Men om inte

Äldste Lance B Wickman

i de sjuttios kvorum

Jag tror att jordelivets yttersta prov är att ställas inför ”varför” och sedan släppa frågan, att ödmjukt lita på Herrens löfte att ”allt måste ske i sin tid”.

Några av mina starkaste minnen är förknippade med veckoslutsuppdrag vid stavskonferenser, då jag tillsammans med en stavspresident besökt medlemmar i hans stav som brottats med livets svårigheter med mod och tro, särskilt sådana som förlorat ett barn eller ståndaktigt kämpar med att vårda ett sjukt eller handikappat barn. Jag vet av egen smärtsam erfarenhet att det inte finns någon natt så mörk som då man förlorar ett barn. Inte heller finns det någon dag så lång och så utmattande som den då man oupphörligt tar hand om ett barn som är handikappat fysiskt eller mentalt. Alla sådana föräldrar kan känna starkt med fadern till det barn som led av en ”stum ande”, som när han av Frälsaren uppmanades att tro, i själsångest utropade: ”Jag tror. Hjälp min otro!”(se Mark 9:17, 23–24).

Och i dag vill jag så tala till alla som kämpar i denna lärosal för tillämpad tro som kallas jordelivet, och särskilt till de föräldrar som är betryckta och sörjande och som vädjande frågar: ”Varför?”

För det första ska ni veta att bedrövelse är en naturlig biprodukt av kärlek. Man kan inte osjälviskt älska en annan människa utan att sörja då hon lider eller slutligen dör. Det enda sättet att undvika den smärtan vore att inte uppleva kärleken, men det är kärleken som ger livet dess rikedom och mening. Det en sörjande förälder kan vänta sig att få från Herren som svar på en uppriktig vädjan är därför inte nödvändigtvis sorgens undanröjande, utan snarare den ljuva förvissningen att ens barn, oavsett sina omständigheter, är i en kärleksfull himmelsk Faders ömma vård.

För det andra: Tvivla aldrig på Guds godhet, även om du inte vet ”varför”. Den djupgående fråga som ställs av de sörjande och betryckta är helt enkelt denna: Varför? Varför dog vår dotter när vi bad så innerligt att hon skulle få leva och när hon fått en prästadömsvälsignelse? Varför kämpar vi med denna olycka när andra berättar om förunderliga helbrägdagörelser av sina nära och kära? Detta är naturliga frågor, förståeliga frågor. Men de är också frågor som vanligtvis förblir obesvarade under jordelivet. Herren har helt enkelt sagt: ”Mina vägar är högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar” (Jesaja 55:9). Sonens vilja ”uppgår i Faderns vilja” (Mosiah 15:7), och det måste också vår vilja göra.

Ändå är det naturligt att vi dödliga vill veta varför. Men om vi alltför envetet kämpar för att få ett svar kan vi glömma bort att jordelivet på sätt och vis är avsett att vara en tid med obesvarade frågor. Jordelivet har ett annorlunda, mer begränsat syfte: Det är en prövotid, ett prövningens tillstånd, en tid att vandra i tro, en tid att bereda sig att möta Gud (se till exempel Abraham 3:24–25; 2 Ne 31:15–16, 20; Alma 12:24; Alma 42:4–13.) Det är genom att odla ödmjukheten (Alma 32:6–21) och undergivenheten (Mosiah 3:19) som vi helt och fullt kan förstå vad erfarenheten under jordelivet betyder och uppnå den sinnets och hjärtats inställning som gör att vi kan ta emot Andens maningar. I grunden är ödmjukhet och undergivenhet ett uttryck för en fullständig villighet att låta frågor om ”varför” anstå för tillfället, eller att kanske till och med fråga ”varför inte?”. Det är genom att ”uthärda väl” till änden (se 2 Nephi 31:15–16; Alma 32:15; L&F 121:8) som vi uppnår detta livets syfte. Jag tror att jordelivets yttersta prov är att ställas inför ”varför” och sedan släppa frågan, att ödmjukt lita på Herrens löfte att ”allt måste ske i sin tid” (L&F 64:32).

Men Herren har inte lämnat oss utan tröst eller helt utan svar. När det gäller helbrägdagörelse har han tydligt sagt: ”Åter, det skall ske, att den som har tro på mig att bliva botad skall bliva botad, om det icke är bestämt, att han skall dö” (L&F 42:48, kursivering tillagd). Alltför ofta förbiser vi den avgörande ordalydelsen ”om det icke är bestämt, att han skall dö” (”eller”, kan vi tillägga, ”att han skall vara sjuk eller handikappad”). Förtvivla inte när innerliga böner uppsänts och prästadömets välsignelse getts, om era nära och kära inte blir bättre eller till och med lämnar jordelivet. Finn tröst i kunskapen att du gjort allt du kan. Sådan tro, fasta och välsignelse kan inte vara förgäves! Att ert barn inte tillfrisknat trots allt som gjorts för det kan, och bör, lända till frid och förtröstan för alla som älskar det barnet! Herren — som inspirerar välsignelserna och som hör varje uppriktig bön — kallade ändå hem barnet. Alla upplevelser av bön, fasta och tro kan mycket väl varit mer avsedda till vår nytta än till barnets.

