Med hjälp av de heliga profeterna bland sitt folk arbetade kung Benjamin ”med sin kropps alla krafter och hela sin själs förmåga” för att ”upprätt[a] fred i landet” (Mormons ord 1:18). När Benjamin närmade sig slutet av sitt liv kallade han samman folket vid templet. Under den här sammankomsten redogjorde han för sitt styre som kung, utsåg sin son Mosiah till att efterträda honom, undervisade om Kristi evangelium och försoningen och uppmanade nephiterna att ta på sig Kristi namn. Den del av Benjamins tal som tas upp i det här kapitlet av lektionsboken visar de ideal han omfattade — villighet att tjäna andra, tacksamhet för gudomlig försyn och förtröstan på Frälsaren. Vi kan tillväxa i ödmjukhet och stärka vår förbundsrelation till Gud genom att leva i enlighet med de principer som kung Benjamin undervisade om.
Mosiah 1:1–2. Redogörelsen i första person övergår till tredje person i Mosiahs bok
Redogörelsen i första person i Mormons boks första böcker övergår till tredje person i Mosiahs bok. Eftersom böckerna 1 Nephi till Omni översattes från Nephis mindre plåtar, och är de ursprungliga författarnas verk, skrevs de i första person. Men böckerna Mosiah till och med 4 Nephi uppstod alla till följd av Mormons förkortning av Nephis större plåtar. Dessa böcker är Mormons förkortning av de ursprungliga författarnas uppteckningar.
Formuleringen ”Guds hemligheter” såsom den används i Mormons bok (Mosiah 1:3) inbegriper de frälsande principerna i Jesu Kristi evangelium. De kallas inte för hemligheter därför att de är mystiska eller svåra att förstå, utan därför att de uppenbaras från Gud i enlighet med vår tro och lydnad. De är avsedda att leda Guds barn till evigt liv. ”En hemlighet [”mysterium”, ö a] är en sanning som bara kan meddelas genom gudomlig uppenbarelse — en helig hemlighet. … I vår tid är sådana stora sanningar som angår prästadömets återställelse, arbetet för de döda och återupprättandet av kyrkan ’hemligheter’ eftersom de inte kunde ha upptäckts förutom genom uppenbarelse” (Hyrum M. Smith och Janne M. Sjodahl, The Doctrine and Covenants Commentary, rev. uppl. [1972], s. 141).
Benjamin, Nephi (se 1 Nephi 1:2), och Moroni (se Mormon 9:32) refererade alla till det egyptiska språket. I Mosiah 1:4–6 tydliggör kung Benjamin att det fanns en orsak till att hans söner behövde lära sig ”egyptiernas språk”. Det var nödvändigt för att kunna studera de befallningar som fanns på mässingsplåtarna och Nephis plåtar (se Mosiah 1:6). Från Nephis tid ner till Moroni hade nephiterna en form av det egyptiska språket (se kommentaren till 1 Nephi 1:2 på sidan 11 och till Mormon 9:32–34 på sidan 353).
En noggrann granskning av Mormons bok uppenbarar många traditioner och seder som har sitt ursprung i det forntida Israel. Det finns en slående likhet mellan Mosiahs uppstigande till den nephitiska tronen i Mosiahs första kapitel och hur kungar kröntes i Gamla testamentet (se Stephen D. Ricks, ”King, Coronation, and Covenant in Mosiah 1–6”, i John L. Sorenson och Melvin J. Thorne, red., Rediscovering the Book of Mormon [1991], s. 209).
Här följer några anmärkningsvärda likheter mellan kröningsceremonier i Mormons bok och Gamla testamentet: (1) en tro på att kungar utvaldes av himlen (se Mosiah 1:9–10; 6:3, 5; 1 Kung 2:15; 2 Kung 15:5); (2) helgedomen som plats för kröningen (se Mosiah 1:18; 1 Kung 1:39–45); (3) förlänande av heliga reliker, artefakter eller andra föremål vid tiden för kröningen (se Mosiah 1:15–16; 2 Kung 11:12); (4) smörjelse, invigning (se Mosiah 6:3; 1 Kung 1:33–34) (se Ricks, i Rediscovering the Book of Mormon, s. 210, 213–214).
Idealet var dessutom att den nye kungen skulle överta ämbetet före den gamle kungens död, och denna överföring av makt hörde ihop med den ceremoni där folket ingick eller förnyade sina förbund med Gud” (Ricks, i Rediscovering the Book of Mormon, s. 216). Detta ägde rum lite senare med kung Benjamins folk då de utropade: ”Vi är villiga att ingå ett förbund med vår Gud om att göra hans vilja och att lyda hans befallningar” (Mosiah 5:5).
