Kapitel 26

Almas bok 13–16

Introduktion

Du använde din handlingsfrihet i föruttillvaron till att fatta rättfärdiga beslut och förbereda dig för jordelivet (se Alma 13:3–5). Till följd av din förjordiska rättfärdighet har ytterligare välsignelser och möjligheter förberetts för dig under jordelivet — på villkor av din fortsatta trofasthet. Lägg märke till att Alma framhöll vårt behov av heliggörelse under jordelivet och att förbereda oss för det yttersta målet att gå in ”i Herrens … vila” (Alma 13:12).

Kom ihåg att Guds barmhärtighet och rättvisa är större än den här världens ogudaktighet. I Ammonihah blev de som omvände sig och accepterade Almas lärdomar välsignade av Herren trots att många av dem blev utkastade eller dödade (se kommentaren till Alma 14:7–11 på sidan 191). Amulek vädjade till Alma om att vända sig till Herren för att rädda de rättfärdiga från de ogudaktigas handlingar. Men Almas förklaring till Amulek bekräftar handlingsfrihetens princip och de välsignelser som väntar dem som lider för evangeliets sak. De ogudaktiga drabbas av Guds rättvisa antingen i det här livet eller i nästa.

Uttalanden

Alma 13:1–2. Präster ordinerade ”enligt hans Sons orden”

• Alma refererade till präster som ordinerades ”enligt hans Sons orden” (Alma 13:1). Frasen enligt hans Sons orden syftar på melkisedekska prästadömet. I nutida uppenbarelse har Herren sagt att prästadömet före Melkisedeks tid kallades för ”Det heliga prästadömet enligt Guds Sons orden, men på grund av respekt eller vördnad för den Allrahögstes namn” ändrades namnet till melkisedekska prästadömet (L&F 107:3–4).

  Äldste Bruce R. McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum förklarade varför man i Alma 13, liksom i många andra stycken av Mormons bok, inte skiljer mellan präster i aronska prästadömet och högpräster i melkisedekska prästadömet: ”Profeterna i Mormons bok benämnde dem präster som i denna tidsutdelning kallas för högpräster. Det vill säga, de var präster i melkisedekska prästadömet, eller som Alma uttryckte det: ’Herren Gud ordinerade präster enligt sin heliga orden, som var enligt hans Sons orden.’ (Alma 13:1–20.)” (Mormon Doctrine, 2:a uppl. [1966], s. 599).

Alma 13:3–5. Kallade och förberedda ”från världens grundläggning”

• Profeten Joseph Smith (1805–1844) lärde att dem som ordinerats till ett ämbete under jordelivet förutordinerades till detta ämbete i livet före jordelivet: ”Var och en som blivit kallad att tjäna världens invånare, har blivit ordinerad därtill i himlens Stora råd innan världen var till. Jag antar att jag ordinerades till detta ämbete vid detta stora råd” (History of the Church, 6:364; se också Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s. 505).

• De som var kallade och förberedda ”från världens grundläggning” utvaldes av Gud i föruttillvaron på grund av sin ”stora tro och sina goda gärningar” (Alma 13:3; se också L&F 138:55–56; Abraham 3:22–23).

  President Wilford Woodruff (1807–1898) lärde att alla äldster i Israel som bär melkisedekska prästadömet också blev förutordinerade, liksom profeterna: ”Joseph Smith utsågs av Herren före sin födelse, i lika hög grad som Jeremia … Därför säger jag om Joseph Smith att han mottog sin kallelse före världens grundläggning och att han kom fram i Herrens rätta tid för att upprätta detta verk på jorden. Och detsamma gäller tiotusentals äldster i Israel. Herren den Allsmäktige har förlänat dig det heliga prästadömet och gjort dig till ett redskap i hans händer till att bygga upp hans rike. Begrundar vi detta så mycket som vi borde?” (Discourses of Wilford Woodruff, red. G. Homer Durham [1990], s. 281–282; se också Kyrkans presidenters lärdomar: Wilford Woodruff [2004], s. 15).

