Almas bok 23–29

Introduktion

Anti-nephi-lehiterna visade tydligt prov på den förändring som äger rum hos individer som tar emot evangeliet och ingår förbund att följa Jesus Kristus. De utgjorde ett exempel på en djup, fullständig omvändelse som kommer av en uppriktig ansträngning att efterlikna Frälsaren i varje aspekt av livet. Tillsammans med de omvända lamaniterna visade också Mosiahs söner och Alma den andliga kraft som kommer av en ständig önskan att omvända sig, hålla förbund och att tjäna Herren genom missionsarbete och rättfärdigt leverne. Sök under dina studier av Alma 23–29 efter specifika handlingar och attityder som hjälper dig att fördjupa kraften i din personliga omvändelse. Lägg också märke till de många beskrivningarna av glädje och fröjd som är en följd av att vara engagerad i att sprida evangeliet till andra.

Uttalanden

Alma 23:1–5. ”Guds ord skulle inte hindras”

Lamaniternas kung tog bort restriktioner som hade förhindrat att evangeliet lärdes ut bland hans folk, och missionärerna gick ut för att predika i hela landet. President Thomas S. Monson återgav en liknande händelse då han beskrev omständigheterna som omgav det beslut som fattades av DDR:s regering att tillåta missionärer att predika i landet efter år av begränsad kyrklig aktivitet:

”Vårt främsta mål var att söka tillstånd för att missionärsarbetet skulle öppnas. Äldste Russell M. Nelson, äldste Hans B. Ringger och jag, tillsammans med våra lokala ledare för kyrkan i DDR, anförda av president Henry Burkhardt, president Frank Apel och president Manfred Schutze, sammanträffade först med chefen för religiösa angelägenheter Kurt Löffler när han stod som värd för en angenäm lunch för att hedra oss. Han vände sig till vår grupp genom att säga: ’Vi vill vara hjälpsamma mot er. Vi har iakttagit er och ert folk i tjugo år. Vi vet att ni är det som ni utger er för att vara: ärliga män och kvinnor.’

De politiska ledarna och deras hustrur var närvarande vid invigningen av ett stavscenter i Dresden och ett kapell i Zwickau. När de heliga sjöng: ’Gud var med dig tills vi möts igen’ — ’Auf Wiedersehen, Auf Wiedersehen’ — tänkte vi på honom, Fridens furste som dog på korset på Golgata. Jag tänkte på vår Herre och Frälsare när han vandrade på smärtans väg, tårarnas led, ja, på rättfärdighetens väg. Han intensiva ord kom till mitt sinne: ’Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa’ (Johannes 14:27).

Sedan bar det iväg tillbaks till Berlin för de avgörande mötena med nationens överhuvud, ja, statschefen Erich Honecker …

Vi blev körda till regeringsbyggnaden.

Bakom den utsökta entrén till byggnaden togs vi emot av ordförande Honecker. Vi överlämnade statyetten Första steget till honom vilken föreställer en mor som hjälper sitt barn att ta första steget mot far. Han var mycket nöjd med gåvan. Han eskorterade oss sedan in i sitt privata sammanträdesrum. Där, runt ett stort runt bord satte vi oss ner. Vid bordet för övrigt satt ordförande Honecker och hans representanter i regeringen.

Ordförande Honecker började: ’Vi vet att ni medlemmar i kyrkan tror på att arbeta; det har ni bevisat. Vi vet att ni tror på familjen, det har ni visat. Vi vet att ni är goda medborgare, vilket land ni än bor; det har vi lagt märke till. Ordet är er. Låt oss veta vad det är ni önskar.’

Jag började: ’Ordförande Honecker, vid invigningen och det öppna huset för templet i Freiberg stod 89 890 av era landsmän i kö, ibland upp till 4 timmar, ofta i regnet, för att de skulle kunna se Guds hus. I Leipzig, vid invigningen av stavscentret, var 12 000 människor närvarande vid det öppna huset. I Dresden kom det 29 000 besökare; i Zwickau, 5 300. Och varje vecka av året besöker 1 500 till 1 800 människor tempelplatsen i Freiberg. De vill veta vad vi tror på. Vi vill tala om för dem att vi tror på att hedra och lyda och stödja landets lagar. Vi skulle vilja förklara vår önskan att skapa starka familjeenheter. Detta är bara två av de saker vi tror på. Vi kan inte svara på frågor och vi kan inte ge uttryck för våra känslor, eftersom vi inte har några missionärsrepresentanter här som vi har i andra länder. De unga män och kvinnor som vi skulle vilja kom till ert land som missionärer skulle komma att älska er nation och ert folk. De kommer i synnerhet att ha en positiv inverkan på ert folk. Sedan skulle vi vilja se unga män och unga kvinnor från er nation som är medlemmar av vår kyrka verka som missionärer i andra nationer, som t.ex. Amerika, Kanada och i en mängd andra länder. De återvänder bättre förberedda för att inneha ansvarsfulla positioner i ert land.’

