Guds sanning skall gå fram
Detta är Guds verk, och Guds verk skall inte omintetgöras. Men det finns fortfarande mycket att göra.
Mina bröder och systrar, den nittonde juli i år reste the Sons of the Utah Pioneers en staty av profeten Joseph Smith och hans efterträdare president Brigham Young i This is the Place Heritage Park i Salt Lake City. Denna staty, som heter Blicken västerut, visar dessa två stora profeter med en karta över de västra territorierna.
Många människor, även sista dagars heliga, glömmer att Joseph Smith var högst medveten om att kyrkan slutligen skulle flytta till den vidsträckta amerikanska västern. I augusti 1842 profeterade han att ”de heliga skulle fortsätta att lida mycken hemsökelse och fördrivas till Klippiga bergen, att många skulle avfalla, andra skulle dödas av våra förföljare eller förlora livet på grund av vädret eller av sjukdom, och att några skulle leva för att hjälpa till att grunda bosättningar och bygga städer och se de heliga bli ett mäktigt folk mitt ibland Klippiga bergen”. (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s 511)
Inte ens de i Josephs närmaste krets under dessa första år förstod till fullo vilka prövningar de sista dagars heliga skulle få genomlida när kyrkan gick framåt från sin enkla början under tidigt 1800-tal. Men Joseph Smith visste att ingen dåtida eller framtida fiende skulle kunna ha tillräcklig makt att omintetgöra eller hejda Guds avsikter. Vi är alla bekanta med hans profetiska ord: ”Sanningens banér har upprests. Ingen gudlös hand kan hindra verkets framgång. Förföljelser må rasa, pöbelhopar må samlas, arméer må förena sig, förtalet må nedsvärta, men Guds sanning skall gå fram kraftfullt, ädelt och oförskräckt, tills den genomträngt varje kontinent, förkunnats i varje trakt, täckt varje land och ljudit i varje öra, tills Guds avsikter har utförts och den store Jehova säger att verket är fullbordat.” (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s 141)
Nästan arton årtionden har gått förbi sedan Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga organiserades 1830. Vi har haft 178 år på oss att se profetiors fullbordan och att se ”Guds sanning” gå framåt ”kraftfullt, ädelt och oförskräckt”.
Kyrkan påbörjade sitt första årtionde med endast ett fåtal medlemmar. Trots intensivt motstånd kallades 597 missionärer under 1830-talet, och över 15 000 omvända döptes in i kyrkan. Förenta staterna, Kanada och Storbritannien öppnades för evangeliets predikande.
Många omvändes under 1840-talet medan förföljelser fortsatte att rasa mot kyrkan och speciellt mot profeten Joseph. Mitt under dessa svårigheter och trots de stora utmaningar som resor innebar, fortsatte Jesu Kristi återupprättade evangelium att täcka allt större del av jorden genom det tjänande som de 1 454 missionärernas utförde som kallades under 1840-talet, och kyrkans medlemskap växte till mer än 48 000. Den 27 juni 1844 kulminerade förföljelsen av Joseph Smith då han och hans bror Hyrum dödades av en pöbelhop i fängelset i Carthage.
Strax efter martyrskapet, och som en uppfyllelse av Josephs syn, började Brigham Young och kyrkan förbereda sig på att flytta till Klippiga bergen. Vedermödor, lidande, död och avfall var ständigt närvarande. Men verket gick ändå framåt. På 1850-talet kallades 705 missionärer att verka i områden som omfattade Skandinavien, Frankrike, Italien, Schweiz och Hawaii. Missionsarbete påbörjades även i sådana vitt skilda delar av världen som Indien, Hong Kong, Thailand, Burma, Sydafrika och Västindien.
Bland de trogna nyomvända från Skandinavien och Storbritannien som döptes på 1850-talet fanns de som led och dog på hav och land medan de reste för att förena sig med de heliga här i Klippiga bergen.
År 1875 kallades de första sju missionärerna till Mexiko, och arbetet där blomstrade till och med under revolutionen och andra svårigheter. Och det var för bara fyra år sedan, under 2004, som kyrkan nådde milstolpen en miljon medlemmar i Mexiko.