• President Spencer W. Kimball (1895–1985) lärde att både män och kvinnor fick uppdrag i föruttillvaron: ”I den värld vi befann oss i innan vi kom hit gavs trofasta kvinnor vissa uppgifter medan trofasta män förutordinerades till vissa prästadömsuppgifter. Vi minns inte nu några detaljer, men det förändrar inte att det vi en gång samtyckte till var något underbart och verkligt. Precis som dem som vi understöder som profeter och apostlar är ni ansvariga inför Gud för det som för länge sedan förväntades av er!” (se ”Rättfärdiga kvinnors roll”, Nordstjärnan, maj 1980, s. 152).

• Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum beskrev det ansvar Guds barn har under jordelivet oavsett sitt utvalda tillstånd i föruttillvaron: ”Föruttillvaron är inte någon ’rogivande’ lära. Var och en av oss måste ständigt välja, oupphörligt utföra svåra uppgifter, gäckas och möta motgångar, ta väl vara på tiden, använda våra talanger och gåvor på rätt sätt. Enbart på grund av att vi utvaldes ’där och då’ innebär inte, att vi kan vara likgiltiga ’här och nu’. Även om männen ordineras och kvinnorna utväljs i föruttillvaron, måste de som kallas och förberetts visa sig vara ’utvalda och troende’. (Se Upp 17:14; L&F 121:34–36.)” (Conference Report, okt. 1985, s. 21; se Nordstjärnan, nr. 2 1986, s. 14).

• President Harold B. Lee (1899–1973) beskrev källan till några av de välsignelser som vi får ta emot i detta liv: ”Alla de här belöningarna var till synes utlovade, eller förutordinerade, innan världen fanns till. Helt visst måste dessa angelägenheter ha avgjorts utifrån det slags liv vi levde i denna förjordiska andevärld. En del kanske ifrågasätter dessa antaganden, men samtidigt accepterar de utan tvekan tron på att var och en av oss kommer att dömas när vi lämnar denna jord i enlighet med de gärningar som han eller hon utfört här under jordelivet. Är det inte lika rimligt att tro att det som vi har tagit emot här i jordelivet gavs till var och en av oss i enlighet med vårt uppförande innan vi kom hit?” (Conference Report, okt. 1973, s. 7–8; eller Ensign, jan. 1974, s. 5).

Alma 13:4. Handlingsfrihet existerade i föruttillvaron

• Hur var det möjligt att de som befann sig i den förjordiska världen ”förkastade Guds Ande”? (Alma 13:4). President Joseph Fielding Smith (1876–1972) bekräftade den eviga principen om handlingsfrihet när han besvarade den frågan:

  ”Gud gav sina barn deras fria vilja också i [den förjordiska] andevärlden, vilket gjorde att de enskilda andarna liksom människorna här, fick privilegiet att välja det goda och förkasta det onda, eller välja det onda och lida följderna av sina synder. På grund av detta var vissa också där mera trofasta än andra i att hålla Herrens bud …

  Människoandarna hade sin fria vilja … Människoandarna var inte jämlika. De kan ha haft en jämlik begynnelse, och vi vet att alla var oskyldiga i början, men valfriheten som gavs till dem, satte några i stånd att överträffa andra och på så sätt genom den odödliga tillvarons långa tid bli intelligentare och trofastare. De var nämligen oförhindrade att handla för sig själva, att tänka för sig själva, att ta emot sanningen eller göra uppror mot den” (Frälsningens lära, sammanst. av Bruce R. McConkie, 3 delar [1954–1956], 1:51–52).

• Som andar i det förjordiska livet utvecklade vi värdiga egenskaper som visade våra förmågor. Gud observerade våra framsteg och gav oss ansvar i enlighet med vår trofasthet. President Joseph Fielding Smith lärde: ”Under de tidsåldrar då vi befann oss i det förjordiska tillståndet utvecklade vi inte bara olika egenskaper och visade vår värdighet och förmåga, eller brist på dessa, utan vi befann oss också på en plats där sådant framåtskridande kunde iakttas. Det är rimligt att tro att det fanns en kyrka organiserad där. De himmelska varelserna levde i ett fullkomligt ordnat samhälle. Varje person visste sin plats. Prästadömet hade utan tvekan förlänats och ledarna utvaldes att officiera. Förordningar som angick denna föruttillvaro krävdes och Guds kärlek var rådande. Under sådana omständigheter var det naturligt att vår Fader såg och valde dem som var mest värdiga och gjorde en bedömning av varje enskild persons förmåga. Han visste inte bara vad var och en av oss kunde göra, utan också vad var och en av oss skulle göra när vi sattes på prov och när ansvar gavs till oss. När sålunda tiden var inne för att vi skulle bo på jorden var allting förberett och Herrens tjänare utvalda och ordinerade till sina respektive missioner” (The Way to Perfection [1970], s. 50–51).

