Institutet
Kapitel 21: Mosiahs bok 18–24

Kapitel 21

Mosiah 18–24

Introduktion

Människorna som följde Alma ut i vildmarken ödmjukade sig genom att tro på Guds ord, omvända sig och ta emot dopets förbund. Trots det hamnade de i fångenskap hos lamaniterna under en viss tid. Under samma historiska tidsperiod fortsatte Limhis folk att leva under lamanitiskt herravälde. Slutligen ödmjukade de sig efter att ha misslyckats med att befria sig själva genom sin egen styrka och de befriades av Gud. Almas folk och Limhis folk var båda med om fångenskap och förtryck och båda grupperna fick uppleva välsignelsen att befrias genom Herrens hand. Var uppmärksam på hur Herren befriar oss från jordiska svårigheter genom att stärka oss och hjälpa oss med våra problem. Genom att jämföra situationen i de två samhällena kan vi lära oss principer som hjälper oss att handskas med de utmaningar vi ställs inför.

Uttalanden

Mosiah 18:8. Bli Herrens folk genom dopet

  • Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum sammanfattade vad som förväntas av dem som tar emot dopet:

    ”Alma började döpa alla som önskade ingå ett förbund med Kristus. Han sade till dem att de skulle ’tjäna [Gud] och hålla hans bud, så att han än rikligare kan utgjuta sin Ande’ över dem. Dessa nya lärjungar skulle visa sin tro genom att:

    Komma in i Guds fålla.

    Kallas hans folk.

    Bära varandras bördor.

    Sörja med dem som sörjer.

    Trösta dem som står i behov av tröst.

    Stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt.

    Sluta ett förbund om att tjäna Gud och hålla hans bud.

    Det här uttalandet av Alma vid Mormons vatten utgör fortfarande den mest fullständiga framställningen i de heliga skrifterna om vad en nydöpt person förpliktigar sig att göra och vara” (Christ and the New Covenant [1997], s. 106).

    Äldste Joseph B. Wirthlin (1917–2008) i de tolv apostlarnas kvorum beskrev välsignelserna med att ta emot dopets förbund: ”Jag har under mitt liv lagt märke till att när människor kommer till full insikt om välsignelserna och kraften i sina dopförbund, antingen som nyomvända eller som livslånga medlemmar i kyrkan, infinner sig stor glädje i deras liv och de tar itu med sina plikter i riket med smittande entusiasm” (”Alma the Elder: A Role Model for Today”, i Heroes from the Book of Mormon [1995], s. 84).

Mosiah 18:9. ”Stå som vittnen om Gud alltid”

  • Äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum förklarade att vårt dopförbund kräver rättfärdighet oavsett hur svår vår situation är: ”När vi sluter förbund i dopets vatten att ’stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt’, så talar vi inte bara om faste- och vittnesbördsmöten. Det kanske inte alltid är lätt, behagligt eller politiskt korrekt att stå för sanning och rätt, men det är alltid det rätta att göra — alltid” (Conference Report, okt. 1997, s. 51; se Nordstjärnan, jan. 1998, s. 39).

Mosiah 18:10. ”Ni har slutit förbund med honom”

  • Syster Bonnie D. Parkin, förklarade som Hjälpföreningens generalpresident hur vår himmelske Fader vägleder oss när vi sluter och håller förbund: ”Förbund — eller bindande löften mellan oss och vår himmelske Fader — är nödvändiga för vår eviga utveckling. Steg för steg lär han oss att bli som han genom att engagera oss i hans verk. Vid dopet ingår vi förbund att älska honom av allt vårt hjärta och att älska våra systrar och bröder som oss själva. I templet ingår vi ytterligare förbund att vara lydiga, osjälviska, trofasta, hederliga, barmhärtiga. Vi ingår förbund att göra uppoffringar och helga allt vi har. Om vi håller våra förbund, som utformats genom prästadömets myndighet, får vi så många välsignelser att våra bägare blir överfyllda. Hur ofta tänker ni på att era förbund sträcker sig bortom jordelivet och förbinder er med det gudomliga? När vi ingår förbund visar vi ett villigt hjärta. När vi håller våra förbund visar vi ett trofast hjärta” (”Med heligt hjärta”, Liahona, jan. 2003, s. 103).

