Vad tjänar jag på det?
Att ta upp sitt kors och följa Frälsaren innebär att övervinna själviskhet, att ägna sig åt att tjäna andra.
Jag ber ödmjukt att samma ande som varit med de andra talarna denna morgon ska vara med oss medan jag talar till er.
För många år sedan arbetade jag i ett företag tillsammans med två äldre och mer erfarna män. Vi hade varit vänner i många år och funnit det vara till ömsesidig fördel att hjälpa varandra. En dag behövde den ena kollegan hjälp i ett komplicerat ärende. Så snart problemet förklarats, sade den andra kollegan: ”Vad tjänar jag på det?” När denne gamle vän svarade så själviskt såg jag ett plågat och besviket uttryck i ansiktet på den som bett om vår hjälp. Förhållandet mellan de två blev aldrig riktigt detsamma efter den händelsen. Vår själviske vän hade ingen framgång, då hans själviskhet snart överskuggade hans avsevärda gåvor, talanger och egenskaper. Olyckligtvis kan en av vår tids förbannelser sammanfattas med den själviska frågan: ”Vad tjänar jag på det?”
Under mitt yrkesliv hjälpte jag arvingarna till ett framstående par att skifta arvet. Kvarlåtenskapen var inte stor men var frukten av många års hårt arbete och uppoffringar. Barnen var alla goda, gudfruktiga människor som lärts att leva efter Frälsarens frälsande principer. Men när det var dags för arvskifte blev det dispyt om vem som skulle få vad. Trots att det inte fanns något av stort värde att slåss om, orsakade känslorna av själviskhet och girighet en klyfta mellan några av syskonen som aldrig läktes och som fortsatte till nästa generation. Så tragiskt att det arv som efterlämnades av dessa underbara föräldrar visade sig förstöra familjens enighet och kärleken mellan barnen. Jag lärde av detta att själviskhet och girighet skapar bitterhet och stridigheter, medan uppoffringar och givande å andra sidan ger frid och förnöjsamhet.
I det stora rådet i himlen, när den stora frälsningsplanen för Guds barn lades fram, svarade Jesus: ”Här är jag, sänd mig,”1 och ”Fader, ske din vilja, och äran vare din i all evighet.”2 Och så blev han vår Frälsare. I motsats till detta svarade Satan, som haft den höga rangen som ”morgonrodnadens son”3 att han skulle komma och ”återlösa hela människosläktet, så att icke en själ skall förloras”4. Satan hade två villkor: Det första var borttagandet av den fria viljan, det andra att han skulle få äran. Med andra ord: Han måste själv tjäna något på det hela. Och så blev han lögnernas och själviskhetens fader.
Att ta upp sitt kors och följa Frälsaren innebär att övervinna själviskhet, att ägna sig åt att tjäna andra. Själviskhet är en av de lägre mänskliga egenskaperna, som måste besegras och övervinnas. Vi plågar vår själ när vi koncentrerar oss mer på att få än att ge. Det första ord många små barn lär sig säga är min. De måste läras glädjen i att dela med sig. En av de bästa läromästarna när det gäller att övervinna själviskheten är förvisso föräldraskapet. Mödrar går ner i dödsskuggans dal för att ge liv åt barn. Föräldrar arbetar hårt och uppoffrar så mycket för att ge sina barn husrum, mat, kläder, beskydd och utbildning.
Jag har förstått att själviskhet har mer att göra med vad vi känner för det vi äger än med hur mycket vi har. Poeten Wordsworth sade: ”Världen är med oss för mycket, bittida och sent. För att förvärva och spendera ödar vi all vår kraft.”5 En fattig man kan vara självisk6 och en rik man givmild, men den som bara ägnar sig åt att få har svårt att finna frid i detta liv.
Äldste William R Bradford sade en gång: ”Av alla faktorer som orsakar mänskliga felsteg är själviskheten otvivelaktigt det starkaste. Där det finns själviskhet är Herrens ande frånvarande. Talanger förslösas, de fattigas behov förblir ouppfyllda, de svaga ges ingen styrka, de okunniga får ingen undervisning och de förlorade återvinns inte.”7
Nyligen talade jag med en av de givmildaste människor jag någonsin känt. Jag bad honom beskriva de känslor av tillfredsställelse som kommit tack vare hans givmildhet. Han talade om den känsla av lycka och glädje som kommer av att ha delat med sig till mindre lyckligt lottade. Han sade att ingenting i själva verket var hans — allt kommer ju från Herren — vi är bara väktare för det han gett oss. Som Herren sade till profeten Joseph Smith: ”Allt detta är mitt, och I ären mina förvaltare.”8
Ibland är det lätt för oss att glömma att ”jorden och allt som uppfyller den tillhör HERREN”.9 Frälsaren varnade oss, som det står i Lukas evangelium: ”Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar.