  Alma 13:6, 18

  Vilket är ens ansvar efter att man har blivit ordinerad till det högre prästadömet?

Alma 13:9. ”De blev högpräster för evigt”

• Eftersom melkisedekska prästadömet är ”utan dagars början eller års slut” (Alma 13:9; L&F 84:17; se också Hebr 7:3), fortsätter de som har detta prästadöme på jorden att utöva det även efter döden. Sålunda blir de som innehar melkisedekska prästadömet och som dör rättfärdiga ”högpräster för evigt” (Alma 13:9).

  President Harold B. Lee berättade om en upplevelse som förklarar att varje prästadömsämbete som en person innehar i det här livet får följder i nästkommande värld:

  ”Jag hade omorganiserat presidentskapet för Ensigns stav. Vi hade utnämnt biskopen i en av församlingarna till stavspresident …

  Sex veckor efter att de hade blivit inröstade dog stavspresidenten plötsligt.

  Då började jag få en spärreld av brev. Var i all världen fanns min inspiration som kallade en man som Herren lät dö efter sex veckor? De bjöd in mig att tala vid hans begravning och det verkade som om somliga väntade att jag skulle förklara varför jag hade utsett en man som Herren skulle ta hem efter sex veckor.

  President Joseph Fielding Smith satt bredvid mig på förhöjningen och hörde mina försök att tillfredsställa dessa människor, och han sade till mig: ’Låt inte det bekymra dig. Om du har kallat en man till ett ämbete i denna kyrka och han dör nästa dag, har det ämbetet något att göra med det som han kommer att kallas till när han lämnar den här jorden.’

  Jag tror på det. Jag tror att varje president i denna kyrka, varje apostel, varje biskop, varje stavspresident, varje presiderande ämbete har något att göra med vad man kallas att göra när man lämnar denna jord” (Conference Report, okt. 1972, s. 129–30; se Nordstjärnan, sep. 1973, s. 379–380).

Alma 13:10–13. Många var kallade och förutordinerade

• Alma lärde att det fanns många som kallats i det förjordiska livet på grund av sin ”mycket stora tro” (Alma 13:10). Han vädjade till sina bröder att utöva tro på nytt och att ”bära sådan frukt” att de skulle kunna få sina välsignelser (Alma 13:13).

  President Harold B. Lee förklarade att även om många var kallade och förutordinerade i det förjordiska livet på grund av sin tapperhet måste de utöva tro och utföra goda gärningar under jordelivet för att förverkliga de fullständiga välsignelserna i sin kallelse (se L&F 121:34):

  ”Gud må ha kallat och utvalt män i andevärlden, eller i det första tillståndet, till att uträtta ett visst verk, men att acceptera denna kallelse här, och att ära den genom trofast tjänande och goda gärningar under jordelivet, handlar om rätten och förmånen att få utöva sin handlingsfrihet till att välja mellan gott och ont.

  Jag är rädd för att det finns många bland oss som på grund av sin trofasthet i andevärlden ’kallades’ att utföra ett stort verk här, men som i lättsinnigt slöseri utövar sin handlingsfrihet till tygellöst leverne och förlorar sin födslorätt och välsignelserna som de skulle fått om de visat sig trofasta till sin kallelse. Därför, som Herren sade, ’många är kallade, men få är utvalda’” (Decisions for Successful Living [1973], s. 169).

Alma 13:11–12. Heliggörelse

• Alma lärde att många blev rena genom ”Lammets blod” och att de hade ”heliggjorts genom den Helige Anden” (Alma 13:11–12; se också Moroni 10:32–33). När de en gång blivit heliggjorda ”kunde de inte se på synd utom med avsky” (Alma 13:12; se också 2 Nephi 4:31). Men även efter att en person blivit heliggjord och känt sig renad genom den Helige Anden, fortsätter han eller hon att frestas under jordelivet. Nutida uppenbarelse varnar: ”Låt därför kyrkan ta sig i akt och alltid be, så att de inte faller i frestelse, ja, och låt även de som är heliggjorda ta sig i akt” (L&F 20:33–34).

