Vi har valt att tjäna
För att kunna uppfostra vår familj och trofast tjäna i kyrkan, allt utan att löpa fortare än vi förmår, krävs det visdom, omdöme, gudomlig hjälp och oundvikligen en del uppoffringar.
Buenas tardes, hermanos y hermanas. Jag har med mig hälsningar från de underbara medlemmarna och missionärerna i Latinamerika. Som många av er vet har äldste och syster Dallin Oaks och äldste och syster Holland kallats att verka i kyrkoområdena Filippinerna respektive Chile. Om nu pratet är något slags indikation, har detta visat sig vara av större intresse i kyrkan än man skulle ha kunnat tro. Vilka teorier ni än har, tror jag mig vara bemyndigad att försäkra er att vi inte far till dessa fjärran utposter likt två av Apokalypsens fyra ryttare. Alla ni som söker efter ett ”tecken” i allt detta bör ta det som ett tecken på en underbar, växande, internationell kyrka med medlemmar och missionärer som oavbrutet sprider sig till alla språk och kontinenter. Det är en glädje att få träffa och tjäna tillsammans med sista dagars heliga var som helst, när eller fjärran, inrikes eller utrikes, och vi tackar er för era böner och ert intresse för verket.
Att de tolv tjänar på det sättet är naturligtvis inte någonting nytt, och jag måste säga att vår generation har mindre utmaningar i detta avseende än våra föregångare. Det bästa av allt är att jag nu har syster Holland vid min sida i stället för att lämna henne hemma och låta henne ta hand om sig själv och barnen. Dessutom behövde jag inte kroppsarbeta längs vägen för att få ihop till biljetten till Santiago. Vi flög till vårt resmål på några timmar i ett modernt trafikplan i stället för att som tredjeklasspassagerare på en båt behöva segla i veckor, ja, till och med månader. Jag skakade inte av frossa, jag hade inte malaria, kolera eller lungsot när jag gav mig i väg, även om jag var förkyld och det blev en timmes försening vid en av flygresans etapper. Jag har hoppats att dessa prövningar en dag ska göra mig berättigad att få möta Petrus och Paulus, Brigham och Wilford.
Jag liksom många av er växte upp med berättelser om de tidiga bröderna som for till Canada, England, Skandinavien, det europeiska fastlandet, Stillahavsöarna, Mexico, Asien och så vidare. Nyligen läste jag om Parley P Pratts korta mission till Chile, där han och hans hustru förlorade och begravde sin nyfödde son i Valparaiso. Jag har läst om äldste Melvin J Ballard som kallades att inviga Sydamerika när denna storslagna kontinent fortfarande var ett nytt och tämligen överväldigande missionsfält. Det slags tjänande som bygger en ung, växande kyrka är inget någon uppmanas till i förbigående eller ger av en nyck. Då och då var hindren stora och priset ibland mycket högt.
Och då talar vi inte enbart om dessa tidiga bröder som gav sig i väg för att tjäna utan också om de kvinnor som försörjde dem — och dessutom försörjde sig själva och sina barn och stannade hemma för att fostra och skydda familjen, denna andra del av Herrens vingård som han känner så starkt för.
Den dag när Vilate Kimballs make skulle ge sig i väg till England för andra gången var hon så medtagen och hade sådana frossbrytningar, att hon inte kunde göra mer än kraftlöst ta honom i hand, när han i tårar kom för att ta farväl. Deras lille David var knappt fyra veckor gammal, och bara ett av barnen, den fyraårige Heber Parley, var frisk nog att hämta vatten åt den sjuka familjen. Timmarna efter det att hennes make hade gett sig av blev Vilate så svag att man måste hjälpa henne tillbaka till sängen.
