Kapitel 53

Moronis bok 1–6

Introduktion

När Moroni avslutade sin förkortning av den jareditiska historien (se Ether 13:1; 15:34), förmodade han att han inte skulle överleva för att kunna föra ytterligare uppteckningar (se Moroni 1). Men han levde i ytterligare 36 år efter den sista striden mellan lamaniterna och nephiterna (se Mormon 6:5; Moroni 10:1). Under den här tiden upptecknade Moroni ytterligare heliga sanningar som är värdefulla för den sista tidens läsare. Dessa kapitel är till särskilt stor hjälp för oss eftersom de innehåller riktlinjer angående det rätta utförandet av förrättningar — särskilt sakramentet — och den Helige Andens roll i kyrkans dagliga verksamhet. Moroni belyste också behovet för kyrkans medlemmar att vaka över och ge näring åt nya medlemmar i kyrkan.

Uttalanden

Moroni 1:1–3. Moroni

• Herren ”anförtrodde nycklarna till Efraims stavs uppteckning” åt Moroni (se L&F 27:5). Han blev därmed huvudpersonen i uppteckningens överförande till denna tidsutdelning såväl som beskyddare av själva uppteckningen. Moroni var ”den siste nephitiske profeten i Mormons bok (c:a 421 e. Kr.). Strax före Mormons död överlämnade denne en historisk uppteckning som kallas för Mormons plåtar till sin son Moroni (Mormons ord 1:1). Moroni avslutade sammanställningen av Mormons plåtar. Han utökade Mormons bok med kapitel 8 och 9 (Mormon 8:1). Han förkortade och inkluderade Ethers bok (Ether 1:1–2) och lade till sin egen bok, kallad Moronis bok (Moroni 1:1–4). Moroni förseglade plåtarna och gömde dem i kullen Cumorah (Mormon 8:14; Moroni 10:2). År 1823 sändes Moroni som uppstånden varelse för att visa Mormons bok för Joseph Smith (JS—H 1:30–42, 45; L&F 27:5). Han undervisade den unge profeten varje år från 1823 till 1827 (JS—H 1:54) och överlämnade slutligen plåtarna till honom år 1827 (JS—H 1:59). Efter utförd översättning återlämnade Joseph Smith plåtarna till Moroni” (Handledning för skriftstudier, ”Moroni, Mormons son”).

Moroni 1:4. Mormons bok skulle bli av stort värde

• Mormons bok spelar en viktig roll i många människors omvändelse. Moroni nämnde särskilt de fördelar lamaniterna skulle få i de sista dagarna till följd av Mormons bok. En av de tidigaste missionskallelserna i denna tidsutdelning gick till Oliver Cowdery och hans medarbetare om att de skulle undervisa lamaniterna som bodde i det västra gränsområdet (Missouri) av det tidiga Amerika (se L&F 28:8–10). Idag för kyrkan ut evangeliets budskap till alla, däribland Lehis avkomlingar, som är skingrade runt om i världen.

Moroni 2:1. De nephitiska ”lärjungarna” var apostlar

• ”Den här boken [Mormons bok] berättar också för oss att vår Frälsare uppenbarade sig på denna kontinent efter sin uppståndelse … att de hade apostlar, profeter, herdar, lärare och evangelister, samma förordningar, gåvor, krafter och välsignelser som fanns på den östra kontinenten” (Joseph Smith, History of the Church, 4:538; se också Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s. 63–64).

  ”Även om de nephitiska tolv vid varje tillfälle kallas lärjungar, återstår det faktum att de hade begåvats med gudomlig auktoritet att vara speciella vittnen för Kristus bland sitt eget folk. Därför var de verkliga apostlar för det nephitiska släktet” (Joseph Fielding Smith, Frälsningens lära, 3:132–133; se också Mormon 9:18).

Moroni 2–5. Förrättningarnas vikt i Jesu Kristi kyrka

• President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, förklarade varför det är så viktigt med förrättningar: ”Förrättningar och förbund blir våra rekommendationsbrev för tillträde till hans närhet. Att värdigt ta emot dem är en strävan för hela livet, att hålla dem därefter är jordelivets utmaning i dödligheten” (Conference Report, apr. 1987, s. 27; se Nordstjärnan, juli 1987, s. 19).