  President Brigham Young (1801–1877) definierade heliggörelse på följande sätt:

  ”Jag skulle vilja ge min egen definition på begreppet helgelse och säga att det utgörs av att övervinna varje synd och bringa allt till underkastelse under Kristi lag. Gud har i oss satt en ren ande, och när denna [ande] får råda, utan hinder, och segrar över köttet och styr och regerar och kontrollerar … det är detta jag kallar för heliggörelsens välsignelse. Kommer synden att helt vara utrotad? Nej, det kommer den inte att vara, för så är inte avsikten i himlens ordning.

  Förmoda inte att vi i köttet någonsin ska vara fria från syndens frestelser. En del förmodar att de i köttet kan vara heliggjorda till kropp och ande och bli så rena att de aldrig någonsin kommer att känna följderna av kraften hos sanningens motståndare. Om det vore möjligt för en person att uppnå denna grad av fullkomlighet i köttet kunde hon inte dö, inte heller förbli i en värld där synd är rådande. Synd har kommit in i världen och genom synden döden. [Rom. 5:12.] Jag tror att vi mer eller mindre får uppleva syndens följder så länge vi lever, och slutligen behöver utstå dödens prövningar” (Daniel H. Ludlow, A Companion to Your Study of the Book of Mormon [1976], 2:248–249).

Alma 13:13–19. Melkisedek, den store högprästen

• Högprästen Melkisedek är mycket respekterad av de sista dagars heliga. Alma framhöll Melkisedeks betydelse när han sade att ”ingen var större” (Alma 13:19). Vem var denne store profet? Melkisedek levde omkring 2000 f.Kr. och var högpräst och kung över Salem (Jerusalem; se 1 Mos 14:18). Han var den presiderande auktoriteten på sin tid och var den som Abraham betalade tionde till (se 1 Mos 14:20). När Melkisedek var barn ”fruktade han Gud och täppte till lejons gap och släckte rasande eld” (JSÖ, 1 Mos 14:26). Även om han bara helt kort nämns i Bibeln bekräftar nutida uppenbarelse att han var en man med stor tro. Tack vare Melkisedeks rättfärdighet förebådade hans verksamhet Jesu Kristi verksamhet och kom sålunda att ge namn åt det högre prästadömet (se Hebr 7:15; L&F 107:2–4).

Alma 13:16. ”Herrens vila”

• Alma 13:6, 12–13, 16, 29 nämner ”Herrens vila” (se också L&F 84:24). President Joseph F. Smith (1838–1918) kommenterade betydelsen av dessa ord på följande sätt: ”Vad betyder det att ingå i Herrens vila? För mig innebär det att jag genom Guds kärlek har blivit vunnen över till honom, att jag kan känna ro i Kristus, att jag inte mer behöver föras bort av varje vindkast i läran, av människor som sprider villfarelser med sina bedrägliga påfund. Det betyder också att jag är så fast förankrad i kunskapen och vittnesbördet om Jesus Kristus att ingen makt kan få mig att vika av från den raka och smala stig som leder tillbaks till Guds närhet för att åtnjuta upphöjelse i hans härliga rike, och att jag nu och allt framgent skall kunna åtnjuta denna vila till dess att jag vilar hos honom i himlarna” (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph F. Smith [1998], s. 428).

Alma 13:20. Vad menas med att ”förvränga” skrifterna?

• Att förvränga innebär att vantolka eller förvanska, att ta bort den ursprungliga betydelsen (se ”wrest” i Noah Webster’s First Edition of an American Dictionary of the English Language, 1828 [1967]). De som sålunda har förvrängt skrifterna förändrar eller vantolkar den sanna betydelsen för att den ska stämma in på deras egen personliga uppfattning eller tolkning. De som manipulerar skrifterna för att egga upp till stridigheter är inspirerade av Satan (se Alma 12:1–6; 14:6–7). Deras öde som förvränger skrifterna är att gå under (se Alma 13:20).