Mary Ann Young och hennes barn var lika sjuka när Brigham gav sig i väg på samma mission, och deras ekonomiska situation var lika vansklig. En hjärtslitande skildring beskriver hur hon korsar Mississippifloden mitt i vintern, tunt klädd, huttrande av köld och med den lilla dottern i famnen för att gå till tiondekontoret i Nauvoo och be om några potatisar. Därefter, fortfarande febersjuk, går hon tillbaka med den lilla över den otillgängliga floden, utan att någonsin skriva ett ord om sina svårigheter till maken.1
Det är sällan vi råkar ut för någonting liknande i dag, även om många missionärer och medlemmar fortfarande gör stora uppoffringar för att utföra Herrens verk. Allteftersom välsignelserna kommer och kyrkan mognar hoppas vi alla att vårt tjänade aldrig ska vara så svårt som dessa tidiga medlemmar fann det, men som missionärerna från Oslo till Osorno och från Seattle till Cebu brukar sjunga, har vi ”valt att tjäna”.2 För att kunna uppfostra vår familj och trofast tjäna i kyrkan, allt utan att löpa fortare än vi förmår,3 krävs det visdom, omdöme, gudomlig hjälp och oundvikligen en del uppoffringar. Från Adam tills nu har sann tro på Herren Jesus Kristus alltid åtföljts av offer. Vår lilla gåva ska vara ett symboliskt eko av hans majestätiska offer.4 Med blicken fäst på Jesu Kristi försoning sade profeten Joseph Smith att den religion som inte innehåller förbund om offer inte kan ha makten att ge löftet om evigt liv.5
Får jag bara komma med ett nutida exempel på de svårigheter och de välsignelser som valet att tjäna kan föra med sig. En underbar syster sade nyligen till en kär vän: ”Jag vill berätta om det ögonblick när jag slutade att förarga mig över min makes tid och offer som biskop. Det tycktes förunderligt hur en medlem i församlingen jämt dök upp med ett ’nödfall’ just när min make och jag var på väg ut för att göra något särskilt tillsammans.
En dag hävde jag ur mig min frustration och min make gick med på att vi, förutom måndagskvällen, skulle reservera en kväll i veckan bara för oss. Kvällen för vår första ’träff’ kom och vi skulle just kliva in i bilen för en kväll på tu man hand när telefonen ringde.
’Det här är ett test’, sade jag och log mot honom. Telefonen fortsatte ringa. ’Kom ihåg vad vi kom överens om. Kom ihåg vår träff. Kom ihåg mig. Låt telefonen ringa.’ Till slut log jag inte längre.
Min stackars make såg ut som om han satt fast i en fälla mellan mig och en ringande telefon. Jag visste naturligtvis att han i första hand var lojal mot mig, och jag visste att han önskade sig den där kvällen lika mycket som jag. Men han var som lamslagen av telefonen som ringde.
’Det är bäst att jag åtminstone hör efter vem det är’, sade han med sorgsen blick. ’Det är förmodligen inget.’
’Om du gör det är vår kväll förstörd’, utbrast jag. ’Det vet jag.’
Han kramade min hand och sade: ’Jag kommer strax’, och rusade i väg för att svara i telefon.
När han inte genast kom tillbaka till bilen visste jag vad som hade hänt. Jag klev ur bilen, gick in i huset och gick och lade mig. Morgonen därpå bad han tyst om förlåtelse. Jag sade ännu tystare att jag förlät honom, och så var det slut med det.
Åtminstone trodde jag det. Jag märkte att händelsen fortfarande störde mig flera veckor senare. Jag klandrade inte min make, men jag var ändå besviken. Jag hade fortfarande allt i färskt minne när jag stötte ihop med en kvinna i församlingen som jag knappt kände. Med stor tvekan frågade hon om hon kunde få prata med mig. Hon berättade sedan att hon hade blivit kär i en annan man som tycktes skänka henne spänning i ett monotont och slitsamt liv. Hennes make arbetade på heltid — och studerade på heltid på universitetet. Deras lägenhet var som ett fängelse. Hon hade småbarn som ofta var krävande, högljudda och ansträngande. Hon sade: ’Jag var svårt frestad att lämna det som jag uppfattade som min bedrövliga tillvaro och bara följa med den här mannen. Min situation var sådan att jag tyckte att jag förtjänade något bättre än det jag hade. Mina bortförklaringar fick mig att tro att jag kunde lämna min make, mina barn, mina tempelförbund och min kyrka och finna lycka hos en främling.’