Varje steg de heliga tog var ett steg i tro när Brigham Young ledde dem att bygga tempel och grunda mer än 350 kolonier i Västern. När Brigham Young dog 1877 hade kyrkans medlemsantal världen över vuxit till mer än 115 000. Trots all förföljelse gick Guds sanning sannerligen framåt kraftfullt och ädelt.
Tiden tillåter inte en detaljerad sammanfattning av kyrkans tillväxt under de följande årtiondena. Men det bör nämnas att under en period av 40 år mellan 1890 och 1930, under en tid då kyrkan och dess lära fortfarande kritiserades offentligt, valdes äldste Reed Smoot till Förenta Staternas kongress och var tvungen att kämpa för att få inta sin plats. En hel del sades om kyrkan och dess lära under denna tid – varav mycket var sårande och riktat mot president Joseph F Smith och andra ledare i kyrkan. I några tidningsartiklar började man emellertid tala om kyrkans medlemmar som samhällsnyttiga medborgare och goda människor.
Den 3 september 1925 annonserade president Heber J Grant att kyrkan skulle påbörja missionsarbete i Sydamerika. Enligt Herrens mönster för att sprida det återställda evangeliet till alla nationer, skickades en medlem i de tolv apostlarnas kvorum – min farfar äldste Melvin J Ballard – tillsammans med andra till Sydamerika för att inviga landet för evangeliets predikande.
På juldagsmorgonen 1925 i Argentina invigde äldste Ballard de sydamerikanska länderna och påbörjade missionsarbetet. Innan han reste tillbaka i juli följande år profeterade han: ”Herrens verk kommer att växa långsamt en tid här, liksom en ek växer långsamt från ett ekollon. Det kommer inte att skjuta upp på en dag liksom solrosen, som växer fort och sedan dör. Men tusentals kommer att ansluta sig till kyrkan här. Den kommer att delas upp i mer än en mission och kommer att vara en av de starkaste i kyrkan. Verket är här så litet som det någonsin kommer att vara.” (Melvin J Ballard, Melvin J Ballard: Crusader for Righteousness [1966], s 84)
Alla som känner till kyrkans tillväxt i Sydamerika vet att denna profetia fullbordats. Idag har enbart Brasilien över en miljon medlemmar.
Under de fyra årtiondena från 1930 till 1970 kallades mer än 106 000 missionärer att verka världen över. Kyrkans medlemsantal ökade fyrfaldigt till över 2,8 miljoner. Bara under 1960-talet tillkom mer än en miljon nya medlemmar. År 1970 verkade missionärer i 43 nationer och nio territorier. Under denna fyrtioårsperiod öppnades de sydamerikanska länderna Chile, Brasilien, Uruguay, Paraguay, Ecuador, Colombia, Peru och Venezuela för missionsarbete. I Centralamerika låste Herrens tjänare upp nationerna Panama, Costa Rica, Guatemala, El Salvador, Honduras och Nicaragua. I Asien började nya ansträngningar bära frukt i Korea, Taiwan, Singapore och Filippinerna.
Inget av detta var lätt. Utmaningar, hinder och förföljelser ledsagade varje försök att föra ”Guds sanning” till varje kontinent så att det kunde ”ljuda i varje öra”. Trots detta gick vi framåt i tro. Utmaningar möttes och hinder övervanns.
President Spencer W Kimball bad kyrkans medlemmar att ta längre steg när det gällde att sprida evangeliet och dela med sig av dess sanningar. Han bad varje stav i världen att öka antalet missionärer, och han fick kyrkan att ta media till hjälp för att förmedla vårt budskap till hundratals miljoner människor över hela jorden.
Under hans tolv år som kyrkans president verkade nästan 200 000 missionärer på heltid. Kyrkans medlemsantal världen över fördubblades nästan, och antalet stavar nästan tredubblades. Många länder öppnades eller återöppnades för missionsarbete, och ett omvändelsens mirakel skedde i många länder trots varje försök att omintetgöra Herrens verk eller avskräcka Herrens arbetare.
Lite mer än två årtionden har gått sedan slutet på president Kimballs jordiska arbete. Under den tiden har vi upplevt att världens skara av troende har utmärkt sig mer än någonsin. Det är troligen inget sammanträffande att vi mer än någonsin förr även upplevt ideologiska attacker på vårt folk, vår historia och vår lära genom medierna.