Ordförande Honecker talade sedan i omkring 30 minuter och beskrev sina synpunkter och redogjorde för de framsteg hans land hade gjort. Till slut log han och tilltalade mig och gruppen och sade: ’Vi känner er. Vi litar på er. Vi har erfarit hur ni arbetar. Er anhållan om missionärer är beviljad.’

Min ande bokstavligen flög ut ur rummet. Mötet var avslutat. När vi lämnade de vackra regeringslokalerna vände sig äldste Russell Nelson till mig och sade: ’Lägg märke till hur solen lyser upp den här salen. Det är nästan som om vår himmelske Fader sade: ”Jag är nöjd.”’

Den mörka natten var över. Dagens intensiva ljus hade brutit fram. Jesu Kristi evangelium skulle nu föras ut till de miljontals människorna i denna nation. Deras frågor om kyrkan skulle besvaras och Guds rike skulle gå framåt.

När jag begrundar dessa händelser vänds mina tankar till Mästarens ord: ’I intet förtörnar människan Gud, eller mot ingen är hans vrede upptänd, utom mot dem som inte erkänner hans hand i allt och inte lyder hans befallningar’ (L&F 59:21). Jag erkänner Guds hand i de mirakulösa händelserna med kyrkan i den Tyska Demokratiska Republiken” (Conference Report, apr. 1989, s. 68–69; se Nordstjärnan, juli 1989, s. 48–49).

Alma 23:6. Omvända till Herren som aldrig avföll

Det är anmärkningsvärt att inte en enda av anti-nephi-lehiterna någonsin lämnade kyrkan eller blev mindre aktiv (se Alma 27:27). President Gordon B. Hinckley (1910–2008) framhöll vid upprepade tillfällen betydelsen av att behålla nyomvända. Han sade att det är ingen mening med att utföra missionsarbete om inte de som blivit omvända förblir aktiva:

Del Parson, © 1982 IRI

”I och med missionsarbetets ökande omfattning över hela världen, måste det ske en motsvarande ökning i arbetet med att få varje nyomvänd att känna sig hemma i sin församling eller gren. Tillräckligt med människor kommer att bli medlemmar i kyrkan under detta år för att mer än hundra nya medelstora stavar skulle kunna organiseras. Men samtidigt som antalet nyomvända blir allt större så försummar vi olyckligtvis några av dessa nya medlemmar. Jag hoppas att en stor ansträngning kommer att göras i kyrkan över hela världen för att behålla varje nyomvänd som kommer in i kyrkan.

Detta är allvarligt. Det finns ingen mening med att utföra missionsarbete om vi inte håller fast vid frukten av detta arbete. De två måste vara oskiljaktiga” (Conference Report, okt. 1997, s. 69–70; se Nordstjärnan, jan. 1998, s. 55).

Alma 23:17. Vad innebär namnet Anti-nephi-lehi?

Namnet Anti-nephi-lehi kan syfta på ett sammanförande av Nephis ättlingar och de som följde honom med Lehis andra efterkommande: ”Namnet ’Anti’ i ’Anti-nephi-lehi’ kan vara en återspegling av det egyptiska nty ’den som’. Sålunda, istället för att betyda ’mot’ betyder det ’den som är Nephi och Lehi’” (Stephen D. Ricks, ”Anti-Nephi-Lehi”, i Book of Mormon Reference Companion [2003], red. Dennis L. Largey, s. 67).

Alma 24:10. Skuld som tagits bort genom försoningen

President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, vittnade om att vi kan tillämpa Jesu Kristi försoning för att avlägsna vår skuld:

”Av någon anledning tror vi att Kristi försoning bara tillämpas i slutet av jordelivet för att återlösa från fallet och från andlig död. Den innebär mycket mer än detta. Den är en ständigt närvarande kraft att åberopa i vardagen. När vi plågas eller sönderslits eller lider kval på grund av skuld eller tyngs av sorg, kan han hela oss. Även om vi inte till fullo förstår hur Kristi försoning genomfördes, kan vi uppleva ’Guds frid, som övergår allt förstånd’ [Fil 4:7]. ….