  President Packer förklarade också: ”Ett gott uppförande utan evangeliets förrättningar kommer varken att återlösa eller upphöja människorna. Förbunden och förrättningarna är väsentliga” (Conference Report, okt. 1985, s. 105; se Nordstjärnan, nr. 2 1986, s. 64).

• Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum beskrev den relation som råder mellan vår Fader i himlen, våra familjer och de förrättningar vi deltar i: ”De avgörande prioriteringarna för sista dagars heliga är tvåfaldiga. För det första söker vi förstå vårt förhållande till Gud, den evige Fadern, och hans Son, Jesus Kristus, och säkra det förhållandet genom att ta emot de frälsande förrättningarna och genom att hålla våra personliga förbund. För det andra söker vi förstå vårt förhållande till vår familj och säkra det förhållandet genom templets förrättningar och genom att hålla förbunden vi ingår … Dessa förhållanden, som säkras på det sätt som jag har förklarat, skänker eviga välsignelser som inte går att få på något annat sätt. Ingen kombination av vetenskap, framgång, ägodelar, stolthet, anseende eller makt kan ge dessa eviga välsignelser!” (Conference Report, apr. 2001, s. 110; se Liahona, juli 2001, s. 102).

  Moroni 3

  Vad är enligt Moroni de nödvändiga komponenterna vid ordination till ämbetena präst eller lärare?

Moroni 3:3. Ordinerad ”till präst” eller lärare

• President Joseph Fielding Smith (1876–1972) förklarade att nephiterna inte använde det aronska prästadömet förrän efter Frälsarens besök; se kommentaren till Jakobs bok 1:18 (s. 112).

Moroni 3:4. Ordinerad ”genom den Helige Andens kraft”

• Den Helige Anden spelar en viktig roll i samtliga prästadömsförrättningar. Den Helige Anden känner vårt hjärta och våra handlingar. Det är genom den Helige Andens kraft som alla förrättningar bekräftas (se L&F 132:7). Profeten Joseph Smith (1805–1844) talade om den Helige Andens roll vid utförandet av förrättningar: ”Vi tror att vi har den Helige Andens gåva lika mycket i dag som på apostlarnas tid. Vi tror att den [den Helige Andens gåva] är nödvändig för att skapa och organisera prästadömet, ingen kan kallas till ett ämbete i riket utan den. Vi tror också på profetior, tungomål, syner, uppenbarelser, gåvor och helbrägdagörelser, och att man inte kan ha dessa ting utan den Helige Andens gåva (History of the Church, 5:27; se också Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s. 97).

Moroni 4–5. Sakramentet

• Äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum talade om betydelsen av att ta sakramentet för att lättare minnas våra förbund: ”Genom sakramentets förrättning förnyar vi vårt dopförbund och kan få och behålla våra synders förlåtelse (se Mosiah 4:12, 26). Dessutom påminns vi varje vecka om löftet att vi alltid kan ha hans Ande hos oss. När vi strävar efter att hålla oss rena och obefläckade av världen blir vi värdiga käril där Herrens Ande alltid kan bo” (Conference Report, apr. 2006, s. 32; se Liahona, maj 2006, s. 31).

  Moroni 4–5

  Vad finns det för likhet mellan bönerna för brödet och vattnet? Hur skiljer de sig åt?

Moroni 4:3. Ta på oss Jesu Kristi namn

• Äldste Dallin H. Oaks talade om tre viktiga betydelser som vi bör förstå när vi tar på oss Frälsarens namn under sakramentet:

  ”Vårt vittnesbörd att vi är villiga att ta på oss Kristi namn har flera olika betydelser. Vissa av dessa är uppenbara och så enkla att våra barn kan förstå dem. Andra kan endast förstås av dem som har forskat i skrifterna och försökt tränga in i det eviga livets djupheter.

