Änglabetjäning
Gud lämnar oss aldrig ensamma eller utan hjälp när vi står inför svårigheter.
När Adam och Eva villigt gick ut i dödligheten, visste de att denna telestiala värld skulle innehålla törnen och tistlar och problem av alla slag. Men deras kanske mest prövande insikt gällde inte svårigheter och faror som de måste uthärda utan det faktum att de nu skulle vara långt ifrån Gud, skilda från honom som de vandrat och talat med, som gett dem råd ansikte mot ansikte. Efter detta medvetna val, som det står i uppteckningen om skapelsen, ”[såg] de … honom inte ty de var utestängda från hans närhet”1. Bland allt annat som de måste ha oroat sig över, måste detta i sanning varit det som oroat dem mest.
Men Gud visste vilka svårigheter de skulle ställas inför, och han visste med all säkerhet hur ensamma och oroade de skulle känna sig ibland. Så han vakade ständigt över sin växande jordiska familj, hörde alltid deras böner, och sände profeter (och senare apostlar) till att undervisa, ge råd och vägleda dem. Men när särskilda behov uppstod sände han också änglar, gudomliga budbärare som välsignade hans barn och försäkrade dem att både himlen och hans hjälp alltid fanns mycket nära. Ja, kort efter det att Adam och Eva trätt in i den öde och dystra världen, visade sig en ängel för dem,2 som hjälpte dem förstå betydelsen av deras offer och försoningen som den utlovade Återlösaren skulle komma för att utföra.
När det var tid för Frälsarens ankomst, sändes en ängel till Maria med budet att hon skulle bli mor till Guds Son.3 Sedan sändes en änglaskara att sjunga under natten då Jesus föddes.4 Kort därefter förkunnade en ängel för Josef att deras nyfödda barn var i fara och att den lilla familjen måste fly till Egypten för sin säkerhet.5 När de kunde återvända i säkerhet gav en ängel dem det budskapet och de tre återvände till hemlandet.6
Från begynnelsen och genom alla tidshushållningar har Gud använt sig av änglar som sändebud till att förmedla kärlek till och omsorg om hans barn. Den tid jag fått tilldelad tillåter inte ens en kort överblick över skrifterna och vår kyrkas egen historia som är så fyllda med berättelser om änglar som betjänar jordens människor, men det är verkligen en rik lärdom och historia.
Vanligtvis är sådana varelser inte synliga. Men ibland är de det. Oavsett om de är synliga eller osynliga, är de alltid nära. Ibland är deras uppdrag storslagna och har betydelse för hela världen. Ibland är budskapen mer privata. Då och då får änglar till uppdrag att varna. Men oftast kommer de för att ge tröst, eller någon form av barmhärtighetstjänst, eller vägledning under svåra tider. När Lehi i sin dröm befann sig på en skrämmande plats, som han beskrev som ”en mörk och dyster vildmark”, möttes han av en ängel, ”en man … klädd i en vit mantel … Han talade till mig”, sade Lehi, ”och sade att jag skulle följa honom”7.
Under livets gång tillbringar vi alla någon tid i en ”mörk och dyster vildmark”, situationer präglade av sorg, rädsla eller modfälldhet. Vår tid är fylld med globala bekymmer över finanskriser, energiproblem, terroristattacker och naturkatastrofer. Detta får enskilda och familjer att oroa sig, inte bara över hus att bo i och mat att äta, men också över våra barns slutliga säkerhet och välbefinnande och för de sista dagarnas profetior om vår planet. Ännu allvarligare än dessa saker, fast ibland besläktade, är det etiska, moraliska och andliga förfall som är uppenbart bland både stora och små befolkningar, hemma och utomlands. Men jag vittnar om att änglar fortfarande sänds för att hjälpa oss, alldeles som de sändes för att hjälpa Adam och Eva, för att hjälpa profeterna, och ja, för att hjälpa världens Frälsare själv. Matteus skriver i sitt evangelium att sedan Satan frestat Kristus i öknen, ”[trädde] änglar … fram och tjänade honom”.8 Till och med Guds Son, som själv var en Gud, behövde himmelsk hjälp under sin vistelse på jorden. Och därför kommer de rättfärdiga att betjänas fram till jordens ände. Som Mormon sade till sin son Moroni, som en dag själv skulle bli en ängel:
”Är … underverkens dag förbi?
Eller har änglar slutat att visa sig för människobarnen? Eller har han hållit tillbaka den Helige Andens kraft från dem? Eller kommer han att göra det så länge tiden varar eller jorden består eller så länge det på dess yta finns en människa att frälsa?
Se, jag säger er: Nej, ty det är genom tro som … änglar visar sig och betjänar människor …
Ty se, de lyder under [Kristus] för att verka enligt hans befallnings ord och för att visa sig för dem som har stor tro och ståndaktigt sinne i varje form av gudaktighet.”9
Jag uppmanar alla som kan höra min röst att fatta mod, ha stor tro, och komma ihåg att Herren har sagt att han ska ”utkämpa [våra] strider och [våra] barns strider och [våra] barnbarns [strider]”.10 Vad gör vi för att förtjäna ett sådant försvar? Vi ska söka flitigt, alltid be och ha tro. Då ska allt samverka till vårt bästa om vi vandrar rättrådigt och kommer ihåg det förbund varmed vi har förbundit oss.11 De sista dagarna är inte en tid att frukta och bäva inför. Det är en tid då vi ska ha tro och minnas våra förbund.
