Mosiahs bok 4–8

Introduktion

När nephiterna lyssnade till kung Benjamin insåg de behovet av försoningens återlösande kraft. Följden blev att de bad om förlåtelse, fick samvetsfrid och tog på sig Jesu Kristi namn. Liksom dessa nephiter kan också vi uppleva en förändring i hjärtat och leva på ett sådant sätt att vi ”alltid …[kan] fröjda [oss] och vara fyllda av Guds kärlek och alltid behålla [våra] synders förlåtelse”. Kung Benjamins predikan instruerar oss om hur vi ska ”tillväxa i kunskapen om hans härlighet som har skapat [oss]” (Mosiah 4:12) genom tro och omvändelse, och genom att ingå och hålla förbund.

Uttalanden

Mosiah 4:1–2, 5, 11. ”Ringare än jordens stoft”

Kung Benjamins folk såg sig själva som ”ringare än jordens stoft”. Den här formuleringen beskriver det faktum att medan jordens stoft lyder Guds befallningar (se Helaman 12:7–8), hade de som Guds barn inte alltid varit lydiga mot hans bud. De insåg sitt totala beroende av Gud — att människan måste förlita sig på Gud i allting: liv och andning, mat och förmåga att producera den, hälsa och styrka, frälsning och evigt liv. Utan Gud och försoningen är människan i en högst påtaglig betydelse ingenting. Ödmjukhet kommer av att inse vårt beroende av Herren. Nyckeln till vår storhet är att minnas att vi är ingenting utan Kristus och hans försoning. Som Jakob lärde skulle vi aldrig leva igen om det inte fanns någon försoning och vi skulle bli djävulens änglar (se 2 Nephi 9:7–9).

Mosiah 4:2–3. Tillämpa ”Kristi försonande blod”

Kung Benjamins folk insåg sitt behov av en kraft utöver sin egen för att övervinna sitt syndfulla tillstånd. De bad om barmhärtighet och bad sin himmelske Fader att låta ”Kristi försonande blod verka” (Mosiah 4:2) så att de kunde bli förlåtna för sina synder. President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, lärde hur försoningen kan hela oss från våra misstag:

”Alla gör vi misstag. Ibland skadar vi oss själva och skadar andra allvarligt på ett sätt som vi själva inte kan rätta till. Vi har sönder sådant som vi själva inte kan laga. Det ligger då i vår natur att känna en skuld, förödmjukelse och smärta som vi inte ensamma kan råda bota på. Det är då som försoningens helande kraft hjälper oss …

Om Kristus inte hade genomfört sin försoning, skulle straffen för misstagen läggas på varandra. Livet skulle vara hopplöst. Men han offrade sig villigt för att vi ska kunna återlösas …

Vi kan också ’behålla [våra] synders förlåtelse’ [Mosiah 4:12]. Nedsänkningsdopet är till för syndernas förlåtelse. Detta förbund kan förnyas genom att vi tar del av sakramentet varje vecka [se L&F 27:2].

Försoningen har ett praktiskt, personligt och dagligt värde. Tillämpa den i ert liv. Den kan aktiveras genom att vi börjar med något så enkelt som bön. Ni kommer inte att därefter vara befriade från bekymmer och misstag, men ni kan göra er av med skulden genom omvändelse och känna frid” (Conference Report, apr. 2001, s. 28–29; se Liahona, juli 2001, s. 27).

Mosiah 4:3. ”Samvetsfrid”

Äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum vittnade om den samvetsfrid som kommer av uppriktig omvändelse och rättfärdigt leverne:

”Gud vill att alla hans barn ska få njuta av den enastående välsignelsen att känna samvetsfrid [se Mosiah 4:2–3]. Ett lugnt samvete befriar oss från ångest, sorg, skuld, skam och självfördömelse. Det utgör en grund för lycka …

Du kan återfå din samvetsfrid genom att omvända dig från sådana överträdelser som orsakar din inre oro …

När vi bryter mot lagar genom synd eller överträdelse vållar ett sårat samvete ångest i sinne och hjärta. Vår evige Fader, som visste att alla hans andebarn utom hans Enfödde, Jesus Kristus, oavsiktligt eller avsiktligt skulle bryta mot hans lagar, försåg oss med ett medel att rätta till följderna av sådana handlingar. Vare sig överträdelsen är stor eller liten är lösningen alltid densamma: fullständig omvändelse genom tro på Jesus Kristus och hans försoning samt lydnad till hans befallningar” (Conference Report, okt. 2004, s. 14–15; eller Liahona, nov. 2004, s. 15–16).
President Boyd K. Packer förmanade dem som söker samvetsfrid genom omvändelse att hålla ut tills de har fått förlåtelse:

