Jag går vart du kallar mig
Denna förvandling till att bli Guds män och kvinnor sker i sin fulla utsträckning bäst genom vårt arbete i hans vingård.
Mitt tal utgår från en psalm som inspirerat Herrens trofasta tjänare i många generationer:
Kanhända ej uppå stormigt hav,
ej heller på bergig stig,
kanhända ej uti stridens brand
min Herre behöver mig.
Men kallar han mig med stämma mild
att vandra okänd väg,
jag svarar: Herre, med hand i din
jag går vart du styr mina steg.
(”Kanhända ej uppå stormigt hav”, Psalmer, nr 178)
Dessa ord, som skrevs av en poet som inte var medlem i vår kyrka, uttrycker hängivenheten hos Guds trofasta barn i alla tider.
Abraham, som ledde Isak på den hjärtslitande vandringen till Moria berg, gick trofast dit Herren ville att han skulle gå (se 1 Mos 22). Så gjorde också David när han steg fram inför Israels här och besvarade utmaningen från jätten Goliat (se 1 Sam 17). Ester, vägledd att rädda sitt folk, gick den livsfarliga vägen att utmana kungen på inre borggården (se Ester 4–5). ”Jag går vart du kallar mig, Herre kär”, var Lehis drivkraft för att lämna Jerusalem (se 1 Nephi 2) och för hans son Nephi att återvända för att hämta de dyrbara uppteckningarna (se 1 Nephi 3). Hundratals andra exempel ur skrifterna kunde citeras.
Alla dessa trofasta själar visade sin lydnad mot Guds befallningar och sin tro på hans makt och godhet. Som Nephi förklarade: ”Jag vill gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet, att Herren icke giver människornas barn några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem” (1 Nephi 3:7).
Runt omkring oss och bland minnen från tidigare händelser finner vi inspirerande exempel på sista dagars heligas undergivna, trofasta tjänande. Ett av de mest välkända exemplen kommer från president J Reuben Clarks liv. När han i över 16 år hade verkat som enastående inflytelserik förste rådgivare omorganiserades första presidentskapet och han kallades som andre rådgivare. Han visade ett föredöme ifråga om ödmjukhet och villighet att verka som har påverkat oss under generationer. Han sade till kyrkan: ”I Herrens tjänst har det ingen betydelse var du tjänar, utan hur. I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga intar man den plats som man vederbörligen kallats till, en plats som man varken ansöker om eller tackar nej till” (Conference Report, apr 1951, s 154).
Lika betydelsefulla, fastän mindre synliga, är de miljontals medlemmar som nu arbetar med liknande tro och hängivenhet i avlägsna hörn av Herrens vingård. Våra trofasta äldre missionärer utgör de bästa exemplen jag känner till.
Jag mottog nyligen missionärshandlingar för över 50 äldre par. Alla hade redan fullgjort minst tre missioner när de sände in handlingarna för ytterligare en kallelse. De kom från många ställen, från Australien till Arizona, från Kalifornien till Missouri. Deras ålder varierade från några och sextio till över sjuttio och till — nåja … Ett par som erbjöd sig för sjunde gången att gå ut som missionärer hade redan verkat på tempelområdet i Salt Lake City, i Alaska, i Nya Zeeland, i Kenya och i Ghana. De sändes till Filippinerna. Tjogtals liknande exempel kunde anföras.
Prästadömsledarnas kommentarer på dessa pars handlingar vittnar om tjänande och uppoffringar. Jag citerar några:
”Villig att fara vart som helst och göra vad som helst under den tid som behövs.”
”[De] är storslagna exempel på medlemmar i kyrkan som vigt sitt liv åt Herren.”
”[Vi] går varthelst Herren vill att [vi] ska gå”, sade ett annat par. ”Vi ber att vi ska sändas någonstans där vi behövs.”
Prästadömsledarnas kommentarer om dessa pars goda egenskaper är en bra sammanfattning av det arbete våra äldre missionärer så förtjänstfullt utför.
”Han är bra på att sätta igång program och [på att] leda andra.”
”De är som gladast när de ombes ’bygga’ och utveckla, varför ett uppdrag i något av kyrkans utvecklingsområden kan vara lämpligt. Villiga att verka i vilken uppgift de än kallas till.”
”De kan troligen utföra ett bättre arbete med [mindre aktiva] och nyomvända än med kontorsuppgifter.”
”De älskar ungdomar och har gåvan att nå fram till dem.”
”De känner att deras talanger bäst lämpar sig att stödja ledare och att arbeta med människor.”
”De har åldrats något i fysiskt hänseende, men inte i andliga frågor eller i sin iver att missionera.”
