Mormons bok 1–6

Introduktion

Efter att ha sammanfattat redogörelsen för Herrens besök bland nephiterna och den tvåhundraåriga period av fred som därpå följde, rapporterade Mormon att med början under det 201:a året tog högmod, oenighet och ogudaktighet överhanden (se 4 Nephi 1:24–47). I Mormons bok läser vi om händelser som han var ögonvittne till. Han berättar bland annat om den nephitiska civilisationens fall. I Mormon 1–6 kan vi sympatisera med Mormons sorg över att hans folk gick under, en undergång som kom över dem därför att de förkastade Herren och hans evangelium. Vi kan också besluta oss för att undvika sådana katastrofer i vårt eget liv.

Uttalanden

Mormon 1:1. ”Jag, Mormon”

Profeten Joseph Smith (1805–1844) lärde: ”Ordet Mormon betyder bokstavligen ’mycket gott” (History of the Church, 5:400).
I en överblick över Mormons liv uttalade sig president Gordon B. Hinckley (1910–2008) om den vikt som fästs vid Mormons namn, ett namn som har blivit en referens till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga:

”Får jag en liten stund påminna er om denne Mormons storhet och godhet. Han bodde på det amerikanska fastlandet på 300-talet efter Kristus. När Mormon var en pojke på tio år, beskrev folkets historieskrivare, Ammaron, honom som ’ett allvarligt barn [som] har lätt för att fatta’ (Mormon 1:2). Ammaron gav honom i uppdrag att när han blev tjugofyra år gammal, skulle han ta hand om de uppteckningar som tidigare generationer hade fört.

Åren som följde på Mormons barndom var år med fruktansvärd blodspillan för hans folk, följden av ett långt och fruktansvärt krig mellan dem som kallades nephiter och dem som gick under namnet lamaniter.

Mormon blev senare ledare för nephiternas härar och fick bevittna massmorden på sitt folk. Han gjorde klart för dem att deras upprepade nederlag berodde på att de övergett Herren och att denne i sin tur lämnat dem åt sig själva …

Han skrev till vår generation med varnande och bönfallande ord. På ett uttrycksfullt sätt kungjorde han sitt vittnesbörd om den återuppståndne Kristus. Han varnade för kommande katastrofer om vi skulle överge Herrens vägar som hans eget folk hade gjort.

Med kunskap om att hans eget liv snart skulle vara slut, eftersom hans fiender var på jakt efter överlevande, vädjade han till vår generation att vi skulle ha tro, hopp och kärlek och sade: ’Den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt, och var och en som på den dagen befinns vara fylld därav, med honom är allt väl’ (Moroni 7:47).

Sådan var godheten, styrkan, kraften, tron, det profetiska hjärtat hos profeten och ledaren Mormon” (Conference Report, okt. 1990, s. 69–70; se Nordstjärnan, jan. 1991, s. 53, 54).

Mormon 1:16. Medvetet uppror mot Gud

Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum jämförde Mormons andliga mognad med det syndfulla tillståndet hos Mormons folk. Trots Mormons rättfärdiga önskan var han förbjuden att predika på grund av sitt folks upproriska tillstånd: ”I sin uppväxt höll sig Mormon, som då var femton år, borta från omgivningens syndfullhet och höjde sig över sin tids förtvivlan. Följaktligen ’besöktes [han] av Herren och smakade och kände Jesu godhet’ och försökte tappert predika för sitt folk. Men som Gud ibland gör då de som har mycket ljus förkastar det, förbjöd han Mormon att tala. Han förbjöds att predika för en nation som medvetet hade gjort uppror mot sin Gud. Detta folk hade förkastat de underverk och budskap som hade getts dem av de tre förvandlade nephitiska lärjungarna, vilka också nu hade tystats i sin verksamhet och blivit borttagna från den nation som de hade blivit sända till” (Christ and the New Covenant [1997], s. 318).
Under sin tid som medlem i de sjuttios kvorum förklarade äldste Dean L. Larsen att uppror mot Gud har personliga rötter som, om de inte rättas till, sprider sig med förödande konsekvenser:

