Trygghetens armar
Genom att ödmjukt och fullständigt ångerfulla komma till sakramentsmötet och värdigt ta del av sakramentet, kan vi känna dessa [trygghetens] armar gång på gång.
Jag talar i kväll om Jesu Kristi försoning och dess samband med utdelandet av sakramentet av dem som bär aronska prästadömet, vilket äldste Oaks så kraftfullt och så vackert undervisat om den här morgonen. Jag vill använda mig av några ord i ett skriftställe som hjälper mig att åskådliggöra Frälsarens barmhärtighet. Det är uttrycket ”trygghetens armar”. (Se Alma 34:16.)
Trygga i hans armar
En familj hade tagit bilder från en utsiktsplats vid norra kanten av Grand Canyon. De hörde skrik och när de sprang dit fann de att en tvåårig flicka hade fallit genom ett räcke och hamnat på en avsats omkring tio meter nedanför. Den lilla försökte klättra upp igen, men försöken fick henne att halka ännu längre ner tills hon var en och en halv meter från ett farligt 60-meters stup.
En nittonårig yngling vid namn Ian såg var hon befann sig och tack vare sin utbildning i nödhjälpinsatser, visste han hur han skulle hantera situationen. Det här är hans egna ord: ”Situationen stod med en gång klar för mig, och jag visste vad jag måste göra. Jag satte ner kameran och gick lite längre uppför stigen där det inte var så brant, klättrade över räcket, tog mig förbi en mängd stenar och snår och nådde fram till henne.” Med henne i sina armar väntade Ian en timma tills räddningstjänsten kunde ta sig ner med rep och rädda dem. (”Save Her!” New Era, sep 2007, s 6) Jag lade märke till orden ”med henne i sina armar” eftersom det talas om armar i skrifterna – kärlekens armar, barmhärtighetens armar och trygghetens armar. (Se 2 Nephi 1:15; Mosiah 16:12; Alma 5:33; L&F 6:20; 29:1.)
Uttrycket ”omslutna i trygghetens armar” i skrifterna kommer från Amuleks budskap till zoramiterna om den oändliga och eviga försoningen. Han lärde att Guds Sons offer gjorde det möjligt för människan att ha en tro på Kristus som leder oss till omvändelse. ”Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar.” (Alma 34:16. Se också v 9–15.)
Undervisa om det ogripbara med gripbara ting
För att bättre förstå vad som menas med ”trygghetens armar” är det viktigt att komma ihåg att Frälsaren använde sig av konkreta saker som pengar, frön, får, bröd, fiskar och kroppsdelar för att lära ut evangeliets principer.
Armar är påtagliga och vi använder dem för att uttrycka ömhet och kärlek. När jag kommer hem från kontoret omsluts jag av min hustrus armar. Jag har upplevt kärlekens och trygghetens armar under hela tiden som jag tjänat i Latinamerika genom det vanliga sättet att hälsa, un abrazo eller en kram.
När jag har funderat över hur jag skulle kunna undervisa om försoningen på ett verkningsfullt sätt har uttrycket ”trygghetens armar” varit till nytta. När vi döptes och fick den Helige Anden genom handpåläggning, tog vi emot två förrättningar som bekantar oss med trygghetens armar. Genom att ödmjukt och fullständigt ångerfulla komma till sakramentsmötet och värdigt ta del av sakramentet, kan vi känna dessa armar gång på gång.
Tillämpningen av sakramentsmötet i våra dagar
Ingressen till kapitel 110 i Läran och förbunden ger oss sammanhanget för en av våra viktigaste verser om hur vi kan få njuta av trygghetens armar. En sabbatsdag under invigningen av templet i Kirtland förklarade profeten Joseph Smith att han och andra prästadömsbärare hade administrerat sakramentet till kyrkan.