Och han berättade en liknelse för dem: En rik man hade åkrar som gav goda skördar.
Och han frågade sig själv: Vad skall jag göra? Jag har inte plats för mina skördar.
Så här vill jag göra, tänkte han. Jag river mina logar och bygger större, och där samlar jag in all min säd och allt mitt goda.
Sedan vill jag säga till mig själv: Kära själ, du har samlat mycket gott för många år. Ta det nu lugnt, ät och drick och var glad.
Men Gud sade till honom: Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop?
Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”10
För en del år sedan berättade äldste ElRay L Christiansen om en av sina avlägsna skandinaviska släktingar som hade anslutit sig till kyrkan. Han var ganska välbärgad och sålde sin egendom och sin boskap i Danmark för att komma till Utah med sin familj. Under en tid gick det bra för honom vad beträffar kyrkan och hans aktiviteter, och han hade framgång ekonomiskt. Men han blev så upptagen av sina ägodelar att han glömde skälet till att han kommit till Amerika. Biskopen besökte honom och vädjade till honom att bli lika aktiv som han tidigare varit. Åren gick och några av hans bröder besökte honom och sade till honom: ”Lars, Herren var god mot dig när du bodde i Danmark. Han har varit god mot dig sedan du kom hit … Vi tycker nu, när du börjar bli lite äldre, att du gör klokt i att använda en del av din tid i kyrkans tjänst. Du kan ju när allt kommer omkring inte ta med dig någonting dit du går.”
Upprörd över dessa ord svarade denne man: ”Nåja, då går jag inte alls.”11 Men det gjorde han! Och det gör vi alla!
Det är så lätt för en del att bli besatta av det de äger och förlora det eviga perspektivet. När Abraham färdades till Egypten, följde hans brorson Lot med honom till Betel. Både Abraham och Lot hade hjordar och tält. ”Och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans.”12 Efter en del misshälligheter mellan Abrahams och Lots herdar gav Abraham Lot ett förslag: ”Inte skall det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder.
” … Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.”13
Lot såg ”vad han tjänade på det” när han såg ut över Jordans bördiga slätt och valde att ta det land som låg nära den världsliga platsen Sodom.14 Abraham nöjde sig med att föra sina hjordar till att vistas i Kanaans mer öde land, men skaffade sig ännu större rikedomar där.
Abraham ihågkoms emellertid mer som den store patriarken i Herrens förbundsfolk. Ett av de första omnämnanden vi har om tiondebetalning är när Abraham betalade tionde av allt han ägde till Melkisedek.15 Abraham åtnjöt Herrens förtroende, då denne visade honom intelligenserna i föruttillvaron, utväljandet av en Återlösare och skapelsen.16 Abraham är också känd för sin villighet att offra sin son Isak. Denna oerhörda troshandling är en symbol för den yttersta osjälviska handlingen i hela världshistorien, då Frälsaren gav sitt liv för oss alla för att sona våra synder.
För en del år sedan var det en ung ”koreansk pojke som tog sin veckopeng och köpte tidningar för den. Sedan sålde han och några vänner dessa på gatorna i Söul för att få pengar till att hjälpa en annan elev som inte hade tillräckliga medel att gå kvar i skolan. Den här unge mannen gav också en del av sin lunch till den pojken varje dag, så att han skulle slippa vara hungrig. Varför gjorde han så? Därför att han hade studerat berättelsen om den barmhärtige samariten17 och inte bara ville lära sig om den barmhärtige samariten utan ville veta hur det kändes att vara en, genom att göra det den barmhärtige samariten skulle ha gjort … Först efter ingående utfrågning av sin far om det han höll på med”,18 medgav han: ”Men pappa, varje gång jag hjälper min vän känner jag att jag blir mer lik den barmhärtige samariten. Dessutom vill jag hjälpa klasskamrater som inte är lika lyckligt lottade som jag. Det är ingen särskilt stor sak jag gör. Jag läste om det i seminarieboken och tyckte att det var vad jag borde göra.”19 Pojken frågade inte ”vad tjänar jag på det” innan han utförde denna goda gärning. Nej, han gjorde det utan tanke på ersättning eller erkännande.
