I all enkelhet
Då vi försöker finna lindring i livets påfrestningar, må vi då uppriktigt söka efter sätt att förenkla vårt liv.
De av oss som har varit med ett tag – och äldste Wirthlin och jag har varit med länge – känner igen vissa mönster i den prövotid som livet är. Det finns cykler av goda och dåliga tider, upp- och nedgång, perioder av glädje och sorg, tider av överflöd och av knapphet. Då vårt liv svänger i en oväntad och icke önskvärd riktning, känner vi ofta stress och oro. En av svårigheterna här i jordelivet är att inte låta livets påfrestningar ta överhanden – att uthärda livets alla skiften och samtidigt förbli positiv, ja, optimistisk. Kanske bör vi, då svårigheter och utmaningar drabbar oss, ha Robert Brownings hoppingivande ord präntade i sinnet: ”Det bästa återstår.” (”Rabbi Ben Ezra”, i Charles W Eliot, red. The Harvard Classics, 50 delar [1909–1910], 42:1103.) Vi kan inte förutse livets alla strider och stormar, inte ens de som väntar runt hörnet, men som människor med tro och hopp kan vi utan minsta tvivel veta att Jesu Kristi evangelium är sant och att ”det bästa återstår”.
Jag minns en tid i mitt liv med ovanliga påfrestningar. Jag hade problem med mitt arbete och samtidigt fick min hustru veta att hon hade en livshotande sjukdom. Det här var ett av de där tillfällena när det kändes som om motgången gått till frontalangrepp mot mig och min familj. De dagar när påfrestningarna och bekymren i vårt oroliga liv höll på att ta överhanden, fann min hustru och jag ett sätt att lindra dem.
Vi körde till en plats några kilometer från vårt hus för att komma bort och få ett ögonblicks lättnad i våra svårigheter, för att prata och trösta varandra känslomässigt. Vår plats var Walden. Det var en vacker liten skogssjö. När min hustru kände att hon orkade, tog vi en promenad runt sjön. Andra dagar när hon kände att hon inte orkade gå, satt vi kvar i bilen och pratade. Walden var den särskilda plats för oss där vi kunde stanna till, tänka efter och läkas. Kanske var det till en del på grund av dess historia – dess samband med Henry David Thoreaus försök att under några år leva avskilt från världslighet – som den erbjöd oss ett sådant hopp om enkelhet och gav oss en sådan uppfriskande möjlighet att fly från vårt alltför komplicerade liv.
Det var i mars 1845 som Thoreau bestämde sig för att flytta till Waldens strandsluttningar och där tillbringa två år med att försöka förstå vad livet handlar om. Han slog sig ner på ett jordstycke som tillhörde hans gode vän Ralph Waldo Emerson. Han köpte ett gammalt skjul av en järnvägsarbetare, rev skjulet, högg timmer i skogen och byggde en egen stuga. Han förde noggrann kassabok och kom fram till att han för hus och frihet hade gett ut futtiga 28 dollar och 12 cent. Han planterade en trädgård där han sådde ärtor, potatis, majs, bönor och rovor för att uppehålla sitt enkla liv. Han planterade två och ett halvt tunnland bönor i tanke att använda den lilla vinsten till att täcka sina behov. En i sanning liten vinst: 8 dollar och 71 cent.
Thoreau levde helt oberoende av tid. Han hade varken klocka eller kalender i sin lilla stuga. Han tillbringade tiden med att skriva och utforska naturens skönhet och under runtomkring sig, bland annat lokala växter, fåglar och djur. Han levde inte som eremit – de flesta dagarna besökte han staden Concord, och han bjöd hem andra till sin stuga, till lärorika samtal. När de två åren hade gått lämnade han sin stuga utan att ångra någonting. Han ansåg att tiden som han hade tillbringat där var rimlig för att han skulle uppnå sitt mål: att få uppleva den andliga nyttan av en förenklad livsstil. Han kände också att andra livserfarenheter låg framför honom – det var dags att gå vidare och utforska andra möjligheter.