Jag har här talat om himmelsk hjälp, om änglar som sänds för att välsigna oss när vi behöver hjälp. Men när vi talar om dem som är redskap i Guds händer, påminns vi om att inte alla änglar kommer från andra sidan förlåten. En del av dem umgås vi med och talar med – här, nu och varje dag. En del av dem bor i vårt eget grannskap. Somliga födde oss, och i mitt fall gick en av dem med på att gifta sig med mig. Ja, himlen verkar aldrig så nära som när vi ser Guds kärlek i människors vänlighet och hängivenhet, människor så goda och så rena att änglalik är det enda ordet som passar in. Äldste James Dunn använde från denna talarstol för bara några ögonblick sedan detta ord i sin inledningsbön för att beskriva primärkören – och varför inte? Med andan, ansiktena och dessa barns röster i vårt sinne och framför våra ögon, vill jag delge er en berättelse från min vän och BYU-kollega, den bortgångne Clyn D Barrus. Jag gör det med hans hustru Marilyns och deras familjs tillåtelse.
Broder Barrus berättade att han tillbringade sin barndom på en stor gård i Idaho och att hans uppgift varje kväll var att samla in korna för mjölkning. Eftersom korna betade på en äng som delvis omgavs av den ofta farliga Tetonfloden, hade familjen Barrus en sträng regel att på våren, när floden svämmade över, fick barnen aldrig hämta några kor som gett sig över till andra sidan floden. De skulle alltid gå hem och be om hjälp av en vuxen.
En lördag strax efter att han fyllt sju år, blev barnen av föräldrarna lovade att få gå på bio om alla sysslor blev klara i tid. Men när lille Clyn kom fram till beteshagen, så hade korna han letade efter gett sig över floden trots att vattenståndet var högt. Han visste att det sällsynta biobesöket var i fara, så därför beslöt han sig att rida efter korna själv, fastän han varnats så många gånger för att göra det.
När den sjuårige pojken manade sin gamle häst, Banner, att ge sig ner i den kalla och starka strömmen, kunde hästen knappt hålla huvudet ovanför vattnet. En vuxen ryttare skulle ha klarat det, men broder Barrus var så liten att vattnet täckte honom fullständigt utom de gånger hästen kastade sig framåt och Clyn fick huvudet upp ur vattnet tillräckligt länge för att kippa efter luft.
Nu läser jag broder Barrus egna ord:
”När Banner äntligen klättrat uppför motsatta flodstranden, insåg jag att mitt liv varit i stor fara och att jag gjort något förfärligt: Jag hade medvetet varit olydig mot min far. Jag tänkte att det enda jag kunde göra som gottgörelse var att föra hem korna i säkerhet. Kanske att min far då skulle förlåta mig. Men det hade redan börjat skymma och jag var osäker på var jag var. Förtvivlan överväldigade mig. Jag var våt och kall, vilsen och rädd.
”Jag klättrade ner från gamle Banner, föll ihop på marken och började gråta. Mellan häftiga snyftningar försökte jag be, och upprepade om och om igen till min himmelske Fader: ’Jag är ledsen. Förlåt mig! Jag är ledsen. Förlåt mig!’
Jag bad länge. När jag äntligen lyfte blicken, såg jag genom tårarna en gestalt i vitt som kom emot mig. I mörkret var jag säker på att det måste vara en ängel som skickats till svar på mina böner. Jag varken rörde mig eller yttrade ett ljud medan gestalten kom allt närmare, så överväldigad var jag av det jag såg. Skulle Herren verkligen sända en ängel till mig, som hade varit så olydig?
Så hörde jag en välbekant röst som sade: ’Pojken, jag har letat efter dig.’ I mörkret kände jag igen min fars röst och sprang in i hans utsträckta armar. Han höll mig hårt, och sade sedan mjukt: ’Jag har varit orolig. Jag är så glad att jag hittade dig.’
Jag försökte säga honom hur ledsen jag var men orden kom bara ryckvis genom mina darrande läppar – ’tack … mörker … rädd … floden … ensam’. Senare den kvällen fick jag veta att när jag inte kommit hem från betesmarken, hade min far gett sig ut för att leta efter mig. När varken jag eller korna gick att hitta, visste han att jag gått över floden och var i fara. Eftersom det var mörkt och tiden var knapp, tog han av sig sina kläder utom sina vita termounderkläder, knöt skorna runt halsen och simmade tvärs över en farlig flod för att rädda en olydig son.”12
Mina kära bröder och systrar, jag vittnar om änglar, både himmelska och jordiska. När jag gör det vittnar jag om att Gud aldrig lämnar oss ensamma eller utan hjälp när vi står inför svårigheter. ”Inte heller gör han det så länge tiden varar eller jorden består eller så länge det på dess yta finns en människa att frälsa.”13 Ibland kan vi, både globalt och personligt, känna oss avlägsna från Gud, utestängda från himlen, vilsegångna och ensamma på mörka och dystra platser. Ofta kan sådana problem ha orsakats av oss själva, men även då får vi skydd och hjälp från allas vår Fader. Och det finns alltid änglar som kommer och går runt omkring oss, synliga eller osynliga, kända eller okända, jordiska eller odödliga.
Må vi alla ha större tro på och mer tacksamhet för Herrens löfte, som det står i ett av president Monsons favoritskriftställen: ”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er.”14 Och när vi ber om att dessa änglar ska betjäna oss, må vi alla då försöka vara lite mer änglalika själva – med ett vänligt ord, en stödjande arm, en trosviss förkunnelse och ”det förbund varmed [vi] har förbundit [oss]”.15 Kanske att vi då kan vara sändebud från Gud när någon, kanske ett primärbarn, ropar ”mörker … rädd … flod … ensam”. Må vi göra detta, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.