Mosiah 1:11–12. Det namn som kung Benjamin ville ge sitt folk
Kung Benjamins främsta syfte med att samla sitt folk var att ge dem ett namn. Han ville lyfta dem andligen. Han och många andra heliga profeter hade i åratal predikat för folket och förberett dem andligen för att vara redo att ta på sig Kristi namn (se Mormons ord 1:5–18). Under sitt anförande talade kung Benjamin om hur man värdigt kunde ta emot det namn som han ville ge dem. Därefter, i Mosiah 5:8–11, identifierade han tydligt att namnet var Jesus Kristus.
President Howard W. Hunter (1907–1995) lärde att rättfärdighet bör ligga till grund för allt tjänande vi utför: ”Fortsätt söka tillfällen att tjäna. Bry er inte för mycket om status. … Det är viktigt att få uppskattning. Men vår inriktning bör vara på rättfärdighet och inte erkänsla; på tjänande, inte status. Den trofasta besökslärare, som stillsamt utför sitt arbete månad efter månad, är lika betydelsefull för Herrens verk som de som har en i somligas ögon mer framträdande ställning i kyrkan. Att synas är inte detsamma som att vara värdefull” (”Till kvinnorna i kyrkan”, se Nordstjärnan, jan. 1993, s. 94).
Äldste Robert J. Whetten i de sjuttios kvorum förklarade hur vårt sätt att tjäna andra är ett mått på vår personliga omvändelse:
”Sann omvändelse betyder att du helgar ditt liv åt att ta hand om och tjäna dem som behöver din hjälp, och att du delar med dig av dina gåvor och välsignelser …
Varje osjälvisk handling i vänlighet och tjänande ökar er andlighet. Gud använder dig till att välsigna andra. Din fortsatta andliga tillväxt och eviga framgång är sammanlänkad med dina relationer — hur du behandlar andra. Älskar du verkligen andra och är till välsignelse i deras liv? Är inte det sanna måttet på din omvändelse hur du behandlar andra? Personer som bara uträttar sådant i kyrkan som rör dem själva och ingen annan kommer aldrig att uppnå målet att bli fullkomlig. Att tjäna andra är det som evangeliet och det upphöjda livet handlar om” (Conference Report, apr. 2005, s. 96; eller Liahona, maj 2005, s. 91).
Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum hjälpte oss förstå att förutom vilket tjänande vi utför är det mycket viktigt varför vi gör det:
”Det sista motivet … som jag ser det, är det högsta skälet av alla. När det gäller tjänande är det vad skrifterna kallar ’en övermåttan härlig väg’ (1 Kor 12:31). …
Om vårt tjänande ska vara till största gagn, måste det utföras av kärlek till Gud och av kärlek till hans barn” (Conference Report, okt. 1984, s. 16; se Nordstjärnan, andra konferensnumret 1984, s. 11).
Äldste Joseph B. Wirthlin (1917–2008) i de tolv apostlarnas kvorum lärde att vi i alla våra dagar bör söka efter evigt liv för att visa vår tacksamhet för den skuld Jesus Kristus betalade för vår skull:
”Hur kan vi någonsin betala tillbaka den skuld vi är skyldiga Frälsaren? Han betalade en skuld som han inte var skyldig någon, för att befria oss från en skuld som vi aldrig kan betala. Tack vare honom kommer vi att leva för evigt. Tack vare hans oändliga försoning kan våra synder tas bort och vi kan få uppleva den största av Guds alla gåvor: Evigt liv [se L&F 14:7].
Kan en sådan gåva ha ett pris? Kan vi någonsin gottgöra en sådan gåva? Kung Benjamin, en profet i Mormons bok, lärde: ’Om ni skulle ge allt det tack och pris som hela er själ har förmåga att uppbåda … om ni skulle tjäna honom av hela er själ skulle ni ändå vara onyttiga tjänare’ [Mosiah 2:20–21]” (Conference Report, apr. 2004, s. 44; se Liahona, maj 2004, s. 43).
Ett av de bästa sätten för var och en av oss att visa tacksamhet för vad vår himmelske Fader och Jesus Kristus ger oss är att hålla buden. President Joseph Fielding Smith (1876–1972) lärde:
”Vi är mycket otacksamma mot vår Fader och hans älskade Son när vi inte i all ödmjukhet med förkrossat hjärta och bedrövad ande är villiga att lyda buden. Att bryta ett gudomligt bud är en mycket otacksam handling, med tanke på allt som har utförts för oss genom vår Frälsares försoning.
