En glad röst för våra barn
Det är vår uppgift och vår förmån att flitigt undervisa och vittna för våra barn om att Jesu Kristi evangelium är sant.
Jag tycker om utropstecken! Jag använder dem ofta när jag skriver meddelanden åt mig själv och andra. Det är ett sätt att visa entusiasm och hängivenhet. Efter ett av mina favoritskriftställen finns ett utropstecken:
”Vad höra vi nu i detta evangelium vi mottagit? ’En glad röst!’” Det finns ytterligare 14 utropstecken i versen och de fyra som följer. De lyder delvis så här:
”En röst om barmhärtighet från himmelen och en röst om sanning utur jorden … en röst om … ett glatt budskap om stor fröjd! …
” … Huru härlig är icke den röst vi höra från himmelen, vilken talar i våra öron om härlighet [och] frälsning … !”1 — med ett utropstecken.
Vi kan höra en glad röst som ger oss hopp och glädje i vårt liv. Glädjen över vårt vittnesbörd om Frälsaren kan genomsyra alla aspekter av vårt liv när vi söker att komma till Kristus.
Hur är det med våra barn? Hör de oss uttrycka stor glädje och hopp i evangeliet? Efter en lektion i Primär om Joseph Smiths första syn, fick klassen i uppdrag att rita bilder som de skulle ta med sig hem och visa för familjen. Läraren hade berättat för barnen om mörkret som omgav Joseph innan Fadern och Sonen visade sig. En sexårig flicka tog fram en svart krita och började rita. Hon fyllde nederdelen och ena sidan av papperet med så mycket svart hon kunde. När läraren frågade henne vad bilden betydde, svarade hon att hon ritade Joseph Smith i mörkret.
Läraren frågade: ”Vet du att när vår himmelske Fader och Jesus visade sig, så kunde inte mörkret stanna kvar längre? Vår himmelske Fader och Jesus har alltid större makt än Satan, och de kommer att skydda dig.” Barnet började rita på papperet igen. Längst upp ritade hon två figurer och sedan bytte hon den svarta kritan mot en skinande gul krita och fyllde resten av papperet med ljus.
Det är i detta ljus, det återställda evangeliets ljus, och med ”en glad röst” som föräldrar kan hjälpa sina barn att få kunskap om sanningen. Motståndaren är verklig, men barnen kan känna den frid och glädje som kommer från evangeliets ljus när de utövar tro på Jesus Kristus. Våra barn kan inte uppleva detta ljus om vi inte undervisar dem om evangeliet.
Herren anvisade föräldrarna att ”uppfostra [sina] barn i ljus och sanning”.2 Han uppmanade oss också att lära våra barn ”att bedja och att vandra uppriktigt för Herren”,3 och att ”förstå läran om omvändelse, tro på Kristus, den levande Gudens Son, dopet och den Helige Andens gåva genom händers påläggning”.4 När vi lär dem om evangeliets sanningar, hjälper vi deras öron, sinnen och hjärtan att vara mottagliga för ”den glada rösten” och hjälper dem vilja vara värdiga att få evig glädje.
Det finns exempel på detta i Mormons bok. Enos far undervisade honom ”i Herrens tukt och förmaning”. Denna stora välsignelse fick Enos att utropa: ”Välsignat vare fördenskull Guds namn!”5 Enos förklarar därefter att ”de ord, som jag ofta hört min fader tala angående evigt liv och de heligas glädje, hade sjunkit djupt i mitt hjärta”.6
En vän berättade för mig om en upplevelse hon hade i en liten gren i kyrkan där hon var det enda barnet i Primäråldern. Hon såg ivrigt fram emot att få sitta i soffan bredvid sin mamma på samma dag och vid samma tid varje vecka för att lära sig om Jesu Kristi evangelium och hur man efterlever det. Noggrant protokoll fördes i en anteckningsbok och den visar att dessa primärmöten i hemmet alltid innehöll bön, sång och en lektion.
Mamman önskade att hennes lilla dotter skulle få ett vittnesbörd om Jesus Kristus och känna glädjen i evangeliet. Hon gav sin dotter det som hade varit så viktigt för henne själv som barn. Denna lilla flicka, som nu är en kvinna inom förbundet, fylld av tro, ser tillbaka på sin barndom med stor uppskattning tack vare moderns entusiasm och hängivenhet för att undervisa henne om Frälsaren. Denna mors flit blev till glädje för hennes dotter — med utropstecken!
De levande profeterna undervisar tydligt om vår heliga plikt att undervisa våra barn.7 I ett brev som första presidentskapet sände ut rådde de oss ”att högt prioritera familjebön, familjens hemafton, studier av och undervisning om evangeliet samt sunda familjeaktiviteter. Hur värdiga och lämpliga andra krav och aktiviteter än må vara, får de inte tillåtas ersätta de gudomligt tilldelade ansvar som endast föräldrar och familjer kan fullgöra på rätt sätt.”8
Ja, livet kan vara jäktigt för föräldrarna och håller på att bli det för barnen också. Det är så lätt att säga att vi inte har tid till allting. När jag ser tillbaka på den tiden, som gick alltför fort förbi, kan jag nu se att varje dag var fylld av dyrbara små ögonblick då jag hade många möjligheter att hjälpa våra barn att höra ”den glada rösten” i evangeliet. Barnen lär sig ständigt av oss. De lär sig vad som är viktigt, både genom det vi väljer att göra och det vi väljer att inte göra. Lättvindiga och sporadiska familjeböner, skriftstudier och hemaftnar räcker inte för att stärka våra barn. Var ska barnen lära sig evangeliet och sådana normer som kyskhet, redbarhet och ärlighet, om inte i hemmet? Dessa värderingar kan förstärkas i kyrkan, men det är föräldrarna som är mest kapabla och mest effektiva när det gäller att undervisa sina barn om dem.