Ändå fortsätter kyrkan att växa. Medlemsantalet har mer än fördubblats igen – från ca 5,9 miljoner 1985 till mer än 13 miljoner idag. Och förra året kallades den miljonte missionären att verka under denna utdelning.
Mina bröder och systrar, min avsikt med denna kortfattade återblick på Josephs profetiska vision gällande denna kyrkas öde och dess bokstavliga fullbordan genom årtiondena, är att påminna oss om denna enkla sanning:
”Guds verk och planer och avsikter kan inte omintetgöras, inte heller kan de gå om intet.
Ty Gud vandrar inte på krokiga stigar … inte heller avviker han från det han har sagt. Därför är hans stigar raka och hans bana ett evigt kretslopp.
Kom ihåg … att det inte är Guds verk som omintetgörs, utan människornas verk”. (L&F 3:1–3)
Gud har talat genom sin profet och förkunnat för världen att ”sanningens baner har upprests” och att ”ingen gudlös hand kan hindra verkets framgång”. Den sanningen kan inte förnekas eller bestridas. Vi har själva sett det, årtionde efter årtionde, från Joseph Smiths tid till president Thomas S Monsons tid. Förföljelser har rasat. Förtal, lögner och bedrägeri har försökt nedsvärta. Men under varje årtionde från tiden för återställelsen och framåt, har Guds sanning gått framåt ”kraftfullt, ädelt och oförskräckt”. Den lilla kyrka som grundades 1830 med endast en handfull medlemmar har nu växt till mer än 13 miljoner sista dagars heliga i många olika länder i världen, och vi är på god väg att genomtränga varje kontinent, förkunna i varje trakt, täcka varje land och ljuda i varje öra.
Detta är Guds verk, och Guds verk skall inte omintetgöras. Men det finns fortfarande mycket att göra innan den store Jehova kan säga att verket är fullbordat. Då vi prisar och hedrar dessa trogna heliga som har fört oss till denna framträdande offentliga position, har vi inte råd, mina bröder och systrar, att vara bekvämliga eller självbelåtna.
Vi behövs alla för att avsluta verket som påbörjades av dessa pionjärer för mer än 175 år sedan, och som utförts under de följande årtiondena av trogna heliga i varje generation. Vi behöver tro som de trodde. Vi behöver arbeta som de arbetade. Vi behöver verka som de verkade. Och vi behöver övervinna som de övervann.
Givetvis är våra utmaningar annorlunda idag, men de är inte mindre krävande. Istället för arga pöblar står vi inför dem som oupphörligen försöker nedsvärta. Istället för extrem utsatthet och nöd står vi inför alkohol och drogmissbruk, pornografi, allehanda smörja, snusk, girighet, oärlighet och andlig likgiltighet. Istället för att familjer drivs bort från sina hem ser vi hur familjen som institution, inklusive den gudomliga äktenskapsinstitutionen, attackeras när grupper och individer försöker definiera bort familjens framstående och gudomliga ställning i samhället.
Med detta vill jag inte påstå att våra utmaningar idag är större än de utmaningar som de som gick före oss mötte. De är bara annorlunda. Herren ber oss inte packa en handkärra – han ber oss stärka vår tro. Han ber oss inte att gå tvärs över en kontinent – han ber oss att korsa gatan för att besöka en granne. Han ber oss inte att skänka alla våra jordiska ägodelar för att bygga ett tempel – han ber oss att ge av våra tillgångar och vår tid trots pressen från det moderna livet så att vi kan fortsätta bygga tempel, och sedan regelbundet besöka de tempel som redan byggts. Han ber oss inte att dö martyrdöden – han ber oss att leva som en lärjunge.
Det här är en härlig tid att leva i, bröder och systrar, och det är vår sak att föra vidare den rika tradition av hängivet engagemang som kännetecknade föregående generationer av sista dagars heliga. Det här är ingen tid för de andligt svaga i hjärtat. Vi har inte råd att vara ytligt rättfärdiga. Våra vittnesbörd måste gå djupt, med andliga rötter som är fast förankrade i uppenbarelsens klippa. Och vi måste fortsätta föra verket framåt som ett helgat förbundsfolk, och låta varje steg vara ett steg i tro, ”tills Guds avsikter har utförts och den store Jehova säger att verket är fullbordat”. Att detta må förverkligas för oss ber jag ödmjukt i Jesu Kristi namn, amen.