Alla gör vi misstag. Ibland skadar vi oss själva och ibland orsakar vi andra allvarliga skador som vi inte på egen hand kan reparera. Vi har sönder sådant som vi inte själva kan laga. Det ligger då i vår natur att känna en skuld, förödmjukelse och smärta som vi inte ensamma kan råda bota på. Det är då som försoningens helande kraft hjälper oss.

Herren sade: ’Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig’ [L&F 19:16]. …

Försoningen har ett praktiskt, personligt och vardagligt värde. Tillämpa den i ert liv. Den kan aktiveras genom att vi börjar med något så enkelt som bön. Ni kommer inte att därefter vara befriade från bekymmer och misstag, men ni kan göra er av med skulden genom omvändelse och känna frid” (Conference Report, apr. 2001, s. 28–29; eller Liahona, juli 2001, s. 26, 27).

Alma 24:11. ”Allt vi kunde göra för att omvända oss”

Anti-nephi-lehiterna gjorde ”allt [de] kunde göra för att omvända [sig]” (Alma 24:11). I 2 Nephi 25:23 förklarade Nephi: ”Det är genom nåd vi blir frälsta, sedan vi har gjort allt vi kan göra.” Av kungen för anti-nephi-lehiterna lär vi oss att i allt vi kan göra ingår att ”omvända oss från alla våra synder”.

Alma 24:17–19. Gräva ner våra vapen djupt

Genom att gräva ner sina vapen djupt i jorden lovade anti-nephi-lehiterna Herren att de aldrig skulle använda dem igen. Det står i skrifterna: ”De [var] ståndaktiga och ville hellre lida döden än begå synd” (Alma 24:19). Deras handlingar visar att de fullständigt övergav synden efter uppriktig omvändelse.

President Spencer W. Kimball (1895–1985) lärde att övergivandet av synden ofta kräver en förändring av vår livsstil: ”Då man överger synden kan man inte bara önska sig bättre förhållanden. Man måste skapa dem. Man måste kanske börja hata de besudlade plaggen och avsky synden. Man måste vara säker på att man inte bara har övergett synden utan att man har förändrat förhållandena omkring synden. Man bör undvika de platser, situationer och förhållanden där synden ägde rum, ty dessa kan mycket lätt åstadkomma den ingen. Man måste överge de människor som man begick synden med. Man hatar kanske inte vederbörande men man måste undvika dem och allt annat som har anknytning till synden … Man måste göra sig av med allt som kan väcka de gamla minnena till liv” (Förlåtelsens under [1969], s. 152; se också Kyrkans presidenters lärdomar: Spencer W Kimball, s. 40).

Alma 24:22–27. De rättfärdigas exempel resulterade i att många omvändes

Äldste L. Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum påpekade att vårt beslut att hålla våra förbund kan leda till andras omvändelse:

”Kungen för anti-nephi-lehiterna instruerade sitt folk att begrava sina vapen djupt ner i jorden för att de inte skulle frestas att använda dem när deras lamanitiska bröder kom för att strida mot dem. Folket följde sin kungs instruktioner och såg sina handlingar som ’ett vittnesbörd för Gud, och även för människor, om att de aldrig mer ville använda vapen till att utgjuta människoblod’ (Alma 24:18). När lamaniterna attackerade gick anti-nephi-lehiterna ’ut för att möta dem och föll framstupa på marken’ framför sina angripare (Alma 24:21). Lamaniterna dödade ett tusen och fem av anti-nephi-lehiterna innan blodbadet upphörde. Varför upphörde blodbadet och vad blev konsekvenserna? Redogörelsen i Almas bok ger svaret på dessa frågor: …

’När nu lamaniterna såg detta avstod de från att dräpa dem, och det fanns många vars hjärtan ömmade för dem … ty de ångrade det som de hade gjort …

Flera än det antal som hade blivit dräpta förenade sig den dagen med Guds folk. Och de som hade dräpts var rättfärdiga människor och vi har därför inget skäl att tvivla på att de blev frälsta.’ (Alma 24:24–26) …

Även om budskapet i berättelsen inte är avsett att insistera på allomfattande pacifism, lär vi oss att genom att inte återgälda aggressioner från andra kan vi utöva ett stort inflytande på dem. Vi kan bokstavligen förändra deras hjärtan när vi följer Kristi exempel och vänder den andra kinden till. Vårt exempel som Kristi fridsamma efterföljare inspirerar andra att följa honom” (Living with Enthusiasm [1996], s. 127–128).