  En uppenbar betydelse innebär att vi förnyar ett löfte vi gav, när vi döptes. I enlighet med det mönster vi finner i skrifterna vittnar de personer som döps inför kyrkan ’att de verkligen har omvänt sig från … sina synder och är villiga att ta på sig Jesu Kristi namn och är beslutna att tjäna honom intill änden’ (L&F 20:37; se också 2 Nephi 31:13; Moroni 6:3). När vi tar del av sakramentet, förnyar vi detta förbund samt alla andra förbund vi slöt i dopets vatten (se Joseph Fielding Smith, Frälsningens lära, sammanst. av Bruce R. McConkie, 3 delar, 2:289–290).

  En andra tydlig innebörd är att vi tar på oss vår Frälsares namn, när vi blir medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. I enlighet med hans befallning bär denna kyrka hans namn (se L&F 115:4; 3 Nephi 27:7–8). Varje medlem, ung som gammal, är medlem i ’Guds familj’ (Ef 2:19). Eftersom vi verkligen tror på Kristus, som kristna, tar vi gärna på oss hans namn (se Alma 46:15). Som kung Benjamin lärde sitt folk: ’På grund av det förbund som ni har slutit skall ni nu kallas Kristi barn, hans söner och hans döttrar. Ty se, denna dag har han andligen fött er’ (Mosiah 5:7; se också Alma 5:14; 36:23–26).

  Vi tar också på oss Jesu Kristi namn varje gång vi öppet förkunnar vår tro på honom. Var och en av oss har många tillfällen att förkunna vår tro för vänner och grannar, arbetskamrater och tillfälliga bekanta …

  En tredje innebörd framstår för dem som är tillräckligt mogna att inse, att en Kristi efterföljare måste tjäna honom … Vi [intygar] vår villighet att bygga upp hans rike, då vi betygar vår villighet att ta på oss Jesu Kristi namn.

  I dessa tre tämligen uppenbara innebörder inser vi, att vi tar på oss Kristi namn när vi döps i hans namn, när vi tillhör hans kyrka och bekänner vår tro på honom samt när vi utför arbetet att bygga upp hans rike” (Conference Report, apr. 1985, s. 101–102; se Nordstjärnan, Rapport från 155:e årliga generalkonferensen … 6–7 april 1985, s. 74).

Moroni 4:3; 5:2. ”Alltid minnas honom”

• President Henry B. Eyring i första presidentskapet förklarade hur lätt det är att avledas från att minnas Herren och vad vi kan göra för att oftare minnas honom:

  ”De av er som har verkat som missionärer kanske har … era missionärsdagböcker undanstoppade någonstans i en garderob därhemma. Du har kanske läst och känt dig chockerad när du mindes hur hårt du arbetade, hur ständigt du tänkte på Frälsaren och hans offer för dig och för dem som du försökte möta och undervisa, och hur brinnande och ofta du bad. Chocken kan ha kommit av insikten om hur mycket livets omsorger har fört dig bort från det du en gång var, så nära att alltid minnas och alltid be.

  Mitt budskap är en vädjan, en varning och ett löfte: Jag vädjar till er att göra de enkla saker som för er framåt andligen.

  Börja med att minnas honom. Då kommer ni ihåg det ni vet och vad ni älskar. Frälsaren gav oss de heliga skrifterna, en kostnad så stor för profeterna att vi inte kan mäta den, för att vi skulle kunna lära känna honom. Fördjupa er i dem. Bestäm er nu för att läsa mer och effektivare än ni någonsin tidigare gjort” (”Always”, Ensign, okt. 1999, s. 9–10).

Moroni 6:2. ”Ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande”

• Vad menas med att ha ”ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande”? President Ezra Taft Benson (1899–1994) förklarade att det är detsamma som sorg efter Guds vilja, vilket är ”en djup insikt om att våra handlingar har sårat vår Fader och Gud. Det är en klar och tydlig intensiv medvetenhet om att vårt uppträdande har fått Frälsaren, som inte begick någon synd, han den störste av alla, att utstå ångest och lidande. Våra synder fick honom att blöda ur varje por. Det är denna mycket påtagliga mentala och andliga smärta som i skrifterna kallas ’ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande’ (3 Nephi 9:20; Moroni 6:2; L&F 20:37; 59:8; Ps 34:19; 51:19; Jesaja 57:15). En sådan ande är en absolut nödvändighet om sann omvändelse skall kunna ske” (”En mäktig förändring i våra hjärtan”, Nordstjärnan, mars 1990, s. 5).