Mosiah 18:10. Ha hans Ande

  • Äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum påpekade att den Helige Anden påverkar vårt uppförande och förankrar vårt vittnesbörd:

    ”Den Helige Anden ger oss styrka och mod till att leva i enlighet med Guds rikes normer och är källan till vårt vittnesbörd om Fadern och Sonen …

    När vi väljer att vara i hans rike, skiljer vi oss — inte isolerar oss — från världen. Vi klär oss på ett anständigt sätt, vi tänker rena tankar och vårt språk är fritt från fula ord. De filmer och tv-program vi tittar på, den musik vi lyssnar till, de böcker, tidningar och dagstidningar vi läser är alla uppbyggliga. Vi väljer vänner som stöder oss i våra eviga mål och vi behandlar andra med vänlighet. Vi skyr omoralens, hasardspelens, tobakens, alkoholens och de olagliga drogernas laster. Våra aktiviteter på söndagen återspeglar Guds bud att tänka på sabbatsdagen så att vi helgar den. Vi följer Jesu Kristi exempel i det sätt vi behandlar andra på. Vi lever värdigt så att vi kan komma till Herrens hus” (Conference Report, okt. 2000, s. 6–7; se Liahona, jan. 2001, s. 8, 9).

Mosiah 18:12–18. Alma hade prästadömet

  • President Joseph Fielding Smith (1876–1972) förklarade att Alma hade myndighet att döpa:

    ”Vi kan dra slutsatsen att Alma hade prästadömet innan han, tillsammans med andra, blev kung Noas fiende. Det gör ingen skillnad om det var så eller inte, eftersom det i Mosiahs bok tydligt framgår att han hade myndighet [se Mosiah 18:13].

    Bild
    Alma döper i Mormons vatten

    Om han hade myndighet att döpa är det ett bevis på att han blivit döpt. När Alma döpte sig själv tillsammans med Helam innebar därför inte detta att Alma döpte sig själv, utan det var ett tecken inför Herren på hans ödmjukhet och fullständiga omvändelse” (Answers to Gospel Questions, sammanst. av Joseph Fielding Smith Jr., 5 delar [1957–1966], 3:203).

Mosiah 18:21. ”Hjärtan förenade i enighet och i kärlek”

  • Genom nutida uppenbarelse gav Herren rådet: ”Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina” (L&F 38:27). President Henry B. Eyring i första presidentskapet uttalade sig om den splittring som råder i vår fallna värld och hur lydnad mot buden medför enighet:

    ”I och med fallet framstod det klart att ett liv i enighet inte skulle bli lätt …

    Vi behöver ha hopp om att få uppleva enighet i det här livet och kvalificera oss för att åtnjuta det för evigt i den kommande världen …

    För att vi ska kunna ha enighet finns det bud vi måste hålla som har att göra med hur vi känner. Vi måste förlåta och inte känna någon illvilja mot dem som förorättar oss” (Conference Report, apr. 1998, s. 85–86, 88; eller Nordstjärnan,juli 1998, s. 68, 70).

  • Enighet och kärlek blev följden då Almas folk på nytt beslutade sig för att lyda Guds bud. Under sin tid i de sjuttios kvorum beskrev äldste C. Max Caldwell denna förhöjda kärlek som ett tillstånd som behöver utvecklas:

    ”Jesu kärlek var oskiljaktigt förenad med och var resultatet av hans liv av tjänande, uppoffringar och hjälp åt andra. Enda sättet att utveckla kristuslik kärlek är att praktisera det tillvägagångssätt som beskrivs av Mästaren …

    Kärleken är inte bara en föreskrift eller princip, inte heller endast ett ord som beskriver gärningar eller attityder. Den är snarare ett inre tillstånd som måste utvecklas och upplevas för att kunna förstås. Vi har kärlek när den är en del av vår natur. Människor som hyser kärlek känner kärlek till Frälsaren, har tagit emot hans kärlek och älskar andra liksom han gjorde” (Conference Report, okt. 1992, s. 40; eller se Nordstjärnan, jan. 1993, s. 30).

