Almas bok 52–63

Introduktion

President Ezra Taft Benson (1899–1994) sade att ”i Mormons bok lär vi oss hur Kristi lärjungar lever i krigstider” (Conference Report, okt. 1986, s. 5; eller Nordstjärnan, jan. 1987, s. 4). Mormon hade en avsikt med att ta med ett flertal redogörelser om krig i Mormons bok. De här redogörelserna undervisar om behovet av att bevara friheten så att religiösa rättigheter kan upprätthållas, den skada som förrädare orsakar, vilken stor skillnad bara några få rättfärdiga ungdomar kan göra, det moraliska berättigandet i krig och strategier för att bekämpa ondska samtidigt som man förlitar sig på Guds makt att ingripa.

Uttalanden

Alma 52–53. Krig och blodsutgjutelser

Alma 52–53 bekräftar Frälsarens uttalande om att ”alla som drar svärd skall dödas med svärd” (Matteus 26:52). Ledd av ogudaktiga och avfälliga nephiter (Ammoron och andra) försökte lamaniterna att med våld erövra och behålla nephitiska städer. Men varje stad erövrades till ett högt pris: ”De hade inte intagit någon stad utan stor blodsspillan” (Alma 52:4). Överbefälhavare Moroni hyste alltid motvilja mot att ta till svärdet och han var långt mer angelägen om att lägga ner det för att få fred (se Alma 52:37). Han visste att även när nephiterna var segerrika kostade det tusentals liv på båda sidor.

Krig skulle aldrig äga rum om alla människor levde efter Jesu Kristi evangelium. Han är Fridsfursten och de som följer honom är sändebud om fred.

Alma 53:9. Ogudaktighet — den verkliga orsaken till konflikt

En person har kommenterat hur sådana yttre prövningar som nephiterna utstod ibland kan peka mot interna behov: ”Därför var det trots allt en välsignelse för nephiterna att ha lamaniterna in på knutarna för att ’väcka dem till hågkomst’ — ’salig är den människa som Gud agar’ (Job 5:17). Oavsett hur ogudaktiga och vildsinta och fördärvade lamaniterna var (och det var de!), oavsett hur mycket de överträffade nephiterna i antal och trängde in dem på alla sidor, oavsett hur lömskt de spionerade och intrigerade och infiltrerade och kokade ihop sina djävulska sammansvärjningar och uttalade sina mordiska hot eller satte igång sina formidabla förberedelser för ett totalt krig, de var inte det nephitiska problemet. De fanns där bara för att påminna nephiterna om deras verkliga problem, vilket var behovet av att vandra uppriktigt inför Herren” (Hugh Nibley, Since Cumorah, 2:a uppl. [1988], s. 339–340).

Alma 53:10–18. Betydelsen av förbund

Äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum berättade om hur vi får kraft genom att hålla våra förbund: ”Ibland frestas vi att låta bekvämlighet i stället för förbund styra våra liv. Det är inte alltid bekvämt att leva enligt evangeliets normer och försvara sanningen och vittna om återställelsen … Men vi får ingen andlig kraft av att leva bekvämt. Kraften kommer när vi håller våra förbund” (Conference Report, apr. 1999, s. 113; se Liahona, juli 1999, s. 102).
President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, förklarade att vi är i säkerhet när vi håller förbunden:

”Håll era förbund, så är ni utom fara. Bryt dem, så är ni det inte …

Vi är inte fria att bryta våra förbund och undgå följderna” (Conference Report, okt. 1990, s. 107–108; eller Nordstjärnan, jan. 1991, s. 78).

Alma 53:16–21. Exemplet med de unga krigarna

De unga krigarna, som gick ut i strid i sina fäders ställe, var rättfärdiga unga män. De hade bestämt sig för att försvara sitt land (se Alma 56:5). De fruktade inte döden och de var tappra i strid (se Alma 56:45–49, 56). Gud belönade deras tro med häpnadsväckande kraft och beskydd. Inte en enda av dem dog i strid (se Alma 57:25–26). Detta är inte alltid fallet med rättfärdiga unga män i militärtjänst. Det händer att även de rättfärdiga ”dör i Herren” (L&F 63:49). Men dessa unga män hade gudomligt beskydd som bevarade deras fysiska liv i striden. De är ett exempel på den slags manlighet som alla Guds söner bör efterlikna och var ett vittne för den nephitiska nationen om att Gud skulle befria dem om de var trofasta.

