Var det inte tio som blev botade?
Om vi på rätt sätt ska visa tacksamhet mot vår himmelske Fader bör vi göra det av hela vårt hjärta, själ, sinne och styrka.
När president Thomas S Monson bad de nya medlemmarna i de sjuttios kvorum och Unga kvinnors generalpresidentskap komma fram och inta sina platser på förhöjningen såg jag tydligt framför mig april 1970, då jag till min överraskning kallades som assistent till de tolvs kvorum. Jag hade bara vetat om det i några timmar. När jag inbjöds att sitta i en av de röda stolarna i gamla Tabernaklet började kören sjunga ”O Divine Redeemer”. När jag lyssnade till den mäktiga sången, med dess underbara melodi, bad jag tyst för mig själv att Frälsaren skulle acceptera mig som jag är, att inte komma ihåg mina misstag, mina brister och mina synder (se Ps 25:7). Vilken underbar dag det var! Dessa tankar for som en blixt genom mitt huvud vid president Monsons inbjudan idag.
Jag känner mig hedrad över att kunna vara här denna eftermiddag och att tillbringa några ögonblick med er alla och framföra mitt vittnesbörd och mina känslor inför detta underbara verk.
Jag sade till äldste Neal A Maxwell att jag skulle ta mig fram hit utan min käpp. Han hade den i beredskap åt mig, men jag sade: ”Nej, jag klarar mig utan den. Jag ska visa dig att jag har tro nog att klara av det.” Allteftersom jag blir äldre och åren går känner jag mig hedrad över denna möjlighet, att jag har förmågan och önskan att stå upp och vittna för er om de evangeliets välsignelser som jag har fått ta del av under dessa många år som har gått. Jag vet inte om jag är äldst i denna stora sal idag, men jag är nu inne på mitt 97:e år. När det i morse annonserades att detta är kyrkans 172:a halvårskonferens tänkte jag att en del yngre personer kanske tycker att 172 år var en lång, lång tid. Jag vill påminna er om kyrkans hundraårsjubileum. Vid den tidpunkten var Ruby och jag gifta. Det var 1930. Detta är kyrkans 172-årsjubileum och vi har varit gifta i 72 år. Jag nämner bara detta för er så att ni matematiker kan minnas 172. Det går ganska lätt.
Vid detta tillfälle vill jag uttrycka min uppskattning och tacksamhet till min himmelske Fader för de välsignelser jag fått under hela mitt liv –- för att jag är född av goda föräldrar och har vuxit upp i ett gott hem. Och med tanke på alla våra resor runt om i landet, på alla de aktiviteter vi varit engagerade i, är jag tacksam över att ha lärt känna goda människor. Goda människor påverkar ditt liv, hjälper dig att finna din egen personlighet, hjälper dig att passa in i samhället och att leva på det sätt som man bör leva. De hjälper dig att genomföra värdefulla insatser och de lyfter dig till ett högre plan. Jag är så tacksam mot min himmelske Fader för de välsignelser jag fått. Jag bär vittne om honom, att jag vet att han är vår Fader och att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son, Skaparen och hela människosläktets Frälsare. Jag är tacksam för den majestätiska roll han hade i skapelsen och i evangeliets upprättande på jorden, för de möjligheter detta skänker människosläktet, om de vill lyssna, att höra och förstå och att få himlens välsignelser om de gör sig förtjänta av dem och lever på ett sådant sätt att evangeliet blir en stor del av deras liv.
Jag är tacksam för mina förfäder som blev medlemmar i kyrkan under kyrkans första tid, då de flyttade från norra delen av staten New York för att förena sig med de heliga i Nauvoo, för att engageras i byggandet av Nauvoo-templet och för att därefter delta i uttåget västerut. För alla dessa välsignelser är jag tacksam idag.
Jag måste nämna president Gordon B Hinckley. Han höll ett enastående tal i morse — han gav oss en överblick över de sista åren men särskilt en överblick över det som ägde rum i Nauvoo och om återuppbyggandet av detta majestätiska tempel. Allt som har ägt rum där har varit till välsignelse för världen och för människosläktet.