Mosiah 18:23. ”Ge akt på sabbatsdagen och hålla den helig”

  • ”Eftersom sabbaten är en helig dag, bör den reserveras för värdiga och heliga aktiviteter. … Om vi bara sitter och latar oss och inte gör någonting på sabbaten, så helgar vi den inte” (Stå fast i din tro: Liten uppslagsbok om evangeliet [2004], s. 126–127).

    Äldste L. Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum talade om hur sabbaten är en speciell tid för familjer att vara tillsammans och han gick igenom tio andra aktiviteter av många som är värdiga sabbatsdagen: ”Det är då vi besöker våra möten tillsammans, studerar Frälsarens och profeternas liv och lärdomar. ’Andra lämpliga söndagsaktiviteter är bland andra: (1) skriva egen och familjens dagbok, (2) hålla familjeråd, (3) upprätta och bevara släktorganisationer, (4) personliga intervjuer mellan föräldrar och barn, (5) skriva till släktingar och missionärer, (6) släktforska, (7) besöka släktingar samt sjuka och ensamma, (8) missionera, (9) läsa berättelser för barnen och (10) sjunga kyrkans psalmer.’ [”Suggestions for Individual and Family Sabbath-Day Activities”, Ensign, mars 1980, s. 76]” (Conference Report, apr. 2003, s. 44; se Liahona, maj 2003, s. 42).

  • Äldste Mark E. Petersen (1900–1984) i de tolv apostlarnas kvorum lärde att vårt iakttagande av sabbatsdagen återspeglar vår uppskattning för Jesu Kristi försoning:

    ”Vi kan lätt se att helgande av sabbatsdagen är ett tecken på djupet i vår omvändelse.

    Vårt sätt att helga eller inte helga sabbaten är ett ofelbart mått på vår inställning till Herren själv och till hans lidande i Getsemane, hans död på korset och hans uppståndelse från de döda. Det är ett tecken på om vi verkligen är kristna, eller om vår omvändelse är så ytlig att åminnelsen av hans försoningsoffer har föga eller ingen betydelse för oss” (Conference Report, apr. 1975, s. 72; se Liahona, okt. 2004, s. 22).

    Bild
    Skriftstudier i familjen
    Bild
    Familj som studerar evangeliet

Mosiah 18:28. ”De skulle, av egen fri vilja och hängivenhet till Gud, ge av sina ägodelar”

  • President Marion G. Romney (1897–1988) i första presidentskapet rådde oss att utveckla kärlek genom att helt engagera oss i Herrens verk: ”Någon frågar: ’Hur lär jag mig att ge av rätt skäl? Hur övervinner jag min benägenhet att ge motvilligt? Hur får jag ’Kristi rena kärlek?’ Mitt svar är: Håll trofast alla buden, ge av dig själv, bry dig om din familj, tjäna i kyrkan, utför missionärsarbete, betala tionde och fasteoffer, studera skrifterna — listan kan göras lång. När du glömmer dig själv och ger dig hän i hans tjänst kommer Herren att vidröra och uppmjuka ditt hjärta” (Conference Report, oct. 1981, s. 131–132; se Ensign, nov. 1981, s. 93).

