Med heligt hjärta
Varje gång vi erbjuder vår kärlek, tålamod, vänlighet, generositet, ärar vi våra förbund och säger: ”Här är jag, sänd mig.”
Vi är många fler än Hjälpföreningens systrar i Nauvoo men anden vi känner när vi samlas är densamma. Liksom vi upplyfte, närde och inspirerade de varandra. De bad för varandra. De gav allt de hade till riket. President Hinckley har beskrivit oss som ”en stor reservoar av tro och goda gärningar … Er hängivenhet, er lojalitet och era talanger ger styrka.”1 Vad härligt det är att oavsett om vi är i konferenscentret, eller i ett kapell i Mexico, eller i en gren i Litauen, så är vi alla systrar i Sion med ett stort arbete att utföra. Och tillsammans, med ledning av en Guds profet, kommer vi att utföra det! Jag hoppas att ni känner den kärlek som jag känner för er, en kärlek som delas av mina rådgivare — rådgivare som är till stor välsignelse för mig.
Att säga att jag blev överväldigad när president Hinckley kallade mig att verka som Hjälpföreningens generalpresident är att uttrycka det milt. Förstår ni vad jag menar? Men med darrande röst svarade jag: ”Här är jag, sänd mig”. När en judisk vän fick veta vad min kallelse innebar, tittade hon på mig som om jag var galen och frågade: ”Bonnie, varför vill du göra något sådant?” (Vid sådana här tillfällen, frågar jag ofta mig själv samma sak!) Men det finns bara en anledning till att jag gjorde det: Jag har ingått förbund med Herren och jag vet vad som krävs av mig. Och så vet jag att ni och jag kommer att tjäna tillsammans och att min villighet gäller oss alla.
I århundraden har rättfärdiga kvinnor stigit fram och förenat sig med Kristi sak. Många av er döptes nyligen. Era förbund och era uppoffringar känns fortfarande nya. När jag tänker på er alla, påminns jag om Priscilla Staines från Wiltshire i England. Nittonåriga Priscilla blev medlem i kyrkan 1843. Ensam. Hon var tvungen att smyga iväg under natten för att bli döpt, på grund av förföljelser från grannarna och familjens ogillande. Hon skrev: ”Vi väntade till midnatt … och begav oss sedan till en bäck som låg 4 kilometer bort. Vi upptäckte att vattnet … hade frusit, så en av äld-sterna fick hugga upp ett hål i isen som var stort nog för ett dop … Ingen utom Gud och hans änglar och de få vittnen som stod vid bäcken tillsammans med oss hörde mitt förbund, men under denna högtidliga, sena timma verkade det som om hela naturen lyssnade och att en ängel nedtecknade våra ord i Herrens bok.”2
Hennes ord: ”Ingen utom Gud och hans änglar … hörde mitt förbund”, berörde mig djupt, för liksom Priscilla är vi alla — oavsett ålder, kunskap om evangeliet eller hur länge vi har varit medlemmar i kyrkan — kvinnor inom förbundet. Det är ett uttryck som vi ofta hör i kyrkan, men vad innebär det? Hur bestämmer förbunden vilka vi är och hur vi lever?
Förbund — eller bindande löften mellan oss och vår himmelske Fader — är nödvändiga för vår eviga utveckling. Steg för steg lär han oss att bli som honom genom att engagera oss i hans verk. Vid dopet ingår vi förbund att älska honom av allt vårt hjärta och att älska våra systrar och bröder som oss själva. I templet ingår vi ytterligare förbund att vara lydiga, osjälviska, trofasta, hederliga, barmhärtiga. Vi ingår förbund att göra uppoffringar och helga allt vi har. Om vi håller våra förbund, som utformats genom prästadömets myndighet, får vi så många välsignelser att våra bägare blir överfyllda. Hur ofta tänker ni på att era förbund sträcker sig bortom dödligheten och förbinder er med det gudomliga? När vi ingår förbund visar vi ett villigt hjärta. När vi håller våra förbund visar vi ett trofast hjärta.
Det låter så lätt när man läser det, eller hur? Naturligtvis är det med våra gärningar som vi visar vilka vi verkligen är. Varje gång vi erbjuder vår kärlek, tålamod, vänlighet, generositet, ärar vi våra förbund och säger: ”Här är jag, sänd mig.” För det mesta uttalas dessa ord lågmält, utan buller och bång.
När har någon annans förbund med Herren välsignat ert liv, gett er frid, närt er själ? När min make och jag var missionärer i England såg vi många äldster och systrar vilkas liv på ett direkt sätt hade påverkats av förbund som värdiga kvinnor ingått. Jag var så tacksam mot mödrarna, systrarna, mostrarna och fastrarna, lärarna — som också många av er är — för att de ärat sina förbund och välsignat andra genom sitt sätt att undervisa dessa framtida missionärer.
Förbund tar oss inte bara bort från vår bekvämlighet och hjälper oss växa, utan hjälper också andra att göra det. Jesus sade: ”De verk, som I haven sett mig göra, skolen även I göra.”3 Hans sätt att hålla sina förbund uppmuntrar oss att hålla våra.
Förbunden besparar oss onödigt lidande. När vi till exempel lyder profetens råd, håller vi ett förbund. Han har gett oss rådet att undvika skulder, skaffa ett matförråd och bli oberoende. När vi lever inom våra tillgångar får vi välsignelser som överstiger vår lydnad. Det lär oss tacksamhet, återhållsamhet, osjälviskhet. Det gör oss fria från ekonomiska bördor och skyddar oss från materi-alismens girighet. Genom att ha våra ”kärl fyllda med olja”, hindras vi inte av oförutsedda omständigheter att med hängivenhet förkunna: ”Här är jag, sänd mig.”