© Clark Kelley Price

Alma 53:20–21. Goda exempel i det militära

I vår tid har första presidentskapet gett följande råd till medlemmar i militärtjänst: ”Till de av våra unga män som går ut i militärtjänst, oavsett vem de tjänare eller var de verkar, säger vi: Lev rent, håll Herrens bud, be ständigt till honom att bevara er i sanning och rättfärdighet, lev som ni ber. Då kommer Herren att vara med er vad som än händer och ingenting kommer att hända er som inte länder Gud till ära och heder och är till er frälsning och upphöjelse. Då får ni i ert hjärta, till följd av det rena liv som ni lever och ber om, en glädje som överträffar allt vad ni kan uttrycka eller förstå. Herren är då alltid nära er. Han tröstar er och ni kan känna hans närhet när det är som allra svårast. Han vakar över er och skyddar er i enlighet med sina allvetande avsikter. Då, när konflikten är över och ni återvänder till era hem efter att ha levt ett rättfärdigt liv, kommer er lycka att vara stor — oavsett om ni tillhör segrarna eller de besegrade — över att ni har levt i enlighet med Herrens befallning. När ni återvänder är ni så disciplinerade i rättfärdighet att Satans alla lister och strategier därefter inte kommer att beröra er. Er tro och ert vittnesbörd kommer att vara så starkt att det inte går att förstöra. Man kommer att se upp till er som en som genomgått lidandets och frestelsens ugn och kommit ut oskadd. Era bröder kommer att söka era råd, ert stöd och er vägledning. Ni blir de ankare som Sions ungdomar hädanefter kommer att använda sig av för att förankra sin tro på människan” (Heber J. Grant, J. Reuben Clark Jr. och David O. McKay, Conference Report, apr. 1942, s. 96).

Alma 53:20–21. ”Trofasta i allt”

Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum tog upp till diskussion vad det innebär att vara trofast i allt:

”I ordet trofast ingår att vara hängiven, ärbar, uthållig och att visa mod. Det påminner oss om Mormons boks beskrivning av de två tusen unga krigarna:

[Alma 53:20–21.]

I denna beskrivnings anda frågar jag våra återvända missionärer — män och kvinnor som har ingått förbund att tjäna Herren och som redan har tjänat honom i det storslagna verket att förkunna evangeliet och att fullkomliggöra de heliga — är ni fasta i tron? Har ni tro och ständig beslutsamhet att visa evangeliets principer genom ert liv? Ni har utfört ett gott tjänande, men har ni — liksom pionjärerna — modet och ihärdigheten att vara fasta i tron och hålla ut intill änden?” (Conference Report, okt. 1997, s. 101–102; se Nordstjärnan, jan. 1998, s. 76; kursivering tillagd).

Alma 56:45–48. ”Vi tvivlar inte på att våra mödrar visste det”

Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum förklarade att föräldrar bara kan ge det de redan har själva:

”När en förälder har undervisat väl och när det finns barn som är mottagliga för deras budskap, då ställs vi inför sådana häpnadsväckande situationer som i fallet med de unga männen i Mormons bok som fått så god undervisning av sina mödrar [Alma 56:47–48] …

Dessa unga mäns tillit till sina mödrar är naturligtvis rörande och djup, men mödrarna måste först ha vetat ’det’ på ett sådant sätt att de unga männen, efter att noga ha observerat och lyssnat på dem (vilket alltid är fallet när barn iakttar sina föräldrar), inte ’tvivlade på’ att deras mödrar visste att ’det’ var sant” (That My Family Should Partake [1974], s. 58–59).
I ett tal om kvinnors behov av att visa större uppmärksamhet beskrev syster Julie B. Beck, Hjälpföreningens generalpresident, förbundskvinnor som vet vilka de är:

