Ge efter för den Helige Andens maningar
Maningarna inom oss kommer från en gudomlig källa, och när vi hörsammar dem hjälper de oss att hålla rätt kurs, och skyddar oss på så sätt från skadliga inflytanden och farliga avvägar.
Jag fostrades av omtänksamma föräldrar i ett hem där de värderingar som undervisades och efterlevdes banade vägen för att jag skulle få kännedom om kyrkan och godta evangeliets principer. Jag döptes i augusti 1959, kort efter det att jag fyllt nitton år. När jag begrundar de händelser som föregick min omvändelse går mina tankar till en upplevelse jag hade som barn.
Nära det hem jag bodde i som barn fanns ett stort hus. Det var beläget i en vacker trädgård som var inhägnad av ett, som det verkade för mig, jättehögt plank, troligen två meter högt. Jag minns att jag kikade in genom hålen i planket där kvistar i träet hade fallit ur. Det var som att titta i ett teleskop och se en annan värld. De vackra, välvårdade gräsmattorna, de prydliga blomsterrabatterna och en liten fruktträdgård utgjorde en idyllisk inramning för en säregen byggnad. Olyckligtvis kunde man bara njuta av denna utsikt korta stunder, på grund av den vaksamma bulldoggen som patrullerade runt i trädgården och genast intresserade sig för alla som kom i närheten av utsidan av planket. Även om den ilskna hunden var instängd i trädgården, gjorde ljudet av hans nosande när han närmade sig stängslet att jag ängsligt drog mig tillbaka, eftersom jag i min livliga fantasi såg olika scenarier utspela sig.
Herr och fru Lyons som bodde i huset var lärare. De hade ett värdigt sätt och verkade tycka om den avskildhet som huset och dess omgivningar gav dem. Något som ökade spänningen var att herr Lyons inte hade någon högerhand. I stället hade han en metallkrok som stack ut nedanför ärmen på hans kavaj. I mitt barnsliga sinne föreställde jag mig hur herr Lyons jagade mig, fick tag i min krage med kroken och tog mig till fånga.
Jag minns en augustimorgon då jag var tio eller elva år gammal. Under natten hade det blåst mycket kraftigt och jag hälsade på några vänner när jag gick ut. Det syntes att de var ivriga på grund av något och de frågade: ”Hörde du vinden i natt?”
När jag sade att jag hade hört den, berättade de vad de hade upptäckt. Vinden hade blåst ner delar av planket runt familjen Lyons hus. Jag förstod inte varför det skulle vara så märkvärdigt och bad dem förklara vad det hade för betydelse.
De svarade med ännu större iver: ”Vi kan ta oss till äppelträden!”
Jag var fortfarande mycket försiktig och frågade: ”Men vad skulle herr Lyons säga då?”
”Herr och fru Lyons är inte hemma. De är och hälsar på släktingar.”
”Var är hunden?” fortsatte jag.
”Familjen har tagit den till ett hundpensionat”, svarade de.
Mina vänner hade verkligen tagit reda på saker och ting. Deras ord lugnade mig och vi gav oss iväg till vårt mål med stor hast. Vi tog oss in på området, klättrade upp i träden och plockade skyndsamt på oss frukt. Vi fyllde fickorna och också utrymmet mellan skjortan och kroppen. Mitt hjärta slog häftigt eftersom jag var rädd att hunden eller herr Lyons, eller båda, i vilket ögonblick som helst skulle dyka upp i trädgården och få tag på oss. Vi sprang iväg från platsen för vårt intrång till en skyddad plats i ett närbeläget skogsområde, och när vi hade hämtat oss började vi sätta i oss äpplena.
Det var i augusti och äpplena var ännu inte tillräckligt mogna för att ätas. De gröna äpplena smakade faktiskt mycket surt, men att de var sura avskräckte oss inte, utan vi satte entusiastiskt i oss vårt byte. Vi kände oss tvingade, på ett sätt som jag inte kan förklara, att äta dem. Efter att ha slukat flera äpplen nöjde jag mig med att ta en tugga ur varje äpple som var kvar och sedan kasta resten av frukten i buskarna intill. Nöjet minskade i takt med att våra kroppar började reagera på den invasion som de hade utsatts för. Den kemiska reaktionen mellan magsaften och de omogna äpplena gjorde att jag fick kramp i magen och blev illamående. Medan jag satt där och ångrade vad jag hade gjort, märkte jag att jag hade en känsla inom mig som gav mig ännu mer obehag än de omogna äpplena.
Det större obehaget berodde på insikten om att det jag hade gjort var fel.
När mina vänner föreslog att vi skulle invadera trädgården, kände jag mig olustig till mods, men jag hade inte mod nog att säga nej och undertryckte därför mina känslor. Nu när dådet var genomfört kände jag stor ånger. Tyvärr hade jag ignorerat maningarna som varnade mig för det felaktiga i det jag tänkte göra.
Fysiska hinder och yttre krafter kan hindra oss från att komma på fel spår, men vi har alla en känsla inom oss, som ibland beskrivs som en stilla, mild röst,1 som, när vi känner igen den och lyssnar på den, avhåller oss från att ge efter för frestelser.
