Pappa, är du vaken?
Behöver era söner någonsin undra om ni sover när det gäller det som är viktigast för dem?
För ett tag sedan hade äldste Pace, äldste Condie och jag ett möte med första presidentskapet. När vi kom in i rummet tittade president Hinckley noga på oss och sade sedan med ett leende: ”Hur kan tre vithåriga, äldre män utgöra presidentskapet för Unga män i den här kyrkan? Vi kunde bara svara: ”Därför att du har kallat oss till det.”
Unga män, vi hoppas att ni tycker om programmet ”Plikt mot Gud” för aronska prästadömet. Det har presenterats för alla som bär aronska prästadömet i hela världen. Det är avsett att välsigna er andligt, fysiskt, socialt och mentalt. Kraven är meningsfulla och gör att ni får anstränga er nästan till ert yttersta. Ni får sätta upp personliga mål och uppnå dem med hjälp av era föräldrar och era duktiga ledare. Det finns en härlig iver när det gäller detta program i hela kyrkan. Vi vill att ni alla ska kvalificera er och tilldelas den eftertraktade ”Plikt mot Gud-utmärkelsen”.
För många år sedan tog jag med vår ende son på hans första camping- och fisketur. Han var bara en pojke. Dalgången var brant och det var svårt att ta sig ner. Men vi fick mycket fisk. Varje gång jag fick en fisk på kroken gav jag spöet till den ivrige pojken och med glädjetjut vevade han in en fin forell. I skuggan och svalkan i den sena eftermiddagen började vi vår klättring tillbaka upp till bergskammen högt ovanför oss. Han klättrade snabbt uppför berget före mig och sade: ”Kom igen, pappa, jag slår vad om att jag hinner dit upp först.” Jag hörde utmaningen men var klok nog att ignorera den. Hans lilla kropp verkade bokstavligt talat flyga över, under och runt varje hinder, och medan varje steg jag tog kändes som om det skulle vara mitt sista, hade han redan nått toppen och stod där och hejade på mig. Efter kvällsmaten knäböjde vi i bön. Hans lilla röst steg upp mot himlen i tacksamhet för den dag som vi hade haft. Sedan kröp vi ner i vår stora sovsäck och efter en del knuffande och dragande kände jag hur han kröp tätt intill mig för att få värme och trygghet inför natten. När jag betraktade min son bredvid mig kände jag plötsligt en våg av kärlek skölja över mig som var så stark att jag fick tårar i ögonen. Och just då slog han sina små armar omkring mig och sade: ”Pappa.”
”Ja?”
”Är du vaken?”
”Ja, jag är vaken.”
”Pappa, jag älskar dig jätte-jättemycket!”
Och så somnade han. Men jag låg vaken länge den natten och uttryckte min stora tacksamhet för en så underbar välsignelse i form av en liten pojke.
Nu är min son en man och har en egen son. Ibland åker vi tre iväg och fiskar. Jag tittar på min lille rödhårige sonson bredvid sin far och ser inom mig bilden av det underbara ögonblicket för länge sedan. Frågan som ställdes så oskuldsfullt: ”Pappa, är du vaken?” ljuder fortfarande inom mig.
Till varje far ställer jag samma genomträngande fråga: ”Pappa, är du vaken?” Behöver era söner någonsin undra om ni sover när det gäller det som är viktigast för dem? Jag skulle vilja påstå att det finns flera områden som visar om vi är ”vakna” eller ”sover” i våra söners ögon.
För det första: Vår kärlek till Gud och att vi accepterar vår roll som ledare för familjen i att hålla hans bud. För några år sedan, efter en stavskonferens, kände jag mig manad att besöka en broder som hade fallit ifrån kyrkan. Han arbetade i trädgården när vi kom dit. Jag gick fram till honom och sade: ”Käre broder, Herren Jesus Kristus har sänt mig att besöka dig. Jag heter äldste Hammond och är en av hans tjänare.”
Vi kramade om varandra på sydamerikanskt sätt och gick in i hans fina lilla hus. Han bad sin hustru och sina tre barn att komma. Två stiliga unga män och en vacker flicka satt bredvid sin far och mor. Jag frågade barnen vad de skulle vilja mer än något annat i hela världen just nu. Den äldste sonen sade: ”Om vi bara kunde komma tillbaka till kyrkan som en familj, så skulle vi vara så glada — så tacksamma.” Vi förklarade hur mycket Frälsaren behövde dem och älskade dem. Vi bar vårt vittnesbörd för dem och knäböjde sedan i bön. Fadern ledde bönen. Modern grät. Nu är de en del av gemenskapen i kyrkan igen. Barnen är stolta över sin far och de är lyckliga.