  Äldste Bruce D. Porter i de sjuttios kvorum förklarade vidare innebörden av ”ett förkrossat hjärta och botfärdig ande”:

  ”När vårt hjärta är förkrossat är det fullständigt öppet för Guds Ande och vi inser hur beroende vi är av honom i fråga om allt vi har och allt vi är. Det som krävs av oss är att vi offrar vår stolthet i alla dess former. Som mjuk lera i händerna på en skicklig krukmakare kan de som har ett förkrossat hjärta formas och danas i Mästarens händer …

  De som har ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande är villiga att utan motstånd och bitterhet göra allt Gud ber dem göra. Vi slutar upp med att göra saker och ting på vårt eget sätt och lär oss göra dem på Guds sätt istället …

  Men det finns ännu en dimension i fråga om det förkrossade hjärtat och det är vår djupa tacksamhet över Kristi lidande för vår skull … När vi minns Frälsaren och hans lidande, brister vårt hjärta också i tacksamhet för den Smorde.

  När vi offrar allt som vi har och allt som vi är åt Herren så fyller han vårt hjärta med frid. Han kommer att ’förbinda dem som har ett förkrossat hjärta’ (Jesaja 61:1) och välsigna vårt liv med Guds kärlek” (Conference Report, okt. 2007, s. 32–33; se Liahona, nov. 2007, s. 32).

Mormon 6:3. En beslutsamhet att tjäna

• President Thomas S. Monson beskrev den attityd som vi alla måste ha när vi döps och kallas att tjäna i kyrkan: ”Fastän upphöjelse är en personlig sak, och även om människor inte blir frälsta i grupp utan som enskilda individer, så lever vi ändå inte i ett vakuum. Medlemskapet i kyrkan framkallar en beslutsamhet att tjäna. En ansvarsställning kanske inte har någon erkänd betydelse, och belöningen kanske inte heller blir vida känd. Tjänande måste, för att tas emot av Frälsaren, komma av ett villigt sinne, beredvilliga händer och förpliktade hjärtan” (Conference Report, apr. 1994, s. 80; eller Nordstjärnan, juli 1994, s. 59).

Moroni 6:4. ”Näring genom Guds goda ord”

• I Moroni 6:4 syftar ”påverkats” på vad som händer när Anden påverkar och förändrar en nyomvänd. Kristi försoningsoffer möjliggör våra synders återlösning, men det är genom den Helige Andens renande kraft — dopet i eld — som synden faktiskt renas eller avlägsnas (se 2 Nephi 31:17; Alma 13:12; 3 Nephi 27:20). Det är också genom den Helige Andens verkningar som vi får ta del av försoningens möjliggörande kraft som hjälper oss att bli trofasta sista dagars heliga.

• President Gordon B. Hinckley (1910–2008) delgav en personlig upplevelse som visar hur viktigt det är att vi tar hand om de nyomvända:

  ”Varje nyomvänd måste ’få näring genom Guds goda ord’ (Moroni 6:4). Det är absolut nödvändigt att han eller hon blir upptagen i ett prästadömskvorum eller i Hjälpföreningen, Unga kvinnor, Unga män, Söndagsskolan eller Primär. Han eller hon måste uppmuntras att komma till sakramentsmötet för att ta del av sakramentet, för att förnya de förbund som ingicks vid dopet.

  För inte länge sedan lyssnade jag på en man och en kvinna som talade i min hemmaförsamling. Mannen hade haft många uppgifter i kyrkan, bland annat som biskop. Deras senaste uppgift bestod i att vara vän med en ensam mor och hennes barn. Han sade att det var den mest glädjerika av alla upplevelser han haft i kyrkan.