”Historiskt sett har avvikandet från den väg som Herren märkt ut inträffat när enskilda börjat kompromissa med Herrens normer. Detta är särskilt sant när överträdelsen är avsiktlig och ingen omvändelse äger rum. Kom ihåg Mormons beskrivning av dem som avvek från den sanna vägen på hans tid. De syndade inte i okunnighet. De gjorde medvetet uppror mot Gud. Det inträffade inte som en universell rörelse. Det började när enskilda medlemmar i kyrkan avsiktligt började kompromissa med Herrens normer. De sökte rättfärdiga sina avvikelser med att andra också kompromissade. De som medvetet syndar försöker att upprätta egna normer varigenom de kan känna sig mer bekväma och som rättfärdigar deras dåliga uppförande. De försöker också umgås med dem som är villiga att vika av tillsammans med dem på denna väg av självbedrägeri.

Allteftersom antalet avvikande individer ökar blir deras inflytande mer omfattande. Det kan beskrivas som ’det stora och rymliga byggnads-syndromet’. Avvikandet är ännu mer farligt då dess anhängare fortsätter att öppet identifiera sig med och delta i den grupp som anpassar sig till Herrens väg. Värderingar och normer som en gång var tydliga blir dunkla och ovissa. Beteendenormen börjar återspegla detta förmörkande av sanna principer. Ett uppförande som en gång orsakade motvilja och bestörtning blir nu närmast alldagligt” (”Likening the Scriptures unto Us”, i Alma, the Testimony of the Word [1992],red. Monte S. Nyman och Charles D. Tate Jr., s. 8).

Mormon 1:19. Svartkonster, häxeri och trolldom

President James E. Faust (1920–2007) i första presidentskapet varnade för att låta sig fängslas av Satans mysterier: ”Det är inte någon god vana att fängslas av Satan och hans mysterier. Inget gott kan komma av att man nalkas ondskan. Liksom när man leker med eld är det alltför lätt att bli bränd … Den enda säkra vägen är att hålla sig långt borta från Satan och all hans onda verksamhet och hans gudlösa metoder. Djävulsdyrkan, avguderi, trollformler, häxeri, voodooism, besvärjelser, svart magi och alla andra former av satanism ska undvikas som pesten” (Conference Report, okt. 1987, s. 40; eller Nordstjärnan, jan. 1988, s. 30).

Mormon 2:13. ”De fördömdas sorg”

Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum noterade skillnaden mellan sorg efter Guds vilja och ”de fördömdas sorg”: ”Efter erkännandet genomströmmas själen av verklig ånger. Detta är ’sorg efter Guds vilja’, den är inte som ’världens sorg’ eller ’de fördömdas sorg’ som visar sig när vi inte längre kan ’finna glädje i synden’ (se 2 Kor 7:10; Mormon 2:13). Falsk ånger är som att ’omhulda sina svagheter’. I ceremoniell ånger sörjer vi våra misstag men gör ingenting åt dem” (Conference Report, okt. 1991, s. 40; se Nordstjärnan, jan. 1992, s. 35).

I kontrast till de fördömdas sorg förklarade president Ezra Taft Benson (1899–1994) vad som menas med sorg efter Guds vilja för att vi skulle kunna förstå den sorg som leder till renande omvändelse: ”En sorg efter Guds vilja är en Andens gåva. Det är en djup insikt om att våra handlingar har sårat vår Fader och Gud. Det är en klar och tydlig intensiv medvetenhet om att vårt uppträdande har fått Frälsaren, som inte begick någon synd, han den störste av alla, att utstå ångest och lidande. Våra synder fick honom att blöda ur varje por. Det är denna mycket påtagliga mentala och andliga smärta som i skrifterna kallas ’ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande’ (L&F 20:37). En sådan ande är en nödvändig förutsättning om sann omvändelse skall kunna ske” (The Teachings of Ezra Taft Benson [1988], s. 72).