”Evangeliet lär oss att frihet från plågor och skuldkänslor kan förtjänas genom omvändelse. Förutom de få som blir förtappade efter att ha känt till fullheten, finns det ingen vana, inget uppror, ingen överträdelse och inget brott som är undantaget från löftet om fullständig förlåtelse …

Förlåtelsens härliga morgon kanske inte kommer med en gång. Ge inte upp om du misslyckas först. Ofta är den svåraste delen av omvändelsen att förlåta sig själv. Modfälldhet är en del av prövningen. Ge inte upp. Den lysande morgonen kommer.

’Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd’ komma in i ditt liv igen. [Fil 4:7]. Då ska du, liksom Han, inte längre minnas din synd. Hur vet du det? Du kommer att veta det! [se Mosiah 4:1–3]” (Conference Report, okt. 1995, s. 22, 24; eller Nordstjärnan, jan. 1996, s. 19, 21).

Mosiah 4:4–8. Kom till kunskap om försoningen

President James E. Faust (1920–2007) i första presidentskapet vittnade om att varje medlem i kyrkan behöver studera och acceptera försoningen:

”Mina kära bröder och systrar och vänner! Jag kommer ödmjukt till talarstolen denna morgon för att jag vill tala om den största händelsen i världshistorien. Denna enastående händelse var vår Herre och Återlösares, Jesu Kristi, oförlikneliga försoning. Det var den viktigaste händelse som någonsin har inträffat, ändå är det den svåraste att förstå.

Min anledning till att vilja lära mig allt jag kan om försoningen är delvis självisk: Vår egen frälsning är beroende av att vi tror på och accepterar försoningen [se Mosiah 4:6–7]. Ett sådant accepterande kräver en oupphörlig strävan efter att förstå den bättre. Försoningen underlättar vår jordiska strävan att lära genom att göra det möjligt för oss att bli fullkomliga [se Moroni 10:32]. Vi har alla syndat och behöver omvända oss för att till fullo betala vår del av skulden. När vi uppriktigt omvänder oss, betalar Frälsarens storslagna försoning resten av skulden [se 2 Nephi 25:23]” (Conference Report, Oct. 2001, s. 19; eller Liahona, jan. 2002, s. 19).

Mosiah 4:12. ”Behålla era synders förlåtelse”

Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum rådde oss att ofta och regelbundet omvända oss för att behålla våra synders förlåtelse: ”Stor tonvikt lades av kung Benjamin vid att behålla sina synders förlåtelse (se Mosiah 4:26). Vi begrundar inte det här begreppet särskilt mycket i kyrkan. Vi borde tänka på det mycket mer. Bibehållandet har ett klart samband med regelbundenheten i vår omvändelse. I kyrkan oroar vi oss över, och bör göra det, över vårt behållande av nya medlemmar, men att behålla våra synders förlåtelse borde vi vara ännu mer måna om” (”King Benjamin’s Sermon: A Manual for Discipleship”, i John W. Welch och Stephen D. Ricks, red., King Benjamin’s Speech: ”That Ye May Learn Wisdom” [1998], s. 16).

Mosiah 4:14–15. Fostra rättfärdiga barn

Kung Benjamin undervisade om familjens betydelse och behovet av rättfärdiga föräldrar. Nutida profeter vittnar också om att Herren befaller sina trofasta lärjungar att fostra sina barn i rättfärdighet och undervisa dem om evangeliets principer: ”Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet, att sörja för deras fysiska och andliga behov, att lära dem älska och tjäna varandra, [och] att hålla Guds bud” (”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, okt 2004, s 49).
Som ett nutida vittne om föräldrars ansvar att undervisa sina barn framlade äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum ett flertal skriftställen för att hjälpa föräldrar förstå sin roll: ”Skrifterna befaller föräldrar att undervisa om tro på Jesus Kristus, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva [se Moroni 8:10]. Föräldrar ska undervisa om frälsningsplanen [se Mose 6:58–62] och vikten av att leva i fullständig överensstämmelse med Guds bud [se 3 Mos 10:11; 5 Mos 6:7; Mosiah 4:14]. I annat fall kommer barnen helt visst att lida av okunnighet om Guds återlösande och frigörande lagar [se 2 Nephi 2:26]. Föräldrar ska också genom föredöme undervisa om hur man helgar sitt liv — tid, talanger, tionde och ägodelar [se Mosiah 4:21–26; 18:27; Alma 1:27] för att upprätta kyrkan och Guds rike på jorden [se JSÖ, Matteus 6:38]. Ett sådant leverne kommer bokstavligen att välsigna deras efterkommande” (Conference Report, Oct. 2001, s. 85; se Liahona, jan. 2002, s. 82).

