Ni har alla sänts av Gud
Er roll som systrar är speciell och unik i Herrens verk. Ni fostrar och vårdar.
Mina kära systrar, er närvaro är överväldigande och jag ödmjukas av den. Vi är tacksamma att president Hinckley och president Monson är närvarande. Körens sång har upplyft oss storligen. Syster Sainz’ bön inbjöd Herren att vara med oss. De inspirerande budskapen från syster Bonnie Parkin, syster Kathleen Huges och syster Anne Pingree var mycket uppbyggande. President Hinckley, president Monson och jag avskilde och välsignade dessa tre systrar som Hjälpföreningens generalpresidentskap. Deras inspirerade uppdrag är att leda denna storslagna, världsomfattande organisation av systrar under ledning av prästadömet. De välsignelser som uttalades över dessa tre systrar, tillsammans och enskilt var omfattande. När president Hinckley avskilde syster Parkin påminde han systrarna: ”Profeten Joseph sade att Hjälpföreningens arbete består i att sträcka sig utåt, att hjälpa de fattiga, de nödställda, de bekymrade och misströstande, att välsigna kvinnor.”
Vårt tema i kväll är ”Herre, här är jag, sänd mig.” Detta djupa, enkla uttalande passar väl in när jag talar till er systrar denna kväll, för så många av er visar så tydligt denna villighet att stiga fram och tjäna. Ni har alla sänts av Gud. Ni är den mänskliga rasens vackra utsmyckning. Er roll som systrar är speciell och unik i Herrens verk. Ni fostrar och vårdar och hyser, som profeten Joseph Smith sade, ”känslor av barmhärtighet och välgång”.1
Jag kan inte i ord uttrycka den respekt, uppskattning och beundran jag känner för er underbara systrar. Kvinnor i alla åldrar i denna kyrka har begåvats med en gudomlig, unik, feminin älskvärdhet. Vi känner oss ödmjuka inför er tro, er hängivenhet, er lydnad och ert kärleksfulla tjänande samt ert rättfärdiga föredöme. Denna kyrka kunde inte ha uppfyllt sin bestämmelse utan de hängivna, trofasta kvinnor som i sin rättfärdighet har stärkt kyrkan så oerhört. I alla år har systrarna i kyrkan mött utmaningar som var lika stora som era är idag. Era utmaningar skiljer sig från de som er mor, mormor och mormorsmor mötte, men de är mycket påtagliga.
Jag gläder mig åt att kvinnorna i kyrkan och i världen får fler möjligheter. Vi hoppas att ni förbättrar dessa växande möjligheter genom att bidra med er ädla, feminina personlighet. Dessa möjligheter har egentligen ingen gräns. När profeten Joseph grundade denna organisation ”vred han om nyckeln till kvinnans frigörelse”, och ”den vreds om för hela världen”.2 Sedan denna nyckel vreds om 1842 har mer kunskap kommit till jorden och till kvinnorna än någonsin tidigare i världshistorien.
Med åren har denna storslagna förening för kvinnor utvecklats under inspiration, men Hjälpföreningens grundläggande arbete har inte förändrats. Profeten Joseph sade kort och koncist att ert arbete ”inte endast består i att hjälpa de fattiga, utan också i att frälsa själar.”3
Jag tror att de fyra stora varaktiga begreppen inom denna förening är:
För det första är den ett gudomligt etablerat systraskap.
För det andra är den en plats för lärdom.
För det tredje är den en organisation vars grundläggande uppgift är att tjäna andra. Mottot är ”Kärleken förgår aldrig”.
För det fjärde är den en plats där kvinnor kan umgås och bygga upp evig vänskap.4
Jag är glad att ni yngre systrar har möjlighet att delta i Hjälpföreningen från arton års ålder. Ni kommer att ha stor nytta av ert medlemskap i denna viktiga organisation. Era liv välsignas när ni villigt deltar i det barmhärtiga tjänandet och omvårdnaden tillsammans med de andra systrarna. Hjälpföreningens studiematerial är inriktat på grundläggande lärdomar och ger er möjlighet att studera evangeliet och stärka er andlighet. Studiematerialet kan tillämpas av alla, inte bara hustrur och mödrar. Alla systrar, även ni yngre systrar, behöver bli ”ihågkomna och få näring genom Guds goda ord”.5 Lärdomarna stärker er och hjälper er att utveckla den andlighet som är nödvändig för att bemästra utmaningarna i livet.
