Sakramentsmötet och sakramentet
Sakramentet gör sakramentsmötet till det heligaste och viktigaste mötet i kyrkan.
Vi lever i de svåra tider som aposteln Paulus profeterade om. (Se 2 Tim 3:1.) De som försöker gå den raka och smala vägen ser överallt lockande sidovägar. Vi kan bli förvirrade, förödmjukade, modlösa eller deprimerade. Hur låter vi Herrens Ande vägleda våra val och hålla oss på vägen?
I en sentida uppenbarelse gav Herren oss svaret i denna befallning:
”Och för att du mera fullständigt skall kunna hålla dig obefläckad av världen skall du gå till bönehuset och offra dina sakrament på min heliga dag.
Ty sannerligen, detta är en dag bestämd åt dig till att vila från ditt arbete och ägna den Allrahögste din andakt.” (L&F 59:9–10)
Det här är en befallning med ett löfte. Genom att varje vecka och på rätt sätt ta del av sakramentet blir vi berättigade till löftet att ”alltid … ha hans Ande hos [oss]”. (L&F 20:77) Den Anden är grunden till vårt vittnesbörd. Den vittnar om Fadern och Sonen, påminner oss om allt och för oss in i sanningen. Den är kompassen som leder oss på vår väg. President Wilford Woodruff lärde oss att den Helige Andens gåva ”är den största gåva som kan förlänas människan”. (Deseret Weekly, 6 apr 1889, s 451)
I.
Sakramentet gör sakramentsmötet till det heligaste och viktigaste mötet i kyrkan. Det är det enda mötet på sabbaten där hela familjen är tillsammans. Dess innehåll förutom sakramentet bör alltid planeras och presenteras på ett sådant sätt att det riktar vår uppmärksamhet på försoningen och på Herren Jesu Kristi lära.
Mina första minnen av sakramentsmöten är från den lilla stad i Utah där jag ordinerades till diakon och delade ut sakramentet. I jämförelse med dessa minnen har sakramentsmötena som jag nu bevistar i många olika församlingar förbättrats avsevärt. Vid ett typiskt sakramentsmöte välsignas och utdelas sakramentet och tas emot av medlemmarna under stilla vördnad. Mötesledningen och nödvändiga ärenden handhas kortfattat och värdigt, och talen är andliga i fråga om innehåll och framställning. Musiken är passande och även bönerna. Detta är normen och utgör ett stort framsteg från mina upplevelser i ungdomen.
Det finns enstaka undantag. Jag känner att några i det uppväxande släktet och till och med somliga vuxna ännu inte har förstått betydelsen av detta möte och vikten av enskild vördnad och tillbedjan vid det. Det som jag känner mig manad att undervisa om här riktar sig till dem som ännu inte förstår och tillämpar dessa viktiga principer och ännu inte har den utlovade andliga välsignelsen att alltid ha hans vägledande ande hos sig.
II.
Jag börjar med hur kyrkans medlemmar bör förbereda sig för att ta del av sakramentet. Vid ett världsomfattande ledarskapsmöte för fem år sedan undervisade äldste Russell M Nelson i de tolv apostlarnas kvorum kyrkans prästadömsledare om hur de bör planera och leda sakramentsmöten. ”Vi hedrar minnet av hans försoning på ett mycket personligt sätt”, sade äldste Nelson. ”Vi för ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande till vårt sakramentsmöte. Det är höjdpunkten i vårt sabbatsfirande.” (”Gudsdyrkan på sakramentsmötet”, Liahona, aug 2004, s 12)
Vi sitter ner i god tid innan mötet börjar. ”Under denna stilla stund sänks volymen på preludiet. Det här är ingen tid för samtal eller för att utväxla meddelanden, utan en tid för bön och meditation när ledarna och medlemmarna förbereder sig andligt för sakramentet.” (Liahona, aug 2004, s 13)
När Frälsaren visade sig för nephiterna efter sin uppståndelse, lärde han dem att de skulle upphöra med bruket att offra genom att utgjuta blod. I stället ”skall ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande”. (3 Nephi 9:20) Den här befallningen, som upprepats i sentida uppenbarelser och gett oss anvisning om att ta sakramentet varje vecka, anger hur vi bör förbereda oss. Som äldste Nelson lärde oss: ”Varje medlem i kyrkan ansvarar för den andliga uppbyggelse som kan komma genom ett sakramentsmöte.” (Liahona, aug 2004, s 14)
I sina skrifter om frälsningens lära undervisar president Joseph Fielding Smith om att vi tar sakramentet som vår del i att minnas Frälsarens död och lidande för världens återlösning. Denna förordning gavs för att vi ska kunna förnya våra förbund att tjäna honom, lyda honom och alltid minnas honom. President Smith tillägger: ”Vi kan inte kvarhålla Herrens ande om vi inte ständigt efterlever det förbundet.” (Frälsningens lära, del 2, s 289)
III.