Alma 13:22–26. Änglar finns verkligen

• Mormons bok vittnar om änglars verklighet och syfte (se Alma 13:22–26; 32:23; 3 Nephi 17:24; Moroni 7:29–31; L&F 20:10). Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum hade följande att säga om änglars verklighet:

  ”Jag är övertygad om att ett av de djupa temana i Mormons bok är den allmänna förekomsten av och det centrala deltagandet av änglar i evangelieberättelsen …

  Något av det som kommer att bli alltmer viktigt i vårt liv ju längre vi lever är änglars verklighet, deras arbete och verksamhet. Här syftar jag inte enbart på ängeln Moroni utan också på de mer personligt betjänande änglar som är med oss och runt omkring oss, bemyndigade att hjälpa oss och som gör just det (se 3 Nephi 7:18; Moroni 7:29–32, 37; L&F 107:20). …

  

  Harry Anderson, © IRI

  Jag tror att vi behöver tala om och tro på och bära vittnesbörd om änglabetjäning mer än vad vi ibland gör. Den utgör en av Guds storslagna metoder för att vittna genom slöjan, och inget dokument i hela den här världen lär ut denna princip så tydligt och så kraftfullt som Mormons bok” (”For a Wise Purpose”, Ensign, jan. 1996, s. 16–17).

  Alma 13:27

  Vad lär dig den här versen om Almas kärlek till folket i Ammonihah?

Alma 13:28. Ni blir inte frestade ”mer än ni kan uthärda”

• President Brigham Young undervisade om den ständiga striden vi utkämpar mot Satan och synden: ”De män och kvinnor som vill ha en plats i det celestiala riket, ska finna att de måste kämpa [mot fienden till all rättfärdighet] varje dag” (Discourses of Brigham Young, sammanst. av John A. Widtsoe [1954], s. 392). Var och en av oss måste göra ett aktivt val att undvika och motstå frestelser.

  Alma lärde att vi måste ”ständigt vaka och be” för att undgå att bli frestade ”mer än vi kan uthärda” (se Alma 13:28). Aposteln Paulus förkunnade att ”Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut” (1 Kor 10:13). När vi följer Almas råd i Alma 13:28 kommer vi alltid att kunna motstå frestelser.

Alma 14:7–11. De rättfärdigas martyrskap

• Genom kraften i det prästadöme han bar och hans tro kunde Alma rädda de trofasta kvinnorna och barnen i Ammonihah från deras fruktansvärda död. Men Herren tillät honom inte att göra det (se Alma 14:11). Alma förklarade för Amulek att Herren skulle ta emot de rättfärdiga martyrerna som ett vittnesbörd mot deras förföljares onda handlingar (se Alma 14:11; 60:13).

  Under sin tid i de sjuttios kvorum bekräftade äldste Ronald E. Poelman att Herren då och då tillåter de rättfärdiga att lida till följd av att andra utövar sin handlingsfrihet på ett orättfärdigt sätt: ”De motgångar som de lydiga och trofasta ställs inför kan bero på sjukdom, olyckshändelser, okunnighet eller motståndarens inflytande. För att låta oss få behålla den fria viljan tillåter Herren också ibland att de rättfärdiga får lida av följderna från andra människors onda gärningar (se 1 Nephi 18:16)” (Conference Report, apr. 1989, 29; eller Nordstjärnan, juli 1989, s. 20).

• Förvisso känner vi sorg när vi tänker på de rättfärdiga som dödades genom de ogudaktigas hand. Men vi gläder oss när vi tänker på deras belöning i andevärlden (se Alma 40:12), liksom deras slutliga tillstånd i det celestiala riket (se L&F 76:50–70). I Läran och förbunden 42:46 påminns vi: ”De som dör i mig [skall] inte smaka döden, ty den skall vara ljuvlig för dem.” Det här innebär inte att det inte finns någon smärta i samband med de rättfärdigas död, utan att de eviga belöningarna för dem är så stora att i jämförelse därmed är deras smärta betydelselös.