En ung, mig närstående, kvinna sade följande: ”Jag är arton och den yngsta medlemmen i Hjälpföreningen i min församling. Jag tycker om att gå till Hjälpföreningen tillsammans med min mor och mormor, för det är trevligt att tillbringa tid tillsammans med dem som vänner. Jag tycker om att lyssna när min mamma pratar med sina vänner för det ger mig en möjlighet att lära känna systrarna som är i hennes ålder. Det finns flera kvinnor som tycker om att ge mig en kram och fråga mig var jag jobbar och vad jag ska göra under sommaren. Det får mig alltid att känna att jag är viktig och speciell för dem. När jag umgås med de äldre kvinnorna i min församling skapar jag nya och unika vänskapsband som berikar och välsignar mitt liv. Jag tycker också om lektionerna som de äldre systrarna håller. De har bott på olika platser och deras upplevelser har gett mig större insikt om hur jag ska hantera livets utmaningar och problem. Berättelserna som de återger från sitt eget liv är intressanta och hjälper mig att relatera till det som sägs under lektionen. Jag har insett att Hjälpföreningen verkligen är till för alla kvinnor, oavsett ålder.”6
Oavsett vilka omständigheter era systrar befinner sig i, kan ni ha ett mycket stort inflytande på dem. Jag tror att några av er har en tendens att underskatta er stora förmåga att välsigna andra människor. För det mesta händer det inte öppet, genom någon stor offentlig handling, utan genom ert rättfärdiga exempel och de oräkneliga, varsamma, kärleksfulla och vänliga gärningar som ni så villigt utför, ofta för en person åt gången.
Herrens särskilda omsorg om änkorna finns det många bevis på i skrifterna. Naturligtvis gäller denna omsorg också alla ensamstående mödrar. De har så många krav på sig. De måste skaffa mat och kläder och allt annat som familjen behöver. De måste också visa sina barn extra mycket kärlek och omsorg.
Nyligen fick jag ett brev från en son till en syster i denna situation och jag citerar ett stycke ur det: ”Mamma kunde vara hemma på heltid medan vi barn var små. Det var där hon ville vara, men för omkring 28 år sedan, med fyra barn i åldrarna 5 till 14, var hon tvungen att ta ett arbete utanför hemmet för att kunna försörja oss, eftersom hon plötsligt blev ensamstående förälder. Vi vet att det inte var någon idealsituation för en familj, men mamma fortsatte flitigt att undervisa oss om evangeliet och ta hand om allt ansvar för familjen, samtidigt som hon arbetade heltid för att försörja oss. Det är först nu, när jag själv har blivit förälder och är välsignad med en hustru hemma som tar hand om våra barn, som jag har börjat inse vad mammas situation innebar och utmaningen att ta hand om oss under den tiden. Det var svårt och krävande och jag önskar att jag hade gjort mer för att göra saker och ting lättare för henne. Jag kommer för evigt att vara tacksam för hennes uppoffring — det exempel hon var när hon lärde oss hur man ska arbeta och leva. Visdomen i tillkännagivandet om familjen är särskilt tydlig för mig nu tack vare de upplevelser vi hade som familj.”7
Många trofasta, rättfärdiga systrar har inte haft möjlighet att gifta sig, men de har alltid varit en vital och viktig del av detta heliga verk. Dessa underbara kvinnor har som otvetydig uppgift att verka som tjänande änglar för föräldrar, systrar, bröder, syskonbarn och andra familjemedlemmar och vänner. I kyrkan finns det otaliga möjligheter att visa kärlek och om-sorg. De ensamstående systrarna som kan ha mer tid, tjänar utomordentligt väl.
Syster Margaret Anderson från Centerville i Utah är ett underbart exempel på en ensamstående syster som har levt ett exemplariskt och meningsfullt liv i andra människors tjänst. Under många år tog hon kärleksfullt hand om sin gamla mor, sin moster och sin handikappade syster. Hon vägledde och hade inflytande på hundratals barn som grundskolelärare. Som pensionär fortsätter hon nu varje vecka att som frivillig hjälpa barn att lära sig läsa. Hennes tjänande har varit till stor välsignelse för medlemmarna i hennes församling. En ung kvinna sade: ”När jag var liten bakade Margaret en födelsedagstårta till mig varje år. Hon dekorerade tårtan så att den visade vilka aktiviteter jag hållit på med föregående år, som till exempel när jag dansade eller spelade fotboll.” Inte en enda missionär åker iväg från Margarets församling utan en av hennes handgjorda plånböcker av skinn. Hon är en värdefull resurs tack vare sina kunskaper om evangeliet, särskilt inom Hjälpföreningen. Hon har villigt gjort ärenden åt grannar och vänner och skjutsat dem till templet. Margaret är en älskvärd värdinna. Hon gör delikat godis och målar vackra tavlor som hon tycker om att ge till andra. Hon har verkligen välsignat otaliga människor.
