Lyft där ni står
Den plats som varje prästadömsbärare står på är unik och han har en viktig uppgift som bara han kan utföra.
Kära bröder, det är en ära för mig att få vara tillsammans med er vid detta världsomfattande prästadömsmöte. Tillsammans med er är jag tacksam för att kunna vara nära vår älskade profet, president Thomas S Monson och president Eyring. Bröder, vi är tacksamma för er trofasthet och moraliska styrka. Det är verkligen en förmån och en glädje att få vara del av denna mäktiga brödragemenskap.
Lyft där ni står
För några år sedan i vårt möteshus i Darmstadt blev en grupp bröder ombedda att flytta en flygel från kapellet till den angränsande kulturhallen, där man behövde den för ett musikevenemang. Ingen av dem var flyttkarl till yrket, och uppgiften att flytta det mycket tunga instrumentet genom kapellet och in i kulturhallen tycktes nästan omöjlig. Alla visste att den här uppgiften inte bara krävde kroppsstyrka utan också noggrann samordning. Det fanns många idéer, men ingen av dem lyckades hålla pianot i jämvikt. Man flyttade om bröderna gång på gång, efter styrka, längd och ålder – ingenting fungerade.
Bäst som de stod där runt pianot, osäkra på vad de skulle göra därnäst, tog en god vän till mig till orda, broder Hanno Luschin: ”Bröder”, sade han, ”stå tätt tillsammans och lyft där ni står.”
Det lät alldeles för enkelt. Men var och en lyfte där han stod, och pianot höjde sig från golvet och flyttades in i kulturhallen som av egen kraft. Det var lösningen på problemet. De behövde bara stå tätt tillsammans och lyfta där de stod.
Jag har ofta tänkt på broder Luschins enkla idé vars djupsinniga sanning gjort intryck på mig. I kväll skulle jag vilja utveckla den här enkla principen: ”Lyft där ni står”.
Några vill leda, andra vill gömma sig
Även om det kan verka enkelt är ”lyft där ni står” en kraftprincip. De flesta prästadömsbärare jag känner förstår och lever efter den här principen. De är ivriga att kavla upp ärmarna och börja jobba, oavsett uppgift. De fullgör trofast sina uppdrag som prästadömsbärare. De ärar sina kallelser. De tjänar Herren genom att tjäna andra. De står tätt tillsammans och lyfter där de står.
Men det finns också de som ibland har svårigheter med den här principen. Och när de har det, tycks de hamna i ett av två läger: antingen vill de leda eller också försöker de gömma sig. De traktar efter en krona eller en klipphåla.
De som vill leda
De som vill leda kanske känner att de kan göra mer än vad de för tillfället har ombetts göra. Någon kanske tänker: ”Om jag bara vore biskop, skulle jag kunna göra större nytta.” De tror att deras förmåga vida överstiger deras kallelse. Om de hade en viktig ledarställning, skulle de kanske arbeta hårt på att vara till verklig nytta. Men de undrar: ”Vilket inflytande kan jag väl ha som bara är en hemlärare eller en rådgivare i kvorumpresidentskapet?”
De som försöker gömma sig
De som försöker gömma sig kan känna att de är alldeles för upptagna för att tjäna i kyrkan. När kapellet behöver städas, när familjen Mendez behöver hjälp med att flytta, när biskopen kallar dem att undervisa i en klass, tycks de alltid ha en ursäkt till hands.
För tjugo år sedan berättade president Ezra Taft Benson om uppgifter från biskopar och stavspresidenter att somliga medlemmar ”säger nej till kallelser och hävdar att de är för ’upptagna’ eller ’inte har tid’. Andra tackar ja till sådana kallelser, men vägrar att utföra dem.”
President Benson fortsatte med att säga: ”Herren förväntar att vi var och en har en kallelse i hans kyrka så att våra talanger och vårt inflytande kan bli till välsignelse för andra.”1
Egendomligt nog kan roten till båda dessa tendenser – att vilja leda och försöka gömma sig – ofta vara densamma: själviskhet.