”I Mormons bok läser vi om två tusen framstående unga män som var oerhört tappra, modiga och starka. ’Ja, de var sanningsälskande och allvarliga män, ty de hade blivit lärda att hålla Guds bud och att vandra rättrådigt inför honom’ (Alma 53:21). Dessa trofasta unga män lovordade sina mödrar. De sade: ’Våra mödrar visste det’ (Alma 56:48) …

Det ansvar mödrar har i dag har aldrig krävt större uppmärksamhet. Mer än någonsin tidigare i världshistorien behöver vi mödrar som vet … När mödrar vet vilka de är och vem Gud är, och har ingått förbund med honom, får de stor kraft och ett gott inflytande på sina barn” (Conference Report, okt. 2007, s. 80; eller Liahona, nov. 2007, s. 76).

Alma 57:19–21. ”Ståndaktiga och oförfärade”

President Gordon B. Hinckley (1910–2008) uttalade sig om betydelsen av att vara ståndaktig och oförfärad:

”’Ni visar vad kyrkan står för i allt ni tänker, i allt ni säger och i allt ni gör’, sade president Hinckley till ungdomarna. ’Var lojal mot kyrkan och Guds rike’ …

President Hinckley sade till ungdomarna att de liksom Helamans söner är ’därute i en värld fylld med nedbrytande inflytanden … Men om ni sätter er lit till den Allsmäktige och följer denna kyrkas lärdomar och håller fast vid dem oavsett om ni får lida för det, kommer ni att bli bevarade och välsignade och stärkta och lyckliga.’

På tal om den värld som ungdomarna lever i sade president Hinckley: ’Ni befinner er i Babylons mitt. Motståndaren kommer med stor förödelse. Höj er över det, ni ungdomar av ädel härkomst. Höj er över det’” (”Prophet Grateful for Gospel, Testimony”, Church News, 21 sep. 1996, s. 4).

Alma 58. Rätten att kämpa för frihet

För att få insikt i vad det innebär att kämpa för frihet även till priset av blodsutgjutelse, se kommentaren till Alma 43:45–47 på sidan 246.

Alma 58:10–11. Herren talade ”frid till våra själar”

Under sin tid som medlem i de sjuttios kvorum förklarade äldste Dennis E. Simmons att Guds frid inte är beroende av yttre omständigheter:

”Även om hela världen faller samman runt omkring oss, kommer den utlovade Tröstaren att ge sin frid till sina trofasta lärjungar … Vi kan ha hans frid hos oss oavsett världens oro. Hans frid är denna frid, denna ro, denna tröst som inges i vårt hjärta och sinne av Tröstaren, den Helige Anden, då vi söker att följa honom och hålla hans bud …

Precis som Helaman, som upptäckte mitt i ett krig att ’han talade frid till våra själar’ (Alma 58:11) … kan alla uppriktiga sökare få samma frid. Denna frid kommer av den förtröstan som ges av en stilla, mild röst” (Conference Report, apr. 1997, s. 41–42; eller Nordstjärnan, juli 1997, s. 30).

Alma 58:10–11

Vad blev följden av nephiternas trosfyllda böner? Hur kan de här svaren tillämpas i vår kamp för befrielse?

Alma 58:34–37. ”Vi vill inte knota”

Äldste Neal A. Maxwell hjälpte oss bättre förstå en orsak till att folk knotar: ”I en lycklig framtid ska ’de missnöjda ta emot undervisning’ (Jesaja 29:24; 2 Nephi 27:35). Detta visar att doktrinär analfabetism är en betydande orsak till att kyrkans medlemmar klagar” (”A Choice Seer”, i Brigham Young University 1985–86 Devotional and Fireside Speeches [1986], s. 115).