Herrens profeter har upprepade gånger lovat att inga välsignelser ska förmenas de rättfärdiga ensamstående systrarna i kyrkan om de, utan egen förskyllan, förblivit ogifta under detta livet och inte beseglats till en värdig prästadömsbärare. De kommer att få åtnjuta den välsignelsen för evigt i nästa värld. ”I stunder då ni känner en värkande längtan efter den gemenskap och den ömhet som tillhör familjelivet på jorden, vet då att vår Fader i himmelen är medveten om er plåga och att han en dag skall välsigna er mer än ni kan förstå.”8
Efter invigningen av det storslagna templet i Nauvoo tog vi flyget hem tillsammans med syster Parkin, syster Hughes, syster Pingree och deras ädla makar. Jag frågade systrarna om de hade besökt den röda tegelbyggnaden i Nauvoo, där profeten Joseph grundade Hjälpföreningen den 17 mars 1842, med endast tjugo medlemmar närvarande. Syster Parkin svarade att de hade det.
När jag samtalade med dem blev jag starkt påmind om att alla systrar, var de än befinner sig i världen, kan få och njuta av de välsignelser som Herren har i beredskap för kvinnorna. Profeten Joseph Smith sade: ”Nu vrider jag om nyckeln för er i Guds namn … kunskap och intelligens skall strömma till er från och med nu.”9 Denna välsignelse — kunskap och intelligens — kommer till alla rättfärdiga kvinnor i kyrkan, oavsett ras eller nationalitet, oavsett om de är nya i kyrkan eller ättlingar till de första tjugo medlemmarna i Nauvoo 1842. Dessa välsignelser kommer till de systrar som villigt utför en ängels arbete.
Nyligen hörde jag äldste Dieter Uchtdorf säga följande insiktsfulla ord: ”Ingen i min släkt kommer från Nauvoo. Jag kan inte spåra min här-stamning till pionjärerna. Men liksom de flesta av kyrkans medlemmar runt om i världen kan jag av hela mitt hjärta känna ett starkt band till de heliga i Nauvoo och deras färd till Sion. Min ständiga ansträngning att finna min egen väg till Sion med ’de renhjärtade’ gör att jag känner mig nära pionjärerna på 1800-talet. De är mina andliga förfäder, vilket de också är för varje annan medlem i kyrkan, oavsett nationalitet, språk eller kultur. De har inte bara grundat en trygg plats i väst utan också den andliga grundvalen för rikets uppbyggande i alla världens nationer.”
Nu ett ord till er systrar som är gifta. Ni systrar gör våra hem till en fridens och glädjens fristad i en orolig värld, på ett mycket konkret sätt. En rättfärdig make bär prästadömet, som är den styrande myndigheten i hemmet. Men han är inte prästadömet, han bär prästadömet.10 Hans hustru tar del av prästadömets välsignelser tillsammans med honom. Han står inte på något sätt över sin hustrus gudomliga ställning. Under aprilkonferensens prästadömsmöte sade president Gordon B Hinckley: ”I äktenskapets kamratskap finns det varken underlägsenhet eller överlägsenhet. Kvinnan går inte framför mannen, inte heller går mannen framför kvinnan. De går sida vid sida som en Guds son och Guds dotter på en evig resa.”
Han fortsatte: ”Jag är säker på att när vi står inför Guds domarskrank kommer det inte att talas mycket om hur stor förmögenhet vi samlat på oss i livet, eller om hur många utmärkelser vi kan ha tilldelats. I stället kommer ingående frågor att ställas angående våra familjerelationer. Och jag är övertygad om att endast de som har gått genom livet med kärlek till och respekt och uppskattning för sin följeslagare och sina barn kommer att få höra vår evige domare säga: ’Bra, du gode och trogne tjänare … Gå in i din Herres glädje.’”11
De hustrur som stöder sina makar i biskopsråd, stavspresidentskap och andra prästadömsämbeten är till stor välsignelse för kyrkan. De verkar tyst och effektivt bakom kulisserna och tar hand om familjen och hemmet medan deras make tjänar de heliga. Jag sade ”tyst”. Jag har hört sägas att en del kvinnor tycker om starka, tysta män — de tror att de lyssnar!
Ingen vet mer än jag vilken styrka en stödjande hustru kan vara. Sedan vi gifte oss har min Ruth stött mig och uppmuntrat mig i de många ämbeten jag har haft under nästan 60 år. Jag skulle inte ha kunnat verka en enda dag utan hennes kärleksfulla stöd. Jag är mycket tacksam mot henne och älskar henne djupt.