Den 11 september 2001, träffades de två tornen i World Trade Center i New York City av terrorist-kontrollerade trafikflygplan, vilket fick båda skyskraporna att rasa. Tusentals människor dödades. Från denna tragedi har vi fått hundratals berättelser om modiga, osjälviska handlingar. En gripande heroisk berättelse finns i Washington Posts reportage om den pensionerade översten Cyril ”Rick” Rescorla, som arbetade som vice VD för ett bevakningsföretag anlitat av Morgan Stanley Dean Witter.
Rick var en mycket erfaren före detta militär stridsledare. Han var på sitt kontor när ”det första planet träffade norra tornet 08:48 … Han fick samtal från 71a våningen med rapport om elden i World Trade Center Ett, och beordrade omedelbar evakuering av alla 2 700 anställda i byggnad två”, liksom av ytterligare 1 000 i byggnad fem. Han använde sin megafon och gick uppför trapporna, tog sig igenom flaskhalsen på 44e och gick ända upp till 72a våningen, medan han hjälpte till att evakuera människor från varje våning. En vän som såg Rick tala lugnande till människor i trappan utanför 10e våningen sade till honom: ”Rick, du måste också ut.”
”Så snart jag sett till att alla andra är ute”, svarade han.
Han tycktes inte det minsta orolig. Han satte sina medarbetares liv före sitt eget.” Han ringde upp högkvarteret och sade att han skulle tillbaka upp efter sådana som kommit efter.
Hans hustru hade sett planet från United Airlines gå genom hans byggnad. Efter en stund ringde hennes telefon. Det var Rick.
”’Jag vill inte att du gråter’, sade han. ’Jag måste evakuera mitt folk nu.’
Hon fortsatte att snyfta.
”’Om någonting händer mig, vill jag att du ska veta att du betyder allt för mig.’
Så tystnade telefonen.” Rick klarade sig inte ut.
”Morgan Stanley förlorade bara sex av sina 2 700 anställda i södra tornet den 11 september, ett enskilt mirakel mitt i förödelsen. Och företagets ledning hävdar att äran för detta till största delen är Rescorlas. Han gjorde upp evakueringsplanen. Han manade sina kolleger ut i säkerhet. Och sedan gick han tydligen tillbaka in i infernot för att söka efter eftersläntrare. Han var sist ut ur södra tornet efter bombningen av World Trade Center 1993, och ingen tycks tvivla på att han skulle ha varit sist ut igen förra månaden om inte byggnaden rasat över honom.”
Mitt i den stora förödelsen och blodbadet den 11 september 2001 såg Rick inte till sin egen fördel. I stället tänkte han osjälviskt på andra och den fara de svävade i. Rick Rescorla var ”rätt man på rätt plats vid rätt tillfälle”. Rick, ”en 62-årig klippa till karl som lugnt offrade sitt liv för andras”.20 Som Frälsaren själv sade: ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.”21
De flesta av oss visar inte vår osjälviskhet på ett så dramatiskt sätt, men för var och en av oss kan osjälviskhet innebära att vara rätt person i rätt tid på rätt plats för att tjäna. Nästan varje dag medför tillfällen att utföra osjälviska handlingar för andra. Sådana handlingar är obegränsade och kan vara så enkla som ett vänligt ord, en hjälpande hand eller ett behagligt leende.
Frälsaren påminner oss: ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det”22 En av livets paradoxer är att den som möter allt med attityden ”vad tjänar jag på det”, kan skaffa sig pengar, ägodelar och mark, men till sist kommer att förlora den känsla av förverkligande och glädje som den åtnjuter som generöst delar med sig av talanger och gåvor till andra.
Jag vill vittna om att det allra mest givande tjänande vi kan utföra är att tjäna Mästaren. I livets olika skeden har för min egen del inget varit så givande eller nyttigt som att svara ja på kallelserna att tjäna i kyrkan. Var och en har varit olika. Var och en har medfört egna välsignelser. Den största glädjen i livet kommer genom att tjäna andra och inte genom att vara besatt av ”vad tjänar jag på det”. Om detta bär jag vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.