Varje far i kyrkan bör verka som hemmets patriark. Han bör vara den i familjen som tar ledningen i andliga ting. Han bör varken delegera sina ansvar till modern eller avsäga sig dem. Han bör kalla till familjebön, hemafton, skriftstudier och ibland hålla intervjuer. Han är beskyddaren, försvararen och den varsamma källan till fostran. Det är fadern som bör leda, ena och stärka familjeenheten genom att ta emot Guds prästadöme och ta emot de kallelser och privilegier som hör ihop med prästadömets myndighet. Hans relation till Gud och hans Son Jesus Kristus är en av de ledstjärnor som leder hans söner och döttrar genom livets stormar.
Om pappan är en sann lärjunge till Jesus Kristus följer hans söner honom som natten följer dagen. ”Pappa, är du vaken?”
För det andra: Relationen som vi har till vår hustru — deras mor. Tillsammans med allt annat vi gör kan vårt sätt att behandla vår hustru mycket väl ha det största inflytande på våra söner. Om en far i någon grad är skyldig till verbala eller fysiska övergrepp mot sin livskamrat, så kommer hans söner att ta illa upp och kanske till och med förakta honom för det. Men intressant nog är det troligt att de, när de är vuxna och gifta, följer samma mönster med övergrepp mot sin hustru. Det finns ett stort behov i vårt samhälle av fäder som respekterar sin hustru och behandlar henne ömt och kärleksfullt.
Nyligen hörde jag talas om en far som dåraktigt kallade sin vackra, intelligenta hustru ”trög” och ”dum” på ett mycket nedlåtande sätt, på grund av något litet misstag som hon ovetande hade gjort. Barnen lyssnade och blev generade och rädda för sin mors skull. Hon nedvärderades framför dem som hon älskade mest. Pappan bad om ursäkt och blev förlåten, men smärtan och skammen efter detta tanklösa utbrott stannade kvar.
Vi kan inte förvänta oss att Herrens Ande ska välsigna vårt liv om vi fortsätter att vara arga, okänsliga och grymma mot vår livskamrat. Vi kan inte förvänta oss att våra söner ska visa respekt och ömhet mot sin mor om vi inte föregår med gott exempel. David O McKay sade: ”Det viktigaste en far kan göra för sina barn är att älska deras mor” (citat ur Theodore Hesburgh, Reader’s Digest, jan 1963, s 25; Richard L. Evans Quote Book [1971], s 11). ”Pappa, är du vaken?”
För det tredje: Att tillrättavisa på ett rättvist och kärleksfullt sätt. Alltför ofta lyfter vi handen i frustration och svaghet för att slå våra barn, vanligtvis i ett försök att skyla över vår egen själviska stolthet. Varje barn behöver tillrättavisningar. De inte bara behöver dem, de förväntar sig och vill ha dem. Tillrättavisningar vägleder och lär självkontroll, men all tillrättavisning bör vara rättvis och kärleksfull.
När jag var liten fick jag hårdast möjliga tillrättavisning av min mor som var änka. Hon sade med tårar i ögonen: ”Min pojke, jag är så besviken på dig.” Smärtan jag kände var mer än jag kunde uthärda. Tusen piskrapp skulle inte ha gjort lika ont. Jag förstod att en sådan tillrättavisning bara kunde ha getts med sann kärlek, för om det var en sak som jag var säker på så var det att min mor älskade mig. Jag bestämde mig för att aldrig mer vara orsak till min änglalika mors besvikelse och förkrossade hjärta. Jag tror att jag har lyckats med den föresatsen.
När det gäller tillrättavisningar: ”Pappa, är du vaken?”
Fäder, det är av största vikt att vi bemästrar de utmaningar jag har nämnt i våra liv om våra söner ska bli andligt och känslomässigt mogna. Om vi gör det så kommer de inte att skämmas över oss, inte heller kommer de att skämmas över sig själva. De blir män med heder och respekt, fulla av kärlek, villiga att tjäna Frälsaren och att låta sin vilja ge vika för hans. Då kan vi glädjas åt att de är våra för evigt. De kommer att säga: ”Pappa, är du vaken?”
Och vi kommer att svara: ”Ja, jag är vaken.”
I Jesu Kristi namn, amen.