Jag vill att president Hinckley ska veta att jag noga har observerat honom sedan han kallades som extra rådgivare till president Spencer W Kimball och sedan han intog sin roll i första presidentskapet. Vad han har vuxit och mognat, inspirerats och vägletts i att genomföra de aktiviteter som vi har varit vittnen till! Många av oss har haft någon liten roll i den vision han har haft om den tillväxt som nyligen har ägt rum i kyrkan, däribland byggandet av tempel, varav 114 nu är verksamma. Allt detta är en följd av president Hinckleys inspirerade vägledning. Må Herren välsigna honom för det han har gjort när det gäller att hjälpa kyrkan att utvidgas och för att vi ska ses i ett mera positivt ljus över hela världen. Vi är så tacksamma för det han har gjort, för den ställning som vi har i kyrkan idag, och för hans ledarskap.
Enligt Lukas gick Frälsaren en dag in i en by där det fanns 10 spetälska. De som har vuxit upp under de sista åren vet inte så mycket om spetälska. Spetälska var för länge sedan en fruktansvärd, fruktad sjukdom. De tio spetälska kom till Frälsaren och sade: ”Mästare, förbarma dig över oss, ha förbarmande med oss som har den fruktansvärda sjukdomen spetälska.” Och han sade till de tio spetälska: ”Gå och visa er för prästen, han ska ta hand om er” — vilket de gjorde. De gick för att träffa sina präster och de var botade, alla tio. En kort tid senare återvände en av dem till Frälsaren och föll ner på sitt ansikte, sina händer och sina knän, tackade Frälsaren för att han välsignat honom och botat honom från denna fruktansvärda sjukdom. Och Frälsaren sade till denne man: ”Var det inte tio? Vad har hänt med de andra nio? Var är de?” (Se Luk 17:11–19.)
Jag har upprepade gånger läst denna berättelse och den har gjort stort intryck på mig. Vad skulle ni tycka om att tillhöra ”de nio”? Att räknas bland dem som inte återvände och tackade Frälsaren för de välsignelser han gett dem? Bara en återvände.
Det är så lätt för oss att ta emot välsignelser — de är nästan otaliga — och låta saker ske som kan hjälpa till att förändra vårt liv, förbättra vårt liv och föra in Anden i vårt liv. Men ibland tar vi dem för givna. Hur tacksamma borde vi inte vara för de välsignelser som Jesu Kristi evangelium för in i vårt hjärta och i vår själ. Jag vill påminna er alla om att om vi på rätt sätt ska visa vår tacksamhet mot vår himmelske Fader så bör vi göra det av hela vårt hjärta, själ, sinne och styrka — eftersom det var han som gav oss liv och ande. Han gav oss möjlighet att leva vårt eget liv, att ha evangeliet i våra liv, att ha goda människors exempel, som likt president Hinckley leder kyrkan över hela världen idag och som ungdomar med stolthet och tacksamhet kan se upp till och som visar vad Kristi ande kan föra in i vårt hjärta och i vår själ. När denna tacksamhet förstoras och utvecklas kan den välsigna vårt hjärta och vårt sinne och vår själ så att vi kan föra den vidare och göra det som vi blir ombedda att göra.
En stor del av vår familj är utspridd över åtminstone 20 platser i Förenta staterna och England. Jag har föreslagit att när de har möjlighet att stödja generalauktoriteterna — särskilt president Hinckley och hans rådgivare — om de lyssnar på radio, eller var de befinner sig, att de med entusiasm ska räcka upp handen och säga till sig själva: ”Jag är en av dem som stöder kyrkans ledarskap.” Jag såg för mitt inre öga en del små barn när vi räckte upp handen idag — barn som vi älskar och beundrar — hur de räcker upp handen i olika delar av världen. Vi hoppas att vi ska inplantera i dem, tillsammans med Herrens ande, en önskan att lära, att veta och att leva och vara en del av Jesu Kristi evangelium. Vi hoppas att de ska ta tillvara sina möjligheter att utveckla sin karaktär, att de ska hjälpa till med att förändra och lyfta andra människors hjärtan.
Gud lever. Han är vår Fader. Jag vittnar för er att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son och att profeten Joseph Smith var återställelsens profet. President Hinckley är vår inspirerade ledare för denna kyrka i hela världen i dag. Må Gud välsigna honom för allt han gör och för den inspiration och vision han har när han leder detta verk framåt. Om detta bär jag vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.