Vi välsignar våra familjer genom våra förbund
Om vi håller våra förbund får vi i gengäld stora löften.
Systrar, vad underbart det är att få vara tillsammans med er i kväll. Ni är sådana goda kvinnor. Ni är Guds trofasta, rättfärdiga döttrar, som strävar efter att göra det bästa ni kan för att hålla de förbund ni ingått med er himmelske Fader.
Jag hoppas att var och en av er haft möjlighet att se den affisch vi har valt till att representera vårt tema: ”Här är jag, sänd mig.” Tavlan, som heter Pionjärernas ankomst, målades av syster Minerva Teichert, en mor, hustru och hyllad konstnär. Vi älskar denna målning. Vi älskar uttrycket i kvinnans ansikte där hon går med familjen vid sin sida. Och vi är särskilt förtjusta i hennes väska. Även om vi aldrig kommer att få veta vad som finns i väskan, påminner den mig om andra väskor som jag ser i kyrkan. Jag har burit på dem och jag är säker på att ni också har gjort det! I mina har det växelvis funnits skrifter, lektionsmaterial, flaskor, ”tysta böcker” i tyg, papper och kritor.
Systrar, precis som vi tar med oss våra väskor till kyrkan, så behöver vi bildligt talat ta med oss en annan väska varhelst vi går — och i den väskan finns vår förbundsskatt — för vi är kvinnor som ingått förbund. Jag vill tala med er om hur våra förbund kan stärka rättfärdiga familjer.
Det är viktigt för oss att inse att en rättfärdig familj kan se ut på mer än ett sätt. En del rättfärdiga familjer har två föräldrar, men ibland, på grund av död eller skilsmässa, finns det bara en. En del rättfärdiga familjer har många barn och andra familjer har, åtminstone för stunden, inga alls. De flesta medlemmar är ensamstående under en del av sitt liv, men äldste Marvin J Ashton har sagt oss att ”Gud och en är en familj”.1 I en del rättfärdiga familjer arbetar bara fadern utanför hemmet, och andra gånger måste båda vuxna göra det. Så det som rättfärdiga familjer har gemensamt, även om vi är olika, är förbunden som de håller heliga.
Jag tänker först på förbunden som handlar om evangeliets lagar: till exempel tiondelagen, närvaro i kyrkan och visdomsordet. Systrar, jag behöver inte säga till er att om vi håller dessa förbund kommer våra familjer att bli välsignade. Det innebär inte att vi aldrig behöver lida, men vi vet att det till sist väntar en belöning för att vi hållit våra löften.
Andra förbund förpliktigar oss till ett moraliskt uppträdande: både vad gäller vår inställning till varandra och normerna för hur vi behandlar våra kroppar. Vi måste lära våra barn vad ett moraliskt uppträdande innebär: ärlighet, respekt, redbarhet, vänlighet i ord och handling. Vi skickar ut våra barn i en värld där ett sådant uppträdande är på tillbakagång, men vi måste lära dem genom ord, och än viktigare genom exempel, vad som är passande och gott.
Och hur undervisar vi om normerna för hur vi ska behandla våra kroppar? Systrar, vi bör vara föredömen för våra barn i vad vi förväntar oss rörande klädsel, uppträdande och kyskhet. För två år sedan stod president Hinckley på ett möte som detta och rådde oss att ”undervisa [våra] barn när de är mycket små och unga, och sluta aldrig”.2 Vi har fått ett klart direktiv, men vi vet också att världens sätt ofta blir vårt sätt och våra barns sätt.
Jag hörde en gång en mor säga att med alla de otäcka inflytanden som hennes döttrar ställdes inför måste hon välja vilka hon skulle ge sig i kamp med. Hon hade valt att inte kämpa mot deras klädnormer. Men anständighet är något som är väl värt att kämpa för eftersom den så ofta påverkar allvarligare moraliska aspekter. Detta innebär inte att vi måste kräva av våra döttrar och söner är täckta från topp till tå, men det innebär att vi hjälper dem att klä sig på ett sätt som visar att de är Guds barn. Systrar, ni är kloka och goda mödrar. Ni behöver inte någon handbok som beskriver vad som är acceptabelt i fråga om klädsel. Följ Anden och ni och era barn kommer att veta vad som är rätt.