Vi kommer aldrig att kunna betala skulden. Tacksamheten i vårt hjärta borde flöda över i kärlek och lydnad för hans stora och ömma barmhärtighet. Vi borde aldrig svika honom för det han har gjort. Han köpte oss till ett pris som bestod av hans svåra lidande och utgjutandet av hans blod som ett offer på korset.
Nu har han bett oss att hålla hans bud. Han säger att de inte är svåra, och det är så många av oss som inte är villiga. Jag talar om jordens folk i allmänhet. Vi är inte villiga att göra det. Det är sannerligen otacksamhet. Vi är otacksamma.
Varje medlem i denna kyrka som inte helighåller sabbatsdagen, som inte betalar ett ärligt tionde, som inte håller visdomsordet, som medvetet bryter mot något av de andra buden vilka Herren har gett oss, är otacksam mot Guds Son. Den som är otacksam mot Guds Son är otacksam mot Fadern som har sänt honom” (Frälsningens lära, sammanst. Bruce R. McConkie, 3 delar, 1:102).
Mosiah 2:25. Din kropp ”tillhör honom som skapade er”
Mosiah 2:25 är Herrens svar till dem som påstår ”det är min kropp och jag gör med den vad jag vill”. Kung Benjamins iakttagelse att vår kropp tillhör Gud överensstämmer med Paulus lärdomar då han skrev: ”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp” (1 Kor 6:20).
När en person vet vad som är rätt och inte gör det så överträder han eller hon inte bara den rådande lagen, utan sätter sig själv i ett tillstånd av motstånd mot Gud — vilket i sig är en allvarlig överträdelse. President Gordon B. Hinckley (1910–2008) återgav följande enkla exempel på ett sådant uppror: ”Jag minns hur en biskop berättade för mig om en kvinna som kom för att få en rekommendation. När hon tillfrågades om hon följde Visdomsordet, sade hon att hon ibland drack en kopp kaffe. Hon sade: ’Biskop, du tänker väl inte låta det hindra mig från att komma till templet, eller hur?’ Han svarade: ’Syster, du vill väl inte låta en kopp kaffe stå mellan dig och Herrens hus’” (Conference Report, apr. 1990, s. 67; eller Nordstjärnan, juli 1990, s. 51).
Av alla profeter i Mormons bok är kung Benjamin den ende som använder begreppet allsmäktig, vilket äldste Bruce R. McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum definierade på följande sätt: ”Kristus är Herren den Allsmäktige (Mosiah 3:5, 17–18, 21; 5:2, 15; Upp. 19:6), vilket innebär att som allas Herre har han all makt” (Mormon Doctrine, 2:a uppl. [1966], s. 452).
Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum beskrev Jesu Kristi lidande som ”försoningens hemska matematik”:
”Kan ni föreställa er Jehova, Skaparen av denna värld och andra världar, ’förundrad’! Jesus visste teoretiskt vad han måste göra, men han hade inte upplevt det. Han hade aldrig tidigare personligen upplevt den intensiva, krävande försoningsprocessen. När således smärtan kom i sin fullhet, var den så svår, mycket värre än till och med han med sitt enastående intellekt någonsin hade kunnat föreställa sig! Det var inte så märkligt att en ängel kom och gav honom styrka! (Se Lukas 22:43.)
Den oerhörda bördan som utgjordes av alla jordiska synder — de förflutna, de nuvarande och de kommande — tryckte ned denna fullkomliga, syndfria och känsliga själ! Alla våra brister och sjukdomar utgjorde också på något sätt en del av försoningens hemska matematik. (Se Alma 7:11–12; Jesaja 53:3–5; Matteus 8:17.) Den pinade Jesus bad inte endast till Fadern att den stunden och bägaren skulle besparas honom, utan han tillade också de viktiga orden: ’Han sade: Abba, Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig’ (Markus 14:35–36).
Hade inte Jesus, som Jehova, sagt till Abraham: ’Skulle något vara omöjligt för HERREN?’ (1 Mos 18:14). Hade inte hans ängel sagt till den förundrade Maria: ’Ty för Gud är ingenting omöjligt’? (Lukas 1:37; se också Matteus 19:28; Markus 10:27; Lukas 18:27).
Jesu begäran var inte spelad!