Alma 24:30. Lämna neutral mark

Den som avfaller från kyrkan efter att ha varit medlem är i allmänhet ”värre än om de aldrig hade haft denna kunskap” (Alma 24:30). Profeten Joseph Smith beskrev detta i ett samtal med en annan medlem. En broder Isaac Behunin sade en gång till profeten Joseph Smith: ”’Om jag skulle lämna den här kyrkan skulle jag inte göra som de där männen har gjort, jag skulle bege mig till någon avlägsen plats där man aldrig hört talas om mormonismen, bosätta mig där, och ingen skulle någonsin få reda på att jag visste något om den.’

Den store siaren svarade omedelbart: ’Broder Behunin, du vet inte vad du skulle göra. Utan tvivel tänkte de här männen likadant som du gör. Innan du blev medlem i den här kyrkan stod du på neutral mark. När evangeliet predikades lades det goda och det onda fram inför dig. Du kunde välja det ena eller det andra. Två motsatta herrar inbjöd dig att tjäna dem. När du blev medlem i den här kyrkan förpliktigade du dig att tjäna Gud. När du gjorde detta lämnade du neutral mark, och du kan aldrig komma tillbaka till den. Om du överger den Herre som du förbundit dig att tjäna, så sker det på uppmaning av den onde, och du följer då hans påbud och blir hans tjänare’” (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith [2007], s. 321–322).

Alma 25:1–12. Profetian uppfylls

Alma 25:1–12 beskriver hur Abinadis profetia om kung Noas ogudaktiga präster uppfylldes (se Mosiah 17:15–20). Lägg märke till hur Mormon dokumenterade för läsaren att Abinadis profetior uppfylldes. Fundera över vad som händer dem som förkastar profeter som Abinadi, och som påstår att profeten har syndat. Nutida uppenbarelse innehåller också en varning till dem som ”lyfter sin häl mot mina smorda” (se L&F 121:16–22).

Alma 25:17. Herren ”bekräftade sitt ord för dem i alla stycken”

Något av det viktigaste man lär sig i det här kapitlet av Almas bok är att Gud alltid håller sina löften. Herren hade sagt till kung Mosiah att många skulle tro på hans söners undervisning och att han skulle befria dem ”ur lamaniternas händer” (Mosiah 28:7). I Alma 17:4, 35–39; 19:22–23 och 26:1–4 ser du hur dessa löften uppfylldes. Det här är bara en av många skriftliga illustrationer som förstärker den doktrinära sanningen att Gud är bunden när vi gör vad han säger (se L&F 82:10).

Alma 26:5–7. Vad är kärvar för någonting?

Med kärvar avses stjälkar och säd som bundits samman. Ammons omnämnande av kärvar i Alma 26:5 syftar på de omvända som förts in i kyrkan av trofasta missionärer som svingat skäran.

Alma 26:11–14

Vilka belägg finner du för att Ammon fröjdade sig i Frälsarens kraft och barmhärtighet och inte över hur bra han själv var?

Alma 26:15–16. ”Vem kan glädjas för mycket i Herren?”

Vi bör liksom Ammon känna för att fröjda oss i Herren och sjunga hans lov. Medan hon verkade som rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, undervisade syster Sheri L. Dew oss om den roll som Jesus Kristus har i vårt dagliga liv:

”Är det möjligt att vara lycklig när livet är hårt? Kan man känna frid mitt i osäkerheten och hopp mitt i människoföraktet? Är det möjligt att ändra sig, att skaka av sig gamla vanor och förnya sig? Är det möjligt att leva redbart och rent i en värld som inte längre värdesätter de dygder som utmärker Guds efterföljare?