Alma 59:9. Lättare att hindra staden från att falla

Mormon skriver att det är långt lättare att hindra en stad från att falla än att återerövra den (Alma 59:9). Det gäller också människan. Det är mycket svårare och farligare att vinna tillbaka dem som har fallit än att hindra dem från att falla. Med president Ezra Taft Bensons (1899–1994) ord: ”Det är bättre att bereda och förebygga än att reparera och ångra” (The Teachings of Ezra Taft Benson [1988], s. 285).

Minerva K. Teichert, med tillstånd av BYU Museum of Art

Alma 59:11–12. Städer förlorade på grund av ogudaktighet

Förlusten av den nephitiska staden Nephihah åskådliggör det starka sambandet mellan nephiternas ogudaktighet och deras oförmåga att besegra sina fiender i ”Herrens kraft” (se Mosiah 9:17; 10:10–11; Alma 60:16). Ledarna för de nephitiska härarna var ofta män ”som hade uppenbarelsens och även profetians ande” (3 Nephi 3:19). Dessa rättfärdiga militära ledare ansåg att det var nephiternas ogudaktighet och inte lamaniterna som var orsaken till de nephitiska förlusterna. Däremot var trofasta nephiter i allmänhet i stånd att försvara sig själva och återerövra förlorade städer, ofta med relativt små förluster i människoliv (se Alma 52:19; 56:53–56; 57:7–12; 58:25–28; 62:22–26). Herren har vid upprepade tillfällen lärt att när vi ställs inför svårigheter och allvarliga problem kan vi, om vi är rättfärdiga och förtröstar på honom, alltid lita på att han är med oss och att hans verk slutligen kommer att vinna seger (se L&F 6:34; 10:69; 33:13).

Alma 60:10–14. Dödandet av rättfärdiga

Moroni skrev att Herren tillåter att de rättfärdiga dödas så att ”hans rättvisa och dom skall kunna drabba de ogudaktiga. Därför skall ni inte tro att de rättfärdiga är förlorade för att de har blivit dräpta. Se, de går in i Herren, sin Guds, vila” (Alma 60:13).

En kort tid efter andra världskrigets början sade kyrkans första presidentskap: ”I detta hemska krig som nu rasar blir tusentals av våra rättfärdiga unga män i alla delar av världen och i många länder inkallade till militärtjänst i sina egna länder. En del av dem som tjänar på detta sätt har redan kallats tillbaka till sitt himmelska hem, andra kommer säkerligen att följa efter. Men ’se’, som Moroni sade, de rättfärdiga bland dem som tjänar och som blir dödade ’går in i Herrens, sin Guds vila’ [Alma 60:13], och om dessa har Herren sagt att ’de som dör i mig … skall [inte] smaka döden, ty den skall vara ljuvlig för dem’ (L&F 42:46). Deras frälsning och upphöjelse i den kommande världen är säkerställd. Att de i denna destruktiva kamp kämpar mot sina bröder kommer inte att anföras mot dem. Denna synd, som Moroni för länge sedan sade, blir till förbannelse för dem som ’sitter på sina troner i ett tillstånd av tanklös slöhet’, dessa härskare i världen som i hat och lust efter orättfärdig makt och herravälde över sina medmänniskor har satt igång eviga krafter som de inte förstår och inte kan kontrollera. Gud kommer att i sin egen tid döma och straffa dem” (Heber J. Grant, J. Reuben Clark Jr. och David O. McKay, Conference Report, apr. 1942, s. 95–96).

Alma 60:19–36. Moronis brev till Pahoran

Pahoran kunde ha valt att känna sig förolämpad av de brev som Moroni skickade, men det gjorde han inte. Äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum beskrev det faktum att vi, liksom Pahoran, kan välja att inte bli förolämpade:

”När vi tycker eller säger att vi blivit sårade så menar vi vanligtvis att vi känner oss förolämpade, illa behandlade, nonchalerade eller ringaktade. Och visst sker det sådant som är klumpigt, pinsamt, karaktärslöst och nedrigt i vårt umgänge med andra människor som skulle kunna göra att vi tar illa vid oss. Men i själva verket är det omöjligt för någon annan person att såra er eller såra mig. Ja, att mena att någon annan person har sårat oss är i grunden och botten felaktigt. Att känna sig sårad är ett val vi gör och inte ett tillstånd som någon eller någonting påtvingar oss …