Mosiah 4:16–25. Bistå de fattiga

Kung Benjamin påminde oss om att vi alla är tiggare inför Gud och att vi bör visa barmhärtighet mot andra om vi förväntar oss barmhärtighet i gengäld. På liknande sätt rådde president Gordon B. Hinckley (1910–2008) oss att visa medkänsla mot varandra:

”Låt oss vara mer barmhärtiga. Låt oss få bort arrogansen ur våra liv, högfärden, egoismen. Låt oss vara mer medlidsamma, vänligare, fyllda av överseende och tålamod och ha en större portion respekt för varandra. På så sätt kommer vårt exempel att få andra att bli mer barmhärtiga, och vi kommer att kunna göra större anspråk på Guds barmhärtighet, han som i sin kärlek vill vara frikostig mot oss.

’Ty se, är vi inte alla tiggare? …’ [Mosiah 4:19].

Så talade kung Benjamin. Till detta tillägger jag att Mästarens kraft är tillförlitlig och hans ord är säkert. Han kommer att hålla sitt löfte till dem som visar medlidande. ’Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet’ (Matteus 5:7).

Jag är övertygad om att det kommer en tid för oss var och en, antingen det beror på sjukdom eller skröplighet, fattigdom eller nödställdhet, eller att människor eller naturen vänder sig mot oss, då vi ska önska oss barmhärtighet. Och om vi, genom våra liv, visat barmhärtighet mot andra, ska vi erhålla det för egen räkning” (Conference Report, apr. 1990, s. 89; se Nordstjärnan, juli 1990, s. 62).

Mosiah 4:27. ”Det krävs inte att någon löper fortare än han har krafter till”

Äldste Neal A. Maxwell framhöll att vi har begränsat med tid och energi, så vi måste inrikta oss på det som är viktigast:

”När vi springer fortare än vi förmår blir vi både ineffektiva och trötta …

På min kontorsvägg har jag en nyttig påminnelse av Anne Morrow Lindbergh om en av livets realiteter. Hon skrev: ’Jag kan inte göra allt jag känner i mitt hjärta att jag skulle vilja göra för att hjälpa andra.’ Det är ett gott råd till oss alla, inte som en ursäkt för att undslippa vår plikt, men som ett vist råd om att bevara ett lugnt tempo och behovet av goda relationer” (Deposition of a Disciple [1976], s. 58).

Mosiah 4:30

Vad måste vi ge akt på och göra för att inte förgås?

Mosiah 5:2. ”En mäktig förändring i hjärtat”

Äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum beskrev den process varigenom vi kan uppleva hjärtats förändring: ”När vi väl har fått ett vittnesbörd genom Anden stärks det genom studier och bön och av att vi lever efter evangeliet. Vårt växande vittnesbörd ökar vår tro på Jesus Kristus och hans lycksalighetsplan. Vi motiveras att omvända oss och lyda buden, vilket, på grund av vårt hjärtas förändring, leder till vår sanna omvändelse. Och vår omvändelse leder till gudomlig förlåtelse, helande, glädje och en önskan att bära vårt vittnesbörd för andra” (Conference Report, okt. 2003, s. 31–32; eller Liahona, nov. 2003, s. 30).

