en badstrand. Jag inser att det i vars och ens liv finns verkliga svårigheter. Jag vet att det finns hjärtan här i kväll med djupa sorger. Andra kämpar mot rädsla som oroar själen. För vissa är ensamheten deras hemliga prövning.
Det här är inga obetydliga saker.
Men, jag vill tala om två principer som kan hjälpa oss finna vägen till frid, hopp och glädje – också i tider av prövningar och lidande. Jag vill tala om Guds glädje och om hur var och en av oss kan få smaka den trots de bördor som tynger oss.
Guds glädje
Låt mig först ställa en fråga: Vilken tror du är den största glädje som är möjlig? För mig är svaret på frågan Guds glädje.
Det leder till en annan fråga: Vad består vår himmelske Faders glädje av?
Det är kanske omöjligt att besvara den frågan, för hans vägar är inte våra vägar. ”Så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är [Guds] vägar högre än [våra] vägar och [hans] tankar högre än [våra] tankar.”1
Fastän vi ”inte vet vad allting betyder ” så vet vi att Gud ”älskar sina barn”2, för han har sagt: ”Se, detta är mitt verk och min härlighet – att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.”3
Vår himmelske Fader kan uppnå dessa två stora mål – odödlighet och evigt liv för människan – eftersom han är skapelsens och barmhärtighetens Gud. Att skapa och att visa medkänsla är två ändamål som bidrar till vår himmelske Faders fullkomliga glädje. Att skapa och att visa medkänsla är två egenskaper som vi som hans andebarn kan och bör ta efter.
Skapelsearbetet
Önskan att skapa är kanske människosjälens djupaste längtan. Oavsett talanger, utbildning, bakgrund och förmåga har vi alla en inneboende önskan att skapa något som inte funnits tidigare.
Alla kan skapa. Man behöver varken pengar, ställning eller inflytande för att skapa något som är vackert eller har bestående värde.
Skapande skänker djup tillfredsställelse och självförverkligande. Vi utvecklar oss själva och andra när vi tar ”oorganiserad materia” i händerna och formar den till något vackert – och jag talar inte om att städa tonåringarnas rum.
Du kanske säger: ”Jag är inte kreativ. När jag sjunger missar jag med en halvton upp eller ner. Jag kan inte dra ett streck utan linjal. Och det bröd jag bakar duger bara till brevpress eller dörrstopp.”
Om ni känner det så, kom ihåg att ni är andliga döttrar till den mest kreativa varelsen i universum. Är det inte märkligt att tänka på att själva vår ande skapats av en ändlöst kreativ och evigt medkännande Gud? Tänk på det – din andekropp är ett mästerverk, skapad med en skönhet, funktion och förmåga bortom vår fantasi.
Men varför skapades vi? Vi skapades med avsikten och möjligheten att uppleva glädjens fullhet.4 Vår födslorätt – och avsikten med vår stora resa här på jorden – är att söka och uppleva evig glädje. Ett av sätten att finna detta är att skapa.
Om du är mor, är du Guds medhjälpare i hans skapelseverk – inte bara när du undervisar och tar hand om dem. Om du inte är mor ska de kreativa talanger du utvecklar förbereda dig för den dagen, i det här livet eller nästa.
Du kanske inte tror att du har några talanger, men det är inte sant, för vi har alla talanger och gåvor, varenda en av oss.5 Kreativiteten går långt utöver gränserna som sätts av målarduk eller papper och kräver varken pensel, penna eller pianotangenter. Skapande betyder att man frambringar något som inte fanns innan – prunkande trädgårdar, harmoniska hem, familjeminnen, flödande skratt.
Det du skapar behöver inte vara fullkomligt. Vad gör det om äggen är flottiga och brödet bränns vid? Låt inte rädslan för misslyckande slå ner modet. Låt inte kritiska röster förlama dig – vare sig rösten kommer utifrån eller inifrån.
Om du ändå känner dig oförmögen att skapa, börja i liten skala. Försök se hur många leenden du kan skapa, skriv ett uppskattande brev, lär något nytt, välj en plats och försköna den.
För nära ett och ett halvt sekel sedan talade president Brigham Young till sin tids heliga. ”Det finns ett stort verk för de heliga att utföra”, sade han. ”Gå framåt och förbättra och försköna allt omkring er. Odla jorden och förädla ert sinne. Bygg städer, pryd era boningar, skapa trädgårdar, fruktträdgårdar och vingårdar och gör jorden så behaglig att ni, när ni ser på ert arbete, kan göra det med välbehag och så att änglar kan glädjas åt att komma och besöka era vackra platser. Sök under tiden att pryda ert sinne med allt Kristi andes välbehag.”6
Ju mer vi litar på Anden, desto större är vår förmåga att skapa. Det är vår möjlighet i det här livet och vår bestämmelse i det tillkommande. Systrar, lita på Anden. När ni tar ert dagliga livs normala möjligheter och skapar något vackert och nyttigt, förbättrar ni inte bara världen omkring er, utan också världen inom er.