Ett bättre sätt
Det finns ett bättre sätt, som Frälsaren själv lärde oss: ”Den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav.”2
När vi försöker tjäna andra är vårt motiv inte själviskhet utan kärlek. Det var så Jesus Kristus levde sitt liv och det är så en prästadömsbärare måste leva sitt. Frälsaren brydde sig inte om den ära som kommer från människor. Satan erbjöd honom alla riken i världen, men Jesus avvisade erbjudandet, genast och fullständigt.3 Under sitt liv måste Frälsaren ofta ha känt sig trött och ansatt, med knappt ett ögonblick för sig själv, ändå tog han sig alltid tid för de sjuka, de sorgsna och de förbisedda.
Trots hans lysande föredöme rycks vi alltför lätt och ofta med i att söka den ära som kommer från människor snarare än att tjäna Herren av hela vår förmåga, allt vårt förstånd och hela vår kraft.
Bröder, när vi står inför Herren för att dömas, kommer han då att se till befattningar vi haft i världen eller ens i kyrkan? Tror ni att andra titlar än ”make”, ”far” eller ”prästadömsbärare” kommer att ha någon betydelse för honom? Tror ni att han kommer att bry sig om hur fulltecknat vårt program var eller hur många viktiga möten vi var närvarande vid? Tror ni att framgång i att fylla våra dagar med möten duger som ursäkt för att vi inte tillbringade tid med vår hustru och familj?
Herren dömer på ett helt annat sätt än vi gör. Han gläder sig åt den ädle tjänaren, inte åt den egennyttige ”ädlingen”.
Många av dem som här i livet är oansenligt klädda ska i livet efter detta bära härlighetskronor. Jesus undervisade själv om den läran när han berättade liknelsen om den rike mannen som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest, medan däremot tiggaren Lasarus bara längtade efter att få smaka på resterna från den rike mannens bord. Efter döden framträdde Lasarus i härlighet bredvid Abraham, medan däremot den rike mannen kom till helvetet, där han plågad lyfte blicken.4
John Rowe Moyles föredöme
Det är i år tvåhundra år sedan John Rowe Moyle föddes. John hade blivit omvänd till kyrkan och lämnat sitt hem i England och färdats till Saltsjödalen med ett handkärrekompani. Han byggde ett hem åt sin familj i en liten stad i en dal bortom Salt Lake City. John var en duktig stenhuggare och ombads därför arbeta på Salt Lake-templet.
Varje måndag gick John hemifrån klockan två på morgonen och gick i sex timmar för att vara punktligt på sin post. På fredagen slutade han arbetet klockan fem på eftermiddagen och fick gå nästan till midnatt innan han kom hem. Så gjorde han år efter år.
En dag när han skötte sina göromål hemma blev han sparkad av en ko, vilket ledde till ett öppet benbrott. Med de begränsade medicinska resurser man hade, fanns det ingen annan möjlighet än att amputera benet. Så Johns familj och vänner band fast honom på en dörr och sågade av hans ben med en ramsåg några centimeter under knäet.
Trots den primitiva operationen började benet läkas. När John kunde sitta upp i sängen, började han tälja till ett träben, med en sinnrik led som tjänade som vrist åt en konstgjord fot. Det var ytterst plågsamt att gå på den här anordningen, men John gav inte upp utan byggde upp sin uthållighet tills han varje vecka kunde gå de tre och en halv milen till Salt Lake-templet, där han fortsatte sitt arbete.
Det var hans händer som högg in orden ”Helgat åt Herren” som i dag är ett gyllene riktmärke för alla som besöker Salt Lake-templet.5
John gjorde inte det här för att bli ärad av människor. Inte heller drog han sig undan sin plikt, trots att han hade all anledning att göra det. Han visste vad Herren förväntade sig att han skulle göra.
Många år senare kallades hans sonson Henry D Moyle som medlem av de tolv apostlarnas kvorum och verkade senare i kyrkans första presidentskap. President Moyles tjänande i dessa kallelser var hedervärt, men hans farfar Johns tjänande, även om det är mindre bekant, är lika behagligt inför Herren. Johns karaktär, det arv som hans offer utgör, är ett trons standar och ett pliktens baner för hans familj och för kyrkan. John Rowe Moyle förstod innebörden av ”lyft där du står”.
