Jag tror jag kan, jag trodde jag kunde
Även om vi inte alla har samma erfarenheter, anlag och krafter … kommer vi alla att få redogöra för hur vi använt gåvorna och de möjligheter som givits oss.
Mina kära bröder i det heliga prästadömet, jag ber att ni ska förstå när jag talar till denna väldiga skara i kväll. Som president för kyrkan har Gordon B Hinckley klarat av nästan oöverstigliga uppdrag. Ändå var han en gång en ung bärare av aronska prästadömet, precis som många av er. Ni unga män i aronska prästadömet ska bli kyrkans framtida ledare. I kväll vill jag främst tala till er. Ni behöver förstå att framgång — både för er själva och för kyrkan — kommer att bero på er beslutsamhet att utföra Herrens verk. Var och en av er behöver tro och tillförsikt för att gå framåt.
Varje man och pojke som lyssnar i kväll har anförtrotts den största kraften på jorden — Guds heliga prästadöme. Det är kraften att handla rättfärdigt i Herrens namn för att bygga upp Guds rike på jorden. Jag påminner er om att ”prästadömets rättigheter stå i oupplöslig förbindelse med himmelens krafter, och dessa kunna icke kontrolleras eller användas utom genom rättfärdighetens principer”.1 Prästadömet är gudomlig makt, och Herren kommer att hålla oss ansvariga för hur vi använder denna mäktiga myndighet.
Jag hörde den underbara berättelsen om Det glada blå loket när jag var omkring tio år gammal. Som barn var jag intresserad av berättelsen eftersom vagnarna i tåget var fyllda med leksaksdjur, leksaksclowner, fällknivar, pussel och böcker samt läckra godsaker. Men loket som drog tåget över berget gick sönder. Berättelsen handlar om hur ett stort persontågslok kom förbi och ombads att dra vagnarna över berget, men det ville inte nedlåta sig att dra det lilla tåget. Ett annat lok kom förbi, men det ville inte stanna och hjälpa det lilla tåget över berget för att det var ett godstågslok. Ett gammalt lok kom förbi, men det ville inte hjälpa till för det sade: ”Jag är så trött … Jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte.”
Då kom ett litet blått lok åkande längs spåret, och det ombads att dra vagnarna över berget till barnen på andra sidan. Det lilla loket svarade: ”Jag är inget stort lok, … och jag används bara till att koppla vagnarna på bangården. Jag har aldrig kört över ett berg.” Men loket oroade sig för att barnen på andra sidan berget skulle bli besvikna om de inte fick alla godsakerna som fanns i vagnarna. Så det sade: ”Jag tror att jag kan. Jag tror att jag kan. Jag tror att jag kan.” Och det kopplade ihop sig med det lilla tåget. ”Pust pust, tuff tuff, sade det lilla blå loket. Jag tror att jag kan. Jag tror att jag kan. Jag tror att jag kan. Jag tror att jag kan. Jag tror att jag kan. Jag tror att jag kan. Jag tror att jag kan.” Med denna inställning nådde det lilla loket bergets topp och medan det fortsatte ner för andra sidan sade det: ”Jag trodde jag kunde. Jag trodde jag kunde. Jag trodde jag kunde. Jag trodde jag kunde. Jag trodde jag kunde. Jag trodde jag kunde.”2
Ibland blir vi alla ombedda att anstränga oss och göra mer än vi tror att vi kan. Det påminner mig om president Theodore Roosevelts skämtsamma ord: ”Jag är bara en medelmåtta, men jag arbetar hårdare på det än medelmåttan!”3 Vi utvecklar våra talanger först när vi tror att vi kan. Vi känner alla till liknelsen om talenterna. Mästaren gav en fem talenter, en annan två och en tredje en talent — ”var och en efter hans förmåga …
Den som hade fått fem talenter gick genast och satte dem i omlopp och tjänade fem talenter till.
Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till.
Men den som fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar.”
När det gått en lång tid bad mästaren om deras redovisning. Den som hade fått fem talenter rapporterade att han hade tjänat ytterligare fem talenter, och fick lovorden: ”Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket.” Han som hade fått två talenter tjänade två andra talenter och fick också löftet om ett större rike. Men den som hade fått en talent kom tillbaka med denna enda talent och sade: ”Herre, jag vet att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut.
