Att lära, att göra, att vara
Må vi lära oss det vi bör lära oss, göra det vi bör göra och vara det vi bör vara.
Ni har upplevt ett vittnesbörd i kväll om styrkan hos de två rådgivarna i detta första presidentskap. Jag står inför er och förkunnar att detta första presidentskap är enigt under ledning av Herren Jesus Kristus.
Jag vill särskilt tacka missionärskören. Jag hade en upplevelse som jag tror att de kan vara intresserade av, och den kanske också kan vara intressant för er. För många år sedan fick jag ett desperat telefonsamtal från föreståndaren för missionärsskolan. Han sade: ”President Monson, jag har en missionär som tänker åka hem. Ingenting kan hindra honom från att åka.”
Jag svarade: ”Nåja, det där är inte unikt. Det har hänt förr. Vilket är hans problem?”
Han sade: ”Han har kallats till en spansktalande mission och han är absolut säker på att han inte kan lära sig spanska.”
Jag sade: ”Jag har ett förslag. Låt honom i morgon bitti gå till en klass som lär sig japanska. Och be honom sedan rapportera till dig kl 12.”
Nästa morgon ringde han kl 10! Han sade: ”Den unge mannen är här hos mig nu, och han vill att jag ska veta att han är helt säker på att han kan lära sig spanska.”
Där det finns vilja finns det en utväg.
Ni är verkligen ett kungligt prästerskap som jag nu får tala till ikväll, som församlats på många platser men i enighet. Det är förmodligen den största samling prästadömsbärare som någonsin har samlats. Er hängivenhet mot era heliga kallelser är inspirerande. Er önskan att lära er plikt är uppenbar. Era själars renhet för himmelen närmare er själva och era familjer.
Många områden i världen har upplevt svåra ekonomiska tider. Företag har gått omkull, arbeten har gått förlorade och investeringar har hotats. Vi måste se till att de som vi delar ansvaret för inte går hungriga eller nakna eller utan husrum. När prästadömet i denna kyrka samarbetar i enighet för att lösa dessa svårigheter, inträffar något som liknar underverk.
Vi uppmanar alla sista dagars heliga att planera klokt, att leva försiktigt och undvika stora eller onödiga skulder. Kyrkans ekonomi handhas på det sättet, för vi är medvetna om att ert tionde och övriga bidrag inte har lämnats utan offer och är heliga medel.
Låt oss göra våra hem till rättfärdighetens helgedomar, bönens boningar och kärlekens tillhåll, så att vi kan förtjäna de välsignelser som enbart kan komma från vår himmelske Fader. Vi behöver hans vägledning i vårt dagliga liv.
I denna stora skara finns prästadömets kraft och förmågan att nå ut till andra och dela det härliga evangeliet med dem. Som redan nämnts kan våra händer lyfta andra ur förnöjsamhet och inaktivitet. Vi har hjärta nog att trofast tjäna Gud i våra kallelser i prästadömet och därigenom inspirera andra att vandra på ett högre plan och undvika syndens träsk, som hotar att uppsluka så många. Ja, själarna är mycket värdefulla i Guds ögon. Vi har den dyrbara förmånen att beväpnade med denna kunskap åstadkomma en förändring i andra människors liv. Orden i Hesekiel kan mycket tillämpas på oss alla som följer Frälsaren i detta heliga verk:
”Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er …
Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.
Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud”1.
Hur kan vi förtjäna detta löfte? Vad gör oss värdiga att ta emot denna välsignelse? Finns det någon vägledning att följa?
Låt mig föreslå att ni begrundar tre uppmaningar. De gäller såväl diakoner som högpräster. De finns inom räckhåll för oss. En god himmelsk Fader hjälper oss i vår strävan.
För det första: Låt oss lära oss det vi bör lära oss!
För det andra: Låt oss göra det vi bör göra!
Och för det tredje: Låt oss vara det vi bör vara!
Vi kan gå närmare in på dessa uppmaningar, så att vi kan vara nyttiga tjänare i vår Herres ögon.
För det första: Låt oss lära oss det vi bör lära oss! Aposteln Paulus framhöll hur viktigt det är att vi anstränger oss att lära. Han sade till filipperna: ”Ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse i himlen i Kristus Jesus”2. Och han uppmanade hebréerna: ”Låt oss då lägga bort … synden … och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare”3.
President Stephen L Richards, som verkade i många år i de tolv apostlarnas kvorum och sedan i första presidentskapet, talade ofta till prästadömsbärarna och betonade sin filosofi för prästadömet. Han sade: ”Prästadömet definieras vanligen helt enkelt som ’Guds kraft delegerad till människan’. Denna definition tycker jag är träffande.”
Han fortsatte: ”Men av praktiska skäl definierar jag gärna prästadömet som tjänande och kallar det ofta ’den fullkomliga planen för tjänande’. Jag gör det därför att det förefaller mig som om vi enbart genom att använda den gudomliga kraft som människan fått, någonsin kan hoppas på att förstå hela vidden och vikten av denna gåva. Det är ett redskap för tjänande … och den man som låter bli att använda det kan komma att förlora det, för genom uppenbarelse har vi tydligt och klart fått veta att den som försummar prästadömet ’skall inte räknas värdig att bestå’.”4
President Harold B Lee, kyrkans elfte president och en av kyrkans stora lärare, gav sitt lättfattliga råd. Han sade: ”När man blir prästadömsbärare blir man Herrens ombud. Vi bör betrakta vår kallelse som att vi går Herrens ärenden”5.