Mormon 2:15. ”Nådens dag var förbi”

Äldste Jeffrey R. Holland noterade de gruvliga raderna i Mormons redogörelse om att det var för sent att rädda hans folk: ”Det är vid denna tidpunkt i den nephitiska historien — knappt 950 år sedan den inleddes och lite mer än 300 år sedan de fått besök av Guds Son själv — som Mormon insåg att slutet hade kommit, historien var över. Med de kanske gruvligaste ord som han någonsin skrev påpekade Mormon: ’Jag såg att nådens dag var förbi för dem, både timligt och andligt.’ Hans folk hade lärt sig den mest ödesdigra av alla lektioner — att Guds Ande inte alltid strävar med människan, att det är möjligt, kollektivt såväl som individuellt, att tiden har löpt ut. Omvändelsens dag kan vara förbi, och den var förbi för nephiterna. Deras skaror blev ’nedhuggna i öppet uppror mot sin Gud’ och i en metafor vars bildspråk är en nästan alltför tydlig moralisk läxa blev de ’staplade som avfall över landets yta’” (Christ and the New Covenant, s. 319).
President Spencer W. Kimball (1895–1985) beskrev hur vi också idag kan avlägsna oss från omvändelsens renande nåd: ”Det är sant att omvändelsens storslagna princip alltid finns tillgänglig, men för de onda och upproriska är det allvarliga förbehåll mot detta. Synden är till exempel intensivt vanebildande och driver ibland människor till den tragiska punkten utan återvändo … När överträdaren drivs djupare och djupare ned i sin synd, överträdelsen sätter allt djupare spår och viljan att ändra sig försvagas, då blir situationen så småningom nästan förtvivlad. Syndaren sjunker djupare och djupare tills han slutligen antingen inte vill klättra upp eller har förlorat förmågan att göra det” (Förlåtelsens under , s. 107).

Mormon 2:19

Vad lär vi oss av den här versen som gav hopp till Mormon mitt i hans sorg över sitt folks ogudaktighet?

Mormon 2:26. ”Vi var överlämnade åt oss själva”

Vi kanske inte uppmärksammar eller uppskattar hur mycket vår himmelske Fader hjälper oss i vårt dagliga liv när vi försöker leva trofast. Mormon skrev att när hans folk blev ogudaktigt gick de miste om den Herrens styrka som tidigare hade beskyddat dem. Under sin tid som medlem i de sjuttios kvorum förklarade äldste Ray H. Wood: ”När en människa bryter mot något av Guds bud och inte omvänder sig, drar Herren bort sin beskyddande och stödjande arm. När vi förlorar kraft från Gud vet vi med säkerhet att problemet ligger hos oss och inte hos Gud. ’Jag, Herren, är bunden när ni gör vad jag säger, men när ni inte gör vad jag säger har ni inget löfte’ (L&F 82:10). Våra missgärningar leder till missmod. De bedrövar och utsläcker det ’fullkomligt klara hopp’ som Kristus erbjuder (se 2 Nephi 31:20). Utan Guds hjälp är vi utlämnade åt oss själva” (Conference Report, apr. 1999, s. 54; se Liahona, juli 1999, s. 48).

Mormon 3:8–11. Mormon vägrade vara härförare

Trots att Mormon hade lett sitt folk i ungefär 35 år vägrade han vid detta tillfälle att leda dem. Mormon måste ha influerats av den förkortning han gjorde av Mormons bok. Han såg kapten Moronis och Helamans rättmätiga anledningar till att ge sig ut i krig (se Alma 43:9–58:12) — för att försvara sina landområden, hem, hustrur, barn, rättigheter, förmåner, frihet och förmån att tillbedja Gud. Han undervisade folket om dessa anledningar till krig (se Mormon 2:23–24). Efter att ha bevittnat motivationen hos sin tids nephiter till varför de sökte krig mot lamaniterna — att ”de skulle hämnas” och att de ”började … skryta över sin egen styrka” och att de var skyldiga till ”ogudaktighet och avskyvärdheter” i hög grad — vägrade han temporärt att leda deras härar (Mormon 3:9–14)