Visa medkänsla
Att visa medkänsla är ett annat av vår himmelske Faders stora verk och en grundläggande del av vilka vi är som ett folk. Vi är befallda att hjälpa de svaga, lyfta upp händerna som hänger ned och styrka de matta knäna.7 Kristi lärjungar i alla världens tidsåldrar har kännetecknats av sin medkänsla. De som följer Frälsaren sörjer med dem som sörjer … och tröstar dem som står i behov av tröst.8
När vi räcker ut handen för att välsigna andras liv välsignas också vårt eget. Tjänande och uppoffringar öppnar himlens fönster så att välsignelser kan utgjutas över oss. Ja, vår älskade himmelske Fader ler mot dem som tar hand om de minsta av hans barn.
När vi lyfter upp andra, kommer vi lite högre själva. President Spencer W Kimball lärde: ”Ju mer vi tjänar vår nästa på rätt sätt, desto mer substans ges våra egna själar.”9
President Gordon B Hinckley trodde på tjänandets helande kraft. Efter sin hustrus död var han ett stort föredöme för kyrkan genom sitt sätt att fördjupa sig i sitt arbete och att tjäna andra. Det sägs att president Hinckley sade till en kvinna som nyligen mist sin man: ”Arbete botar din sorg. Tjäna andra.”
Detta är djupa ord. När vi förlorar oss själva i att tjäna andra, upptäcker vi vårt eget liv och vår egen lycka.
President Lorenzo Snow uttryckte en liknande tanke: ”När du känner dig lite nere, se dig om och hitta någon som har det värre än du själv. Gå till honom och ta reda på vad som bekymrar honom. Försök sedan hjälpa honom med den visdom som Herren ger dig. Och snart ser du hur ditt eget svårmod är borta, du känner att Herrens ande är med dig och att allt blir ljusare.”10
I dagens värld av pop-psykologi, skräp-TV och må bra böcker för självhjälp verkar det här rådet kanske motsägelsefullt. Vi får ibland höra att svaret på våra problem är att se inom oss, skämma bort oss själva, spendera först och betala senare och att tillfredsställa oss själva på andras bekostnad. Det finns ju tillfällen när det är rätt att först se till våra egna behov, men i det långa loppet leder detta inte till varaktig glädje.
Ett redskap i Herrens händer
Jag tror att kyrkans kvinnor, oavsett ålder eller civilstånd, kan bäst förstå och tillämpa James Barries ord, författaren till Peter Pan: ”De som skänker solsken åt andra kan inte hålla det från sig själva.”11 Jag har jag ofta bevittnat små handlingar av godhet och medkänsla av ädla kvinnor som sträcker sig ut i osjälvisk kärlek. Mitt hjärta sväller när jag hör berättelser om kyrkans systrar och hur de skyndar till behövandes hjälp.
Det finns de i kyrkan – både män och kvinnor – som undrar hur de kan bidra till riket. Ibland undrar kvinnor som är ensamstående, skilda eller änkor om det finns en plats för dem. Varje syster i kyrkan är av stor betydelse – inte bara för vår himmelske Fader utan också för byggandet av Guds rike. Det finns ett stort arbete att utföra.
Förra året under det här mötet lärde president Monson att ”ni är … omgivna av tillfällen att tjäna … Ofta är det små saker som lyfter och välsignar andra.”12 Se dig omkring. Där, vid sakramentsmötet sitter en ung mor med många barn – erbjud dig att sitta hos henne och hjälpa till. Där, i ditt grannskap finns en ung man som verkar nedstämd – tala om för honom att du tycker om hans sällskap, att du känner hans godhet. Uppriktiga ord av uppmuntran kräver bara ett kärleksfullt hjärta men kan ha en evig inverkan på människors liv omkring dig.
Ni underbara systrar tjänar andra av skäl som är viktigare än personliga fördelar. Häri liknar ni Frälsaren som, fastän han var kung, inte sökte någon ställning, och inte heller brydde han sig om ifall andra lade märke till honom. Han brydde sig inte om att tävla med andra. Han tänkte alltid på att hjälpa andra. Han undervisade, botade, samtalade med och lyssnade på andra. Han visste att storhet har föga att göra med yttre tecken på framgång och ställning. Han levde och lärde enligt maximen: ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.”13
Till sist kan kanske alla de böner vi uppsänder bidra till vår lycka, men alla de böner vi besvarar kan betyda ännu mer. Låt oss öppna ögonen och se det nedtyngda hjärtat, lägga märke till ensamhet och förtvivlan. Låt oss känna de tysta bönerna från människor omkring oss, och låt oss vara redskap i Herrens hand till att besvara dessa böner.
Sammanfattning
Mina kära systrar, min tro är enkel. Jag tror att om ni är trofasta och hängivna i att hålla Guds bud, om ni närmar er honom i tro, hopp och kärlek, ska allt samverka till ert bästa.14 Jag tror att när ni engagerar er i Faderns verk – när ni skapar skönhet och visar medkänsla mot andra – så omsluter han er i sin kärleks armar.15 Missmod, otillräcklighet och trötthet ersätts av ett liv med innehåll, nåd och självförverkligande.
Som vår himmelske Faders andedöttrar är glädje er arvedel.
Ni är vår himmelske Faders utvalda döttrar, och genom det ni skapar och det barmhärtiga tjänande ni utför är ni en stor kraft för det goda. Ni gör världen till en bättre plats. Upp med hakan. Gå rakryggade. Gud älskar er. Vi älskar och beundrar er.
Om detta vittnar jag, och jag ger er min välsignelse som en Herrens apostel, i Jesu Kristi namn, amen.