Mosiah 19–24. Limhis folk i jämförelse med Almas folk

  • När profeten Abinadi först gick ut till kung Noas ogudaktiga folk sade han till dem att om de inte omvände sig så skulle de hamna i fångenskap (se Mosiah 11:21). När Herren befallde Abinadi att återvända till dem två år senare hade de fortfarande inte omvänt sig (se Mosiah 12:1). Därför skulle de alla, i enlighet med Herrens ord, oundvikligen hamna i fångenskap. När Abinadi predikade för dem för andra gången var Herrens varning till kung Noas folk dessutom ännu starkare. Förutom att hamna i fångenskap skulle många dödas. Andra skulle drabbas av hungersnöd och farsot och om de fortfarande vägrade omvända sig skulle de förgöras (se Mosiah 12:2–8).

    Efter Abinadis andra besök rådde söndring bland folket. Alma trodde på Abinadi och en grupp människor lyssnade till Alma, omvände sig och blev rättfärdiga. Men huvuddelen av folket — under ledarskap av kung Noa och därefter hans son Limhi — omvände sig inte förrän mycket senare. Även om bägge grupperna slutligen hamnade i fångenskap till följd av att de vägrade att omvända sig efter Herrens första varning finns det skillnader att beakta mellan vad som hände Almas grupp, som frivilligt omvände sig, och Limhis grupp, som blev tvingade att omvända sig.

    Tidsperiod

    Limhis folk

    Almas folk

    Abinadis andra besök

    Noas folk förkastade och dödade Abinadi (Mosiah 17).

    De fortsatte i sin ogudaktighet.

    Alma trodde på Abinadi (Mosiah 17:2–4).

    Alma tvingades fly.

    Efterdyningarna av Abinadis andra besök

    Noas och Limhis folk fortsatte i ogudaktighet (Mosiah 19:2–20).

    De söndrades (vers 2).

    De var stridslystna (vers 3).

    De angreps av lamaniterna (verserna 6–7).

    Kung Noa dödades av sitt eget folk (vers 20).

    Folket fördes i lamanitisk fångenskap och var tvungna att betala hälften av allt de ägde till lamaniterna (vers 15).

    En liten grupp trodde på Alma (Mosiah 18:3–21).

    De gick ut för att höra Alma predika (vers 4).

    De undervisades om omvändelse och tro (vers 7).

    De slöt ett förbund med Gud (verserna 8–11).

    De undgick kung Noas försök att döda dem (verserna 33–34).

    Två år efter Abinadis död (Mosiah 19:29)

    Limhis folk utstod fångenskap (Mosiah 19:22–20:22).

    De utstod fångenskap och att de var tvungna att betala en skatt på hälften av allt de ägde (19:22).

    Lamaniterna anföll dem (20:7).

    De kämpade tillbaka (20:8–11).

    De accepterade träldomen (20:22).

    Almas folk hade framgång (Mosiah 23:2–5).

    Herren stärkte dem (vers 2).

    De byggde en stad (vers 5).

    En tidsperiod efter de första två åren (Mosiah 19:29)

    Fångenskapens villkor förvärrades (Mosiah 21:3–6).

    Lamaniterna slog dem på kinderna och utövade myndighet över dem (vers 3).

    Lamaniterna gav Limhis folk tunga bördor och föste dem som djur (vers 3).

    Folket knotade på grund av sina prövningar (vers 6).

    Limhis folk gick ut i krig tre gånger för att befria sig och blev besegrade varje gång. Många dödades och det rådde stor sorg (verserna 7–12).

    Almas folk hade fortsatt fred och framgång (Mosiah 23:19–20).

    De levde i rättfärdighet (verserna 14–15).

    De hade stor framgång (verserna 19–20).

    Fortsatt period efter de första två åren

    Limhis folk omvände sig och vände sig till Herren (Mosiah 21:7–14, 25–26).

    De tvingades vara ödmjuka (verserna 13–14).

    De underkastade sig sitt träldomsok och lät sig skymfas (vers 13).

    De anropade Herren i mäktig bön (vers 14).

    De skickade män för att finna hjälp i Zarahemla (verserna 25–26).

    Almas folk hade fortsatt fred och framgång.

    Fortsatt period efter de första två åren

    Herren befriade dem slutligen från lamanitisk fångenskap (Mosiah 21:15–22:16).