Många år senare tog jag intryck av president Boyd K Packers ord när han sade: ”Vi kan inte vika av på fel väg utan att först ha åsidosatt en varning.” Jag har tänkt på den händelsen och andra liknande händelser … på de intryck och insikter som vi får när vi begrundar följderna av vårt handlande.
Med dessa ord hjälper oss profeten Mormon att bättre förstå källan till dessa maningar: ”Kristi Ande gives åt varje människa, på det hon må kunna skilja mellan gott och ont.”2
Påståendet att vi alla har fått denna gåva till vägledning får stöd i Johannesevangeliet, där det står följande om Frälsaren: ”Han var det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor som kommer till världen.”3
Dessa maningar inom oss kommer från en gudomlig källa, och när vi hörsammar dem hjälper de oss att hålla rätt kurs. På så sätt skyddar de oss från skadliga inflytanden och farliga avvägar.
Flera veckor efter händelsen med äpplena gav jag mig iväg för att vara med mina vänner i skogsområdet i närheten av mitt hus. Jag väntade mig att vi skulle hitta på något som vi kunde göra eller leka något. När jag kom fram stod de tätt tillsammans i en ring. Jag såg rökslingor i luften ovanför dem och kände lukten av tobaksrök. En av dem hade fått tag på ett paket cigaretter som de var i färd med att röka. De frågade om jag också ville ha en, men jag tackade nej. De envisades och menade att min motvilja mot att röka var ett tecken på svaghet. Deras pikar blev till smädelser och nedlåtande kommentarer. Men inget som de sade eller gjorde kunde övertala mig att ändra mig. Jag hade inte vuxit upp med kunskapen om det återställda evangeliet och visste inget om visdomsordet, men jag hindrades av en känsla inom mig att jag inte skulle göra som de andra.
När jag gick hem och tänkte på beslutet som jag hade fattat, kände jag mig väl till mods. Trots att mina planer för dagen gick om intet och jag var tvungen att hitta ett sätt att fördriva tiden utan mina vänner, hade jag lärt mig något om mig själv — om källan till sann lycka och den kraft som kommer till följd av att vi fattar rätt beslut, oavsett vad omständigheterna eller följderna blir.
Uppenbarelser som profeten Joseph Smith tog emot beskriver fördelarna med att följa denna inneboende kompass i följande skriftställen: ”Anden giver ljus åt varje människa, som kommer till världen, och Anden upplyser varje människa i världen, som vill lyssna till Andens röst.”4
Denna vers vittnar inte bara om att vi alla har tillgång till denna källa av gudomlig vägledning, den betonar också vårt behov av att hörsamma eller lyssna till och följa de maningar vi får. Det löfte som sedan följer är mycket betydelsefullt för mig: ”Och var och en som hörsammar Andens röst kommer till Gud, ja, Fadern.”5
Dessa maningar, som vi ibland kallar samvetet men som mer exakt benämns Kristi ljus, hjälper oss inte bara att avgöra vad som är rätt och vad som är fel, utan de leder oss också, om de följs, till källan till detta ljus, som utgår från Faderns och Sonens närhet.6
Frälsaren lovade sina lärjungar: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande.”7 Han beskriver vidare denna gåva som ”Hjälparen, den helige Ande”.8 Man kan uppleva den Helige Andens manifestationer, men gåvan förlänas och kan endast erhållas genom handpåläggning efter dopet.9
Jag har kommit till större insikt om varför följande skrevs om hans lärjungar på västra halvklotet: ”De bådo om det som de mest önskade, och deras önskan var, att den Helige Anden skulle bliva given åt dem.”10
Han är sanningens fulländade sändebud.
När jag har tänkt tillbaka på mitt liv, står det klart för mig att många beslut — av vilka en del verkade vara små vid tillfället, och andra som jag har kämpat med och insett hur viktiga de var — har fått mig att nå högre höjder än jag skulle ha gjort om jag inte hade gett efter för den Helige Andens maningar.11
Utan denna förunderliga gåva kan vi inte förstå livets mening eller den evige Faderns storslagna plan.12 Ty ”det är omöjligt för en människa att förstå alla hans vägar, och ingen människa vet något om hans vägar, med mindre det bliver uppenbarat för henne.”13
Det räcker inte att förlita sig på logiken och begagna sig av intellektet: ”Ej heller kan någon människa kungöra dem, ty de kunna endast skådas och förstås genom den Helige Andens kraft — vilken Gud giver dem som älska honom och rena sig för honom.”14
Jag kan inte finna ord att fullständigt uttrycka mina känslor beträffande Kristi ljus och den Helige Andens gåva. De är ”mina fötters lykta och ett ljus på min stig”.15
Begrunda Frälsarens vädjan till Fadern beträffande de tolv i landet Ymnighet, uttalad med följande ord:
”Fader! Jag tackar dig, att du har givit dessa, som jag utvalt, den Helige Anden. Det är på grund av deras tro på mig som jag har utvalt dem ur världen.
Fader! Jag beder dig, att du skall giva den Helige Anden åt alla dem som skola tro på deras ord.”16
I denna oroliga värld kan vi ha tillförsikt och ett gott samvete genom att tro på profeternas ord och genom Hugsvalarens sällskap. Vi kan därigenom veta att Jesus Kristus är Guds Son, världens Frälsare.17
Jag vittnar om dessa sanningar i Jesu Kristi namn, amen.