  President Joseph F. Smith förklarade: ”Jag är visserligen svag nog att gråta, om mina vänner och släktingar dör. Jag kan fälla tårar när jag ser andras sorg. Jag känner medlidande för människornas barn i min själ. Jag kan gråta med dem när de gråter. Jag kan glädjas med dem när de gläder sig. Men jag har ingen anledning att sörja, inte heller att vara ledsen över att döden kommer in i världen … All rädsla för döden har avlägsnats från de sista dagars heliga. De känner ingen rädsla för den timliga döden eftersom de vet att liksom döden kom över dem genom Adams överträdelse, skall de få liv genom Jesu Kristi rättfärdighet. Fast de dör, skall de leva igen. I och med denna kunskap har de glädje även i döden, för de vet att de skall uppstå igen och mötas igen bortom graven” (Conference Report, okt. 1899, s 70).

• När de rättfärdiga och oskyldiga lider blir en del kritiska eller förlorar tron. President Spencer W. Kimball gav följande råd till oss när vi bevittnar lidande:

  ”Om vi såg på jordelivet som summan av vår existens skulle smärta, sorg, misslyckande och ett kort liv vara en katastrof. Men om vi ser på livet som något evigt som sträcker sig långt tillbaka till föruttillvaron och vidare förbi döden till nästa liv, så kan vi se allt som händer i rätt perspektiv.

  Visst var det vist av honom att ge oss prövningar så att vi kan höja oss över dem, ansvar så att vi kan åstadkomma saker, arbete så att vi kan stärka våra muskler och sorger för att pröva våra själar? Utsätts vi inte för frestelser för att vår styrka ska prövas, sjukdomar så att vi kan lära oss tålamod, döden så att vi kan bli odödliga och förhärligade?

  Om alla de sjuka som vi ber för skulle bli botade, om alla de rättfärdiga blev beskyddade och de ogudaktiga tillintetgjordes, skulle Faderns hela program upphävas och evangeliets grundläggande princip, handlingsfriheten, skulle upphöra. Ingen skulle behöva leva av tro.

  Om glädje och frid och belöningar omedelbart gavs den som gör gott, så skulle det inte finnas något ont — alla skulle göra gott, men inte på grund av det rätta i att göra gott. Det skulle aldrig finnas några styrkeprov, ingen utveckling av karaktären, ingen tillväxt i styrka, ingen handlingsfrihet, bara satanisk kontroll.

  Skulle alla böner omedelbart besvaras i enlighet med våra själviska önskningar och vår begränsade insikt, skulle det finns föga eller inget lidande, sorg, besvikelse eller till och med död, och om detta inte fanns skulle det inte heller finnas glädje, framgång, uppståndelse, ej heller evigt liv och gudaskap” (Faith Precedes the Miracle [1973], s. 97).

Alma 14:25–28. Alma och Amulek befrias

• Äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum använde berättelsen om Alma och Amulek för att illustrera att Herren kommer att befria oss från våra lidanden, men bara efter det att vi har visat vår tro genom att underkasta oss hans vilja:

  ”Hjälp från Herren följer alltid eviga lagar. Ju bättre du förstå den lagen desto lättare är det att ta emot hans hjälp …

  Almas och Amuleks exempel är belysande. Medan de strävade efter att göra gott bland folket i Ammonihah blev de tillfångatagna. Amulek litade på sin mer erfarne kamrat, Alma, som ledde honom till större förtröstan på Herren. När de tvingades att se hur kvinnor och barn förtärdes av eld, sade Amulek: ’Kanske de bränner även oss.’ Alma svarade: ’Ske Herrens vilja’ — en livsviktig princip. Men … vårt arbete är inte fullbordat. Därför bränner de oss inte’ [Alma 14:12–13; kursivering tillagd].

  Överdomaren och andra slog och spottade på dem, lät dem svälta, förhörde och plågade dem med glåpord och hot i flera dagar. Trots att de blev befallda att tala, motstod de det, bundna och nakna, under tystnad väntade de tålmodigt på att Herren skulle inspirera dem att handla. Sedan ’vilade Guds kraft över Alma och Amulek, och de reste sig’. Alma ropade: ’Ge oss styrka enligt vår tro som är i Kristus, ja, till att befria oss. Och de slet av repen som de var bundna med’ [Alma 14:26; kursivering tillagd; se v. 15–26]. Jorden skälvde och fängelsemurarna rämnade. Alla som hade slagit Alma och Amulek blev dräpta och de själva befriades …

  Herren ger lindring genom gudomlig kraft när du söker räddning i ödmjukhet och med tro på Jesus Kristus” (Conference Report, apr. 1994, s. 7–8; se Nordstjärnan, juli 1994, s. 7–8).