Mosiah 5:7–8. Bli Kristi barn

President Joseph Fielding Smith (1876–1972) förklarade på vilket sätt vi kan betrakta Jesus Kristus som vår Fader:

”Det är inte fel att tala om Jesus Kristus som vår Fader för andligt sett födde han oss. Det råder ingen tvekan om det — han förenade ande och kropp och åstadkom varje levande varelses uppståndelse. Det är inte fel att tala om Frälsaren som vår Gud, som vår Fader, och dessutom som Guds Son eftersom han fick all myndighet. Jesus förkunnade att Fadern förlänat honom all myndighet, och därför blev han en Fader för oss. Dessutom födde han oss andligen i uppståndelsen …

”Vi är hans söner och döttrar. Han är en Fader för oss eftersom han födde oss och frälste oss från döden genom att förena ande och kropp. Vad är en fader om inte någon som ger liv?” (”The Fatherhood of Christ” [opublicerat tal till personal vid seminariet och institutet, Brigham Young University, 17 juli 1962], s. 5–6).

Se kommentaren till Mosiah 15:1–7 (s. 149).

Mosiah 5:8–10. Ta på oss hans namn

Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum fördjupade vår insikt om vad det innebär att ta på sig Jesu Kristi namn:

”Vi inser att vi tar på oss Kristi namn när vi döps i hans namn, när vi tillhör hans kyrka och bekänner vår tro på honom samt när vi utför arbetet att bygga upp hans rike.

Det finns också andra innebörder, djupare betydelser som de mogna medlemmarna i kyrkan bör förstå och begrunda då de tar del av sakramentet.

Det är betecknande att vi, när vi tar del av sakramentet, inte betygar att vi tar på oss Jesu Kristi namn. Vi betygar att vi är villiga att göra det. (Se L&F 20:77.) Att vi enbart betygar vår villighet innebär att något annat måste äga rum, innan vi konkret tar på oss hans heliga namn i dess viktigaste bemärkelse …

Villighet att ta på oss Jesu Kristi namn kan därför förstås som en villighet att ta på oss Jesu Kristi auktoritet. Enligt denna innebörd betygar vi genom att ta del av sakramentet vår villighet att delta i de heliga förrättningarna i templet och att ta emot de högsta välsignelser som kan komma genom Frälsarens namn och auktoritet, när han väljer att förläna oss dem.

… Vår villighet att ta på oss Jesu Kristi namn bekräftar vår beslutsamhet att göra allt vi kan för att få bli räknade bland dem som han väljer att stå vid hans högra sida och att kallas genom hans namn på den yttersta dagen. I denna heliga bemärkelse tillkännager vi genom vårt vittnesbörd att vi är villiga att ta på oss Jesu Kristi namn, att vi vill räknas bland dem som får upphöjelse i det celestiala riket. Upphöjelse är evigt liv, ’den största av alla Guds gåvor’ (L&F 14:7)” (Conference Report, apr. 1985, s. 102–103, 105; se Nordstjärnan, första konferensnumret 1985, s. 74–75, 77).

Mosiah 5:12. ”Känner den röst”

Att lära sig känna igen och följa Herrens röst är nödvändigt för andlig utveckling. Äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum lärde att Gud förväntar sig av oss att vi ska höra och känna igen hans röst i detta liv: ”När min verksamhet är över så kommer det inte att vara något tal som är särskilt betydelsefullt i Herrens ögon. Det som kommer att vara betydelsefullt för honom är att jag hör hans röst och ger akt på hans maningar” (”Respond to the Prompting of the Spirit” [en kväll med äldste M. Russell Ballard, 8 jan 1988], s. 4, www.ldsces.org).

Mosiah 5:7–12

Vad måste vi göra för att befinna oss på Guds högra sida?

Mosiah 6:4–7. Kung Mosiah

Kung Benjamin namngav sin son efter sin far. Vi kan därför referera till kung Benjamins far som Mosiah¹ och kung Benjamins son som Mosiah². Det var Mosiah¹ som blev befalld av Herren att föra med sig dem som ville följa honom och fly ut ur landet Nephi till vildmarken på grund av nephiternas ogudaktighet (se Omni 1:12). Men Mosiahs bok är namngiven efter Mosiah². Han är den som förvarade uppteckningen.

Mosiah 7:1–14; 8:7–21. Nephitiska resor

För att förstå den historiska inramningen till Mosiah 7–8 kan du behöva gå igenom de händelser som beskrivs i Omni 1:27–30 och kapitelsammanfattningarna från Mosiah 7–8. De här hänvisningarna berättar om folkets ledare i Zarahemlas land (Mosiah¹, kung Benjamin och Mosiah²) och om kungarna i landet Lehi-Nephi (Zeniff, Noa och Limhi). De hänvisar också till de olika gruppernas resor mellan staden Zarahemla och Zeniffs grupp i landet Lehi-Nephi. Studera den medföljande kartan för att bättre förstå dessa resor.