Till följd av sina upplevelser vid Walden konstaterade Thoreau att det endast fanns fyra saker som människan verkligen behövde: mat, kläder, tak över huvudet och bränsle. Jag skulle vilja utveckla vart och ett av dessa fyra grundläggande behov i livet, även den andliga nyttan av en förenklad livsstil.
Det första behovet är mat. Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga besitter vi helig kunskap genom uppenbarad sanning om förhållandet mellan kropp och ande. Läran och förbunden 88:15 förkunnar: ”Anden och kroppen utgör människans själ.” Till vår välsignelse, i både kroppsligt och andligt avseende, uppenbarade Herren också en hälsolag och talade om för oss vilken mat och vilka ämnen som är bra för kroppen och vilka som inte är det. Tillsammans med dessa anvisningar ges löftet som återfinns i kapitel 89 av Läran och förbunden:
”Alla heliga som kommer ihåg att hålla och handla enligt dessa ord och vandrar i lydnad mot buden, skall få hälsa i naveln och märg i benen
och skall finna visdom och stora skatter av kunskap, ja, fördolda skatter,
och skall springa och inte bli trötta och skall gå och inte bli matta.
Och jag, Herren, ger dem ett löfte att mordängeln skall gå förbi dem som han gick förbi Israels barn, och inte dräpa dem.” (L&F 89:18–21)
Det finns inga bättre råd i fråga om visdomsordet än de man finner i häftet Vägledning för de unga. Det säger:
”Herren har befallt dig att ta väl hand om din kropp. För att göra det behöver du hålla visdomsordet som står i Läran och förbunden 89. Ät näringsrik mat, motionera regelbundet och se till att få tillräckligt med sömn. När du gör allt detta förblir du fri från missbruk och har kontroll över ditt liv. Du får välsignelsen att ha en frisk kropp, ett vaket sinne och den Helige Andens vägledning …
Alla droger, kemiska substanser eller farliga beteenden som åstadkommer en stark känsla eller gör dig ’hög’ kan förstöra din fysiska, mentala och andliga hälsa. Till dem hör tunga droger, receptbelagda och receptfria mediciner som missbrukas och hushållskemikalier.” (s 36)
Vi ska inte skada vår jordiska kropp, för den är en Guds gåva, och i vår himmelske Faders stora lycksalighetsplan ingår återföreningen av vår odödliga kropp med vår ande.
En annan grundläggande nödvändighet är kläder. Ett förenklat liv som för med sig andliga välsignelser kräver att man klär sig enkelt och passande. Vår klädsel och vårt yttre sänder budskap till andra om vilka vi är, och det påverkar också hur vi uppför oss då vi är tillsammans med andra. När vi är lämpligt klädda inbjuder vi också Herrens Ande att vara en sköld och ett skydd för oss.
Världsliga trender i kvinnomodet inbjuder alltid till ytterligheter. Med sitt senaste mode tycks många designer försöka göra två eller tre klänningar av den mängd tyg som behövs till en. De tar vanligen bort för mycket längst upp och för mycket längst ner på kvinnornas kläder, och ibland tar de också till i knappaste laget i mitten. Herrmodet blir också extremt. På min tid skulle man ha kallat det hafsigt och opassande. Jag tror att alltför ledig klädsel nästan alltid åtföljs av alltför ledigt sätt.
Många av er försöker alltför ivrigt att vara unika i er klädsel och i ert yttre, för att väcka det Herren skulle anse vara fel slags uppmärksamhet. I Mormons boks berättelse om livets träd var det människorna vars ”sätt att klä sig var utsökt” som hånade dem som åt av trädets frukt. Det är en allvarlig tanke att de ”modemedvetna” som hånade från den stora och rymliga byggnaden var skuld till att göra många förlägna, och de som skämdes ”avföll och kom in på förbjudna stigar och gick förlorade”. (Se 1 Nephi 8:27–28.)