    Herren var sen att höra dem, men han uppmjukade deras fienders hjärtan, och de lättade deras bördor (21:15).

    De befriades inte omedelbart (21:15).

    De började få framgång (21:16).

    De hjälpte andra (21:17).

    De ingick förbund om att tjäna Gud (21:31).

    De gav vin till de lamanitiska vakterna som därefter föll i sömn (22:7, 10).

    De flydde (22:11).

    Almas folk hade fortsatt fred och framgång.

    cirka 120–121 f.Kr. (Mosiah 22; 24, kapitelsammanfattning)

    Limhis folk anlände till Zarahemlas land (Mosiah 22:13).

    En lamanitisk armé förföljde Limhis folk (verserna 15–16).

    Almas folk hamnade i fångenskap och befriades av Herren (Mosiah 23–24).

    Den lamanitiska här som skickats efter Limhis folk upptäckte Almas folk i Helams land Mosiah 23:25).

    Almas folk fördes i fångenskap (Mosiah 24:8–10).

    De förblev trofasta och uthärdade tålmodigt (verserna 10–16).

    Herren lättade deras bördor och stärkte dem (verserna 14–15).

    Herren förde dem ut ur fångenskapen och in i Zarahemlas land (vers 20).

  • Limhis folk var tvingade att minnas Herren under sin lamanitiska fångenskap. Almas folk omvände sig villigt efter Abinadis andra varning. Följaktligen var lidandet för Limhis grupp större och mer utdraget. Några år senare förklarade Alma den yngre en princip som hjälper oss förstå skillnaden mellan det som de båda grupperna var med om: Vissa ”har tvingats till ödmjukhet … ty ibland när en människa tvingas att bli ödmjuk strävar hon efter att omvända sig” (Alma 32:13), och ”välsignade är därför de som ödmjukar sig utan att vara tvungna att vara ödmjuka” (vers 16).

Mosiah 21:13–14. Ödmjukhet befäster vårt beroende av Herren

  • Efter att för tredje gången misslyckats med att befria sig från fångenskapen genom strid vände sig slutligen Limhis grupp till Gud i ödmjukhet och bön och sökte befrielse genom hans hand. Deras erfarenheter tvingade dem att söka Herren och att inte sätta sin lit till köttslig arm (se Alma 32:13–16; se också 2 Nephi 4:34).

    President Ezra Taft Benson (1899–1994) lärde att ödmjukhet stärker vårt beroende av Herren: ”Ödmjukhet är naturligtvis inte ett tecken på svaghet. Ödmjukhet innebär inte försagdhet. En person kan vara ödmjuk, kraftfull och modig. Profeten Joseph är ett bra exempel. Ödmjukhet är ett erkänt beroende av en högre makt” (The Teachings of Ezra Taft Benson [1988], s. 369).

Mosiah 21:15. ”Herren hörde deras rop”

  • Även om många i Limhis grupp själva hade åstadkommit sitt elände var Herren barmhärtig och besvarade deras böner. Profeten Joseph Smith (1805–1844) beskrev Herrens barmhärtighet som gensvar på den sorg profeten kände som följd av de misstag han gjort: ”Jag har erinrat mig alla tidigare stunder i mitt liv och lämnats att sörja och utgjuta tårar av sorg över min dårskap att låta min själs fiende ha så mycket makt över mig som han har haft i gångna dagar. Men Gud är barmhärtig och har förlåtit mig mina synder och jag gläder mig över att han sänder Hjälparen till så många som tror och ödmjukar sig inför honom” (The Personal Writings of Joseph Smith, sammanst. av Dean C. Jessee [1984], s. 238; standardiserad stavning, kommatering och stor bokstav).