Av fruktan för dig gick jag och gömde din talent i jorden.”4
När denne late tjänare redovisade sitt förvaltarskap lade han skulden för bristerna i sin egen karaktär på sin mästare.5 Han kunde åtminstone omsatt slanten och fått ränta på den i stället för att gräva ner den i marken. Hans talent togs ifrån honom och gavs till den som hade tio talenter. Herren sade sedan: ”Ty var och en som har skall få, och det i överflöd, men den som inget har, från honom skall tas också det han har.”6
Vi kanske undrar om det var rättvist att ta talenten från den som hade minst och ge den till den som hade mest. I början förklarar emellertid Herren att varje man hade förmåga.7
Några av oss nöjer oss alltför mycket med vad vi kanske redan gör. Vi håller oss kvar i ”ät, drick och var glad-mentaliteten”, när det finns ett överflöd av möjligheter till tillväxt och utveckling. Vi går miste om möjligheter att bygga upp Guds rike eftersom vi har den passiva föreställningen att någon annan tar hand om det. Herren säger att han ska ge mer till dem som är villiga. De kommer att få styrka i sina ansträngningar, precis som det lilla blå loket som drog tåget uppför berget. Men för dem som säger: ”Vi hava nog, skall även det som de hava borttagas.”8
Herren anförtror alla sina tjänare, inklusive varje prästadömsbärare, andliga talenter. Herren, som begåvar oss med dessa talenter, säger till oss: ”Jag tror att du kan. Jag tror att du kan.” Även om vi inte alla har samma erfarenheter, anlag och krafter, har vi fått olika möjligheter att använda oss av dessa andliga gåvor, och vi kommer alla att få redogöra för hur vi använt gåvorna och de möjligheter som givits oss.
Kyrkans historia berättar om prästadömsbärare med stor förmåga. Några var högt begåvade men också nyckfulla, och därför förlorade de de andliga gåvor och talenter som Herren i så riklig mängd begåvat dem med. Jag skulle vilja berätta för er om en sådan person.
Samuel Brannan förde några heliga runt Kap Horn på skeppet Brooklyn. De gjorde ett kort uppehåll i Hawaii innan de gick in för dockning i San Francisco-bukten. Han blev övertygad om att huvuddelen av de heliga inte borde slå sig ner i Klippiga bergen utan fortsätta till Kalifornien. Därför reste han österut och mötte den första gruppen emigranter under Brigham Youngs ledarskap i Green River i Wyoming. Han använde all sin övertalningsförmåga till att övertyga Brigham Young om att utnyttja de möjligheter som han tyckte att Kalifornien erbjöd. Brigham Young svarade: ”Om vi tar oss till Kalifornien klarar vi inte fem år där. Men stannar vi i bergen kan vi odla vår egen potatis och äta den. Jag tänker stanna här.”9 Brannan stannade hos den stora gruppen heliga i några dagar, men eftersom han var halsstarrig och självupptagen återvände han till Kalifornien i augusti 1847.
Precis som det stora loket som inte ville nedlåta sig att dra vagnarna över berget, var inte Sam Brannan inställd på att bygga upp Guds rike. I stället tänkte han på affärer och på att tjäna pengar. Han blev den förste miljonären i Kalifornien, med många företagssatsningar och omfattande markinnehav. Eftersom han hade varit ledare för denna grupp heliga, bad president Young honom redovisa det tionde som han samlat in från kyrkans medlemmar i Kalifornien, inklusive dem som varit inblandade i guldrushen, men det gjorde han inte. Inte heller använde han dessa tillgångar till att upprätta kyrkan eller hjälpa medlemmarna där.
Under en tid var Brannan mycket framgångsrik i att etablera företag och skaffa mark som han själv hade nytta av, men så småningom drabbades han av svåra tider. Hans familj höll inte samman. När han dog var han ensam och nedbruten, fysiskt, andligt och ekonomiskt. I sexton månader var det ingen som gjorde anspråk på hans kropp. Till sist grävdes den ner på kyrkogården Mount Hope i San Diego. Sam Brannan åstadkom mycket i sitt liv, men i slutänden betalade han ett fruktansvärt pris för att han inte ärat sitt prästadömsansvar, och för att han inte följt Guds profet.10
De av oss som nu har prästadömsansvaret i den här kyrkan måste följa och stödja vår profet, president Gordon B Hinckley.