Mosiah 8:13. Uttydare

President Joseph Fielding Smith gav denna historiska överblick över de ”uttydare” som Mormons bok refererar till:

”Kung Mosiah ägde ’… två stenar som var fastsatta i två infattningar i en båge’ [Mosiah 28:13]. Nephiterna kallade dem för ’uttydare’ och det var med dessa som han översatte den jareditiska uppteckningen [Mosiah 28:11–14], och dessa fördes vidare från generation till generation i syftet att tyda språk. Hur Mosiah kom i besittning av dessa ’två stenar” eller Urim och Tummim förtäljer inte uppteckningen, bara att det var ’en gåva från Gud’ [Mosiah 21:28]. Mosiah hade denna ’gåva’ eller Urim och Tummim innan Limhis folk upptäckte Ethers uppteckning. De kan ha tagits emot när en ’stor sten’ med inristningar fördes till Mosiah, vilka han uttydde genom ’Guds gåva och kraft’ [Omni 1:20–21]. De kan ha getts till honom, eller till någon annan profet före hans tid, på samma sätt som Jareds broder tog emot dem — från Herren.

Att Urim och Tummim, eller de två stenarna, som gavs till Jareds broder var de som Mosiah var i besittning av framgår tydligt av följande:

Jareds broder blev befalld att försegla sina skrifter om den syn han fick då Kristus uppenbarade sig för honom, så att de inte kunde läsas av hans folk. Den här synen skrevs på ett språk som förbistrades, för den skulle inte komma fram förrän efter Kristi uppståndelse. Dessutom förseglades Urim och Tummim så att de inte kunde användas i syftet att uttyda dessa heliga skrifter om denna syn, tills tiden var inne för Herren att bevilja människorna att tyda dem. När de uppenbarades skulle de uttydas med hjälp av samma Urim och Tummim [Ether 3:21–28]. …

Tillsammans med ’bröstplåten’ och plåtarna till Mormons bok tog Joseph Smith emot Urim och Tummim, vilka gömdes av Moroni för att komma fram i de sista dagarna som ett sätt varigenom den forntida uppteckningen skulle kunna översättas, vilket var den Urim och Tummim som gavs till Jareds broder [L&F 17:1]” (Answers to Gospel Questions, sammanst. Joseph Fielding Smith Jr., 5 delar [1957–1966], 1:160–162).

Mosiah 8:15. ”En siare är större än en profet”

Alvin Gittins, © 1959 IRI

President Howard W. Hunter (1907–1995) förklarade en siares unika roll och hur en siare betraktar saker och ting annorlunda än andra: ”En siare är någon som ser. Det innebär inte att han ser genom naturliga ögon utan snarare genom andliga ögon. Siargåvan är en övernaturlig begåvning” (The Teachings of Howard W. Hunter, red. Clyde J. Williams [1997], s. 224).
Äldste John A. Widtsoe (1872–1952) i de tolv apostlarnas kvorum beskrev vidare en siare som någon som ’förnimmer betydelsen av det som tycks dunkelt för andra, därför är han en uttydare och klargörare av evig sanning. Han förutser framtiden utifrån det förflutna och det närvarande. Detta gör han genom Herrens kraft som direkt verkar genom honom, eller indirekt med hjälp av gudomliga redskap som Urim and Tummim. Sammanfattningsvis är han en som ser, som vandrar i Herrens ljus med öppna ögon” (Evidences and Reconciliations, sammanst. av G. Homer Durham [1960], s 258).

Mosiah 8:13–18

Vad utmärker en siare?

Frågor att begrunda

Vad behöver du göra för att ”behålla [dina] synders förlåtelse”? (Mosiah 4:12; se också v. 9–30).
Vad måste du göra för att bli en son eller dotter till Jesus Kristus? (Mosiah 5:7; se också Mosiah 27:24–27; Ether 3:14).

Föreslagna uppgifter

Gå igenom Mosiah 4:5–13 och upptäck några av de Guds egenskaper som kung Benjamin identifierade i sitt tal.
Mosiah 4:12–16 går igenom ett flertal aspekter av att leva efter evangeliet. Välj två av dem som är mest meningsfulla för dig och upprätta en plan för att mer fullständigt tillämpa dem i ditt liv.