President N Eldon Tanner gav oss en gång följande råd: ”Anständighet i klädsel är ett sinnets och hjärtats egenskap och bottnar i aktning för en själv, ens medmänniskor och allas vår Skapare. Anständighet återspeglar ödmjukhet, ärbarhet och en känsla för vad som är passande. I överensstämmelse med dessa principer och ledda av den Helige Anden, låt föräldrar, lärare och ungdomar diskutera närmare detaljer i fråga om klädsel och det yttre och av fritt val ta ansvar och välja det rätta.” (”Friend to Friend”, Friend, jun 1971, s 3)
Låt oss nu övergå till Thoreaus tredje behov: tak över huvudet. Tidningarna är fyllda med reportage om den rådande bostadskrisen. Vi har uppmanats vid nästan varje kyrkans generalkonferens som jag kan minnas att inte leva över våra tillgångar. Vår inkomst ska avgöra vilket slags boende vi har råd med, inte grannens stora villa på andra sidan gatan. President Heber J Grant sade en gång: ”Så långt tillbaka jag kan minnas, ända från Brigham Youngs dagar tills nu, har jag hört män som stod i talarstolen … uppmana människorna att inte sätta sig i skuld, och jag tror att de allra flesta av våra problem i dag orsakas av försummelsen att tillämpa det rådet.” (Conference Report, okt 1921, s 3)
Ett av de bästa sätten att förenkla vårt liv är att följa de råd vi så ofta fått om att leva inom våra tillgångar, hålla oss skuldfria och spara till sämre tider. Vi bör utöva och utöka vår förmåga till sparsamhet, flit och måttlighet. Medlemmar av en förståndig familj betalar inte ränta, de tjänar ränta.
Thoreaus sista nödvändighet var bränsle. Vi har hört mycket om bränsle och energi – om dess höga pris, ett begränsat inhemskt förråd, vårt riskabla och oberäkneliga beroende av utländska leverantörer och behovet av nya energikällor som det är möjligt att upprätthålla. Jag lämnar diskussionen om dessa komplicerade frågor till ledare för regering och industri. Det bränsle jag vill diskutera är andligt bränsle.
Herren har gett oss en storartad plan för hur vi kan återvända till honom, men för att kunna avsluta vår jordiska färd behöver vi andligt bränsle. Vi bör ta efter de fem förståndiga jungfrurna som hade lagrat tillräckligt med bränsle för att kunna följa med brudgummen när han kom. (Se Matt 25:6–10.) Vad krävs för att bibehålla ett tillräckligt förråd av andligt bränsle? Vi måste skaffa kunskap om Guds eviga plan och om vår uppgift i den. Genom att sedan leva rättfärdigt och ge upp vår vilja för Herrens vilja, får vi de utlovade välsignelserna.
Som äldste William R Bradford undervisade om i den här talarstolen: ”I rättfärdighet finns stor enkelhet. Varje gång vi står inför ett val här i livet finns en rätt eller fel väg att gå. Om vi väljer den rätta vägen får vi stöd i våra gärningar av principerna för rättfärdighet, i vilka det finns kraft från himlen. Om vi väljer fel väg och handlar enligt det valet, så finns inget himmelskt löfte eller kraft. Vi är då ensamma och kommer att misslyckas.” (”Rättfärdighet”, Liahona, jan 2000, s 103)
Strax innan Thoreau dog, fick han frågan om han hade försonat sig med Gud. Han svarade: ”Jag var inte medveten om att vi någonsin grälat.” (Mardy Grothe, sammanst av, Viva la Repartee [2005], s 181)
Då vi försöker finna lindring i livets påfrestningar, må vi då uppriktigt söka efter sätt att förenkla vårt liv. Må vi följa de inspirerade råd och den vägledning som Herren har gett oss i den stora lycksalighetsplanen. Må vi vara värdiga att ha den Helige Anden som ledsagare och följa Andens vägledning då vi lotsar oss igenom denna jordiska färd. Må vi förbereda oss för att nå det slutliga målet för denna jordiska prövotid – att återvända och bo hos vår himmelske Fader, i Jesu Kristi namn, amen.