Ja. Svaret är ja därför att Jesus Kristus och hans försoning garanterar att vi inte behöver bära jordelivets bördor ensamma …

Under årens lopp har jag, precis som ni, fått erfara påfrestningar och besvikelser som skulle krossat mig om att jag inte kunnat hämta styrka och visdom ur en källa som var långt större än min egen. Han har aldrig glömt eller övergett mig, och jag har kommit till insikt om att Jesus är Kristus och att detta är hans kyrka. Jag instämmer i Ammons ord: ’Se, vem kan glädjas för mycket i Herren? Ja, vem kan säga för mycket om hans stora makt och om hans barmhärtighet …? Se … jag kan inte uttrycka ens det minsta av det jag känner’ (Alma 26:16). I skymningen av denna fullhetens tidsutdelning, när Lucifer arbetar på övertid för att äventyra vår resa hem och skilja oss från Frälsarens försoningsmakt, vittnar jag, att det enda svaret för oss alla är Jesus Kristus” (Conference Report, apr. 1999, s. 85–86; eller Liahona, juli 1999, s. 78, 79).

Alma 26:27. Ihärdighet leder till framgång

Den framgång som Mosiahs söner fick vara med om bland lamaniterna översteg deras förväntningar (se Alma 26:30–31). När de inledde sin mission lovade Herren: ”Jag [skall] göra er till ett redskap i mina händer till många själars frälsning” (Alma 17:11). Med detta löfte ”fattade [de] mod till att gå ut bland lamaniterna för att förkunna Guds ord för dem” (Alma 17:12). Deras mödor ledde inte automatiskt till framgång även om Herren hade lovat det. Under loppet av sin 14-åriga mission fick de utstå ”alla slags lidanden” (Alma 26:30). Det står vidare i uppteckningen att deras hjärtan ”var nedslagna och [de] stod i begrepp att vända tillbaka” (Alma 26:27). Men eftersom de förlitade sig på Herrens löften fortsatte de att kämpa. Då, som alltid, hedrade Herren sina löften och belönade deras ihärdighet.

Jerry Thompson, © IRI

Alma 26:27–30. Missionsarbetet som det verkligen är

Äldste F. Burton Howard i de sjuttios kvorum berättade om hur hans läsning av Alma 26 som ung missionär hade betydelse för hans vittnesbörd om att Mormons bok är sann:

”Jag läste på nytt det tjugosjätte kapitlet i Almas bok och berättelsen om Ammons mission. Jag läste högt, vilket jag ibland gör, för att försöka sätta mig in i situationen som karaktärerna i boken befann sig i. Jag föreställde att jag sade eller hörde orden, att jag var där. Ännu en gång gick jag igenom berättelsen, och med en tydlighet som inte går att beskriva, och som är svår att förstå för den som inte har upplevt den, talade Anden till min själ med följande ord: Lade du märke till det? Att allt som hände Ammon hände dig?

Det kom totalt oväntat. Den var förbluffande i sin omfattning, det var en tanke som aldrig slagit mig förut. Jag läste snabbt om berättelsen. Ja, det hade funnits tillfällen då mitt hjärta varit tungt och jag hade funderat på att åka hem. Jag hade också begett mig till ett främmande land för att undervisa om evangeliet för lamaniterna. Jag hade gått ut bland dem, hade utstått svårigheter, hade sovit på golvet, uthärdat kyla, gått utan mat. Jag hade också gått från hus till hus, knackat på dörrar i månader i sträck utan att ha blivit inbjuden, förlitande mig på Guds barmhärtighet.

Det hade funnits andra tillfällen då vi hade fått komma in och talat med människor. Vi hade undervisat dem på deras gator och på deras kullar. Vi hade till och med predikat i andra kyrkor. Jag mindes den gången då någon spottat på mig. Jag kom ihåg den gången då jag som ung distriktsledare utsedd av missionspresidenten att öppna en ny stad, tillsammans med tre äldster hade kommit till torget mitt i en stad som aldrig haft missionärer där tidigare. Vi gick in i parken, sjöng en psalm och en folkmassa samlades.

Då föll lotten på mig som distriktsledare att predika. Jag stod på en stenbänk och talade till människorna. Jag berättade om evangeliets återställelse, om pojken Joseph som gav sig ut i lunden och hur Fadern och Sonen visade sig för honom. Jag mindes väl hur en grupp tonårspojkar i kvällens skuggor kastade stenar på oss. Jag mindes min oro över att bli träffad eller skadad av dem som inte ville höra budskapet.

Jag mindes hur jag satt i fängelse medan min lagliga rätt att vara missionär i ett visst land fastställdes av polismyndigheterna. Jag tillbringade inte tillräckligt med tid i fängelset för att jämföra mig själv med Ammon, men jag minns fortfarande känslan jag hade när dörren stängdes och jag var långt hemifrån, ensam, med bara Guds barmhärtighet att förlita mig på för att bli befriad. Jag minns hur jag utstod dessa ting i förhoppningen ’att om möjligt bli medel till att kunna frälsa någon själ’ (Alma 26:30).

