Omsluten ”av hans kärleks armar”
Sådant som är störande händer ändå, men vi kan liksom Nephi ändå veta att Gud älskar oss … ett faktum som kan och kommer att bära oss genom så mycket!
Mitt under kriser och i globala händelsers virvel, kan sanna lärjungar bibehålla sin tro på en uppenbarelsens och kärlekens Gud och på hans räddningsplan för sina barn, den plan som är själva orsaken till allt Gud gör! (Se Moses 1:39.) Dessutom garanterar Guds egenskaper och kosmiska förmåga att han verkligen ”kan” utföra sitt oerhörda frälsningsverk (se 2 Nephi 27:20-21, Joseph Smith Translation, Isaiah 29:22-23).
Sanna lärjungar bibehåller också tron på hans Son som försonar, Jesus Kristus. Och genom att bli ”omvända till Herren” (3 Nephi 1:22), undergår de en fortgående positiv ”mäktig förändring” (se Mosiah 5:2; Alma 5:12-14).
Faktum är, bröder och systrar, att Jesus redan vunnit den största av segrar: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen” (Joh 16:33, kursivering tillagd). Den fullbordade försoningen bringar universell uppståndelse till miljarder och åter miljarder och lyfter till sist alla ur graven — oavsett hur och när vi hamnat där! En klar natt ser vi stjärnor av ofattbar ålder, men de är inte odödliga. Men tack och lov är vi det!
Likaså kommer ”de sant troende” (4 Nephi 1:36) att behålla sin tro på de sista dagarnas återställelse med dess besök med kraft från höjden, dess profeter och apostlar och dess ”enkla och dyrbara” skrifter (1 Nephi 13:29). Evangeliets första principer passar förvisso in på de sista dagarna.
Vad som tycks vara stora svårigheter kommer, då den återställda kyrkan kommer ”ut ur dunklet”, i själva verket att ytterligare belysa kyrkans särart (L&F 1:30). När vi låter vårt uppträdande bättre återspegla vår tro får vi emellertid obevekliga påminnelser om lärjungeskapets fortlöpande plikter.
Det återställda evangeliet har en lyftkraft, en vidd och ett djup — bortom vår fattningsförmåga. Det bygger upp oss, vare sig det berör universums gudomliga avsikt eller betonar betydelsen av personlig kyskhet och trohet. Endast saktmodiga lärjungar kan tryggt handskas med en så djärv teologi.
Med skrifterna som ankare och trygghet kan vi ”Blicka … uppåt till Gud … så skall han trösta [oss] i [våra] sorger” (MB Jakob 3:1; kursivering tillagd).
Också vi kan ”få bistånd i prövningar och besvärligheter av varje art … Ja, han skall fortfarande befria oss” (se Alma 36:3, 27; kursivering tillagd).
Ty Herren har sagt: ”Jag skall vara mitt ibland eder” (L&F 49:27), och ”jag skall leda eder” (L&F 78:18).
Dessutom skall Gud ge oss ovärderlig personlig förvissning genom den Helige Anden (se Joh 14:26; L&F 36:2). I såväl lugna som oroliga tider är Tröstaren vår bästa källa till tröst.
Enok grät över sin tids ogudaktighet och ville först ”icke låta sig tröstas” (se Moses 7:4, 44). Men så kom uppenbarelser som successivt visade Jesu återlösning av världen, den sista tidens återställelse och Kristi andra ankomst. Enok tillsades att ”lyfta upp [sitt] hjärta och vara glad” (Moses 7:44). Läran och uppenbarelserna kan likaledes lyfta oss — mitt ibland ”krig och rykten om krig” (Matt 24:6, Mark 13:7; se också 1 Nephi 12:2; Mormon 8:30; L&F 45:26). Sålunda behöver vi inte bli ”trötta i vårt sinne” (se Heb 12:3; L&F 84:80).
Vårt lärjungeskap behöver inte torkas ut av modfälldhet eller dagens hetta, ej heller bör samhällets nedslående symptom göra oss betryckta, och inte heller hånfulla, köttsliga tillmälen (se Alma 32:38; Moroni 9:25).