Genom Jesu Kristi försonings stärkande kraft kan du och jag få välsignelsen att kunna undvika och segra över förföljelser. ’Stor frid äger de som älskar din undervisning, ingenting kan få dem på fall’ (Ps 119:165) …

Äldste Neal A. Maxwell sade att kyrkan inte är ’något välförsett vilohem för de redan fullkomliga’ (Conference Report, apr. 1982, s. 57; eller Nordstjärnan, okt. 1982, s. 77). Kyrkan är snarare ett inlärningslaboratorium och en verkstad där vi skaffar oss erfarenhet genom att öva på varandra i den fortlöpande processen att ’göra de heliga mera fullkomliga’.

Äldste Maxwell förklarade också insiktsfullt att i det nutida inlärningslaboratorium som den återställda kyrkan är, utgör medlemmarna det grundmaterial som är oumbärligt för tillväxt och utveckling (se ’Jesus the Perfect Mentor’, Ensign, feb. 2001, s. 13) …

Ni och jag kan inte styra andras avsikter eller beteende. Men vi bestämmer hur vi själva ska handla. Kom ihåg att ni och jag är handlande varelser med handlingsfrihet och att vi kan välja att inte ta illa vid oss” (Conference Report, okt. 2006, s. 95–97; eller Liahona, nov. 2006, s. 90–91).

Alma 60:23. Rena det inre kärlet

President Ezra Taft Benson gav inget utrymme för tvivel att dessa varningar gäller oss. Han sade: ”Allt är inte väl i Sion. Som Moroni sade, vi måste först rena det inre kärlet (se Alma 60:23), börja med oss själva, därefter med våra familjer, och slutligen med kyrkan” (Conference Report, apr. 1986, s. 3; eller Nordstjärnan, nr. 6 1986, s. 3).

Alma 60:23

Markera gärna denna vers. Fråga sedan dig själv vad du måste göra för att rena ditt inre kärl.

Alma 61. Reaktion på oberättigad anklagelse

Äldste Neal A. Maxwell förklarade hur meningsskiljaktigheter kan uppstå även mellan trofasta medlemmar: ”I en fullkomlig kyrka fylld med ofullkomliga människor är det oundvikligt att det ibland uppstår brister i kommunikationen. Ett beaktansvärt exempel inträffade i det forntida Amerikas Israel. Moroni skrev två gånger till Pahoran och beklagade sig över försummelser eftersom nödvändiga förstärkningar inte hade kommit. Moroni uttalade sig skarpt och beskyllde landets regent, Pahoran, för att sitta på sin tron ’i ett tillstånd av tanklös slöhet’ (Alma 60:7) Pahoran gav snabbt ett mycket patriotiskt svar i vilket han förklarade varför han inte kunde göra det som Moroni ville. Trots att Pahoran hade utsatts för kritik var han inte arg, han till och med lovordade Moroni för hans ’hjärtas stora ädelmod’ (Alma 61:9). Med tanke på att varje lärjunge känner en innerlig hängivenhet är det oundvikligt att dialoger om hur man får Herrens verk att utvecklas kan leda till olika uppfattningar om lämpliga tillvägagångssätt. Liksom i den här episoden uppstår ibland kritik som senare visar sig oberättigad” (All These Things Shall Give Thee Experience [1979], s. 119).

Alma 62:41. Motgångens följder

Äldste Dallin H. Oaks förklarade att vi väljer hur vi påverkas av motgångar:

”Förvisso är inte dessa stora motgångar utan eviga syften eller verkningar. De kan vända våra hjärtan till Gud … Trots att motgångar ger oss svårigheter i livet kan de också vara medel till att leda män och kvinnor till eviga välsignelser.