Änkan till en av mina missionärsbekanta, syster Effie Dean Bowman Rich, är mycket upptagen med sin familj och driver två företag. Dessutom är hon mor, mormor och mormorsmor till en stor familj. För en tid sedan, när hon kämpade med att klara av dessa olika roller, sade hon: ”Vad jag behöver är en hustru!” Naturligtvis menade hon att hon behövde stöd från någon som kunde ta hand om de otaliga detaljer som en rättfärdig, omtänksam hustru handhar så väl.
Systrar, vilka omständigheter ni än befinner er i behöver ni alla olja i era lampor. Det innebär att ni måste förbereda er. Vi kommer alla ihåg liknelsen om de tio jungfrurna som hade inbjudits till en bröllopsmiddag. Fem var förståndiga och förberedda med olja i sina lampor att möta brudgummen. De andra fem var det inte. Alla tio gjorde i ordning sina lampor, men fem av dem hade inte tagit med sig tillräckligt med olja, så den tog slut. Vi behöver alla ljuset från våra lampor för att ta oss igenom mörkret. Vi vill alla möta brudgummen och delta i bröllopsfesten.
För några år sedan förtydligade president Spencer W Kimball denna tragiska brist på beredskap. Han sade att de fem oförståndiga jungfrurna i liknelsen ”hade fått undervisning. Det hade varnats hela sitt liv.” Under dagen verkade både de förståndiga och oförståndiga jungfrurna vara lika, men ”vid midnatt, när de som minst väntade det, kom brudgummen”. De fem jungfrurna vars lampor var tomma skyndade iväg för att få tag på olja, och när de väl kom till bröllopssalen var dörren stängd. Det var för sent.
President Kimball förklarade: ”De oförståndiga bad de andra att dela med sig av sin olja, men andlig förberedelse kan man inte dela med sig av så plötsligt. De förståndiga var tvungna att gå, annars skulle de inte kunna välkomna brudgummen. De behövde ha all sin olja själva. De kunde inte rädda de oförståndiga.”
Han fortsatte: ”I den här liknelsen kunde man köpa olja på marknaden. I våra liv förbereder vi oss, droppe efter droppe, genom att leva rättfärdigt. Närvaro vid sakramentsmötet ger olja till våra lampor, droppe efter droppe, genom åren. Fasta, familjebön, hemundervisning, kontroll över kroppsliga begär, undervisning om evangeliet, skriftstudier — varje gärning vi gör med hängivenhet och lydnad är en droppe som vi tillför vårt förråd. Vänliga gärningar, betalning av offergärd och tionde, rena tankar och handlingar, äktenskap inom förbundet för evigheten — också dessa gärningar blir ett stort bidrag till den olja som vi vid midnatt kan fylla våra tomma lampor med.”12
Systrar, det är viktigt att ni har olja i era lampor så att ni, när ni säger till Herren: ”Här är jag, sänd mig”, är förberedda och berättigade att sändas iväg. Vi har alla sänts av Gud, men vad vi kan åstadkomma i Herrens verk beror till stor del på vår villighet och förmåga.
Mitt vittnesbörd som är baserat på 59 års familjeliv, är att min Ruths deltagande i Hjälpföreningen har fört in större andlighet och harmoni i vårt hem. Denna gudomligt inspirerade organisation har inte bara välsignat henne, utan också alla i vår familj. Engagemang i Hjälpföreningen kan hjälpa er att tillföra olja till er lampa. Den kan ge er mycket av den stabilitet och styrka som ni behöver när ni rider ut livets stormar och färdas genom jordelivet.
När den första presskonferensen hölls efter det att president Hinckley hade ordinerats och avskilts som president för kyrkan, var det en kvinna som bad president Hinckley kommentera utmaningen för de mödrar som måste arbeta förutom att ta hand om hemmet och familjens alla behov. President Hinckley svarade: ”Gör så gott ni kan, och kom ihåg att den största tillgången ni har i världen är dessa barn som ni har fött till världen, och som ni har ansvaret att ta hand om.”13 Jag upprepar detta ikväll. Gör ert bästa för att hjälpa oss alla att nå högre och göra bättre ifrån oss. Använd era medfödda andliga gåvor för att välsigna andra. Hjälp oss driva tillbaka det fördärvliga inflytandet från världen i vårt liv, i vårt hem och i kyrkan.
Må Nephis löfte gälla också er: ”Och de voro beväpnade med rättfärdighet och med Guds kraft i stor härlighet.”14 Jag vill vittna om de välsignelser jag har fått tack vare min hustru Ruths kärlek, min kristuslika mor, min änglalika mormor och farmor, våra döttrar och son- och dotterdöttrar, och många andra rättfärdiga kvinnor. Jag gör så i Herren Jesu Kristi namn, amen.