2002
Frid, var lugn
November 2002


Frid, var lugn

Hans ord i den heliga skriften är nog: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.”

Unga mäns kör har med sin sång denna kväll tänt minnets eld hos mig och påmint mig om de sånger jag sjöng när jag var ung. Med glöd brukade vi sjunga:

Sätt din hand till Herrens verk och skjut på.

Är din börda tung och stor, sjung ändå.

Dra dig ej bort, din dag är kort.

Sätt din hand till Herrens verk.1

Vi hade en körledare som lärde oss pojkar att sjunga. Vi var tvungna att sjunga. Syster Stella Waters brukade vifta med taktpinnen framför näsan på oss och stampa takten så ivrigt att golvet knakade.

Om vi var tillräckligt uppmärksamma brukade syster Waters låta oss sjunga en av våra favoritpsalmer. Undantagslöst blev det alltid:

Mästare, hör hur det stormar

och vågorna höga går.

Se, skyarna hotfullt sig formar,

ej skydd eller hjälp vi får.

Märker du ej att vi sjunker?

Hur kan du sova då?

Om du inte står upp till vår räddning,

skall döden oss säkert nå.

Och sedan den uppmuntrande refrängen:

Ditt ord kan betvinga den vreda våg:

Frid, var lugn; frid, var lugn.

Mörker och synd och allt ont på jord

ger vika för dina befallande ord.

Ett skepp går ej under med dig ombord,

du jordens och himmelens Konung smord!

De lyder alla din viljas bud:

Frid, var lugn; frid, var lugn.

De lyder alla din viljas bud:

Frid, frid, var lugn.2

När jag var ung kunde jag till viss del föreställa mig farorna på ett stormigt hav. Men jag hade föga kunskap om andra demoner som kan hemsöka vårt liv, krossa våra drömmar, dämpa vår glädje och föra oss på villovägar bort från Guds celestiala rike (den engelska psalmen talar om demoner som ansätter oss, ö a).

Listan på nedbrytande demoner är lång, och varje man, ung som gammal, vet vilka just han måste bekämpa. Jag ska bara nämna några få: Girighetens demon, oärlighetens demon, skuldens demon, tvivlets demon, drogernas demon och tvillingdemonerna oanständighet och omoral. Var och en av dessa demoner kan vålla stor skada i vårt liv. Tillsammans kan de orsaka vår fullständiga undergång.

Angående girighet råder Predikaren oss att vara aktsamma: ”Den som älskar pengar blir inte mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog.”3

Jesus sade: ”Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar.”4

Vi måste lära oss att skilja på behov och önskningar.

När vi talar om oärlighetens demon märker vi att den finns på många olika platser. En av dessa platser är skolan. Låt oss undvika fusk, förfalskning, att utnyttja andra och allt som liknar detta. Låt redbarhet vara vår norm.

När vi ska fatta ett beslut borde vi inte fråga oss ”vad kommer andra att tycka?”, utan i stället ”vad kommer jag att tycka om mig själv?”.

Lockelsen att omfamna skuldens demon möter oss flera gånger om dagen. Jag citerar president Gordon B Hinckleys råd:

”Jag är bekymrad över den väldiga avbetalningsskuld som hänger över nationen, vårt eget folk inberäknat… .

Vi förleds av förförisk annonsering. TV förmedlar den lockande inbjudan att låna upp till 125 procent av det egna hemmets värde. Men räntan nämns inte …

Jag vet att det naturligtvis kan vara nödvändigt att låna för att få ett hem. Men låt oss köpa ett hem som vi har råd med och sålunda lätta bördan av de betalningar som ständigt kommer att hänga över våra huvuden, utan nåd eller möjlighet till uppskov, i upp till 30 år.”5

Jag vill också tillägga: Vi får inte låta våra önskningar överstiga vår inkomst.

När jag talar om drogernas demon, talar jag naturligtvis också om alkohol. Droger försvagar vår förmåga att tänka, att resonera och att fatta genomtänkta och kloka beslut. De orsakar ofta våld och barn- och hustrumisshandel. De kan framkalla ett uppförande som orsakar smärta och lidande hos oskyldiga. ”Säg bara nej till droger” är ett effektfullt uttryck för en persons fasta föresats. Skrifterna stödjer detta:

”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?

Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni.”6

När jag tänker på tvillingdemonerna oanständighet och omoral, borde jag göra dem till trillingar och lägga till pornografi. De tre går hand i hand.