Storskaliga olyckor som naturkatastrofer och krig tycks ingå i den jordiska existensen. Vi kan inte helt förhindra dem, men vi kan bestämma oss för hur vi ska reagera på dem. Krigets och det militäras påfrestningar, som för vissa har inneburit andlig undergång, har för andra inneburit ett andligt uppvaknande. Mormons bok beskriver skillnaden:

’Men se, på grund av det mycket långa kriget mellan nephiterna och lamaniterna hade många blivit förhärdade, och många hade veknat till följd av sina lidanden så att de ödmjukade sig inför Gud, ja, i djupaste ödmjukhet’ (Alma 62:41).

Jag läste om en liknande kontrast efter en förödande orkan hade förstört tusentals hem i Florida för en del år sedan. I en nyhetsrapport citerades två personer som varit med om samma tragedi och blivit välsignade på samma sätt: båda deras hem hade blivit totalförstörda, men i båda fallen hade familjemedlemmarna undkommit att bli dödade eller skadade. Den ena sade att tragedin hade förstört hans tro. Hur, frågade han sig, kunde Gud tillåta detta att ske? Den andre sade att upplevelsen hade stärkt hans tro. Gud hade varit god mot honom, sade han. Även om familjens hem och ägodelar hade gått tillspillo hade deras liv räddats och de kunde bygga upp hemmet på nytt. I det ena fallet var glaset halvtomt. I det andra fallet var glaset halvfullt. Handlingsfrihetens gåva gör det möjligt för var och en av oss att välja hur vi ska reagera när vi drabbas av motgångar” (”Adversity”, Ensign, juli 1998, s. 7–8).

Alma 63:4–10. Resa till landet norrut

”President [Spencer W.] Kimball påpekade för en grupp heliga i söderhavet: ’President Joseph F. Smith, kyrkans president, rapporterade: ”Ni bröder och systrar från Nya Zeeland, jag vill att ni ska veta att ni tillhör Hagoths folk.” Och så var det för de heliga på Nya Zeeland. En Herrens profet hade talat … Det är rimligt att anta att Hagoth och hans medarbetare befann sig ungefär 19 sekler på öarna, från omkring 55 f.Kr. till 1854 då evangeliet började nå dem. De hade förlorat alla tydliga och dyrbara stycken som Frälsaren fört till jorden, eftersom de troligen var på öarna när Kristus föddes i Jerusalem’ (Temple View Area Conference Report, februari 1976, s. 3)” (Joseph Fielding McConkie och Robert L. Millet, Doctrinal Commentary on the Book of Mormon, 4 delar [1987–1991] 3:329).

Minerva K. Teichert, med tillstånd av BYU Museum of Art

President David O. McKay (1873–1970) bekräftade vad som hände en del av Hagoths folk när han uttalade följande i invigningsbönen för templet på Nya Zeeland: ”Vi uttrycker tacksamhet för att du till dessa bördiga öar vägledde ättlingar till fader Lehi och gav dem framgång” (”Dedicatory Prayer Delivered by Pres. David O. McKay at New Zealand Temple”, Church News, 10 maj 1958, s. 2).

Frågor att begrunda

Vad kan du göra för att hedra, understödja och försvara ditt land?
Vad kan vi lära oss av både Moronis och Pahorans brev som kan hjälpa oss i vårt dagliga liv? (se Alma 60–61).
Vad är sambandet mellan rättfärdighet och frihet?
Efter att ha läst Alma 52–63, vilka är några av de viktigaste principerna angående krig som du kan undervisa en annan person om?

Föreslagna uppgifter

Skriv ner i din dagbok hur du kan tillämpa Moronis försvarstaktik i din egen personliga kamp för rättfärdighet.
Du kan skriva ner de insikter du har fått om hur du kan försvara dig mot trons fiender.
Skriv ner översikten till en hemaftonslektion om ett eller flera av de ämnen som anges nedan:
1. Använda de möjligheter som Herren har gett (se Alma 60:21)
2. Rena det inre kärlet (se Alma 60:23)
3. Söka Guds härlighet framför världsligt beröm (se Alma 60:36)
4. Inte ta illa vid sig (se Alma 61:9)