När vi förstår vilka dessa barn är och deras möjlighheter i Guds rike kan vi få en större önskan att möta svårigheterna med större tålamod — med större kärlek. Herren hjälper oss att undervisa våra barn om vi gör allt som står i vår förmåga. Familjen är evig och Frälsaren vill att vi ska lyckas. När vi söker Andens hjälp kan vi få den tröst, vägledning och uppmuntran vi behöver för att uppfylla vårt ansvar som föräldrar och få välsignelserna som tillhör föräldraskapet.
Kyrkans gudomligt inspirerade program och de som kallats att tjäna våra barn kan hjälpa oss. Min make och jag är tacksamma för biskopar, prästadöms- och biorganisationsledare, hemlärare och besökslärare, som bidragit till att stärka vår familj. Vare sig vi har barn hemma eller inte, bör vi alla inse att vi har en viktig funktion när det gäller att bistå föräldrarna.
Barnen har så stor förmåga att lära sig de viktiga saker som hör riket till. När vi lyssnar på dem kan vi bättre förstå hur de tillämpar det som de lär sig om evangeliet. En far förklarade för sin fyraåriga dotter att familjen hade använt nästan hela dagen till att städa huset och att alla rum var städade utom ett.
”Vet du vilket rum det är som inte är städat?” frågade han henne.
”Mitt”, svarade hon snabbt.
”Finns det någon som kan hjälpa till att städa ditt rum?” frågade han och väntade på att hon skulle svara att hon kunde det.
I stället sade hon: ”Pappa, jag vet om man är rädd, orolig eller behöver hjälp, så kan man knäböja och be vår himmelske Fader om hjälp.”
Det är intressant att märka att när vi lyssnar på våra barn, kan de också undervisa oss. En far berättade för mig om en upplevelse han hade haft med sin åttaåriga dotter. Han sade: ”När jag höll på att förbereda mitt tal för sakramentsmötet med ämnet ’Att bli som ett litet barn’, frågade jag min dotter varför vi måste bli som små barn. Hon svarade: ’Därför att vi är alla små barn jämfört med Jesus och därför att små barn har bra fantasi.’”
Överraskad av slutet på hennes svar frågade han varför vi behöver ha bra fantasi. Hon svarade: ”För att kunna tänka oss Jesus i Getsemane örtagård och på korset, och för att kunna tänka på honom när vi tar sakramentet.”
Som i allt annat har Frälsaren gett oss ett föredöme för hur vi ska älska och undervisa våra barn. När han uppenbarade sig för nephiterna på västra halvklotet, står det i skrifterna att han talade till folket och att han ”grät … och han tog deras små barn ett efter ett och välsignade dem och bad till Fadern för dem.”9
Om den här händelsen har president Gordon B Hinckley sagt: ”Det finns ingen mer ömhjärtad och vackrare bild i hela skriften än detta enkla språk som beskriver Frälsarens kärlek till de små barnen.”10
Nyckeln till att effektivt undervisa om evangeliet i vårt hem och på andra platser, är att inbjuda Herrens Ande att vara hos oss. När min man och jag upplevde några svåra stunder i våra barns uppfostran, fick vi det goda rådet att göra allt vi kunde för att inbjuda och bevara Anden i vårt hem. Barnen kan inte lära sig om andliga saker och ha andliga känslor utan Andens vägledning.
Som föräldrar kan vi ofta dela med oss av vårt vittnesbörd om Jesus Kristus till barnen. När vi bär vårt vittnesbörd, vare sig det är under familjens hemafton eller annat undervisningstillfälle, kommer det att inbjuda Anden. President Boyd K Packer har också uppmanat oss: ”Lär våra ungdomar att bära vittnesbörd — att vittna om att Jesus är Kristus, att Joseph Smith är en Guds profet, att Mormons bok är sann.”11
President Hinckley betygar för oss: ”Av alla glädjeämnen i livet finns det inget som går upp mot lyckligt föräldraskap. Av alla ansvar som vi har finns det inget allvarligare än föräldraskapet. Att fostra barn i en atmosfär av kärlek, trygghet och tro är den mest givande av alla uppgifter.”12
Jag vet — med utropstecken — att barnen kan få ett vittnesbörd genom Anden som ger dem en övertygelse och hängivenhet! Jag vittnar om att det är vår uppgift och vår förmån att flitigt undervisa och vittna för våra barn om att Jesu Kristi evangelium är sant, så att de också kan få höra ”en glad röst”. I Jesu Kristi namn, amen.