Hoppades han kanske i sin yttersta nöd på att en vädur i busken skulle rädda honom? Jag vet inte. Hans lidande — oändligt i sin omfattning — orsakade senare hans själs rop på korset, och det var en övergiven människas rop. (Se Matteus 27:46.)
Jesus höll ändå fast vid sin fullständiga undergivenhet, som han hade gjort i Getsemane: ’Men inte som jag vill utan som du vill’ (Matteus 26:39)” (Conference Report, apr. 1985, s. 92; se Nordstjärnan, första konferensnumret 1985, s. 66).
En person har skrivit att Frälsarens lidande var den totala tyngden av fallets konsekvenser: ”Jesus visste att den hemska timmen för hans djupaste förödmjukelse hade kommit — och att från detta ögonblick, intill dess han med ett högt rop uppgav sin anda på korset, intet annat återstod för honom på jorden än den fysiska smärtans tortyr och ångestens bitterhet. Allt det kroppsliga lidande som en människokropp kan uthärda skulle tillfogas honom, och allt det själslidande som bittert hån och kränkande försmädelser kan förorsaka, skulle tränga sig inpå honom, så att det till och med en gång skulle förefalla honom, såsom vore han av Gud övergiven. Den mest genomträngande smärta skulle han erfara, med den råaste grymhet från sina medmänniskors sida skulle han bli förtrogen, hela bördan av den fallna mänsklighetens synd skulle nu tynga hans skuldror” (F. W. Farrar, Jesu lif [Chicago: Swedish Book Company 1894], s. 858; citerat i Bruce R. McConkie, The Mortal Messiah, Bok 4 [1981], s. 126).
Första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum bekräftade att frälsning kommer genom Jesus Kristus: ”Vi bär, i egenskap av hans vederbörligen ordinerade apostlar, vittnesbörd om att Jesus är den levande Kristus, Guds odödlige Son. Han är den store Konungen, Immanuel, som i dag står på sin Faders högra sida. Han är världens ljus, liv och hopp. Hans väg är den stig som leder till lycka i detta liv och evigt liv i den kommande världen” (”Den levande Kristus: Apostlarnas vittnesbörd”, Liahona, apr. 2000, s. 3).
Termerna naturlig eller av naturen, såsom de vanligen används, syftar på en inneboende del av vår identitet, någonting som vi är födda med. Men i skrifterna har naturlig innebörden fallen eller syndfull. Fastän vi föds oskyldiga (se L&F 93:38), har alla människor, genom Adams fall, kommit in i en fallen värld och till ett tillstånd av andlig död (se Alma 42:9), separerade från Guds närhet. Med kunskap om gott och ont (se Mose 4:11; 5:11) och ett liv i detta ofullkomliga tillstånd, syndar alla människor (se Rom 3:23; 1 Joh 1:8, 10) och upplever därav ett eget ”fall” (se Mose 6:49, 55). Med andra ord är det genom överträdelse av Guds lag som man blir en ”naturlig människa” (se Alma 42:10, 12; L&F 20:20). Sålunda är den naturliga människan fiende till Gud (se Mosiah 3:19) tills han eller hon kvalificerar sig för försoningens renande inflytande genom att leva efter Guds bud (se Mosiah 3:11–12, 19).
Kung Benjamin lärde att vi för att kunna lägga av den naturliga människan måste ge efter för den Helige Andens maningar (se Mosiah 3:19). I ett konferenstal berättade äldste Neal A. Maxwell om hur vi kan genomföra denna uppgift: ”Personlig rättfärdighet, gudsdyrkan, bön och skriftstudier — är så livsviktiga för att kunna lägga av den naturliga människan (se Mosiah 3:19)” (Conference Report, okt. 2000, s. 46; se Liahona, jan. 2001, s. 44).
I ett tidigare tal föreslog äldste Maxwell ett annat sätt, tillsammans med en förmaning, på hur man avlägger den naturliga människan: ”Hoppet behövs särskilt väl i den strid ’man mot man’ som krävs för att lägga av den naturliga människan (se Mosiah 3:19). Att svika Gud och sig själv innebär att kapitulera inför den naturliga människan” (Conference Report, okt. 1994, s. 46; eller Nordstjärnan, jan. 1995, s. 33).
När äldste Quentin L. Cook i de tolv apostlarnas kvorum talade om vad det innebär att vara en helig citerade han den här definitionen och gav sedan exempel på sådant som vi måste avlägsna oss från:
”Ordet helig på grekiska betyder ’avskild, åtskild [och] helig’ [i Daniel H. Ludlow, red., Encyclopedia of Mormonism, 5 delar (1992), 3:1249]. Om vi ska vara vår tids heliga måste vi ta avstånd från alla onda handlingar och nedbrytande strävanden som är vanliga i dagens värld.