  Denna unga kvinna hade en mängd frågor. Hon var full av rädsla och oro. Hon ville inte göra något misstag, inte säga något som var olämpligt, något som kunde göra henne generad eller få andra att skratta. Tålmodigt tog denne man och hans hustru med sig familjen till kyrkan, satt tillsammans med dem och beskyddade dem mot allt som skulle kunna genera dem. De var med dem en kväll i veckan i deras hem, gav dem ytterligare undervisning om evangeliet och besvarade deras många frågor. De ledde den lilla familjen framåt som en herde leder fram sina får. Så småningom gjorde omständigheterna att familjen flyttade till en annan stad. ’Men’, sade han, ’vi brevväxlar fortfarande med kvinnan, vi uppskattar henne så mycket. Hon är nu fast rotad i kyrkan och vi är inte bekymrade för hennes skull. Det har varit så roligt att få hjälpa henne.’

  Jag är övertygad om att vi förlorar ytterst få av dem som blir medlemmar i kyrkan om vi tar bättre hand om dem” (”Finn lammen, föd fåren”, Liahona, juli 1999, s 122–123).

• Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum framhöll vårt gemensamma ansvar att bevara våra medsyskon ”på den rätta vägen”: ”Inspirerad undervisning hemma och i kyrkan bidrar till att ge denna centrala faktor, näring genom Guds goda ord … Helt visst finns möjligheten att ära denna kallelse överallt. Behovet av den är evigt. Fäder, mödrar, syskon, vänner, missionärer, hemlärare och besökslärare, prästadöms- och biorganisationsledare, lärare i klassrum — var och en har, på sitt sätt, ’kommit från Gud’ för vår undervisning och frälsning. I denna kyrka är det praktiskt taget omöjligt att finna någon som inte är vägledare av ett eller annat slag för sina medsyskon i gruppen” (Conference Report, apr. 1998, s. 30–31; eller Nordstjärnan, juli 1998, s. 24).

Moroni 6:4. ”Deras tros upphovsman och fullkomnare”

• Ordet upphovsman syftar på att Frälsaren är grunden i vår tro. I vårt fallna tillstånd måste vi rikta blicken mot Frälsaren för att förvärva och utveckla tro. Den fjärde trosartikeln lär sålunda att evangeliets första princip är ”tro på Herren Jesus Kristus”.

  Ordet fullkomnare har flera betydelser som kan tillämpas på Frälsarens roll i vår strävan att utveckla tro. För det första som en som avslutar, som utför allt sitt arbete. Vi kan lita på att Herrens verk på ett fullkomligt sätt kan tillämpas på oss när vi fortsätter att sträva efter att bli mer lika honom. För det andra som en som fullkomnar eller gör så att något blir felfritt. När vi gör vårt bästa för att hålla våra förbund är det genom hans nåd som vi slutligen kan uppnå fullkomning, det yttersta målet för vår resa i tro. Han putsar och förfinar oss tills vi når den nivå av utveckling som avses. När vi kommer till Herren i tro som hans söner och döttrar hjälper han oss att bli vårt bästa jag.

• President Henry B. Eyring tog upp Frälsarens centrala roll i vår återlösning. Han vittnade tillsammans med Moroni om att Jesus är ”’deras tros upphovsman och fullkomnare’ [Moroni 6:4]. Det var Frälsaren som gjorde det möjligt för oss att bli renade genom hans försoning och vår lydnad till hans bud. Och det är Frälsaren som ger näring åt dem som i tro går ner i dopets vatten och erhåller den Helige Andens gåva. När de alltid minns honom, och när de fortsätter att lyda likt ett barn, är det han som ser till att de alltid har hans Ande hos sig” (Conference Report, okt. 1997, s. 116; eller Nordstjärnan, jan. 1998, s. 87).

Moroni 6:5. ”Kom ofta tillsammans”

• Äldste Joseph B. Wirthlin (1917–2008) i de tolv apostlarnas kvorum påminde oss om den gemenskap som finns i den världsomspännande kyrkan. Han framhöll de uppoffringar som kyrkans medlemmar gör för att uppfylla det viktiga uppdraget att ofta komma tillsammans:

  ”En av de många fördelarna med medlemskap i kyrkan är kamratskapet med de heliga. Under den tid då jag hade ett uppdrag i Europa höll vi minnesvärda stavskonferenser för militärer i Tyskland. Många av våra goda bröder och systrar körde långa sträckor för att närvara vid mötena. En del av dem kom kvällen innan och sov på golvet i kulturhallen. Trots alla uppoffringar kom de med glada hjärtan och sökte kamratskapet med andra sista dagars heliga och möjligheten att få undervisning och uppbyggelse från kyrkans ledare. När vi kommer samman är vi ’inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj’ [Ef 2:19].