Det är förståeligt om vi ryggar inför en del företeelser som vi möter hos dagens mänsklighet, men eftersom Jesus inte ryggade, vare sig i Getsemane eller på Golgata, ”fullbordade [han sina] förberedelser för människornas barn” (L&F 19:19).
När det gäller prövningar, tro och tålamod, finns inga undantag, bara variationer (se Mosiah 23:21). Dessa prövningar är avsedda att öka vår förmåga till glädje och tjänande. Inte heller är de trofasta helt skyddade från händelser på den här planeten. Och Sadraks, Mesaks och Abed-Negos modiga inställning till faran är värd att efterliknas. De visste att Gud kunde rädda dem. ”Men om inte” sade de, skulle de ändå tjäna Gud (se Daniel 3:16–18). Att hålla de otidsenliga men viktiga första och sjunde buden kan likaså återspegla samma mod som visades fordom av tre unga kvinnor. De sade ”nej” med sina liv (se Abraham 1:11).
Sålunda kan vi vara omgivna av bekymmer, men ingenting kan skilja oss från Kristi kärlek (se 2 Kor 4:8; Rom 8:35–39). Världslig ängslan ingår inte i att verka med iver (se L&F 58:27). Ändå kan och bör vi, som Petrus sade, kasta alla våra bekymmer på Herren, för han bryr sig verkligen om oss! (Se 1 Pet 5:7.) O, bröder och systrar, vilken frigörelse sådan tillitsfull underkastelse medför!
När det gäller att rätta till våra egna felsteg, finns inga trafikstockningar på omvändelsens väg. Det är en avgiftsbelagd väg, inte en vanlig motorväg, och tillämpning av Kristi försoning ger oss större fart längs denna väg.
Det kan hända att vi liksom Mose behöver en rättfram Jetro i våra liv (se 2 Mos 18:14–24). Eller också ögonblick av slående insikt liksom de första tolv fick, som sade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:68).
Och om vi inte är fyllda av beslutsamhet, vad ska vi då säga till hjältarna och hjältinnorna från Martin’s Cove och Sweetwater? Att ”vi beundrar er, men tvekar inför att vada över våra egna floder av iskalla motgångar”?
Bröder och systrar, enligt gudomlig vilja är ”dessa [våra] dagar”, eftersom ”allt måste ske i sin tid” (Helaman 7:9; L&F 64:32). Fastän vi lever i en värld av misslyckanden, har vi inte sänts hit för att misslyckas.
Minns ni den nya stjärna som tillkännagav födelsen i Betlehem? Den befann sig i sin exakta bana långt innan den lyste där. På samma sätt är vi placerade i vår bana för att lysa. Gudomlig samordning fungerar inte endast i kosmos utan även på den här planeten. Plåtarna till Mormons bok grävdes ju inte ner i Belgien, varefter Joseph århundraden senare föddes i det avlägsna Bombay.
Uppresandet av en grupp visa grundlagsfäder som frambringade Förenta staternas konstitution — vars rättigheter och beskydd tillhör ”varje människa” — skedde inte heller av en slump (se L&F 101:77–78, 80). En historiker kallade våra grundlagsfäder ”den mest framstående grupp män som funnits i Förenta staternas historia, eller kanske i något lands historia” (Arthur M Schlesinger, The Birth of a Nation [1968], s 245). En annan historiker tillade: ”Det vore ovärderligt att få veta vad som frambringade denna koncentration av förmåga ur en bas av endast två och en halv miljon invånare” (Barbara W Tuchman, The March of Folly: From Troy to Vietnam [1984], s 18).
Ändå finns det de som föredrar en inkonsekvent eller kraftlös gud. Laman och Lemuel, till exempel, var medvetna om att det forntida Israel genom ett under räddats från Faraos härar, men knorrade ändå i otro och blev skrämda av den obetydlige Laban. Vi kan vara så inskränkta och så självupptagna. Gud, som övervakar galaxers, stjärnors och världars banor, vill att vi ska erkänna hans hand också i våra personliga liv (se L&F 59:21). Har vi inte försäkrats att såväl sparvar som våra hårstrån är räknade? (Se Matt 10:29–30; L&F 84:80). Gud bryr sig om detaljer! Liksom Herren känner hela sin väldiga skapelse, känner han och älskar var och en i en folkmassa — ja, han känner och älskar var och en av hela mänskligheten! (Se 1 Nephi 11:17.)