Nu är kanske en del av er blyga eller tycker ni är för otillräckliga för att svara ja på en kallelse. Kom ihåg att detta verk inte bara är ert och mitt. Det är Herrens verk och när vi går Herrens ärenden är vi berättigade till Herrens hjälp. Kom ihåg att Herren formar vår rygg så att vi kan bära den börda som läggs på den.
Medan det formella klassrummet kan verka skrämmande ibland, äger en del av den mest effektiva undervisningen rum utanför kapellet eller klassrummet. Jag minns så väl att för ett antal år sedan såg medlemmar inom aronska prästadömet med iver fram emot en årsutflykt till minne av återställelsen av aronska prästadömet. De unga männen i vår stav reste i busslaster 15 mil norrut till Clarkstons kyrkogård där vi besökte Martin Harris grav, ett av de tre vittnena till Mormons bok. Medan vi stod runt den vackra granitmonumentet som markerar hans grav, berättade en högrådsmedlem om Martin Harris liv och bakgrund, läste hans vittnesbörd ur Mormons bok och bar sedan själv vittnesbörd om sanningen. De unga männen lyssnade hänfört uppmärksamt, rörde vid granitmonumentet och begrundade orden de hade hört och känslorna de upplevt.
Vi åt lunch i en park i Logan. Gruppen med unga män lade sig sedan på gräsmattan utanför templet i Logan och tittade upp mot dess höga spiror. Vackra vita moln fördes av den milda vinden snabbt förbi spirorna. Ändamålet med templen förkunnades. Förbund och löften blev mycket mer än bara ord. En önskan att bli värdig att komma till templet tog plats i dessa ungdomliga hjärtan. Himlen var mycket nära. Vi lärde oss verkligen det vi borde lära oss.
Nummer två, göra det vi bör göra. I en uppenbarelse om prästadömet, som gavs genom profeten Joseph Smith och upptecknades som kapitel 107 i Läran och förbunden, förvandlas inlärningen till handling då vi läser: ”Låt nu därför var och en lära sin plikt och med all flit verka i det ämbete vartill han är utsedd”6.
Varje prästadömsbärare som är på denna session ikväll har en kallelse att tjäna, att på alla sätt anstränga sig att utföra det arbete som tilldelats honom. Ingen uppgift är liten inom Herrens verk, för varje uppgift har eviga följder. President John Taylor varnade oss: ”Om ni inte ärar era kallelser, kommer Gud att hålla er ansvariga för dem som ni kanske hade kunnat rädda, om ni hade gjort er plikt.” 7 Och vem av oss har råd att ta ansvar för att evigt liv fördröjs för en människosjäl? Om stor glädje är belöningen för att man räddar en själ, hur förfärlig måste då inte deras ånger vara, vars blygsamma ansträngningar gjort att ett Guds barn fått gå utan varning eller utan hjälp, så att han måste vänta tills en pålitlig Guds tjänare kommer förbi.
Det gamla talesättet är sant: ”Gör din plikt, det är ditt bud; överlämna resten åt Gud.”
De flesta prästadömsbärares tjänster utförs stillsamt och utan fanfarer. Ett vänligt leende, ett varmt handslag, ett uppriktigt vittnesbörd om sanningen kan bokstavligen lyfta människor, förändra människans natur och rädda dyrbara själar.
Ett exempel på sådant tjänande var Juliusz och Dorothy Fusseks missionsarbete. De kallades att utföra en tvåårsmission i Polen. Broder Fussek var född i Polen. Han talade språket. Han älskade folket. Syster Fussek var engelska och kände inte till så mycket om Polen och folket där.
De litade på Herren och påbörjade sin uppgift. Levnadsförhållandena var primitiva, arbetet var ensamt, deras uppgift var enorm. Ingen mission hade ännu upprättats i Polen. Uppgiften som paret Fussek hade fått var att bereda vägen så att missionen kunde öppnas, så att andra missionärer kunde kallas att verka, att människor kunde få undervisning, att omvända kunde döpas, grenar organiseras och kapell uppföras.
Misströstade äldste och syster Fussek på grund av uppgiftens omfattning? Inte ett ögonblick. De visste att deras kallelse hade kommit från Gud. De bad om hans gudomliga hjälp och de hängav sig helhjärtat åt arbetet. De blev kvar i Polen, inte i två år, utan i fem år. Alla mål uppnåddes.
Äldste Russell M Nelson, äldste Hans B Ringger och jag, åtföljda av äldste Fussek, träffade ministern Adam ôopatka i den polska regeringen och vi hörde honom säga: ”Er kyrka är välkommen här. Ni får uppföra era byggnader, ni får sända era missionärer. Ni är välkomna i Polen. Denne man”, sade han och pekade på Juliusz Fussek, ”har tjänat er kyrka väl. Ni kan vara tacksamma för hans exempel och hans arbete.”