I uttydningen av Lehis dröm finner vi en träffande beskrivning av pornografins förstörande kraft: ”Och mörkrets töcken äro djävulens frestelser, som förblinda ögonen och förhärda hjärtat på människornas barn, och för dem bort på breda vägar, där de gå förlorade och omkomma.”7

En nutida apostel, Hugh B Brown, har förkunnat: ”Varje oanständighet som medför orena tankar vanhelgar kroppen — det tempel som den Helige Anden kan bo i.”8

Jag vill i kväll läsa en pärla för er från The Improvement Era. Den skrevs 1917, men är lika tillämpbar här och nu: ”Den rådande och allmänna vanan att klä sig oanständigt, störtfloden av omoral i skönlitteratur, drama, och framför allt i filmer … toleransen mot oanständighet i vardagligt tal och uppförande, ger i allra högsta grad näring åt synder som bryter ned själen.”9

Alexander Pope förkunnade i sin inspirerade avhandling ”Essay on Man”:

Lastbarheten är ett vidunder så rysligt

att ett ögonkast räcker för att avsky honom.

Men har vi väl vant oss vid hans anblick

börjar vi fördra, sedan ömka och till sist omfamna honom.10

Kanske kan denna demon sammanfattas med Paulus ord till församlingen i Korint: ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.”11

Det är ofantligt mycket bättre för oss alla att lyssna till och följa samvetets röst. Samvetet varnar oss alltid som en vän innan den bestraffar oss som en domare.

Herren själv ger oss det sista ordet: ”Varen rena, I som bären Herrens käril.”12

Bröder, det finns ett ansvar som ingen människa kan undgå. Det är effekten av personligt inflytande.

Vårt inflytande är verkligen kännbart i våra respektive familjer. Ibland glömmer vi fäder att också vi en gång var pojkar, och att pojkar ibland kan vara besvärliga för sina föräldrar.

Jag minns hur mycket jag tyckte om hundar som ung. En dag tog jag min vagn och satte en apelsinlåda av trä i den och gick för att leta efter hundar. På den tiden kunde man hitta hundar överallt: på skolan, när man gick längs trottoaren eller när man utforskade öde tomter, som det fanns gott om. När jag hade hittat en hund och fångat den, satte jag den i lådan, tog hem den, låste in den i skjulet vi förvarade kol i och hakade fast dörren. Den dagen tror jag att jag tog hem sex hundar i olika storlekar och låste in dem på det sättet. Jag visste inte vad jag skulle göra med alla dessa hundar, så jag berättade det inte för någon.

Pappa kom hem från arbetet och tog som vanligt kolhinken och gick till skjulet för att fylla på den. Kan ni tänka er hur chockad och häpen han blev när han öppnade dörren och såg hur sex hundar genast störtade mot dörren och försökte fly? Som jag minns det, blev pappa lite upprörd först och sedan lugnade han sig och sade stillsamt: ”Tommy, det ska vara kol i skjulet. Andra människors hundar tillhör faktiskt dem.” Genom att iaktta honom lärde jag mig något om tålamod och lugn.

Det var bra att jag gjorde det, för något liknande hände vår yngste son Clark.

Clark har alltid gillat djur, fåglar, reptiler — allt som lever. Ibland orsakade det en del tumult hemma hos oss. En dag kom han hem från Provo Canyon med en vattensnok som han kallade Herman.

Herman kom genast bort. Syster Monson hittade honom i besticklådan. Vattensnokar har en talang att vara där du minst anar det. Clark flyttade Herman till badkaret, satte i proppen, fyllde det med lite vatten och satte upp en skylt på sidan av badkaret där det stod: ”Använd inte detta badkar. Det tillhör Herman.” Så vi fick lov att använda det andra badrummet medan Herman innehade denna avskärmade plats.

Men en dag försvann Herman till vår förvåning. Han borde ha hetat Houdini. Han var borta! Därför tvättade syster Monson badkaret nästa dag så att man kunde använda det som vanligt. Flera dagar gick.

En kväll beslöt jag mig för att det var dags för ett avkopplande bad, så jag fyllde badkaret med varmt vatten och satte mig sedan i det för att koppla av. Jag låg där och funderade när det löddriga vattnet nådde upp till överfyllnadsskyddet och började rinna in i det. Kan ni tänka er hur förvånad jag blev när jag tittade på överfyllnadsskyddet och Herman kom simmande ut ur det och rakt mot mitt ansikte. Jag ropade till min hustru: ”Frances! Här kommer Herman!”

Nåja, vi fångade Herman igen och lade honom i en flyktsäker låda. Sedan for vi till Vivian Park i Provo Canyon och släppte ner Herman i South Fork Creeks vackra vatten. Det var sista gången vi såg Herman.

I Läran och förbunden, kapitel 107, vers 99, finns det en kortfattad men direkt uppmaning till alla prästadömsbärare: ”Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt.” Jag har alltid tagit den uppmaningen på allvar och har försökt följa dess anvisning.

