O ni som inträder
Vår förmåga att bära bördor kan öka mer än nog för att väga upp det ökade tjänande som vi ombes att ge.
Mina kära bröder! Ikväll vill jag uppmuntra de prästadömsbärare som ibland känner sig överväldigade av sina förpliktelser. Detta är en utmaning som jag har talat om tidigare. Jag talar om den igen för den återkommer så ofta i deras liv som jag älskar och tjänar.
De flesta av er har upptäckt att era prästadömsplikter kräver så mycket att ni undrar om ni klarar av det hela. Det kan ha inträffat när ni ombads tala på en stavskonferens inför hundratals människor. För den nyomvände kan det ha varit när han kallades att be offentligt eller undervisa i en klass för första gången. För en del kan det ha inträffat när de försökt lära sig ett nytt språk på en missionärsskola. Om du inte nådde gränsen då, gjorde du det säkert på gatorna i en främmande stad, när din missionspresident beordrade dig att tala med alla du mötte och vittna om Frälsaren och evangeliets återställelse.
Då kanske du tänkte: ”När jag väl blir klar med min mission blir det lättare att vara en trofast prästadömsbärare.” Men några år senare fick du sova mindre på nätterna, anstränga dig att försörja en hustru och en liten baby, vara snäll och kärleksfull mot din hustru, försöka skaffa lite utbildning, hjälpa medlemmarna i ditt äldstekvorum, kanske hjälpa dem flytta möbler och försöka betjäna dina förfäder i templet. Du kanske har smålett och tänkt: ”När jag blir lite äldre blir det inte så krävande att vara en trofast prästadömsbärare. Det blir lättare.”
Ni som kommit en bit längre i livet ler, för ni har lärt er något underbart när det gäller tjänandet i prästadömet. Det är detta: Ju mer trofast ni tjänar, desto mer vill Herren att ni ska göra. Men ni ler godmodigt för ni vet att han ökar vår förmåga att bära tunga lass.
Det svåra är emellertid, att om han ska kunna ge er denna ökade förmåga måste ni ta er till yttersta gränsen i ert tjänande och er tro.
Det är som att bygga upp muskler. Ni bryter ner era muskler för att kunna bygga upp dem. Ni pressar musklerna till gränsen för utmattning. Sedan reparerar de sig själva och utvecklar större styrka. Ökad andlig styrka är en gåva från Gud som han kan ge när vi pressar oss till det yttersta i hans tjänst. Genom kraften i Jesu Kristi försoning kan vår natur förändras. Då kan vår förmåga att bära bördor öka mer än nog för att väga upp det ökade tjänande som vi ombes att ge.
Det hjälper mig förstå när jag ser hur någon får tjänandet i prästadömet att se lätt ut. Jag vet att antingen har de gått igenom svåra prövningar eller så ligger prövningarna framför dem. Så i stället för att avundas dem, är jag redo att hjälpa dem när ansvaret blir tungt för dem, för det blir det säkert.
De här prövningarna när vi tjänar i prästadömet behövs i Guds plan för att göra det möjligt för hans barn att åter få bo hos honom i all evighet. Vår himmelske Fader älskar sina barn. Han erbjöd dem alla evigt liv, att få bo hos honom igen i familjer och i härlighet, för evigt. För att vi ska kunna ta emot denna gåva gav han oss en dödlig kropp, tillfällen att bli frestade att synda och ett sätt att bli renade från den synden och uppstå i den första uppståndelsen. Han gav oss sin älskade Son, Jehova, som vår Frälsare för att göra detta möjligt. Frälsaren föddes till jorden, blev frestad men syndade aldrig, och i Getsemane och sedan på Golgata betalade han priset för våra synder för att vi skulle kunna bli renade. Reningen kan endast komma till dem som har tro nog på Jesus Kristus till att omvända sig från synd, bli renade genom dopet och ingå och hålla förbund att lyda alla hans bud. Och det skulle finnas en rasande fiende till våra själar, Lucifer, som med sina skaror ständigt försöker snärja alla Guds barn för att hindra dem från att få glädjen av evigt liv.
I sin godhet och stora tillit lät vår himmelske Fader och Frälsaren en liten utvald skara av hans söner på jorden bära prästadömet. Vi har myndigheten och makten att handla i Guds namn för att erbjuda Jesu Kristi sanna evangelium och dess förrättningar till så många vi kan av vår himmelske Faders barn. Så ni förstår betydelsen och omfattningen av förtroendet från Gud. Och ni kan känna dess enorma betydelse och det motstånd vi möter.