Hon sade: ’Allt var planerat och vi hade kommit överens om när jag skulle rymma. Men som en sunda förnuftets sista flämtning sade mitt samvete åt mig att ringa till din make, min biskop. Jag säger ”samvete” men jag vet att det var en andlig ingivelse direkt från himlen. Det var nästan mot min vilja som jag ringde. Telefonen ringde och ringde och ringde. I det tillstånd jag nu befann mig tänkte jag faktiskt: ”Om biskopen inte svarar är det ett tecken på att jag ska genomföra min plan.” Telefonen fortsatte att ringa och jag skulle just lägga på luren och gå raka vägen mot min undergång när jag plötsligt hörde din makes röst. Den genomträngde min själ likt en blixt. Plötsligt hörde jag mig själv snyfta: ”Är det du, biskop… ? Jag har problem. Jag behöver hjälp.” Din make kom med hjälp och jag är utom fara i dag tack vare att han svarade i telefon.
Jag ser tillbaka och inser att jag var trött och dum och sårbar. Jag älskar min make och mina barn av hela mitt hjärta. Jag kan inte föreställa mig den tragedi som mitt liv skulle vara utan dem. Det är fortfarande en krävande tid för vår familj. Jag vet att alla har sådana tider. Men vi har talat om några av problemen och saker och ting ser ljusare ut. Det gör de alltid förr eller senare.’ Sedan sade hon: ’Jag känner dig inte så väl, men jag vill tacka dig för att du stöder din make i hans kallelse. Jag vet inte vilket pris du eller dina barn har fått betala för ett sådant tjänande, men om det någon dag känns som det priset är särskilt högt, tänk då på hur evigt tacksam jag kommer att vara för uppoffringar som sådana som du gör för att hjälpa till att rädda människor som jag.’”
Bröder och systrar, ni bör veta att jag är en av dem som med eftertryck predikar att vi ska ha en mer hanterlig och mer realistisk förväntan på vad våra biskopar och ledare kan göra. Särskilt känner jag att en lång rad olika samhälleliga och yrkesmässiga ansvar som för bort föräldrar — särskilt mödrar — från hem där barn växer upp, är ett av de allvarligaste problemen i vårt nutida samhälle. Och eftersom jag är benhård i fråga om att hustrur och barn förtjänar att få tillbringa helig och engagerad tid med maken och fadern, skulle jag i nio fall av tio ha hållit med hustrun och sagt åt maken att inte svara i telefon. Men jag är lika tacksam på mitt sätt, precis som den unga kvinnan var på sitt, att denne gode man i det här fallet följde Andens maning och valde att svara, ja, bokstavligen valde att tjäna.
Jag vittnar om hemmet och familjen och äktenskapet, de allra värdefullaste mänskliga ägodelarna i vårt liv. Jag vittnar om att vi måste skydda och bevara dem samtidigt som vi finner tid och sätt att tjäna trofast i kyrkan. Vid de som jag hoppas sällsynta tillfällen när dessa tycks oförenliga, när vi någon dag eller natt stöter på en kris och plikten och andliga maningar kräver att vi handlar, i sådana lägen ger jag min hyllning till varje hustru som någonsin har suttit ensam medan middagsmaten kallnat, varje man som har lagat sin egen middag, vilken med honom som kock inte kunnat bli annat än kall, och varje barn som någonsin har varit besviken över en inställd campingtur eller fotbollsmatch som en förälder oväntat varit tvungen att utebli från (och det är bäst att ni inte låter det hända så ofta!). Jag ger min hyllning till varje missionspresident och hans hustru, till deras barn och till varje äldre par som har kallats att tjäna tillsammans med dem, och till alla andra som för en tid uteblir från födslar och dop, vigslar och begravningar, upplevelser och nöjen tillsammans med familjen, därför att de har ”valt att tjäna”. Jag tackar alla i hela kyrkan som i svåra situationer gör så gott de kan för att bygga upp Guds rike på jorden.
Jag vittnar om det offer och det tjänande som Herren Jesus Kristus utförde. Han gav allt för oss. Det var i den andan som han sade: ”Följ du mig”.6 ”Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig.” Han sade: ”Där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall min fader ära honom.”7 Ett sådant tjänande för oundvikligen med sig svåra beslut om hur man ska avväga prioriteter mot varandra och hur man bäst är den tjänare som han vill att vi ska vara. Jag tackar honom för hans gudomliga vägledning i att fatta dessa beslut och för hjälpen att finna rätt väg för alla inblandade. Jag tackar honom för att han har burit ”våra sjukdomar” och tagit på sig ”våra smärtor”8 och för att ha kallat oss att göra något av detsamma för varandra. I Jesu Kristi heliga namn, amen.