Men hur ska vi då närma oss nådens tron då vi innerligt ber för en älskad anförvant och lägger händerna på hennes huvud för att ge en välsignelse med prästadömets myndighet? Hur utövar vi vår tro på rätt sätt? Profeten Joseph Smith definierade denna evangeliets första princip som ”tro på Herren Jesus Kristus” (Fjärde trosartikeln, kursivering tillagd). Det är denna definition — ”på Herren Jesus Kristus” — som vi ibland glömmer. Alltför ofta uppsänder vi vår bön eller utför vårt tjänande och väntar sedan nervöst för att se huruvida vår begäran beviljas, som om detta godkännande skulle utgöra ett nödvändigt bevis på hans existens. Detta är inte tro! Tro är, enkelt uttryckt, tillit till Herren. Med Mormons ord är det fråga om ett ”ståndaktigt sinne i varje form av gudaktighet” (Moroni 7:30, kursivering tillagd). De tre hebreiska männen sade att de litade på att Herren skulle rädda dem från den brinnande ugnen, ”men om inte”, sade de till kungen ”[skall] vi ändå inte dyrka dina gudar” (Daniel 3:18; kursivering tillagd). Betydelsefullt är att inte tre utan fyra män sågs bland lågorna, och ”den fjärde [såg] ut som en gudason” (Daniel 3:25).

Likadant är det med oss. Det är vanligt i vår sekulariserade värld att säga ”att se är att tro”. Vilket värde denna maxim än må ha i vardagslivet, är den helt främmande för oss då vi vänder oss till Herren i nödens mörkaste timma. Herrens väg skulle snarare kunna beskrivas med orden ”att tro är att se”. Tro på Herren är förutsättningen, inte slutsatsen. Vi vet att han lever. Därför litar vi på att han ska välsigna oss enligt sin gudomliga vilja och visdom. Denna barnsliga tillit till Herren kallas i skrifterna helt enkelt att ”offra … ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande” (L&F 59:8).

Jag framlägger detta som en djup övertygelse, född av livets erfarenheters intensiva skärseld. Vår andre son, Adam, kom in i vårt liv när jag var långt borta i Vietnams djungler och risfält. Jag har fortfarande det glädjefyllda telegram som tillkännagav hans födelse. Adam var en blåögd, blond liten krabat, med en busig personlighet. När Adam fyllde fem, såg han ivrigt fram emot att få börja skolan. Då drabbade en vanlig barnsjukdom vårt samhälle i södra Kalifornien, och Adam blev smittad. Förutom att vi ville att han skulle ha det så skönt som möjligt, var vi inte oroliga. Han tycktes till och med ha fått sjukdomen lindrigt. Plötsligt en morgon steg han inte upp ur sängen, han låg i djup koma. Vi förde honom snabbt till sjukhuset, där han lades in på intensiven. En ständig kår av hängivna läkare och sjuksystrar vårdade honom. Hans mor och jag vakade oupphörligt i väntrummet intill.

Jag ringde till vår käre stavspresident, en barndomsvän och numera älskad kollega i de sjuttios kvorum, äldste Douglas L Callister, och frågade om han ville komma till sjukhuset och tillsammans med mig ge Adam en prästadömsvälsignelse. På några minuter var han där. Då vi kom in i det lilla, trånga utrymme där Adams livlösa lilla kropp låg, med sängen omgiven av ett virrvarr av övervakningsapparater och andra medicinska tillbehör, steg de vänliga läkarna och sköterskorna vördnadsfullt tillbaka och knäppte händerna. Då de välbekanta och tröstande orden i prästadömets välsignelse uttalades i tro och uppriktig vädjan, överväldigades jag av en djup känsla av att någon annan var där. Jag överväldigades av tanken att om jag skulle öppna ögonen, skulle jag se Frälsaren stå där! Jag var inte den enda i det rummet som kände den anden. Av en tillfällighet fick vi några månader senare veta att en av sköterskorna som var där den dagen blivit så berörd att hon sökt upp missionärerna och blivit döpt.

Men trots detta blev Adam inte bättre. Han svävade mellan detta liv och nästa i flera dagar, medan vi vädjade till Herren att ge oss honom tillbaka. Slutligen en morgon efter en orolig natt vandrade jag ensam längs en tom sjukhuskorridor. Jag talade med Herren och sade honom att vi så väldigt gärna ville att vår lille pojke skulle återvända, men att det vi allra mest önskade var att hans vilja skulle ske och att vi — Pat och jag — kunde acceptera det. Adam gick över tröskeln till evigheten en kort stund senare.

Uppriktigt sagt sörjer vi fortfarande vår lille pojke, även om Andens milda tröst och de år som gått har lindrat sorgen. Hans lilla bild pryder spiselkransen i vårt vardagsrum bredvid ett mera nytaget familjefoto av barn och barnbarn. Men Pat och jag vet att hans väg genom jordelivet utstakades av en god himmelsk Fader att vara kortare och lättare än vår, och att han nu skyndat före för att sedan välkomna oss när vi i vår tur går över samma tröskel.

När blint ut i mörkret du kallas att gå,

i sorg och i nöd skall du ändock bestå.

Jag rikt dig välsignar och står nära dig, …

jag helgar dig blott uppå lidandets stig.

Närhelst du är vilsen i främmande skog,

förtrösta på mig, ty min nåd är dig nog.

Ej skadar dig elden, den bränns för din skull: …

Den borttar allt slagg och den renar ditt guld… .

Den själ som till Jesus sin tillit har satt

skall aldrig förgätas i mörker och natt.

Nej, han skall befrias trots helvetets makt …

på grund av min kärlek, jag evigt det sagt!

(Se ”How firm a Foundation”, Hymns, nr 85; kursivering tillagd; se också ”En grundval blev lagd”, Sånger, nr 178; kursivering tillagd.)

I Jesu Kristi namn, amen.