Kyrkans värdskap bygger broar
När Norman D och Luana Shumway, ledare för Church hosting (Kyrkans värdskap) i Salt Lake City, träffade en framstående kristen präst från en stat i Mellanvästern, berättade denne för dem att han inte visste exakt varför han kommit på besök. Broder och syster Shumway bestämde sig för att ta med honom på en rundtur till kyrkans humanitära center och välfärdsområdet för att hjälpa honom förstå varför han kommit.
”Under de mer än två timmar vi var tillsammans med honom”, säger broder Shumway, ”upprepade han gång på gång orden ’fantastiskt’, ’otroligt’, ’häpnadsväckande’. Och hela tiden sade han: ’O, det finns så mycket vi kan lära om hur vi kan bli Kristi efterföljare.’”
Buddistmunkar, militär personal, regeringsämbetsmän och hundratals ledare inom affärsliv, politik och religion tillhör dem som varje år besöker kyrkans huvudkontor i Salt Lake City. De välkomnas av ledarna för Church hosting och får undervisning om kyrkans historia och lärosatser på sådana platser som tempelområdet, släkthistoriska biblioteket, det humanitära centret, välfärdsområdet, kyrkans museum för historia och konst samt konferenscentret.
”Vi tror att vi kan visa dessa gäster vad kyrkan gör, och vi behöver inte förklara så mycket”, säger broder Shumway. Första presidentskapet gav Lowell och Tamara Snow, tidigare ledare för Church hosting, liknande instruktioner: ”Säg inte för mycket. Låt kyrkan tala för sig själv.”
Och talar för sig själv gör den. På välfärdsområdet ser gästerna hur kyrkans grundläggande trossatser fungerar, medan de gör en rundtur på välfärdsinrättningarna. ”Som medlemmar i kyrkan har vi genom förbund åtagit oss att ta hand om de fattiga och behövande”, förklarar Mel Gardner, chef för biskopens förrådshus på välfärdsområdet. ”Men allt vi gör är avsett att utveckla oberoende. Personer som tar emot hjälp kan i sin tur lyfta andra genom meningsfullt tjänande.”
Broder Gardner leder gästerna genom en livsmedelsaffär utan några kassaapparater, där de som är i behov och som har remitterats dit av sina biskopar får livsmedel. ”Vi brukar säga att det är den bästa mat man inte kan få för pengar”, säger han skämtsamt.
Gäster imponeras ofta av mängden frivilliga från lokala stavar som arbetar i förrådshuset, bageriet, konservfabriken, mejeriet och Deseret Industries second hand-butik. Ett inramat citat av profeten Joseph Smith förklarar varför så många vill arbeta frivilligt i kyrkan: ”En person som är fylld av Guds kärlek nöjer sig inte med att enbart välsigna sin familj utan försöker nå ut till hela världen, angelägen om att välsigna hela den mänskliga rasen” (History of the Church, 4:227).
”Det är det som vi gör” — välsignar och tjänar, säger broder Gardner i slutet av rundturen, när gästerna inbjuds att dricka mjölkchoklad och äta cheddarost som tillverkats i mejeriet Deseret Dairy.
Det närliggande humanitära centret visar den internationella omfattningen av kyrkans välfärdsprojekt. ”Vi är Kristi efterföljare och i allt vi gör, försöker vi exemplifiera det som han undervisade om”, förklarar äldste Jerry Brown, som är seniormissionär på heltid, medan han leder gästerna genom lagerrum där balar med kläder, skor, medicinsk utrustning och utbildningsmaterial ligger staplade från golv till tak i väntan på att sändas. Ibland träffar gästerna eleverna som är involverade i ett utbildningsprogram vid det humanitära centret och välfärdsområdet, ett program som inbegriper såväl arbets- som språkträning.
”Det är glädjande att se hur det varje vecka skickas ut kläder, medicinsk utrustning och annat material till jordens behövande nationer”, säger William D Reynolds, chef för Humanitarian Center. Men det är lika glädjande att se glädjen i elevernas ögon när deras självförtroende växer genom att de lär sig och tillämpar sina arbetsfärdigheter.”
På tempelområdet berättar de kvinnliga missionärerna om grundläggande evangeliebudskap. Kyrkans gäster får vanligtvis gå runt med missionärer som talar deras modersmål, och ofta visar det sig att valet av guider är inspirerat. Syster Shumway minns en gång när en gäst på ett avogt sätt frågade vad indianerna tycker om Mormons bok. Missionären som ledde rundturen svarade: ”Ja, jag är till hälften Blackfoot och till hälften Shoshone.” Sedan berättade hon hur mycket hon älskade Mormons bok.
När bobsleighteamet från Monaco anlände till vinterolympiaden 2002 i Salt Lake City, hade de en önskan — att få besöka släkthistoriska biblioteket. På biblioteket fick gästerna lära sig vad det betyder att ”familjer kan vara tillsammans för evigt”. ”Vi tror att vi kan få vara tillsammans med vår familj för evigt, och i det ingår att identifiera dessa människor som vi kan vara tillsammans med”, förklarar Elaine Hasleton, chef för bibliotekets informationstjänst.
Gästerna börjar ofta tycka det känns spännande att släktforska, när de ser hundratals personer söka efter sina rötter på fyra våningar med släkthistoriska uppteckningar. Under ett minnesvärt besök fick en gäst med östeuropeisk härkomst, som känt sig halvhjärtat intresserad av släktforskning, se fartygsregister och immigrationsprotokoll där hans förfäder fanns med. ”Två och en halv timme senare”, säger syster Shumway, ”sade vi att vi måste gå därifrån. Då sade han: ’Gå ni. Jag stannar kvar.’”
Gästerna går till slut och de tar med sig bestående intryck. ”När gästerna åker ifrån Salt Lake City brukar de i regel säga: ’Jag visste inget om kyrkan när jag kom, men jag har funnit värme, vänskap, kärlek och omtanke’”, säger broder Snow. Och detta, tillägger broder Shumway, ”är vad vi först och främst försöker göra — skapa broar av förståelse mellan världen och kyrkan”.