Helamans 2000 krigares föredöme
Personligt erkännande är sällan ett bra mått på värdet av vårt tjänande. Vi känner exempelvis inte namnet på någon av Helamans 2000 söner. Som personer är de okända. Men som grupp kommer de alltid att ihågkommas genom deras ärlighet, mod, deras villighet att tjäna. De åstadkom tillsammans vad ingen av dem kunde ha åstadkommit på egen hand.
Det är ett exempel för oss, bröder i prästadömet. När vi står tätt tillsammans och lyfter där vi står, när vi bryr oss mer om Guds rikes härlighet än vårt eget anseende eller nöje, kan vi uträtta så mycket mer.
Varje kallelse är ett tillfälle att tjäna och utvecklas
Inget kall är under vår värdighet. Varje kallelse ger oss tillfälle att tjäna och utvecklas. Herren har organiserat kyrkan på ett sätt som ger varje medlem tillfälle att tjäna, vilket i sin tur leder till personlig andlig utveckling. Vilken kallelse ni än har, ber jag er enträget att se den som ett tillfälle till att inte bara styrka och bli till välsignelse för andra utan också att bli det som er himmelske Fader vill att ni ska bli.
När jag reser till Sions stavar för att ombilda ett stavspresidentskap, överraskas jag ibland av att en broder i en intervju säger till mig att han fått en ingivelse att han kommer att hamna i nästa presidentskap.
Första gången jag hörde det visste jag inte hur jag skulle reagera.
Det tog någon tid innan den Helige Anden gav mig insikt. Jag tror att Herren har en särskild kallelse för varje man. Ibland skänker han oss andliga ingivelser som talar om för oss att vi är värdiga att få en viss kallelse. Det är en andlig välsignelse, ett barmhärtighetsbevis från Gud.
Men ibland hör vi inte resten av det som Herren säger till oss. ”Även om du är värdig att verka i det ämbetet”, kanske han säger, ”är det inte min kallelse för dig. Det är i stället min önskan att du lyfter där du står.” Gud vet vad som är bäst för oss.
En uppgift som bara ni kan utföra
Den plats som varje prästadömsbärare står på är unik och han har en viktig uppgift som bara han kan utföra.
Vi har alla hört berättelser om hur president Monson besöker och välsignar äldre och sjuka och alltid är uppmärksam på deras behov och ger uppmuntran, tröst och kärlek. President Monson är naturlig på ett sätt som får andra att känna sig bättre till mods. Skulle det inte vara underbart om president Monson kunde vara hemlärare hos varje familj i kyrkan?
Det skulle det. Men det kan han naturligtvis inte vara – inte heller bör han vara det. Herren har inte bett honom göra det. Herren har bett oss som hemlärare att älska och vaka över de familjer som vi tilldelats. Herren har inte bett president Monson att planera och hålla familjens hemafton hos er. Han vill att vi som fäder ska göra det.
Ni kan känna att det finns andra som är duktigare och mer erfarna, som kan utföra era kallelser och uppgifter bättre än ni kan, men Herren har gett er det här ansvaret på goda grunder. Det kan finnas personer och hjärtan som bara ni kan nå och påverka. Kanske ingen kan göra det på samma sätt som ni.
Vår himmelske Fader ber oss företräda honom i detta ädla verk att sträcka sig efter och vara till välsignelse för hans barn. Han ber oss stå fast med prästadömets kraft i hjärta och själ och göra vårt allra bästa i den kallelse vi för tillfället har.
Bröder, hur starka ni än är, kan ni inte och ska inte lyfta ett piano helt själva. Inte heller kan eller borde någon av oss driva Herrens verk helt själva. Men om vi står tätt tillsammans på den plats som Herren har utsett och lyfter där vi står, kan inget hindra detta gudomliga verk från att gå framåt.
Bröder, må vi sluta sträva efter att äras och sluta dra oss undan.
Må vi alltid minnas denna djupsinniga lärdom: Vi är Herren Jesu Kristi standarbärare och hålls uppe av Guds heliga ande, trofasta och redbara, var och en av oss hängiven Sions sak och förpliktade genom förbund att stå tätt tillsammans och lyfta där vi står.
Det är min bön och jag ger er min välsignelse och kärlek, i Jesu Kristi namn, amen.