Alma 15:2–3. Zeezrom

• Förändringen hos Zeezrom visar den kärlek som Gud har till vart och ett av sina barn och visar hans villighet att förlåta dem som ingår förbund att följa hans Son. Zeezrom var en bedräglig lagklok i staden Ammonihah som använde sin ställning till att anklaga Alma och Amulek och förstöra det som var gott (se Alma 10:13, 31; 11:21). Men Zeezroms bedrägeri avslöjades och han började ”darra under medvetandet om sin skuld” (Alma 12:1, 7). Han förändrades från motståndare till uppriktig undersökare (se Alma 12:8). När Alma och Amulek anlände till staden Sidom fann de att Zeezrom led av ”svåra själskval på grund av hans ogudaktighet” (Alma 15:3). Men som botfärdig troende helades Zeezrom i enlighet med sin tro på Kristus, döptes och blev en kraftfull predikant allt framgent (se Alma 15:6–12). Åratal senare utförde Zeezrom en mission tillsammans med Alma and Amulek bland zoramiterna (se Alma 31:6).

Alma 15:3–5. Zeezroms sönderslets i sitt sinne av sina synder

• Medan Zeezrom omvände sig och sökte förlåtelse sönderslets hans ande och sinne och han ”led oerhört” (Alma 15:3). President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, talade om att andliga sjukdomar kan orsaka intensivt lidande:

  ”Det finns en annan del av oss, som inte är så påtaglig, men som är lika verklig som vår fysiska kropp. Denna ogripbara del av oss beskrivs som sinne, känsla, intellekt, temperament och många andra saker. Mycket sällan beskrivs den som andlig.

  Men det finns en ande i människan. Att nonchalera den är att nonchalera verkligheten. Det finns andliga åkommor också, och andliga sjukdomar som kan orsaka ett intensivt lidande.

  Människans kropp och ande är förenade. Ofta, mycket ofta, när sjukdomar uppstår, är det mycket svårt att säga vad som är vad” (Conference Report, okt. 1977, s. 89; eller Nordstjärnan, apr. 1978, s. 93).

  Alma 15:16

  Vad övergav Amulek genom att välja att leva efter evangeliet och verka som missionär? Vad fick han i utbyte? (se också Alma 34:8; Ether 12:12–13).

Alma 16:2–3, 9–10. Almas ord blev alla uppfyllda

• Alma vädjade med ”stor ängslan” från ”djupet av” sitt hjärta till folket i Ammonihah om att de skulle omvända sig (Alma 13:27). Som deras profet varnade Alma dem för att om de inte omvände sig skulle de fullständigt utplånas ”från jordens yta” (Alma 9:12). Herren har lovat att hans profeters ord ska alla fullbordas (se L&F 1:37–38). I Alma 16:2–3, 9–10 dokumenteras uppfyllelsen av Almas ord genom att redogöra för deras undergång som förkastade profeterna och avrättade de oskyldiga.

Frågor att begrunda

• Hur visade män i det förjordiska livet att de var värdiga att förutordineras för att ta emot det melkisedekska prästadömet? (se Alma 13:3–5).

• Varför låter Herren ibland de oskyldiga lida i händerna på de ogudaktiga? (se Alma 14:9–11).

• Vad kan du lära dig av Zeezroms förändring från bedräglig lagklok till kraftfull predikant?

Föreslagna uppgifter

• Varför hade Alma följande att säga om Melkisedek: ”Nu fanns det många före honom, och det fanns även många efter honom, men ingen var större. Därför har man särskilt omnämnt honom”? (Alma 13:19). Besvara den här frågan genom att forska i följande verser om varför Alma framhöll varför Melkisedeks uppdrag var viktigt: Alma 13:14–19; 1 Mos 14:18–20; JSÖ, 1 Mos 14:25–40; JSÖ, Hebr 7:3; Läran och förbunden 107:2–4.

• Utgå från verser i Alma 14 och material från kommentaren till Alma 14:7–11 (s. 191) och skriv en kort essä som besvarar följande frågor: Varför utsätts rättfärdiga människor för tragedier? Vilken påverkan utövar Guds barmhärtighet och rättvisa på jordiska tragedier?