Provet
Varken pöbelangrepp eller armén kunde få de heliga att vända sig bort från det de visste var sant.
Det är min avsikt att visa att Herren i svåra tider alltid har gett oss en säker väg att gå vidare på. Vi lever i de ”svåra tider” som aposteln Paulus profeterade skulle komma i de sista dagarna.1 Det enda sättet vi kan finna trygghet enskilt, som familj och som kyrka är ”genom lydnad mot evangeliets lagar och förordningar”.2
Den 24 juli 1849 hade de heliga bott i Saltsjödalen i exakt två år. De hade äntligen lämnat åratal av pöbelangrepp och förföljelser bakom sig. Det var något att fira.
Bara några år tidigare hade profeten Joseph Smith lidit under hemska förhållanden i fängelset i Liberty i flera månader medan pöbeln drev de heliga från deras hem. Orden liberty, som betyder frihet, och fängelse passar inte så bra ihop.
Joseph utropade:
”O Gud, var är du? Och var är tronhimlen som täcker ditt gömställe?
Hur länge skall din hand hållas tillbaka och ditt öga, ja, ditt rena öga, från de eviga himlarna skåda oförrätterna som begås mot ditt folk och dina tjänare, och ditt öra genomträngas av deras rop?”3
Profeten Joseph Smith hade tidigare sökt vägledning och Herren sade till de heliga att söka upprättelse från domarna, guvernören och slutligen presidenten.4
Deras vädjan till domarna avvisades. Joseph Smith kallades inför rätta över 200 gånger på alla möjliga falska anklagelser. Han blev aldrig fälld i domstol.
När de sökte upprättelse från guvernör Boggs i Missouri gjorde denne följande uttalande: ”Mormonerna måste behandlas som fiender och måste utrotas eller drivas ut ur staten, om nödvändigt för den allmänna freden.”5 Det släppte lös en obeskrivlig brutalitet och ondska.
De vädjade till Förenta staternas president Martin Van Buren som sade: ”Er sak är rättvis, men jag kan ingenting göra för er.”6
Jag ska nu läsa de sista styckena i deras tredje skrivelse som skickades till Förenta staternas kongress:
”Det lidande som vårt folk redan utstått är överväldigande, för stort för mänskligheten, för stort för Amerikas medborgare att utstå utan att klaga. Vi har dignat under tyranniets och förtryckelsens järnhand under dessa många år. Egendomar till ett värde av över två miljoner dollar har stulits från oss. Vi har jagats som skogens vilda djur. Vi har sett såväl våra åldriga fäder, som stred i revolutionskriget, som våra oskyldiga barn slaktas av våra förföljare. Vi har sett Amerikas fagra döttrar kränkas och misshandlas på ett synnerligen brutalt sätt och har slutligen sett 15 000 själar – män, kvinnor och barn – drivas under vapenhot från hemmets helgd mitt i den svåra vintern till en främmande plats, medellösa och utan beskydd. I dessa hemsökta förhållanden sträcker vi vädjande våra händer mot vårt lands högsta råd, och hemställer i ödmjukhet de ärevördiga senatorerna och representanterna för ett stort och fritt folk om upprättelse och beskydd.
Hör, o hör denna vädjan från tusentals amerikanska invånare som lider i exil … Hör, o hör gråten och den bittra sorgen hos änkor och faderlösa, vars makar och fäder i grymhet har lidit martyrdöden i det land där den stolta örnen … flyger! Låt det inte upptecknas i nationens arkiv att … utdrivna sökte skydd och upprättelse från er, men sökte förgäves. Det står i er makt att rädda oss, våra hustrur och våra barn, från en upprepning av de blodtörstiga scenerna i Missouri, och därigenom lindra fruktan hos ett förföljt och sårat folk. Detta är era petitionärers ständiga bön.”7
Ingen nåd visades och deras skrivelse avvisades.
År 1844, under löfte om beskydd från guvernör Thomas Ford i Illinois, sköts profeten Joseph Smith och hans bror Hyrum ihjäl i fängelset i Carthage. Ord kan inte beskriva den brutalitet och det lidande de heliga hade utstått.