Mosiah 23:21. ”Han prövar deras tålamod och deras tro”

  • Fastän de människor som följde Alma hade omvänt sig och varit trofasta tillät Herren dem att tillfälligt bli förtryckta av lamaniterna som uppfyllelse av Abinadis profetia (se Mosiah 12:1–5) och som ett prov på deras tålamod och tro. Äldste Orson F. Whitney (1855–1931) i de tolv apostlarnas kvorum lärde att allting vi får vara med om ger oss värdefull undervisning: ”Ingen smärta vi genomlider, ingen prövning vi utstår är bortkastad. Den bidrar till vår fostran, till att utveckla sådana egenskaper som tålamod, tro, själsstyrka och ödmjukhet. Allt vi lider och allt vi utstår, särskilt när vi utstår det med tålamod, bygger upp vår karaktär, renar vårt hjärta, vidgar vår själ och gör oss mer ömsinta och kärleksfulla, mer värdiga att kallas Guds barn … och det är genom sorg och lidande, arbete och prövningar, som vi får den utbildning som vi kommit hit för att erhålla och som gör oss mer lika vår Fader och Moder i himmelen” (citerat i Spencer W. Kimball, Faith Precedes the Miracle [1972], s 98.)

    Bild
    Almas folk utför träarbeten

    Jerry Thompson, © IRI

Mosiah 23–24. Berättelsen om Almas folk

Mosiah 24:13–15. ”De underkastade sig glatt och med tålamod all Herrens vilja”

  • Om vi helt förlitar oss på Gud kan han förvandla våra begränsningar och våra svagheter till styrkor som är användbara för hans gudomliga avsikter. Äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum uppmuntrade oss att glatt förlita oss på Herren när vi ställs inför jordelivets utmaningar:

    ”Problem och prövningar i våra liv behöver ses i perspektivet från skrifternas lärdomar. I annat fall kan de lätt bli det enda vi ser, de uppslukar all vår energi och berövar oss den glädje och det vackra som Herren avser att vi ska få här på jorden. En del människor är som stenar som kastas i ett hav av problem. De dränks av dem. Var som en kork. När ett problem håller på att dränka dig, kämpa då för att komma upp till ytan för att på nytt tjäna med glädje …

    Herren verkar för din personliga tillväxt och utveckling. Du gör snabbare framsteg när du villigt låter honom leda dig genom varje tillväxtmöjlighet som du ställs inför, oavsett om du gillar den eller inte. När du förtröstar på Herren, när du är villig att låta ditt hjärta och ditt sinne inrikta sig på hans vilja, när du ber om att bli ledd av Anden att utföra hans vilja, är du garanterad den största lycka längs vägen och du uppnår största möjliga tillfredsställelse på denna jordevandring. Om du ifrågasätter allt som du ombeds att göra, eller envist spjärnar mot allt som är besvärligt, gör detta det svårare för Herren att välsigna dig [se 1 Nephi 3:7]” (Conference Report, apr. 1996, s. 32–33; se Nordstjärnan, juli 1996, s. 25–26).

Frågor att begrunda

  • Fundera över det dopförbund som upptecknades i Mosiah 18:8–10. Vad kan du göra den här veckan för att bättre leva i enlighet med dina förbund?

  • Hur har din tro stärkts av dina prövningar?

  • Hur kan Almas och hans efterföljares exempel hjälpa dig att förlita dig på Frälsarens försoning och kraft?

Föreslagna uppgifter

  • Finn ett skriftställe för varje aspekt av vår återlösning genom Frälsarens försoning i enlighet med Mosiah 18:2, vilket omfattar hans kraft, lidande, död, uppståndelse och uppstigande till himlen. Du kan skriva upp dina hänvisningar i marginalen på dina skrifter bredvid Mosiah 18:2.

  • Studera och sammanfatta dopförbundet som det beskrivs av Alma i Mosiah 18:8–10.

  • Ring, besök eller skriv ett brev till en prästadömsledare i kyrkan, lärare eller rådgivande som har närt dig ”med sådant som hörde rättfärdigheten till” (Mosiah 23:18) och uttryck din uppskattning och ditt vittnesbörd för honom eller henne.

Skriv ut