Mormon 3:9; 4:8. Skryt

Äldste Neal A. Maxwell manade oss att erkänna vår himmelske Faders kraft istället för vår egen: ”Vi kan njuta frukterna av rättfärdigt arbete, men låt oss ändå först erkänna Guds hand. I annat fall dyker bortförklaringarna upp och de säger: ’Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom’ (5 Mos 8:17). Eller ’berömmer’ vi oss själva, som det forna Israel skulle ha gjort (om det inte varit för Gideons avsiktligt lilla armé), genom att hävda att ’min egen hand har räddat mig’ (Dom 7:2). Att vitt och brett framhålla sina egen ’hand’ gör det dubbelt så svårt att erkänna Guds hand i allt (se Alma 14:11; L&F 59:21)” (Conference Report, apr. 2002, s. 43; se Liahona, juli 2002, s. 41).

Mormon 3:12. ”Enligt den Guds kärlek som fanns i mig”

Under sin tid i presiderande biskopsrådet förmanade biskop Glenn L. Pace oss att sträva efter att efterlikna den kärlek som Mormon visade: ”Denne profet hade Kristuslik kärlek till ett fallet folk. Kan vi nöja oss med att älska mindre än så? Vi måste sträva framåt med Kristi rena kärlek och sprida evangeliets glada budskap. Då vi gör det och utkämpar det godas kamp mot det onda, ljuset mot mörkret och sanningen mot villfarelsen, får vi inte försumma vårt ansvar att förbinda såren på dem som fallit i striden. I Guds rike finns ingen plats för fatalism” (Conference Report, okt. 1990, s. 8; eller Nordstjärnan, jan. 1991, s. 7).

Mormon 3:18–22. Vår dom

Äldste Bruce R. McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum förklarade att andra kommer att delta i vår dom: ”Sanningen är den att det kommer att finnas en hel hierarki med domare, vilka, under Kristus, ska döma de rättfärdiga. Han ensam ska utfärda fördömelsens dom över de onda” (The Millennial Messiah [1982], s. 520).

Skrifterna lär att minst fem källor kommer att vara delaktiga på domedagen:
1. Vi själva (se Alma 41:7; History of the Church, 6:314)
2. Våra biskopar (se L&F 41:9; 58:14, 17–20; 64:40; 72:17)
3. Skrifterna (se Upp 20:12; 2 Nephi 25:18; 29:11; 33:14; 3 Nephi 27:25–26)
4. Apostlarna (se Matteus 19:27–30; 1 Nephi 12:9; 3 Nephi 27:27; Mormon 3:18; L&F 29:12)
5. Jesus Kristus (se Johannes 5:22; 3 Nephi 27:14)
President John Taylor (1808–1887) utvecklade vidare den roll apostlarna har i vår dom: ”Kristus är överhuvudet … Det vore ganska rimligt om de tolv apostlarnas i Jerusalem ska bli domare över de tolv stammarna, och att de tolv stammarna på den här kontinenten ska bli domare över Nephis ättlingar, att Jareds broder och Jared ska bli domare över jarediterna, deras ättlingar, och vidare: att det första presidentskapet och de tolv som har officierat i vår tidsålder ska verka för människosläktet i denna tidsutdelning” (The Gospel Kingdom, sammanst. av G. Homer Durham [1987], s. 138).

Mormon 3:20–22; 5:12–14. En förmaning att tro på Kristus

Del Parson, © 1983 IRI

President Gordon B. Hinckley vittnade om att Mormons bok är ännu ett vittnesbörd om Kristus: ”Den nya världens skrift finns här som ett andra vittne om Herren Jesu Kristi gudomlighet och existens, från den allomfattande försoningens välsignelser till att han uppstod från den mörka graven. Mellan dess pärmar finns många säkra profetiska ord om honom som skulle födas av en jungfru, den allsmäktige Gudens Son. Där finns en förutsägelse om hans verksamhet bland människorna som en jordisk varelse. Där förkunnas hans död, det felfria lammet som skulle offras för världens synder. Och där finns en redogörelse, som är rörande och inspirerande och sann, om den uppståndne Kristi besök bland levande män och kvinnor på västra halvklotet. Detta vittnesbörd finns här att ta ställning till, det finns här att bli läst, det finns här att begrundas, det finns här att be till Gud om, med ett löfte att den som ber ska få veta dess sanning och äkthet genom den Helige Andens kraft (se Moroni 10:3–5)” (Conference Report, apr. 1994, s. 95; eller Nordstjärnan, juli 1994, s. 69).