Tänk på hans hälsning till Mose: ”Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd för mina ögon” (2 Mos 33:12) — och till Joseph: ”Denne är min älskade Son. Hör honom” (Joseph Smiths skrifter 2:17).
Inte underligt att kung Benjamin vädjar till oss att inte tro att vi ”förstår allt vad Herren kan förstå” (Mosiah 4:9). Att bortse från uppenbarelserna om Guds förunderliga makt är som att planlöst och förnöjt leka med alfabetsklossar utan att inse att Shakespeares sonetter skapades med samma alfabet.
Fader Abraham ”tvivlade inte” på Guds löfte om efterkommande, eftersom han var ”övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla” (Rom 4:20). Må vi vara ”övertygade”.
Dessa ord från Anselm är alltså ett gott råd: ”Tro för att kunna förstå” snarare än ”förstå för att kunna tro” (Sidney Norton Deane, S:t Anselm, [1903], s 7).
Bröder och systrar, trots att vi lever i en tid av oro och förvirring kan vi stå på heliga platser och inte låta oss rubbas (se L&F 45:32; 87:8). Trots att vi lever i en tid av våld, kan vi känna den inre frid som övergår allt förstånd (se Fil 4:7). Sådant som gör oss bestörta händer ändå, men vi kan liksom Nephi ändå veta att Gud älskar oss. Ett lyckligt och fundamentalt faktum som kan bära oss genom så mycket! (Se 1 Nephi 11:17.)
Hur kan vi veta att Gud är medveten om oss och älskar oss? Han säger det genom skrifterna, likaså genom att vi ärligt räknar våra välsignelser och de många nådegåvorna i våra liv. Mest av allt säger han det genom Andens stilla, milda röst! (Se Alma 34:38; L&F 78:17–19.)
”Den mäktiga förändring” som lärjungeskapet kräver kan kännas som en berg- och dalbana, då himlastormande uppenbarelser ger ett ödmjukt perspektivs allvar. Det var så för Mose, som ”föll till marken” och utropade ”människan är intet, vilket jag aldrig förr hade trott” (Moses 1:9–10). Därefter kom emellertid det gudomliga betryggande avslöjandet: ”Ty se, mitt verk och min härlighet är att åvägabringa odödlighet och evigt liv för människan” (Moses 1:39).
En ”mäktig” förändring kräver emellertid mycket hårt arbete, som görs än svårare genom att vi följer den naturliga människans lägre drifter. Alltför ofta förminskas våra möjligheter genom världslighet. Vi är knappast redo för de omvälvande uppenbarelserna. Tänk er att den andliga delen av oss faktiskt är evig och att vi var ”hos Gud i begynnelsen”! (Se L&F 93:29, 33.)
Vi kan naturligtvis inte helt förstå allt detta just nu! Vi kan naturligtvis inte förstå meningen med allting just nu. Men vi kan veta, just nu, att Gud känner oss och älskar oss personligen!
Men, bröder och systrar, vad är det som avhåller oss från att känna och älska honom mer? Vår ovilja att avstå från alla våra synder — vi tänker i stället att en avbetalning får duga. Likaså vår tvekan att låta vår vilja uppgå i hans vilja — vi tänker i stället att det räcker med att bara erkänna hans vilja! (Se Mosiah 15:7.)
Profeten Joseph Smith förkunnade att Gud ”innan [jorden] blev till … övervägde alla händelser, som rörde jorden … [Gud] kände till … den oerhörda ogudaktighet, som den mänskliga familjen skulle sjunka i, människornas svagheter och styrka, … alla nationers ställning och … deras öde … och [han] har vidtagit tillräckliga åtgärder för [människornas] återlösning” (Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 189).
En del av Guds ”tillräckliga åtgärder” består av ofullkomliga människor som du och jag, som lyser och tjänar i våra tilldelade banor i medvetande om att vi är omslutna ”i hans kärleks armar” (L&F 6:20).
I Jesu Kristi namn, amen.