Men den 24 juli 1849, äntligen fria från pöbelangreppen, planerade de festligheter.8
Allt de heliga ägde hade de fraktat under den 160 mil långa färden över prärien i sina handkärror eller täckta vagnar. Det skulle dröja ytterligare drygt 20 år innan järnvägen drogs så långt som till Salt Lake City. Nästan utan något att arbeta med beslutade de sig för att firandet skulle uttrycka deras känslor.
De byggde en lövsal på tempelplatsen. De reste en över 30 meter hög flaggstång. De sydde en enorm nationsflagga, 20 meter lång, och hissade upp den i frihetens flaggstång.
Det kanske tycks konstigt, nära nog osannolikt, att temat de valde för denna första stora festlighet var patriotism och lojalitet mot den regering som hade förkastat och valt att inte hjälpa dem. Vad tänkte de på? Om ni kan förstå varför, förstår ni också kraften i Kristi lärdomar.
En blåsorkester spelade när president Brigham Young gick i spetsen för en ståtlig parad till tempelplatsen. Efter honom kom de tolv apostlarna och de sjuttio.
Därefter kom 24 unga män klädda i vita byxor, svarta kavajer, vita scarfs på höger axel, kronor på huvudet och ett svärd i skida på vänster sida. I högra handen bar de, förvånansvärt nog, ett exemplar av självständighetsförklaringen och Förenta staternas författning. Självständighetsförklaringen lästes upp av en av de unga männen.
Sedan kom 24 unga kvinnor klädda i vitt, med blå scarfs på höger axel och vita rosor i håret. Alla bar en Bibel och en Mormons bok.
Nästan lika otroligt som deras val av patriotism som tema var det som kom sedan: 24 åldermän (som de kallades) ledda av patriarken Isaac Morley. De kallades för ”de silvergrå” – de var alla minst 60 år gamla. De bar varsin rödmålad stav med vita band som vajade längst upp. En bar på stjärnbaneret, Förenta staternas flagga. Dessa män symboliserade prästadömet, vilket ”var från begynnelsen, innan världen var till”9 och hade återställts i denna tidsutdelning.
De heliga visste att Herren hade sagt till dem att ”underordna [sig] kungar, presidenter, styresmän och överhetspersoner samt att lyda, ära och upprätthålla lagen”.10 Det budet, som uppenbarats då, gäller än idag för våra medlemmar i varje nation. Vi ska vara laglydiga, värdiga medborgare.
Herren sade till dem: ”I denna avsikt har jag genom visa mäns händer, som jag uppreste i just denna avsikt, upprättat detta lands författning.”11
Och i en annan vers sade Herren till dem att ”det inte [är] rätt att någon människa ska vara i träldom under någon annan”.12 De var därför mot slaveri. Det var en mycket inflammerad fråga bland nybyggarna i Missouri.
Under festligheterna den dagen 1849 ”trädde äldste Phineas Richards fram å de 24 åldermännens vägnar och läste upp deras lojala och patriotiska tal”.13 Han talade om behovet av att de lärde barnen att vara patriotiska och att älska och ära friheten. Efter att kortfattat ha nämnt de svårigheter de gått igenom sade han:
”Bröder och vänner, vi som har levt i över 60 år har sett Förenta staternas regering i all dess prakt och vet att de skändliga grymheter vi lidit kom från en korrupt och urartad administration, medan vår stolta författning är oförändrad …
Liksom vi har ärvt frihetens anda och patriotismens eld från våra fäder, låt detta arv gå vidare [oförändrat] till våra efterkommande.”14
Det vore naturligt att tänka att de heliga, enligt den mänskliga naturen, skulle söka hämnd, men något mycket starkare än den mänskliga naturen styrde deras handlingar.
Aposteln Paulus förklarade.
”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt …
Vi har Kristi sinne.”15
Denna Ande formade dessa tidiga medlemmarna i kyrkan till Kristi efterföljare.
Om ni kan förstå att ett folk kan vara så långmodigt, så tolerant, så förlåtande, så kristuslikt efter det lidande de utstod, så har ni nyckeln till vad en sista dagars helig är. Istället för att förgås av hämndlystnad förankrades de till uppenbarelse. Deras kurs angavs av lärdomarna som fortfarande finns i Gamla och Nya testamentet, Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan.