Inom mig hör jag om och om igen den vägledning som president John Taylor gav bröderna i prästadömet: ”Om ni inte ärar era kallelser, kommer Gud att hålla er ansvariga för dem som ni kanske kunnat rädda, om ni hade gjort er plikt.”13

I utförandet av vårt ansvar har jag lärt mig, att om vi lyssnar på de maningar som den stilla rösten ger oss och genast handlar därefter, kommer vår himmelske Fader att leda oss och välsigna vårt och andras liv. Jag känner inte till några underbarare erfarenheter eller ljuvare känslor än de som kommer när man följer en maning och upptäcker att Herren har besvarat någon annans bön genom en själv.

Låt mig ge er ett exempel. En dag för drygt ett år sedan, efter att jag blivit klar på kontoret, kände jag starkt att jag borde åka och hälsa på en gammal änka som var inlagd på S:t Joseph Villa här i Salt Lake City. Jag körde genast dit.

När jag kom till hennes rum var det tomt. Jag frågade en skötare var hon var och blev skickad till sällskapsrummet. Där satt den rara änkan och samtalade med sin syster och en annan vän. Vi fick en trevlig stund tillsammans.

Medan vi satt där och pratade kom en man in genom dörren för att köpa en burk dricka från en varuautomat. Han sneglade på mig och sade: ”Men du är ju Tom Monson.”

”Ja”, svarade jag. ”Och du ser ut som en Hemingway.” Han sade att han hette Stephen Hemingway, att han var son till Alfred Eugene Hemingway som hade verkat som min rådgivare när jag var biskop för många år sedan och som jag hade kallat Gene. Stephen berättade att hans far fanns på samma sjukhem och låg nära döden. Han hade ropat mitt namn och familjen hade försökt kontakta mig, men hade inte kunnat få tag på mitt telefonnummer.

Jag sade adjö till änkan och hennes vänner och följde med Stephen upp till rummet där min före detta rådgivare låg. Där hade fler av hans barn samlats, hans hustru hade gått bort några år tidigare. Familjen ansåg att mitt sammanträffande med Stephen i sällskapsrummet ordnats av vår himmelske Fader som svar på deras starka önskan att jag skulle få träffa deras far innan han dog. Det trodde jag också, för om Stephen inte hade kommit in i rummet samtidigt som jag var där, skulle jag inte ha vetat att Gene ens fanns på sjukhemmet.

Vi gav Gene en välsignelse. En anda av frid rådde. Vi fick en fin stund tillsammans innan jag gick.

Följande morgon fick jag per telefon besked om att Gene Hemingway hade gått bort — bara 20 minuter efter det att han hade fått en välsignelse av sin son och mig.

Jag uppsände en tyst bön av tacksamhet till min himmelske Fader för att han vägledde mig till S:t Joseph Villa och ledde mig till min käre vän, Alfred Eugene Hemingway.

Jag tycker om att föreställa mig att Gene Hemingways tankar den kvällen, när vi värmde oss i Andens glöd, deltog i ödmjuk bön och uttalade en prästadömsvälsignelse, genljöd av orden från psalmen ”Mästare, hör hur det stormar”, som jag citerade i början av mitt tal:

Frälsare, aldrig mig lämna,

dröj i min farkost kvar.

Då jag vet jag skall alltid i trygghet

i starkaste vind gå klar.

Jag älskar fortfarande den psalmen och vittnar för er i kväll om den tröst den skänker:

Mörker och synd och allt ont på jord

ger vika för dina befallande ord.

Ett skepp går ej under med dig ombord,

du jordens och himmelens Konung smord!

De lyder alla din viljas bud:

Frid, frid, var lugn.14

Hans ord i den heliga skriften är nog: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.”15 Jag vittnar om att detta är sant, i Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. Will L Thompson (1847–1909), ”Sätt din hand till Herrens verk”, Psalmer nr 174.

  2. Mary Ann Baker (ca 1874), ”Mästare, hör hur det stormar”, Psalmer, nr 66.

  3. Predikaren 5:10.

  4. Lukas 12:15.

  5. ”Till pojkarna och männen” , Liahona, januari 1999, s 65.

  6. Första Korintierbrevet 3:16–17.

  7. Första Nephi 12:17.

  8. The Abundant Life (1965), s 65.

  9. Joseph F. Smith, ”Unchastity the Dominant Evil of the Age”, Improvement Era, juni 1917, s 742.

  10. John Bartlett, Familiar Quotations, 14:e utgåvan (1968), s 409.

  11. Första Korintierbrevet 10:13.

  12. Läran och förbunden 133:5.

  13. Citerad i Hugh B Brown, The Abundant Life, s 37.

  14. Psalmer, nr 66.

  15. Psaltaren 46:10.

Skriv ut