”Han är en sann missionär. Han heter Nephi i förnamn, och han följer sin namne. Hon är en utomordentlig kvinna, hon har alltid varit ett gott föredöme. De går varthelst de blir kallade. Detta är deras femte mission.” (De hade tidigare verkat i Guam, Nigeria, Vietnam, Pakistan, Singapore och Malaysia. För att ge dem en smula vila från dessa arbetsamma uppgifter, kallade Herrens tjänare detta par att verka i templet i Nauvoo.)
Ett annat par talar för alla dessa hjältar och hjältinnor när de skriver: ”Vill fara vart som helst och göra det som förväntas. Det är ingen uppoffring, det är en förmån.”
Dessa äldre missionärer utgör strålande exempel på uppoffringar och hängivenhet. Det gör även våra missionspresidenter och tempelpresidenter och deras lojala makar. Alla lämnar de sina hem och familjer för att vara heltidsmissionärer en tid. Detsamma gäller den armé av unga missionärer som tar ”time out” från sina liv där hemma och säger adjö till släkt och vänner och går ut (vanligtvis på egen bekostnad) för att verka varhelst de sänds av Herren, genom hans tjänare.
Jag går vart du kallar mig, Herre kär,
över land, över hav jag går
ditt ord att förkunna, o Herre kär,
och vandra uti dina spår.
(Psalmer, nr 178)
Miljontals andra verkar nära sina hem, de ger frivilligt av sin tid till kyrkans lokala arbete. Så är det också med de 26 000 biskopsråden och grenspresidentskapen, och de trofasta presidentskapen i kvorumen och Hjälpföreningen, Primär och Unga kvinnor som arbetar tillsammans med dem och under deras ledning. Så är det med miljontals andra — trofasta lärare i församlingar, grenar, stavar och distrikt. Och tänk på de hundratusentals hemlärare och besökslärare som följer Herrens befallning att ”alltid vaka över kyrkan och att vara med dess medlemmar och styrka dem” (L&F 20:53). Alla dessa kan instämma i denna inspirerade vers:
Kanhända Frälsaren vill att jag
skall säga ett ord till tröst.
Kanhända vandraren vilseförd
skall lyssna till vänlig röst.
O Frälsare, om du leder mig
på vägen mörk och svår,
min röst skall eka ditt glada bud:
Jag vittnar om dig vart jag går.
(Psalmer, nr 178)
Som profeten kung Benjamin lärde: ”När [vi] stå i [våra] medmänniskors tjänst, [äro vi] blott … i [vår] Guds tjänst” (Mosiah 2:17). Han rådde oss också att ”se till att allt detta göres med visdom och ordning, ty ingen fordrar, att en människa skall löpa fortare än hon förmår” (Mosiah 4:27).
Jesu Kristi evangelium uppmanar oss att bli omvända till Herren. Det lär oss vad vi bör göra och ger oss möjligheter att bli vad vår himmelske Fader vill att vi ska bli. Denna förvandling till att bli Guds män och kvinnor sker i sin fulla utsträckning bäst genom vårt arbete i hans vingård.
Vi har en storslagen tradition av osjälviskt tjänande inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Ja, ett av kyrkans särdrag är det faktum att vi inte har något betalt eller yrkesmässigt prästerskap i våra tusentals lokala församlingar och i de stavar, distrikt och missioner som har tillsyn över dem. Det är en viktig del av Guds plan för sina barn att hans barn verkar som ledare och utför arbetet i hans kyrka och villigt ger av sin tid för att tjäna Gud och sin nästa. De lyder Herrens bud att älska honom och tjäna honom (se Joh 14:15; L&F 20:19, 42:29, 59:5). Det är på det sättet som män och kvinnor bereder sig för det eviga livets högsta välsignelse.
Dock finns det plats för förbättringar i någras hängivenhet. När jag ber stavspresidenter om förslag på ämnen som jag bör ta upp vid stavskonferenser, hör jag ofta talas om medlemmar som tackar nej till kallelser eller som tar emot kallelser men underlåter att uppfylla sitt ansvar. En del är inte hängivna och trofasta. Så har det alltid varit. Men detta ger långtgående följder.
Frälsaren talade om kontrasten mellan de trofasta och de trolösa i tre stora liknelser som återges i Matteus 25:e kapitel. Hälften av de inbjudna gästerna utestängdes från bröllopsfesten eftersom de inte var förberedda när brudgummen kom (se Matt 25:1–13). De onyttiga tjänarna som underlät att använda de talanger de fått av Mästaren tilläts inte gå in i Herrens glädje (se Matt 25:14–30). Och när Herren kom i sin härlighet, skilde han fåren, som hade tjänat honom och sin nästa, från getterna, som inte hade gjort det. Bara de som hade ”gjort [gott] för en av dessa mina minsta bröder” (Matt 25:40) ställdes på hans högra sida för att ärva riket som beretts från världens grundläggning (se Matt 25:31–46).