Precis som ”Det glada blå loket” behöver vi befinna oss på rätt spår och utveckla våra talanger. Vi måste komma ihåg att prästadömet bara kan användas i rättfärdiga syften. Om det används ”genom någon grad av orättfärdighet, se, då undandraga sig himlarna för oss; Guds Ande bedrövas och när den undandragit sig oss är det slut med den mannens prästadöme eller myndighet”.11
För att stanna kvar på rätt spår måste vi ära och stödja dem som innehar prästadömets presiderande nycklar. Vi påminns om att många är ”kallade men få äro utvalda”.12 När utväljs vi? Vi utväljs bara av Herren när vi har gjort vårt bästa för att föra detta heliga verk framåt genom våra helgade ansträngningar och förmågor. Våra ansträngningar måste alltid vara vägledda av de rättfärdiga principer som Herren framställer i 121:a kapitlet av Läran och förbunden.
”Ingen makt, intet inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, långmodighet, mildhet, saktmod och oskrymtad kärlek,
genom godhet och sann kunskap, som storligen utvidgar själen, utan skrymteri eller svek.”13
Prästadömet är givet till att välsigna andras liv. President David O McKay sade: ”Själva kärnan i prästadömet är evigt. När det tar sig uttryck i livet manifesterar det kraft. Vi kan föreställa oss prästadömets kraft som en uppdämd vattenreservoar. En sådan kraft blir dynamisk och åstadkommer något gott först när kraften frigörs och aktiveras i dalar, på fält, i trädgårdar och i lyckliga hem. Kraften manifesteras därför endast när den aktiveras i människors liv, vänder deras hjärtan och önskningar till Gud och manar dem till att tjäna sin nästa.”14 Om vi inte tjänar andra människor har vi ingen verklig nytta av prästadömet eftersom det inte är en passiv kraft. Bröder, var generösa med den kraft att välsigna som kommer genom prästadömet, särskilt mot er egen familj. Kom ihåg att Herren har sagt: ”Den som du välsignar skall jag välsigna.”15
Var befinner vi oss i våra förberedelser för den tid när vi ska redovisa inför Herren hur vi förvaltat vårt prästadöme? Kom ihåg att ”väktaren vid porten är Israels Helige, och han håller icke någon tjänare där”.16
Jag hoppas att vi inte är som det stora persontågsloket, alltför stolta för att godta de uppgifter vi tilldelas. Jag ber att vi inte ska likna personen i den välkända dikten som sade:
Fader, var skall jag tjäna idag?
Och min kärlek var varm och stor.
Då pekade han på en liten plats
och sade: ”Sköt om den åt mig.”
Jag svarade snabbt: ”O nej! Inte den.
Där kunde ju aldrig någon se
om jag tjänade väl eller ej.
Nej inte det lilla stället för mig!”
Och det ordet han talte var inte strängt,
han sade med vänlig röst:
”O du lille, rannsaka hjärtat ditt.
Tjänar du dem eller mig?
Nasaret var en liten plats,
och likaså Galileen.”17
Jag hoppas också att vi inte ska vara som godstågsloket, ovilliga att gå den ”extra milen” i vårt tjänande. Mästaren lärde oss att ”om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil så gå två med honom”.18 Några av de mest givande stunderna i livet är dessa ”extra mil-stunder” då vi ägnar oss åt tjänande när kroppen säger att den vill koppla av, men då vårt bättre jag träder fram och säger: ”Här är jag, sänd mig.” 19
Eller säger vi, som det gamla loket, att vi är alltför trötta — eller för gamla? Jag påminner er om att president Hinckley är 92 år och fortfarande i full gång!
Jag hoppas att vi alla kan liknas vid ”Det glada blå loket”. Det var inte speciellt stort, det hade bara använts till att koppla vagnar, och hade aldrig kört över ett berg, men det var villigt. Detta lilla lok kopplade ihop sig med det strandsatta tåget, pustade upp på bergets topp, tuffade nerför berget igen och sade: ”Jag trodde jag kunde.” Vi måste alla klättra uppför berg som vi aldrig klättrat uppför förut.
Bröder, vi har ett stort verk och våra prästadömsansvar är tunga. Jag hoppas och ber att vi kan föra detta heliga verk framåt i ödmjukhet, under bön och i enighet under ledning av Herrens Ande och president Gordon B Hinckley, i Jesu Kristi namn, amen.