Mormon 4:23. Kortfattad översikt över plåtarnas förflyttningar

Ammaron bad Mormon att ta med sig Nephis större plåtar från kullen Shim och göra tillägg till dem. Mormon skulle lämna kvar de övriga plåtarna (mässingsplåtarna, Nephis mindre plåtar och Ethers plåtar) i kullen Shim (se Mormon 1:2–4). Mormon avlägsnade de större plåtarna, skrev en fullständig redogörelse över sitt folks verksamhet på dem och använde en utvald del av dem till att upprätta sin egen koncentrerade och förkortade version av sitt folks historia (se Mormon 2:18). Senare återvände Mormon till kullen Shim för att avlägsna samtliga plåtar (mässingsplåtarna, Ethers plåtar och alla andra plåtar) från kullen (se Mormon 4:23). Av rädsla för att lamaniterna skulle förstöra uppteckningarna gömde Mormon plåtarna på nytt — förutom sin egen förkortning och Nephis mindre plåtar (guldplåtarna) i kullen Cumorah (se Mormon 6:6). Mormon gav dessa guldplåtar till sin son Moroni (se Mormon 6:6; Mormons ord 1:1–7).

Mormon 5:16. Anden har ”upphört att sträva med deras fäder”

President Harold B. Lee (1899–1973) förklarade att det ogudaktiga folket på Mormons tid inte bara hade förlorat den Helige Anden utan också Kristi Ande från sina liv: ”Mormon beskrev en del människor, sitt folk, från vilka Herrens Ande hade avlägsnat sig, och när jag läser det … är det uppenbart för mig att vad han talade om inte bara var oförmågan att ha den Helige Andens umgänge eller gåva, utan han talade om det sanningsljus som alla som föds till världen är berättigade till och som aldrig kommer att upphöra att sträva med invididen förrän han eller hon förlorar det genom sina egna synder” (Conference Report, apr. 1956, s. 108).

Mormon 5:17. ”En gång ett behagligt folk”

Mormon beklagade sig över sitt folks fördärvade tillstånd, som i motsats därtill en gång varit ”behagligt”. President Gordon B. Hinckley reflekterade över några av de välsignelser som hör samman med att vara behaglig och de fordringar som ställs för att uppnå ett sådant tillstånd: ”Det finns … stora välsignelser av visdom, av kunskap, ja, fördolda skatter av kunskap. Vi är lovade att vårt land ska vara ljuvligt om vi vandrar i lydnad till denna lag. Jag kan tolka ordet land som folk, att de som vandrar i lydnad ska bli ett ljuvligt folk. Vilket underbart tillstånd, att vara ett ljuvligt folk som andra kallar välsignat!” (Conference Report, apr. 1982, s. 60; se Nordstjärnan, okt. 1982, s. 82).

Mormon 5:23. ”I Guds händer”

Mormon skrev för oss i de sista dagarna och förmanade oss att erkänna Gud och hans makt. Vi är i hans händer. Äldste W. Craig Zwick i de sjuttios kvorum förklarade något av symboliken och välsignelserna med att vara i Guds händer:

”Händerna är en av kroppens delar som är mycket symbolisk. Hebreiskans jad, det vanligaste ordet för hand, används också bildligt i betydelsen kraft, styrka, makt (se William Wilson, Old Testament Word Studies, [1978], s. 205). Alltså betecknar händer makt och styrka …

Att vara i Guds händer bör innebära att vi inte bara är under hans vaksamma omsorg, utan också att vi beskyddas och bevaras genom hans förunderliga makt.