Vår klädsel är ett viktig tecken på vår inställning och förberedelse inför en aktivitet som vi ska delta i. Om vi ska bada eller vandra eller leka på stranden, visar våra skor och vår klädsel det. Samma sak bör gälla för hur vi klär oss när vi ska ta del av sakramentet. Det är som att gå till templet. Vår klädsel är ett tecken på i vilken grad vi förstår och hedrar den förrättning som vi ska delta i.
Under sakramentsmötet – och i synnerhet under sakramentet – bör vi koncentrera oss på tillbedjan och då avstå från all annan verksamhet, särskilt från beteende som kan störa andras tillbedjan. Om någon tyst nickar till, stör han inte andra. Sakramentsmötet är inte rätta tidpunkten för att läsa böcker eller tidningar. Ni unga, det är inte rätta tidpunkten för att föra viskande samtal på mobiltelefonen eller sms:a till personer på andra platser. När vi tar sakramentet ingår vi ett heligt förbund att vi alltid ska minnas Frälsaren. Det är sorgligt att se personer tydligt bryta det förbundet just på det möte där de ingår det.
Musiken på sakramentsmötet är en väsentlig del av vår gudsdyrkan. Skrifterna lär att de rättfärdigas sång är en bön till Herren. (Se L&F 25: 12.) Första presidentskapet har sagt: ”Några av de främsta predikningarna finner vi i psalmerna.” (Psalmer, ix) Det är underbart när alla närvarande stämmer in och tillber i sång – i synnerhet i psalmen som hjälper oss förbereda oss att ta sakramentet. All musik på sakramentsmötet kräver noggrann planering, och man måste alltid komma ihåg att denna musik är för tillbedjan, inte för framförandets skull.
President Joseph Fielding Smith lärde: ”Detta är ett tillfälle när evangeliet bör framläggas, när vi bör uppmuntras att utöva tro och begrunda vår Återlösares mission och att tillbringa tiden med att ta evangeliets frälsningsprinciper i betraktande. Det bör inte användas för några andra ändamål ty sakramentsmötet är inte en plats för förströelse, skratt och munterhet. Vi bör gå dit i saktmodighet och med ett bedjande och hängivet hjärta.” (Frälsningens lära, del 2, s 290)
När vi gör det – när vi förenas i den högtidlighet som alltid bör åtfölja sakramentsförrättningen och gudsdyrkan vid detta möte – är vi berättigade till Andens umgänge och uppenbarelse. De är så vi får vägledning för vårt liv och frid under vägen.
IV.
Den uppståndne Herren betonade vikten av sakramentet när han besökte den amerikanska kontinenten och instiftade denna förordning bland de trofasta nephiterna. Han välsignade sakramentets symboler, gav dem till sina lärjungar och till folket (se 3 Nephi 18:1–10) och befallde dem:
”Och detta skall ni alltid göra med dem som omvänder sig och döps i mitt namn. Och ni skall göra det till minne av mitt blod som jag har utgjutit för er, så att ni kan betyga för Fadern att ni alltid kommer ihåg mig. Och om ni alltid kommer ihåg mig, skall ni ha min Ande hos er …
Och om ni alltid gör detta är ni välsignade, eftersom ni är byggda på min klippa.
Men de bland er som gör mer eller mindre än detta är inte byggda på min klippa utan är byggda på en grund av sand. Och när regnet faller och översvämningarna kommer och vindarna blåser och störtar sig mot dem faller de.” (3 Ne 18:11–13)
Sakramentet är den förrättning som ersatte den mosaiska lagens blods- och brännoffer, och med den kom Frälsarens löfte: ”Och den som kommer till mig med förkrossat hjärta och botfärdig ande skall jag döpa med eld och med den Helige Anden.” (3 Nephi 9:20)
V.
