Att de skall vara ett i oss
Vi kommer säkerligen inte att vara ett med Gud och Kristus förrän vi gör deras vilja och intresse till vår största önskan.
När Jesu jordiska verksamhet närmade sig sitt slut, och då han visste ”att stunden hade kommit” (Joh 13:1), samlade han sina apostlar i en övre våning i Jerusalem. Efter måltiden och efter det att Jesus tvättat deras fötter och undervisat dem, uppsände han en gudomlig förbön för dessa apostlar och för alla som skulle tro på honom. Han anropade Fadern med dessa ord:
”Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig.
Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.
Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett:
jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett” (Joh 17:20–23).
Så underbart det är att begrunda att vi har inbjudits till den fullkomliga enighet som råder mellan Fadern och Sonen. Hur kan detta ske?
Tänker vi på saken framgår det att vi måste börja med att bli ett inom oss själva. Vi är dubbla varelser av kött och ande, och vi känner ibland att vi inte passar ihop eller är i konflikt. Vår ande upplyses av samvetet, Kristi ljus (se Moroni 7:16; L&F 93:2), och reagerar på ett naturligt sätt för den Helige Andens viskningar och vill följa sanningen. Men de begär och frestelser som köttet är underkastat kan, om de tillåts till det, överväldiga och dominera anden. Paulus sade:
”Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig.
Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag,
men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar (Rom 7:21–23).
Nephi beskrev liknande känslor.
”Men oaktat Herrens stora godhet att visa mig sina stora och underbara verk, utbrister dock mitt hjärta: O, jag arma människa! Ja, mitt hjärta sörjer för mitt kötts skull och min själ är bedrövad för mina missgärningars skull.
Jag är omringad av de frestelser och synder, som så lätt anfäkta mig” (2 Nephi 4:17–18).
Men sedan tänkte Nephi på Frälsaren och avslutade på följande hoppfulla sätt: ”Dock vet jag, vem jag har anförtrott mig åt” (2 Nephi 4:19). Vad menade han?
Jesus var också en människa av kött och ande, men han gav inte efter för frestelser (se Mosiah 15:5). Vi kan vända oss till honom när vi söker enighet och frid inom oss, eftersom han förstår oss. Han förstår kampen, och han förstår också hur man vinner kampen. Som Paulus sade: ”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd” (Heb 4:15).
Vad som är än viktigare är att vi kan vända oss till Jesus för att få hjälp att återställa den inre enigheten i vår själ när vi har gett efter för synd och förstört vår frid. Strax efter sin vädjande förbön att vi skulle bli ”fullkomligt förenade till ett”, led Jesus och dog för att sona synden. Kraften i hans försoning kan utplåna syndens inverkan på oss. När vi omvänder oss blir vi rättfärdiggjorda och renade genom hans försonande nåd (se 3 Nephi 27:16–20). Det är som om vi inte hade gett efter, som om vi inte hade fallit för frestelsen.
När vi strävar dag för dag och vecka efter vecka med att följa Kristi väg, hävdar anden sin överlägsenhet, kampen inom oss avtar och frestelser slutar besvära oss. Harmonin ökar successivt mellan det andliga och det fysiska, tills våra fysiska kroppar förvandlas, som Paulus säger, från att ”i syndens tjänst” vara ”vapen åt orättfärdigheten”, till att ”i Guds tjänst” bli ”vapen åt rättfärdigheten” (se Rom 6:13).
Att bli ett inom oss själva förbereder oss för den större välsignelsen att bli ett med Gud och Kristus.
Jesus uppnådde fullkomlig enighet med Fadern genom att både till kött och ande underkasta sig Faderns vilja. Hans handlingar var alltid fasta, eftersom det inte fanns någon hämmande eller distraherande tveksamhet hos honom. När Jesus talade om sin Fader, sade han: ”Jag gör alltid det som behagar honom” (Joh 8:29).
Eftersom det var Faderns vilja underkastade sig Jesus till och med döden: ”Sonens vilja uppgår i Faderns vilja” (Mosiah 15:7).
Detta var förvisso ingen liten sak. Detta lidande, sade han, ”gjorde, att jag, Gud, den störste av alla, skalv av smärta och blödde ur varje por samt led till både kropp och själ och önskade, att jag icke skulle få tömma den bittra kalken och rygga.
Dock, ära vare Fadern! Jag tömde den och fullbordade mina förberedelser för människornas barn” (L&F 19:18–19).
Dessa ord visar att Frälsarens hela strävan är att förhärliga Fadern. Fadern är ”i” Sonen i den bemärkelsen att Faderns härlighet och Faderns vilja alltigenom också är Sonens högsta önskan.
Under denna sista måltid tillsammans med sina apostlar sade Frälsaren:
”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen.
Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt” (Joh 15:1–2).
Det uttryck denna rensning tar, och vilka offer den kan medföra, får vi troligen inte reda på i förväg. Men om vi, liksom den rike unge mannen, skulle fråga: ”Vad är det mer som fattas?” (Matt 19:20), skulle Frälsaren svara på samma sätt: ”Kom … och följ mig” (Matt 19:21). Var min lärjunge liksom jag är Faderns lärjunge. Bli ”såsom ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålig, kärleksfull och villig att underkasta sig allt det Herren anser tjänligt för [dig] som ett barn underkastar sig sin fader” (Mosiah 3:19).
President Brigham Young talade med förståelse för våra svårigheter när han sade:
”Efter allt som har sagts och gjorts, efter det att han har lett detta folk under så lång tid, inser ni inte att det finns en brist på tillit till vår Gud? Kan ni märka det hos er själva? Ni kanske frågar: ’Broder Brigham, märker du det hos dig?’ Det gör jag. Jag kan se att jag fortfarande i viss mån saknar tillit till honom som jag förtröstar på. — Varför? Eftersom jag inte har kraften, till följd av det som fallet har förorsakat mig …
Någonting gör uppror inom mig ibland och … drar en skiljelinje mellan mitt intresse och min himmelske Faders intresse — något som gör att mitt intresse och min himmelske Faders intresse inte är riktigt detsamma.
”Vi bör känna och förstå, så långt det är möjligt, så långt den fallna naturen tillåter oss, så långt det går att få tro och kunskap att förstå oss själva, att det som är av intresse för den Gud vi tjänar, också är vårt intresse, och att vi inte har något annat, varken i tiden eller evigheten” (Deseret News, 10 sep 1856, s 212).
Vi kommer säkerligen inte att vara ett med Gud och Kristus förrän vi gör deras vilja och intresse till vår största önskan. Sådan undergivenhet nås inte på en dag, men om vi är villiga kommer Herren att vara vår handledare genom den Helige Anden, tills det med tiden rätteligen kan sägas att han är i oss såsom Fadern är i honom. Ibland bävar jag vid tanken på vad som kanske kommer att krävas, men jag vet att det är endast i denna fullkomliga förening som glädjens fullhet går att finna. Jag är outsägligt tacksam att jag är inbjuden att vara ett med dessa heliga varelser, som jag vördar och dyrkar som min himmelske Fader och Återlösare.
Må Gud höra Frälsarens bön och leda oss alla till att bli ett med dem är min bön, i Jesu Kristi namn, amen.