I alla de heliga skrifterna omnämns Herrens hand. Hans gudomliga bistånd bevittnas om och om igen. Hans mäktiga händer har skapat världar, men var ändå milda nog att välsigna de små barnen …

Vi behöver alla veta att vi kan fortsätta i Herrens kraft. Vi kan lägga vår hand i hans och vi kommer att uppleva hur stödet av hans närvaro lyfter oss till höjder som varit ouppnåeliga utan honom …

Hur lär vi oss att räcka ut handen och nå den tröst som Herren berett? …

Här är fyra huvudpunkter:

Lär

Lyssna

Sök Anden

Be alltid

Herren stödjer och hjälper oss om vi är villiga att öppna dörren och ta emot hans hand av gudomligt bistånd …

Föreställ er såren i hans händer. Hans medfarna händer, ja hans händer av sargat kött och fysisk uppoffring, ger våra händer större kraft och vägledning.

Det är den sårade Kristus som leder oss igenom våra svåra stunder. Det är han som håller oss uppe när vi behöver mer luft att andas eller vägledning att följa, eller mer mod för att fortsätta.

Om vi håller Guds bud och vandrar hand i hand med honom på hans stigar, går vi framåt med tro och känner oss aldrig ensamma” (Conference Report, okt. 2003, s. 36–38; eller Liahona, nov. 2003, s. 34–36).

Mormon 6:16–20

Vilka insikter får du om Mormon i dessa verser? Hur kan vi införliva en del av dessa egenskaper i vårt eget liv?

Mormon 6:16–22. Förkasta inte Kristi öppna armar

Mormon begrät sitt obotfärdiga folks död, sörjde över att de inte hade förändrat sina liv innan de tog slut. Mormon lärde att om de hade övergett sitt högmod och omvänt sig från sina synder skulle deras återförening med Frälsaren ha varit glädjerik (se Mormon 6:17).

Vi måste också förbereda oss för att stå inför Herren vid domen. President James E. Faust förklarade:

Harry Anderson, © IRI

”Vi längtar efter försoningens främsta välsignelse — att bli ett med honom, att få vara i hans gudomliga närhet, att personligen kallas vid namn när han varmt välkomnar oss hem med ett strålande leende och vinkar oss till sig med öppna armar att omfamnas av hans gränslösa kärlek. Vad underbart upplyftande den upplevelsen kommer att bli om vi kan känna oss värdiga nog att vara i hans närhet! Den fria gåva som hans stora försoningsoffer utgör för var och en av oss är det enda sättet varigenom vi kan bli så upphöjda att vi får stå framför honom ansikte mot ansikte. Försoningens överväldigande budskap är den fullkomliga kärlek som Frälsaren hyser till var och en av oss. Det är en kärlek som är full av barmhärtighet, tålamod, nåd, rättvisa, långmodighet och framför allt förlåtelse.

Satans onda inflytande skulle kunna krossa allt hopp vi har om att kunna övervinna våra fel. Han vill få oss att känna som om allt är förlorat och det inte finns något hopp. Jesus däremot sträcker sig ner för att lyfta upp oss. Genom vår omvändelse och försoningens gåva kan vi förbereda oss för att bli värdiga att stå i hans närhet” (Conference Report, okt. 2001, s. 22; eller Liahona, jan. 2002, s. 22).

Frågor att begrunda

Vad tror du menas med att vara ”allvarligt sinnad”? (Mormon 1:15).
Hur kan du känna igen Herrens inflytande i ditt liv? (se Mormon 3:3).
Vad tror du det innebär att vara ”i Guds händer”? (Mormon 5:23). Vad kan du göra för att kvalificera dig för fler förmåner av att vara i Guds händer?

Föreslagna uppgifter

Gör en skriftlig analys av varje vers i Mormon 3:17–22. Beskriv därefter för en vän eller familjemedlem vilka viktiga punkter de här verserna innehåller.