När vi förnyar våra förbund blir våra trötta själar stärkta och upplivade. Vad händer inom oss varje söndag när vi tar sakramentet, när vi hör orden ”alltid minnas honom”?4 Gör vi bättre ifrån oss under veckan som följer genom att åter inrikta oss på det som är viktigast? Ja, vi möter svårigheter. Ja, förändringar är ansträngande. Men har ni någonsin undrat hur våra systrar överlevde, som blev utdrivna från Nauvoo, varav många fick gå hela vägen över slätten? När fötterna var trötta bars kvinnorna upp av sina förbund! Vad annat kunde ha gett dem en sådan andlig och fysisk styrka?
Förbunden skyddar oss också från att ”kastas hit och dit av vågorna och … [föras] bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse.”5 Kvinnor inom förbundet står fasta när det som är ont kallas gott och gott ont. Vare sig vi är i ett klassrum på universitetet, befinner oss på arbetet eller tittar på de mest aktuella ”experterna” på TV, hjälper våra förbund oss att inte bli missledda.
Förbunden kan ge andligt skydd till oss och dem vi älskar och hjälpa oss att vara andligt förberedda genom att låta det viktigaste komma först. När det till exempel gäller vår familj har vi inte råd att vara likgiltiga eller låta oss distraheras. Barndomens under håller på att försvinna. Det är så få som får uppleva de soliga dagarna som jag upplevde medan jag växte upp på en bondgård. President Hinckley har sagt: ”Våra problem, nästan allesammans, uppstår i människors hem… . Om det ska bli en förändring … måste det börja i hemmet. Det är här som sanningen lärs, som redbarheten utvecklas, som självdisciplinen ingjuts och som kärleken fostras.”6
Systrar, Herren behöver kvinnor som lär barnen att arbeta, lära sig saker, tjäna och tro. Vare sig de är våra egna eller någon annans, måste vi stå upp och säga: ”Här är jag, sänd mig att ta hand om dina små, att sätta dem främst, att vägleda och skydda dem från ont, att älska dem.”
Ibland måste vi hålla våra förbund när det inte verkar finnas någon logisk anledning att göra det. Jag lyssnade på en ensamstående syster som berättade hur hon ”lärde sig lita helt och fullt på Herren”. Hennes liv hade inte blivit så som hon hade förväntat sig. Låter det bekant? Denna tid av självrannsakan utmärktes av ett nytt jobb, nya ekonomiska bördor, och lockrop från världsliga filosofier. Lyssna nu på vad hon gjorde. Hon talade med andra systrar i sin församling och fick veta att också de försökte finna den frid som evangeliet ger. Hon bad om en prästadömsvälsignelse. Hon gick ståndaktigt framåt i sitt ämbete. Hon studerade och försökte visa Jesus större kärlek, uppskattning och hängivenhet. Hon bad. ”Jag ropade till Herren”, sade hon, ”och sade att jag skulle göra vadhelst han bad mig om.” Hon gjorde allt detta trots svårigheterna. Och vet ni vad som hände? Nej, hennes evige livskamrat uppenbarade sig inte vid hennes dörr. Men hon började känna frid inom sig och livet blev bättre.
Systrar, vi håller våra förbund när vi delar med oss av vår visdom för att uppmuntra varandra, när vi gör våra besök med uppriktig medkänsla, när vi hjälper en yngre syster förstå att hennes ungdomliga perspektiv välsignar oss i Hjälpföreningen. Vi kan göra detta!
När den unga Priscilla, vår brittiska som blev medlem 1843, åkte över Atlanten blev hon vän med en kvinna som var i samma ålder som hennes mor. Denna äldre syster kände också iver över de förbund som hon hade ingått. När de gick iland på båtbryggan vid Nauvoo var hon vid Priscillas sida. Tillsammans, djärva och troende, förenade de sig med Guds heliga.7
Den andliga redbarheten som krävs för att vi ska kunna hålla våra förbund kommer när vi är ihärdiga i att studera skrifterna, be, tjäna och göra uppoffringar. Sådana enkla steg stärker vår ande så att vi kan säga: ”Sänd mig att hjälpa en syster och hennes nyfödda barn. Sänd mig att hjälpa en elev som har det kämpigt. Sänd mig att hjälpa någon som är utanför. Sänd mig dit du behöver mig, när du behöver mig.”
Herren har kallat oss att göra allt vi gör med ”heligt hjärta”.8 Och helighet är en följd av att leva enligt förbunden. Jag älskar orden i denna psalm och den känsla jag får av dem:
Mer helighet giv mig,
mer mildhet, o Gud,
mer sorg över synden,
mer håg till ditt bud,
mer vilja att tjäna,
och ej söka lön
mer trohet och kärlek,
mer kraft i min bön!9
Helighet frammanar orden: ”Här är jag, sänd mig.” När Priscilla Staines ingick sitt förbund den sena natten i det iskalla vattnet, fick hon nytt liv. Kläderna hade nästan frusit till is men hjärtat var varmt av glädje: ”Det fanns ingen återvändo”, sade hon. ”Jag … hade föresatt mig att uppnå evigt liv, med tillit till Gud.”10
President Hinckley, tillsammans med Hjälpföreningens systrar över hela världen vill jag säga att vi står eniga som kvinnor inom förbundet och lyssnar till din röst. Lyssna på alla systrar i Hjälpföreningen när vi säger på en mängd olika språk: ”Här är jag, sänd mig.”
Må våra enskilda förbund som binder oss till vår kärleksfulle, himmelske Fader vägleda oss, beskydda oss, helga oss och hjälpa oss att göra detsamma för alla hans barn, det ber jag om i Jesu Kristi namn, amen.