Och då på den dagen då jag läste vittnade Anden för mig på nytt, och orden finns kvar hos mig än idag: Ingen utom en missionär kunde ha skrivit den här berättelsen. Joseph Smith kunde aldrig ha vetat hur det skulle ha varit att vara missionär till lamaniterna, för ingen som han kände hade någonsin gjort något sådant förut” (”Ammon: Reflections on Faith and Testimony,” i Heroes from the Book of Mormon [1995], s. 124–125).

Alma 27:21–24. Förlåta våra fiender

Alma hade tidigare uppmanat invånarna i Zarahemla att förändra sina hjärtan (se Alma 5:6, 12–14, 26). Han förkunnade också att Herren ”sänder en inbjudan till alla människor” (Alma 5:33). Detta stämmer överens med en liknande inbjudan av Herren genom Nephi, att Gud ”avvisar ingen som kommer till honom, varken svart eller vit, träl eller fri, man eller kvinna … alla är lika inför Gud” (2 Nephi 26:33). Zarahemlas invånare tog emot Almas budskap och när det blev nödvändigt att förlåta deras fiender erbjöd de land och beskydd åt Ammons folk.

President Howard W. Hunter (1907–1995) förmanade var och en av oss att på ett liknande sätt förlåta våra fiender:

”Beakta till exempel Kristi uppmaningar till sina lärjungar. Han sade: ’Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er’ och ’be för dem som förföljer er’ (Lukas 6:27–28; Matteus 5:44).

Tänk vad denna enda uppmaning skulle åstadkomma om den följdes i det område där vi bor, i samhället där vi och våra barn bor, i de länder som utgör vår stora världsomfattande familj. Jag inser att denna lära utgör en stor utmaning, men visst är det en angenämare utmaning än de hemska följderna av krig och fattigdom och det lidande som världen ständigt utsätts för …

Vi har alla rikliga tillfällen att utöva kristendomen, och vi borde försöka ta vara på varje tillfälle. Vi kan till exempel alla vara lite mer förlåtande” (Conference Report, okt. 1992, s. 22–23; se Nordstjärnan, jan. 1993, s. 16–17; se också Liahona, april 2002, s. 24).

Alma 28:1–12. Hopp följer de rättfärdigas död

Äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum berättade om följande upplevelse han hade med en rättfärdig prästadömsledare som var döende i en obotlig sjukdom:

”Min vän kom att acceptera uttrycket ’din vilja ske’ när han ställdes inför sina egna smärtsamma prövningar. Som trofast medlem i kyrkan konfronterades han nu med några allvarliga problem. Särskilt rörande var hans frågor: ’Har jag gjort allt jag behöver göra för att trofast vara ståndaktig intill änden? Hur är det att dö? Är min familj förberedd för att kunna stå fasta i tron och vara oberoende när jag är borta?’

Vi hade tillfälle att samtala om alla dessa tre frågor. De besvaras tydligt i den lära som Frälsaren undervisade om. Vi samtalade om hur han hade försökt vara trofast i hela sitt liv, att göra det som Gud bad honom om, att vara ärlig i sina förbindelser med sina medmänniskor och alla andra, och att sörja för och älska sin familj. Är det inte detta vad det innebär att vara ståndaktig intill änden? Vi talade om vad som händer omedelbart efter döden och om vad Gud har lärt oss om andevärlden. Det är ett paradis och en lycksalighetsplats för dem som har levt rättfärdiga liv. Det är ingenting att vara rädd för.

Efter vårt samtal kallade han samman sin hustru och sina anhöriga — barn och barnbarn — för att på nytt undervisa dem om läran om försoningen och att alla kommer att uppstå. Alla kom att inse att, precis som Herren sagt, fastän det råder sorg vid den tillfälliga separationen, finns det ingen sorg för dem som dör i Herren (se Upp 14:13; L&F 42:46). I den välsignelse han fick lovades tröst och att allt skulle gå bra, att han inte skulle känna smärta, och att han skulle få tid till att förbereda sin familj för sin bortgång — även att han skulle få veta tidpunkten för sin bortgång. Familjen berättade för mig att på kvällen före sin död sade han att han skulle gå bort dagen därpå. Han avled lugnt och stilla på eftermiddagen dagen därpå med hela familjen vid sin sida. Detta är den frid och tröst som kommer till oss när vi förstår evangeliets plan och vet att familjer är tillsammans för evigt.