Det är inte förvånande att vi emellanåt känner oss nästan överväldigade. Detta att ni tänker: ”Jag är inte säker på att jag klarar det här”, är bevis på att ni förstår vad det verkligen innebär att bära Guds prästadöme. Faktum är att ni inte kan klara av det själva. Kallet är för svårt och för viktigt för era jordiska förmågor och för min. Att inse detta är grunden till vårt tjänande i detta underbara prästadöme.
När sådana känslor av otillräcklighet fyller oss, är det dags att minnas Frälsaren. Han försäkrar oss att vi inte behöver utföra detta verk på egen hand. Det finns skriftställen att sätta upp på er spegel och att minnas i stunder när ni tvivlar på er förmåga.
President Thomas S Monson kom till exempel ihåg Frälsarens löfte när han välsignade mig för sex månader sedan att oförskräckt stå fast i min kallelse, när det verkade svårt. Dessa ord som Frälsaren gav till sin lilla skara prästadömsbärare i denna tidsutdelning kom till profetens sinne när han lade sina händer på mitt huvud: ”Och den som tar emot er, hos honom skall även jag vara, ty jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er.”1
Detta löfte som president Monson kom ihåg och citerade uppfylldes för mig. Förtröstan ersatte tvivel, Anden kom, läkare inspirerades, mitt liv bevarades och jag upprätthölls. Tack vare denna välsignelse av president Monson kommer det alltid att vara lätt för mig att minnas Frälsaren och lita på hans löfte om att han går framför oss och bredvid oss när vi är i hans tjänst.
Jag vet att löftet om att änglar ska upprätthålla oss är sant. Ni kanske vill dra er till minnes den försäkran Elisa gav sin förskräckte tjänare. Den försäkran är vår när vi är nära att känna oss överväldigade i vårt tjänande. Elisa stod inför verkligt och fruktansvärt motstånd:
”När gudsmannens tjänare tidigt på morgonen steg upp och gick ut, se, då hade en här med hästar och vagnar omringat staden. Tjänaren sade till gudsmannen: ’O, min herre, vad skall vi ta oss till?’
Han svarade: ’Frukta inte! De som är med oss är fler än de som är med dem.’
Och Elisa bad: ’HERRE, öppna hans ögon, så att han ser.’ Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa.”2
Precis som för tjänaren så är det fler som är med er än dem ni ser som är emot er. En del av dem som är med er är osynliga för era jordiska ögon. Herren upprätthåller er och han kallar andra att stödja er. Det är därför vi har kvorum. Det är därför kvorumledare ser på ansikten och in i deras ögon på kvorummötena. Det är därför biskopen är mer än presiderande i prästernas kvorum. Han iakttar prästernas ansikten. Ni kommer att få en sådan biskop eller en sådan kvorumpresident för äldsterna eller en sådan missionspresident. Och han kommer att hjälpa er eller kalla någon annan att stödja er. Hjälpen kan bestå i att kalla rätt kamrat att verka tillsammans med er just då ni behöver det.
Det tyder på minst två saker. En är att lägga märke till och välkomna dem som Herren sänder för att hjälpa oss. Den andra är att i varje uppgift se möjligheten att stärka någon annan. En gång berättade en missionspresident för mig om en missionär som han tilldelade mer än tolv eller tretton kamrater. Han sade: ”Alla dessa kamrater tänkte åka hem tidigare eller bli hemskickade. Men vi förlorade inte en enda av dem.”
När jag senare nämnde detta för den kamrat som räddat så många från att bli överväldigade, fick jag ett svar som förvånade mig. Det löd: ”Jag tror inte att det han berättade är sant. Jag hade aldrig någon kamrat som höll på att misslyckas.”
Jag insåg att en missionspresident hade inspirerats att skicka den rätta ängeln, gång på gång. Vi kan i vårt tjänande förvänta oss att hjälp skickas till oss vid rätt tidpunkt för att se styrkan i oss och lyfta oss. Vi kan se fram emot att vara den som Herren sänder att hjälpa andra.
Jag kan av egen erfarenhet berätta något för er om hur ni kan hjälpa, om ni blir den som sänds ut. Strax efter det att jag kallades till de tolvs kvorum fick jag ett telefonsamtal från president Faust, rådgivare i första presidentskapet. Han bad mig komma till hans kontor. Jag gick dit lite undrande över varför han tog sig tid att prata med mig.