Om ni kan förstå varför de valde detta tema för sina festligheter, så kan ni förstå varför vi idag tror på Herren Jesus Kristus, på evangeliets principer.
”Vi talar om Kristus, vi gläds i Kristus, vi predikar om Kristus, vi profeterar om Kristus, och vi skriver i enlighet med våra profetior så att våra barn skall kunna veta till vilken källa de kan se för att få förlåtelse för sina synder.”16
Så idag, i dessa egendomligt svåra tider, kan vi i Jesu Kristi sanna kyrka17 undervisa om och leva efter evangeliets principer.
Tre ting som har att göra med festligheterna 1849 var både symboliska och profetiska: För det första att de unga männen bar på författningen och självständighetsförklaringen, för det andra att varje ung kvinna bar på Bibeln och Mormons bok, och slutligen att de gamla männen – de silvergrå – hedrades i paraden.
Efter programmet åt man en festmåltid vid provisoriska bord. Flera hundra resande på väg till guldrushen och 60 indianer inbjöds delta.
Sedan återgick man till arbetet.
President Young hade sagt: ”Om folket i Förenta staterna lämnar oss i fred i tio år skall vi inte be dem om några särskilda förmåner.”18
Åtta år efter festligheterna 1849 samlades de heliga i Little Cottonwood Canyon för att fira ännu en 24 juli. Fyra ryttare anlände för att rapportera att en armé på 2 500 soldater närmade sig. Förenta staternas armé, under befäl av överste Albert Sydney Johnston, hade beordrats av president James Buchanan att krossa ett uppdiktat mormonuppror.
De heliga avbröt festligheterna och vände hemåt för att förbereda sitt försvar. Istället för att fly den här gången sade president Young: ”Vi har inte brutit mot någon lag, och vi har ingen anledning att göra detta, och vi avser inte att göra detta, men om någon nation kommer för att förgöra detta folk så kan de, så sant mig Gud hjälpe, inte komma hit.”19
Mina förfäder begravde ett barn längs vägen från Far West när de drevs till Nauvoo och ännu ett i Winter Quarters när de drevs västerut.
En annan av mina förfäder drog som tonåring en handkärra längs Platte-flodens södra strand. De sjöng:
Vi platsen når, som Gud för oss berett,
fjärran hän, långt i väst,
undgår den värld som smädar och beler,
där Guds folk trives bäst.20
På andra sidan floden kunde de se solen glittra i soldaternas bajonetter.21
I S:t Louis köpte min farfars mor en liten brosch med den amerikanska flaggan. Hon bar den resten av livet.
Varken pöbelangrepp eller armén kunde få de heliga att vända sig bort från det de visste var sant. En uppgörelse nåddes och Utah-kriget (som senare kallades Buchanans blunder) var över.
Vi leds idag av samma uppenbarelser och av en profet. När profeten Joseph Smith dog tog en annan hans plats. Successionsordningen fortsätter än idag.
För sex månader sedan under generalkonferensen inröstades Thomas S Monson som kyrkans 16:e president, fem månader innan han fyllde 81 år. Han efterträdde president Gordon B Hinckley, som dog under sitt 98:e år.
Kyrkans seniorledare kommer till största delen alltid att ha förberetts under årtionden.
President Monson är väl skickad för dagens utmaningar. Han stöds av två rådgivare och de tolv apostlarnas kvorum – vilka alla är profeter, siare och uppenbarare.
Samme Lucifer som kastades ut från vår Faders närvaro har inte gett upp. Han, och de änglar som följde honom, kommer att arbeta emot Herrens verk och förstöra det om de kan.
Men vi håller samma kurs. Vi kommer att förankra oss själva som familj och som kyrka till dessa principer och förordningar. Oavsett vilka prov som väntar oss, och det är många, så måste vi fortsätta vara trofasta och sanna.
Jag vittnar om Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus, om att de lever, om att Thomas S Monson är kallad av Gud genom profetia.
”Sanningens banér har upprests. Ingen gudlös hand kan hindra verkets framgång.” (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s 141) Idag går solen aldrig ner över de sista dagars heligas församlingar. I Jesu Kristi namn, amen.