Jämför detta med en händelse som inträffade när jag var en ung man i tjugoårsåldern. Under min tid i flygvapnet kraschade en av piloterna i min division på ett övningsuppdrag och dödades. Jag utsågs att ledsaga min stupade kamrat på hans sista färd hem för att begravas i Brooklyn. Jag hedrades med att få stå bredvid hans familj när han låg i en öppen kista, och på begravningen representerade jag vår regering vid överlämnandet av flaggan till hans sörjande änka vid gravplatsen. Begravningsgudstjänsten var mörk och dyster. Ingen nämnde något om hans godhet eller vad han uträttat. Hans namn nämndes aldrig. Vid avslutningen av gudstjänsten vände sig hans änka till mig och frågade: ’Bob, vad kommer egentligen att hända med Don?’

Jag kunde då ge henne den ljuva läran om uppståndelsen och förvissningen om att, om de döps och beseglas i templet för tid och all evighet, kan de vara tillsammans för evigt. Prästen som stod bredvid henne sade: ’Det är den vackraste lära som jag någonsin hört’” (Conference Report, okt. 1996, s. 88–89; eller Nordstjärnan, jan. 1997, s. 63).

Alma 29:4–5. Gud beviljar människor i enlighet med deras önskningar

Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum lärde att våra önskningar påverkar vår personliga utveckling och slutligen avgör våra eviga välsignelser:

”Önskningar blir … helt avgörande, också när vi, i ömkansvärd naivitet, egentligen inte vill ha följderna av våra önskningar …

Det vi under längre tid önskar är därför det vi till sist blir och får i evigheten …

Rättfärdiga önskningar måste vara ihärdiga, ty, som president Brigham Young sade: ’De män och kvinnor som vill ha en plats i det celestiala riket, ska finna att de måste kämpa varje dag’ (i Journal of Discourses, 11:14). Herrens sanna stridsmän är mer än veckoslutssoldater …

Kom ihåg, bröder och systrar, att det är våra egna önskningar som avgör olika frestelsers storlek och styrka. Vi ställer själva in våra frestelsers termostat.

Att fostra och styra våra önskningar kräver helt klart insikt om evangeliets sanningar, men än mer krävs. President Brigham Young bekräftade genom att säga: ’Det är tydligt att många som förstår sanningen inte låter sig styras av den. Följaktligen måste man, hur rätt och vacker sanningen än är, ta människornas känslor och forma dem efter Guds lag’ (i Journal of Discourses, 7:55) …

Därför förkunnade president Joseph F. Smith: ’Att fostra våra önskningar är alltså något som har vidsträckt betydelse för vår lycka i livet’ (Evangeliets lära, s. 246). Sådan fostran kan leda fram till helgelse tills, sade president Brigham Young, ’heliga önskningar frambringar motsvarande yttre gärningar’ (i Journal of Discourses, 6:170). Endast genom att fostra och styra våra önskningar kan vi göra dem till vänner i stället för fiender!” (Conference Report, okt. 1996, s. 26–28; se Nordstjärnan, jan. 1997, s. 20–21).

Frågor att begrunda

Hur kan anti-nephi-lehiternas exempel bidra till att kraften i din egen omvändelse fördjupas?
Liksom anti-nephi-lehiterna ingick förbund med Gud genom att begrava sina vapen (se Alma 24:17–18), vad gör du regelbundet för att visa Herren att också du har blivit fullständigt omvänd?
Hur kan Almas missionsarbete bland nephiterna (se Alma 4–15) ha förberett honom för att ta emot de omvända lamaniter som blivit undervisade av Mosiahs söner?

Föreslagna uppgifter

På samma sätt som lamaniterna begravde sina krigsvapen så att de aldrig skulle använda dem igen, måste vi göra oss av med synder eller svagheter som hindrar oss från att komma till Gud. Identifiera en synd eller svaghet i ditt liv som du skulle vilja avlägsna. Gör upp en plan som hjälper dig att övervinna den och sätt din plan i verket.
Läs Alma 26 och 28 och sök efter anledningarna som Ammon och Alma angav till sin glädje. Gör en lista över dessa anledningar och välj en eller flera att göra till en mer aktiv del av ditt liv.