Efter att ha utbytt lite artigheter tittade han på mig och sade: ”Har det hänt än?” När jag såg förbryllad ut fortsatte han: ”Jag har iakttagit dig under mötena. Det verkar som om du har känt att din kallelse är för svår för dig, och att du inte är kvalificerad.”
Jag sade att tvivel hade kommit till mig, att det var som om luften gått ur mig. Jag berättade för honom att jag var tacksam för att han uppmärksammat mina tvivel och bad honom hjälpa mig. Men hans vänliga, bestämda svar förvånade mig. Han sade: ”Be inte mig om hjälp. Gå till honom.” Sedan pekade han upp mot himlen. Nu, flera år senare sitter jag på samma kontor. När jag går in på kontoret tittar jag uppåt och minns honom och hur han genom sitt exempel lärde mig hur jag kan hjälpa någon som känner sig överväldigad i Herrens tjänst. Hitta ett sätt att med tillförsikt skicka dem till Mästaren. Om de följer ert råd kommer de att få den styrka de behöver och mer därtill.
Herren har många gånger i ditt liv gett dig upplevelser för att bygga upp styrka, mod och beslutsamhet. Han vet hur mycket du behöver det för att kunna tjäna honom. En del av detta kanske kom, som det gjorde för mig, när du stod tillsammans med andra prästadömsbärare och uttalade dessa ord högt: ”Se därför till, o ni som inträder i Guds tjänst, att ni tjänar honom av allt ert hjärta, all er förmåga, allt ert förstånd och all er styrka, så att ni kan stå utan skuld inför Gud på den yttersta dagen.”3
När du förpliktade dig att leva upp till denna höga standard och gjorde det fastän det var svårt, byggde Herren upp en tillförsikt och styrka i dig som skulle finnas där när du behövde det, varhelst och närhelst du kallades att tjäna en sak som är högre än egennyttan. Jag kände det på ett gräsgrönt fält en klar vårdag. Jag hade fått i uppdrag att försvara mitt land. Vi låg inte i krig då, men jag var på väg mot ett uppdrag som jag visste skulle kräva allt jag hade att erbjuda, kanske mitt liv. Jag höjde min högra hand tillsammans med de andra och lovade att jag skulle försvara mitt land ”troget och lojalt” och att jag åtog ”mig denna förpliktelse frivilligt, utan förbehåll eller avsikt att dra mig undan, och att jag ska fullgöra de plikter som hör samman med den tjänstgöring som jag nu ska påbörja, så sant mig Gud hjälpe”.4
Jag har inga tvivel om att förmågan att hålla detta löfte, som jag höll, hade skapats inom mig från det jag var diakon. Under mina första år i prästadömet satt jag många gånger på vad som då kallades ”missionärers avskedsmöte”. Det finns nu så många som höjer sig till det tjänandekallet att vi bara låter dem hålla ett kort tal på ett sakramentsmöte innan de åker. Men på den tiden var hela mötet inriktat på den missionär som skulle ge sig av. Det innehöll alltid en del utvalda musiknummer. Jag kan fortfarande känna vad jag kände när en kvartett hemvända missionärer sjöng: ”Jag går vart du kallar mig, Herre kär”, och texten fortsatte med löftet: ”ditt ord att förkunna, o Herre kär”, och slutligen ”och vandra uti dina spår”.5
Mitt hjärta rördes då, liksom det gör nu, av övertygelsen att löftet gällde mig och er i allt vårt tjänande i prästadömet. Vi kommer att finna glädje i att gå dit Herren kallar oss att tjäna. Vi kommer att få inspirationen att tala hans ord för att kunna inbjuda vår himmelske Faders barn att genom försoningen bli förändrade och värdiga att komma hem och bo tillsammans med honom. Och jag kände då, som jag gör nu, att vårt tjänande skulle kunna låta honom förändra våra hjärtan så att vi blir redo för hans sällskap och kan tjäna honom i all evighet.
Jag bär mitt vittnesbörd för er att när vi i vårt tjänande i prästadömet ger allt, så ger Herren oss allt det mod vi behöver och försäkrar oss att han är med oss och att änglar upprätthåller oss.
Jag vittnar om att vi är kallade av Gud. Detta är hans sanna kyrka och hans eviga prästadöme. Jag är ett vittne om att president Thomas S Monson har alla de prästadömets nycklar som finns i världen idag. I Jesu Kristi namn, amen.