Mina bröder och systrar, om ni brister i hängivenhet, så begrunda vem det är ni vägrar eller försummar att tjäna när ni avböjer en kallelse eller när ni tar emot, lovar och sedan underlåter att fullfölja ett kall. Jag ber att var och en av oss ska följa denna inspirerade förkunnelse:
Visst finns på Mästarens skördefält
en plats vid de ringas stig,
där jag kan verka en livsdag kort
för Jesus, som dog för mig.
(Psalmer, nr 178)
Jesus visade oss vägen. Trots att han ryggade inför den bittra stig som ledde genom Getsemane och Golgata (se L&F 19:18), sade han undergivet till sin Fader: ”Men ske inte min vilja utan din” (Luk 22:42).
Han hade tidigare undervisat:
”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.
Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.
Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?” (Matteus 16:24–26).
Vi behöver minnas avsikten med att vi tjänar varandra. Om det bara gällde att utföra någon del av hans verk, kunde Gud sända ”legioner av änglar”, som Jesus lärde vid ett annat tillfälle (se Matt 26:53). Men det skulle inte uppfylla avsikten med det tjänande han befallt oss att göra. Vi tjänar Gud och vår nästa för att bli det slags barn som kan återvända för att leva tillsammans med våra himmelska föräldrar.
Allt lägger jag i din ömma vård,
din kärlek stark mig gör.
Jag verka vill uti ödmjuk tro,
din hand mig till himmelen för.
(Psalmer, nr 178)
För nära tio år sedan läste jag ett brev från en återvänd missionär som beskrev denna process i sitt liv. Han hade skrivit för att tacka dem som leder missionärsarbetet ”för att de vågade sända mig dit Herren ville i stället för dit jag ansåg lämpligt”. Han kom, sade han, ”från en bakgrund av stolt, tävlingsinriktad intellektualism”. Före sin mission hade han studerat vid ett framstående universitet i östra Förenta staterna.
”Jag tror att jag av pliktkänsla och av bara farten fyllde i mina [missionärs-]papper, skickade in dem efter att ha varit mycket noga med att ange största önskan att verka utomlands och på ett främmande språk. Jag var mycket noga med att göra det uppenbart att jag med framgång studerat ryska och kände mig fullt kapabel att tillbringa två år bland det ryska folket. Jag var övertygad om att ingen kommitté kunde motstå sådana meriter och var säker på att få uppleva ett underbart stimulerande kulturellt äventyr.”
Han blev mycket förvånad då han kallades att verka i en mission i Förenta staterna. Han visste ingenting om den stat där han skulle verka, utom att det var i hans eget land och på engelska, i stället för utomlands på det språk han lärt sig, och som han sade, ”de människor jag skulle arbeta bland skulle troligen vara akademiskt obildade”. Han fortsatte: ”Jag var nära att tacka nej till kallelsen, jag tyckte att jag skulle kunna uträtta mer om jag skrev in mig i en fredskår eller liknande.”
Lyckligtvis hade denne stolte unge man mod och tro nog att acceptera sitt kall och att följa en god missionspresidents ledning och råd. Så började den andliga tillväxtens under. Han beskrev det så här:
”Då jag började arbeta bland de obildade människorna i [den här staten], kämpade jag hårt i flera månader, men gradvis började Andens ljuva påverkan riva ner de murar av stolthet och otro som så ogenomträngligt omgett min själ. Underverket med en omvändelse till Kristus började. Känslan av Guds verklighet och alla människors eviga broderskap kom allt starkare till mitt bekymrade sinne.”
Det var inte lätt, medgav han, men med hjälp av en god missionspresident och med hans växande kärlek till de människor han tjänade blev det möjligt, och det inträffade.
”Min önskan att älska och tjäna dessa människor som i den slutliga vågskålen var åtminstone av samma klass som jag, nästan säkert av högre klass än jag, växte sig starkare och starkare. Jag lärde mig känna ödmjukhet för första gången i mitt liv. Jag lärde mig vad det innebär att värdera andra [utan att mäta dem mot] livets ovidkommande detaljer. Jag började känna hur mitt hjärta svällde av kärlek till de andar som kommit hit till jorden tillsammans med mig” (brev till generalauktoriteterna, feb 1994).
Sådant är tjänandets underverk. Som poeten skrev:
Men kallar han mig med stämma mild
att vandra okänd väg,
jag svarar: Herre, med hand i din
jag går vart du styr mina steg.
(Psalmer, nr 178)
Jag vittnar om Jesus Kristus, som kallar oss till sin stig och till sin tjänst, och ber att vi ska ha tro och hängivenhet nog att följa honom och kraft nog att bli vad han vill att vi ska vara, i Jesu Kristi namn, amen.