Efter denna heliga förrättning drog Joseph Smith och Oliver Cowdery sig tillbaka för enskild bön. Efter bönen visade sig Frälsaren för dessa två män och sade: ”Se, era synder är er förlåtna. Ni är rena inför mig, lyft därför upp era huvuden och gläd er.”(L&F 110:5)
Händelseförloppet i templet i Kirtland 1836 har sin motsvarighet i våra dagar och kan tillämpas på oss. Sabbat efter sabbat administrerar ni unga prästadömsbärare sakramentet till de heliga, som kommer till sakramentsmötet andaktsfullt, hungrande efter andlig läkedom, i förhoppning och vädjan om att i sina sinnen och hjärtan få höra dessa ord: ”Se, era synder är er förlåtna. Ni är rena inför mig, lyft därför upp era huvuden och gläd er.” (L&F 110:5)
Äldste Dallin H Oaks har vittnat om att det finns en andlig rening eller läkedom förenad med sakramentet: ”Herrens nattvards sakrament är ett förnyande av dopets förbund och välsignelser. Vi är befallda att omvända oss från våra synder och komma till Herren med ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande och ta del av sakramentet. När vi tar brödet intygar vi att vi är villiga att ta på oss Jesu Kristi namn och alltid minnas honom och hålla hans bud. När vi håller detta förbund så förnyar Herren vårt dops renande verkan. Vi görs rena och kan alltid ha hans Ande hos oss.” (”Särskilda vittnen om Kristus”, Liahona, apr 2001, s 14)
Innebörd för dem som bär aronska prästadömet
För att hjälpa medlemmar att i ännu högre grad ta emot denna rening, eller trygghetens armar, bör de som har nycklarna till att bemyndiga och de som administrerar sakramentet se till att de allmänna riktlinjerna i kyrkans handböcker följs i fråga om att förbereda, välsigna och dela ut sakramentet. Varje prästadömsbärare bör komma ihåg att han handlar på Herrens vägnar och uppträda vördnadsfullt och värdigt. Allmänt talat är våra ungdomar exemplariska. Men i samband med att sakramentet administreras ser vi ibland en oroväckande tendens till alltför mycket av informell karaktär och nonchalans i fråga om klädsel och uppträdande.
Unga män, innan ni går till kyrkan ber jag er stanna upp framför en spegel en gång till och fråga er själva om allt med avseende på ert yttre är som det ska. Ännu bättre: Be någon ni älskar, till exempel en förälder, att se på er en gång till, och om något är galet – ta då inte illa upp av deras råd.
Sanna Jesu Kristi tjänare är välkammade och välklädda, och de återspeglar alltid hans normer och inte den världsliga nonchalanta stilen. Att ge noga akt på varje detalj tillförsäkrar att Herrens Ande kommer att vara närvarande. Klädseln eller utseendet hos dem som delar ut sakramentet bör inte vara distraherande för dem som uppriktigt söker få den oändliga försoningens välsignelser.
Ett tema i president Monsons budskap till oss prästadömsbärare är att det är en förmån att bära prästadömet: ”Det är ett uppdrag att tjäna, en förmån att lyfta andra och ett tillfälle att välsigna andras liv.” (”Vår heliga plikt som prästadömsbärare”, Liahona, maj 2006, s 57) Jag vittnar om att detta gäller handhavandet av sakramentet.
Omsluten i trygghetens armar
Medan jag var biskop blev jag vittne till försoningens välsignelser i de medlemmars liv som begått allvarliga överträdelser. Som domare i Israel lyssnade jag till deras bekännelser och, när det fanns behov av det, gav jag dem restriktioner, till exempel att de inte fick ta del av sakramentet under en tid.
En ung ensamstående vuxen i vår församling hade sällskap med en flicka. De lät sina känslor gå över styr. Han kom till mig för att få råd och hjälp. Med det han bekände som grund och de Andens maningar som kom till mig, fick han bland annat inte ta del av sakramentet under en tid. Vi träffades regelbundet för att försäkra oss om att omvändelse hade skett, och efter en lämplig tidsperiod gav jag honom lov att på nytt få ta del av sakramentet.
När jag satt på förhöjningen under det sakramentsmötet drogs blicken till honom när han nu med all rätt tog del av sakramentet. Jag såg barmhärtighetens, kärlekens och trygghetens armar omsluta honom när försoningens helande kraft värmde hans själ och lyfte hans börda, vilket ledde till den utlovade förlåtelsen, friden och glädjen.
Försoningen – en ständigt närvarande kraft
Jag har upplevt och har ett vittnesbörd om en sanning som president Packer undervisade om: ”Av någon anledning tror vi att Kristi försoning tillämpas bara i slutet av jordelivet för att återlösa oss från fallet, från andlig död. Den innebär mycket mer än detta. Den är en ständigt närvarande kraft att åberopa i vardagen. När vi plågas eller sönderslits eller lider kval på grund av skuld eller tyngs av sorg, kan han hela oss. Även om vi inte till fullo förstår hur Kristi försoning genomfördes, kan vi uppleva ’Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker’.” (”Beröringen av Mästarens hand”, Liahona, juli 2001, s 26)
Jag älskar min himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus. Jag ger dem min tro, min kärlek, min lojalitet och min hängivenhet. Jag vittnar om att Gud är vår himmelske Fader och att vi är hans barn. Jag bär vittne om att försoningen är verklig och har kraft i våra liv. Jag vittnar om att det återupprättade evangeliet är sant. Dessa sanningar finns i de heliga skrifterna, särskilt i Mormons bok. I Jesu Kristi namn, amen.