Låt oss, liksom paret Fussek, göra det vi bör göra för Herrens verk. Sedan kan vi tillsammans med Juliusz och Dorothy Fussek sjunga psalmen: ”Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord … inte slumrar han som bevarar dig. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte”8.
För det tredje: Låt oss vara det vi bör vara! Paulus rådde sin älskade vän och kamrat Timoteus: ”Var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet”9.
Jag vill uppmana oss alla att be till Gud för våra uppgifter och söka gudomlig hjälp, så att vi kan lyckas utföra det vi kallats att göra. Någon har sagt: ”att erkänna en makt som är högre än människan själv förringar henne inte på något sätt”.10 Hon måste söka, i tro, i bön, och med hopp om att finna. Ingen sådan uppriktig, bedjande ansträngning kommer att lämnas ohörd. Det utgör själva trons filosofi. Gudomlig nåd åtföljer dem som ödmjukt söker den.
I Mormons bok får vi ett råd som säger allt. Herren säger: ”Vad slags män bör ni då vara? Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är”11.
Och vad slags man var han? Vilket föredöme visade han oss genom sitt tjänande? Av kapitel 10 i Johannes evangelium lär vi oss:
”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden.
Den som är lejd bryr sig inte om fåren.”
Herren sade: ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig,
liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren”12.
Bröder, må vi lära oss det vi bör lära oss, göra det vi bör göra och vara det vi bör vara. Härigenom får vi himmelens välsignelser. Vi inser att vi inte är ensamma. Han som lägger märke till att en sparv faller till marken kommer att erkänna oss på sitt eget sätt.
För flera år sedan fick jag ett brev från en gammal vän. Han bar sitt vittnesbörd i brevet. Jag vill läsa upp en del av det ikväll eftersom det visar hur starkt prästadömet kan vara hos en som lärde sig det han borde lära sig, gjorde det han borde göra och som alltid försökte vara det han borde vara. Låt mig läsa utdrag ur brevet från min vän Theron W Borup, som gick bort för tre år sedan vid nittio års ålder:
”När jag var åtta år gammal och döptes och tog emot den Helige Anden påverkades jag djupt av tanken att vara god och få ha den Helige Andens hjälp under hela mitt liv. Jag fick höra att den Helige Anden endast höll sig till gott sällskap och att han lämnade oss om vi släppte in något ont i vårt liv. Eftersom jag inte visste när jag skulle behöva hans maningar och vägledning försökte jag leva på ett sådant sätt att jag inte skulle förlora denna gåva. Vid ett tillfälle räddade det mitt liv.
Under andra världskriget var jag kulspruteskytt i ett B-24 bombflygplan som stred i Stilla havet … En dag fick vi veta att den längsta bombräden någonsin skulle genomföras i ett försök att slå ut ett oljeraffinaderi. Andens maningar sade mig att jag skulle tilldelas denna flygtur men att jag inte skulle förlora livet. På den tiden var jag ledare för kyrkans militärgrupp.
Striden hettade till när vi flög över Borneo. Vårt plan träffades av attackerande plan och tog eld och piloten beordrade oss att överge planet. Jag hoppade ut sist. Fientliga piloter sköt på oss medan vi föll mot vattnet. Jag hade problem med att blåsa upp min räddningsflotte. Jag guppade i vattnet och började drunkna och tappade medvetandet. Jag vaknade till och ropade: ’Rädda mig, Gud!’ Jag försökte blåsa upp min räddningsflotte igen och lyckades den här gången. Den höll mig nätt och jämnt flytande, men jag rullade upp på den, alldeles uttröttad.
I tre dagar flöt vi omkring i fientligt område med skepp runt omkring oss och plan ovanför oss. Hur de kunde undgå att se ett antal gula flottar mot en blå bakgrund är ett mysterium”, skrev han. ”Det drog upp till storm och nio meter höga vågor rev nästan sönder våra flottar. Tre dagar gick förbi utan mat och vatten. De andra frågade mig om jag bad. Jag svarade att det gjorde jag och att vi faktiskt skulle räddas. Den kvällen såg vi vår u-båt som hade kommit för att rädda oss, men den gick förbi. Nästa morgon hände samma sak. Vi visste att det var sista dagen den skulle vara i området. Då kom maningen från den Helige Anden. ’Du har prästadömet. Befall u-båten att plocka upp er.’ Jag bad tyst: ’I Jesu Kristi namn och med prästadömets kraft, vänd tillbaka och plocka upp oss.’ Några få minuter senare fanns den där bredvid oss. När kaptenen kom upp på däck … sade han: ’Jag vet inte hur vi fann er, för vi letade inte ens efter er.’ Jag visste det.”13
Jag lämnar mitt vittnesbörd till er, att detta verk som vi är engagerade i är sant. Herren står vid rodret. Att vi alltid ska följa honom är min uppriktiga bön, och jag ber så i Jesu Kristi namn, amen.