Vi bombarderas med bilder av våld och omoral. Olämplig musik och pornografi tolereras mer och mer. Användning av droger och alkohol sprider sig våldsamt. Mindre betoning läggs på ärlighet och karaktärsstyrka. Den enskildes rättigheter framhävs, men skyldigheter, ansvar och förpliktelser försummas. Språkbruket blir allt grövre och vi utsätts alltmer för det som är tarvligt och vulgärt. Motståndaren har obevekligt arbetat på att underminera lycksalighetsplanen. Om vi tar avstånd från världsligt beteende får vi njuta av Anden i vårt liv och känna den glädje som kommer av att vara en värdig sista dagars helig” (Conference Report, okt. 2003, s. 100–101; se Liahona, jan. 2004, s. 96).
President Henry B. Eyring i första presidentskapet undervisade om hur det leder till andlig trygghet att bli ”som ett barn” (Mosiah 3:19):
”Kung Benjamin gör det klart för oss … hur vår natur kan förändras genom Jesu Kristi försoning. Det är det enda sättet som vi kan bygga på den säkra grundvalen och stå rakryggade i rättfärdighet under frestelsens stormar.
Kung Benjamin beskriver denna förändring med en vacker jämförelse, som använts av profeter under tusentals år och även av Herren. Det är detta: Att vi kan, och måste, bli som ett barn — ett litet barn.
För en del är det svårt att förstå eller att acceptera detta. De flesta av oss vill vara starka. Vi kanske tycker att det är att vara svag att vara som ett barn …
Men kung Benjamin, som förstod lika väl som varje annan människa vad det betyder att vara stark och modig, gör det klart för oss att man inte är barnslig bara för att man är som ett barn. Det är att vara lik Frälsaren, som bad till sin Fader om styrka att göra hans vilja, och sedan gjorde den. Vår natur måste förändras och bli som ett barn så att vi kan få den styrka vi behöver för att vara i säkerhet under omoralens faror …
Vi är i säkerhet på Frälsarens klippa när vi i tro har böjt oss för hans vilja, har lyssnat till den Helige Andens vägledning till att hålla buden länge nog och noggrant nog, så att försoningens kraft har förändrat vårt hjärta. När vi genom denna erfarenhet har blivit som barn i vår förmåga att älska och lyda, står vi på den säkra grundvalen.
Av kung Benjamin lär vi oss vad vi kan göra för att komma till denna säkra plats. Men glöm inte att det vi gör är tillvägagångssättet, inte slutmålet. Det vi gör tillåter Jesu Kristi försoning att förändra oss till det vi måste bli. Vår tro på Jesus Kristus leder oss till omvändelse och till att hålla hans bud. Vi lyder och vi står emot frestelser genom att följa den Helige Andens maningar. I sinom tid förändras vår natur. Vi blir som ett litet barn, lydigt mot Gud och mer kärleksfullt. Denna förändring, om vi gör allt vi behöver för att få behålla den, ger oss rätten att njuta av gåvorna som den Helige Anden ger oss. Då är vi i säkerhet på den enda säkra klippan” (Conference Report, apr. 2006, s. 14–15; se Liahona, maj 2006, s. 15–16).
Frågor att begrunda
Hur har du kommit närmare Gud genom att tjäna andra?
Hur hjälper dig försoningen att övervinna den naturliga människan? Varför är det bara genom Kristi försoning som du kan bli en helig? (Se Mosiah 3:19.)
Mosiah 1:5–6 förklarar att nephiterna genom att ha skrifterna ”inför [sina] ögon” undgick att sjunka ner i otro. Varför är det viktigt för dig att studera skrifterna som en daglig personlig vana?
Föreslagna uppgifter
Kung Benjamin förklarade att när vi blir undervisade om Guds ord är vi inte ”längre funna utan skuld i Guds ögon” (Mosiah 3:22). Skriv ett svar på följande motargument: Om vi genom att höra Guds ord blir mer ansvariga, varför är det då fördelaktigt att studera evangeliet och lära sig mer? (se L&F 130:18–19; 131:6). Finn och skriv upp minst tre skriftställen som beskriver välsignelserna med att studera evangeliet.
Gör en översikt med utgångspunkt från Mosiah 3 som visar och förklarar Frälsarens mission under jordelivet och i nästa liv.