Nu vänder jag mig särskilt till de prästadömsbärare som tjänstgör vid sakramentet. Denna förrättning bör alltid utföras med vördnad och värdighet. De präster som uppsänder bönerna på församlingens vägnar bör uttala orden långsamt och tydligt då de uttrycker förbundens villkor och utlovade välsignelser. Detta är en ytterst helig handling.
Lärare som förbereder och diakoner som delar ut sakramentets symboler utför också en ytterst helig handling. Jag älskar president Thomas S Monsons skildring av hur han som tolvårig diakon blev ombedd av biskopen att gå med sakramentet till en sängliggande broder som längtade efter denna välsignelse. ”Jag var överväldigad av hans tacksamhet”, sade president Monson. ”Herrens Ande kom över mig. Jag stod på helig mark.” (Inspiring Experiences that Build Faith, [1994], s 188) Alla som tjänstgör vid denna heliga förrättning står ”på helig mark”.
Unga män som tjänstgör vid sakramentsförrättningen ska vara värdiga. Herren har sagt: ”Var rena, ni som bär Herrens kärl.” (L&F 38:42) Varningen i skrifterna att inte ta sakramentet ovärdigt (se 3 Nephi 18:29; 1 Kor 11:29) gäller förvisso också dem som tjänstgör vid den förrättningen. En biskop som vidtar disciplinära åtgärder mot en medlem i kyrkan som begått en svår synd kan tills vidare beröva honom förmånen att ta del av sakramentet. Samma myndighet kan förvisso även beröva någon förmånen att tjänstgöra vid denna heliga förrättning.
Vad jag sade tidigare om vikten av passande klädsel för dem som tar emot sakramentsförrättningen gäller också med eftertryck för de unga männen i aronska prästadömet som tjänstgör vid någon del av denna heliga förrättning. De ska alla vara välvårdade och lämpligt klädda. Det ska inte finnas någonting i deras yttre eller handlingar som drar särskild uppmärksamhet till dem själva eller hindrar någon närvarande från att ägna odelad uppmärksamhet åt den dyrkan och det ingående av förbund som är syftet med denna heliga tjänst.
Äldste Jeffrey R Holland gav värdefull undervisning i detta ämne för tretton år sedan vid generalkonferensen. Eftersom de flesta av våra diakoner inte ens var födda när dessa ord senast talades här, upprepar jag dem för deras och deras föräldrars och ledares skull: ”Får jag föreslå att närhelst så är möjligt vit skjorta bärs av de diakoner, lärare och präster som handhar sakramentet. För heliga förrättningar i kyrkan bär vi ofta ceremoniella kläder, och en vit skjorta kunde ses som en liten påminnelse om den vita klädsel ni bar i dopbassängen och förebåda den vita skjorta ni snart kommer att bära i templet och som missionärer.” (”Gör detta till minne av mig”, Nordstjärnan, jan 1996, s 68)
Till sist: Sakramentet välsignas och delas ut endast om detta har godkänts av den som innehar nycklarna till denna prästadömsförrättning. Det är skälet till att sakramentet vanligtvis inte delas ut i hemmet eller vid släktträffar, även om det finns tillräckligt med prästadömsbärare. De som tjänstgör vid sakramentsbordet, förbereder sakramentet eller delar ut det till församlingen ska ha utsetts av någon som innehar eller utövar nycklarna till denna förrättning. Jag avser biskopsrådet eller presidentskapet i lärarnas eller diakonernas kvorum. ”Mitt hus är ett ordningens hus”, säger Herren. (L&F 132:8)
Hur får vi Herrens Ande att vägleda våra val så att vi förblir ”obefläckade av världen” (L&F 59:9) och stannar kvar på den säkra vägen genom jordelivet? Vi måste bli berättigade till Jesu Kristi försonings renande kraft. Vi blir det genom att hålla hans bud att komma till honom med ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande och vid det underbara möte som hålls varje vecka ta del av sakramentets symboler och ingå de förbund som gör oss berättigade till det kostbara löftet att vi alltid ska ha hans Ande hos oss. (Se L&F 20:77.) Måtte vi alltid göra det, är min ödmjuka bön, som jag uppsänder i hans namn vars försoning möjliggör alltsammans, ja, i Jesu Kristi namn, amen.