  Vi har fått befallningen och välsignelsen att ’ofta komma tillsammans för att fasta och be och för att tala med varandra om [våra] själars välfärd’ [se Moroni 6:5]. Vid generalkonferenser och andra möten i kyrkan världen över samlas vi för att uppleva kamratskap — ett gott kamratskap med bröder och systrar i evangeliet och den ljuva gemenskapen med Guds ande. Under våra andliga möten fyller närvaron av denna Ande våra hjärtan med kärlek till Gud och till de andra heliga” (Conference Report, okt. 1997, s. 41–42; se Nordstjärnan, jan. 1998, s. 33).

Moroni 6:7. ”Det fanns inte någon ondska bland dem”

• Kung Benjamin förklarade att en persons namn bara kan utplånas genom överträdelse (se Mosiah 1:12). Alma varnade för att de ogudaktigas namn ”inte skall blandas med mitt folks namn” (Alma 5:57). Det kommer en tidpunkt då varje person som begår allvarliga synder måste omvända sig, eller så är den personen inte värdig Herrens närhet eller medlemskap i riket. Obotfärdiga medlemmar kan förlora sitt medlemskap genom kyrkliga disciplinära åtgärder. (För mer information om vilka slags synder som kräver disciplinära åtgärder, se kommentaren till Mosiah 26:32–36 på sidan 160.)

  Moroni 6:7–8

  Hur utövades kyrklig disciplin under Mormons boks tid?

Moroni 6:9. ”Enligt Andens maningar”

• Äldste David B. Haight (1906–2004) i de tolv apostlarnas kvorum talade om betydelsen av att åkalla Anden under våra möten:

  ”Den allt överskuggande tragedin i det nephitiska förfallet, enligt uppteckningen av Mormon i Mormons bok, var förlusten av den Helige Anden och de andliga gåvorna. Visdom och inspiration föreskrev att Moroni i sin avslutande uppteckning skrev ned sin far Mormons instruktioner om ordinationer, sakramentet och kyrkliga bruk. Beaktansvärt är detta vittnesbörd om deras möten:

  ’Deras möten leddes av kyrkan enligt Andens maningar och genom den Helige Andens kraft, ty så som den Helige Andens kraft ledde dem, vare sig till att predika eller att förmana eller att be eller att åkalla Gud eller att sjunga, så gjordes det’ (Moroni 6:9).

  Det är denna anda som kan och borde vara utmärkande för vår dyrkan och våra sakramentsmöten.

  En syster sade till mig efter ett sådant andligt möte: ’Jag minns inte allt vad som sades — men jag kommer ihåg hur vi kände oss när vi sjöng avslutningspsalmen och böjde våra huvuden i bön’” (”Remembering the Savior’s Atonement”, Ensign, apr. 1988, s. 13).

Frågor att begrunda

• Hur ofta tänker du på de förbund du har ingått med Gud? Vilka förbund minns du ofta? Varför bör du minnas alla dina förbund ofta?

• Varför tror du att vi är befallda att ofta komma tillsammans i kyrkan? Hur blir du och andra välsignade av att ofta komma tillsammans?

• Varför är det viktigt att vi leder våra möten enligt Andens maningar?

Föreslagna uppgifter

• Läs sakramentsbönen om brödet och därefter om vattnet (se Moroni 4–5). Gör sakramentsbönen personlig genom att under din läsning använda dig av pronomina jag och mig i stället för pronomina i tredje person, vi, de och dem. Fundera över hur detta förändrar betydelsen av sakramentsbönerna för dig.

• Fundera över hur många gånger Moroni i de här verserna uppmanade oss att ta på oss Jesu Kristi namn och minnas honom. Skriv ner flera sätt i din dagbok om hur du kan komma närmare Frälsaren i ditt liv.