Vi behöver också förvissa oss om att våra barn förstår vad Herren förväntar sig av oss när det gäller sexualiteten. Normen för kyskhet har aldrig förändrats — barnen bör få veta var gränsen går. Men alltför ofta ser vi våra barn rättfärdiga uppträdanden som de vet inte är rätt, och vi ser dem ta efter världens sätt. Vi måsta lägga undan all den förlägenhet och det obehag vi kan känna, så att vi kan tala klarspråk med våra tonåringar. De behöver få veta i bestämda ordalag, inte generellt sett, vad slags uppträdande som är acceptabelt för en man och en kvinna utanför äktenskapet. Om vi inte lär dem normerna, så kommer världen att göra det, med ödesdigra följder.
Det är samma sak med det nyaste hotet: tekniken. Tråkigt nog kan inte ens de bästa filter garantera att inget orent kommer in i våra hem. Även om Internet är underbart måste vi vara vaksamma mot dess och andra medias inflytanden i hemmet. Pornografin breder ut sig alltmer. Den smyger sig in i de heligas liv, och vänder deras hjärtan från de normer Gud fastställt.
Det viktigaste förbundet som rör familjen är det eviga äktenskapsförbundet. Vi vet att ”äktenskapet mellan man och kvinna är instiftat av Gud och att familjen har en central roll i Skaparens plan för sina barns eviga bestämmelse”.3 Vår familj är vårt största ansvar, liksom den är vår största välsignelse.
Temat för denna konferens är: ”Här är jag, sänd mig.” Orden är ett löfte till Herren, och ett uttryck för vår villighet att tjäna honom. Om vi håller våra förbund får vi i gengäld stora löften. President Boyd K Packer har sagt:
”Det hör inte till ovanligheten att ansvarsfulla föräldrar under en tid förlorar ett av sina barn åt inflytelserika krafter som de inte har någon kontroll över. De våndas över upproriska söner och döttrar. De är förbryllade över varför de är så hjälplösa, när de verkligen försökt att göra sin plikt. Det är min övertygelse att dessa onda inflytanden en dag kommer att besegras …
Vi kan inte nog betona värdet av tempeläktenskap, den beseglande förordningens sammanlänkande band, och normerna för värdighet som dessa kräver. ”När föräldrar håller de förbund de slutit vid altaret i templet, kommer deras barn att för evigt bindas till dem.”4
Systrar, detta löfte ger mig så mycket hopp. Låt oss gå genom livet med tillförsikt med våra färgglada väskor i ett fast grepp i famnen, men låt oss tömma våra väskor på det som vi inte behöver. Extra tyngd gör det bara svårare för oss. Systrar, låt oss göra oss av med våra ”men om” och ”om bara” och ”kasta [vår] börda på Herren”.5 Jag liksom ni behöver göra detta. Låt oss bara göra vårt bästa varje dag och låta Herren ta hand om resten. Det är ett av löftena han har gett oss.
Låt mig till sist berätta för er om en kvinna som jag aldrig träffat, men som jag älskar innerligt tack vare att hon var trofast till sina förbund. Min mormors mormor Charlotte Gailey Clark var bland de sista 295 personerna som tog emot sina förbund i templet i Nauvoo innan den stora utvandringen västerut började. Templet hade stängts eftersom de heliga tvingades att ge sig av, men alla de som var värdiga hade ännu inte fått möjligheten att erhålla sina begåvningar. Min mormors mormor och hennes make skulle föra sin familj västerut, och hon ville ingå sina förbund innan hon inledde den färden. Jag har tänkt på henne så ofta under de senaste månaderna. En dag vill jag säga till henne: ”Tack, mormor, för att du höll dina förbund. Det är en stor välsignelse att få vara ditt barnbarn. Din trofasthet har välsignat mig och min familj — och kommer att fortsätta välsigna oss allesammans genom generationerna.” Och systrar, våra barn och barnbarn kommer en dag att kunna säga detsamma till oss, och om oss. En dag kommer de att tacka oss för att vi burit med oss denna ”väska” med förbund, och använt dem till att välsigna vår familj.
Må vår himmelske Fader välsigna oss så att vi kan hålla våra förbund, så att våra familjer kan stärkas och välsignas tack vare vårt rättfärdiga liv, i Jesu Kristi namn, amen.