Första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum förkunnade år 1995 att ”familjen har en central roll i Skaparens plan för sina barns eviga bestämmelse”. De förkunnade att ”största förutsättningarna för lycka i familjelivet finns då det byggs på Herrens Jesu Kristi lärdomar” (”Familjen, ett tillkännagivande för världen”, Nordstjärnan, okt 1998, s 24). Nephi skrev om sina föräldrars, Lehis och Sariahs familj. Dessa ”goda föräldrar” (1 Nephi 1:1) strävade efter att uppfostra och vägleda sin familj i enlighet med Herrens lärdomar, även när tiderna var svåra. Fader Lehi fick vara med om såväl himmelska syner som försök att ta hans liv. Familjemedlemmarna fann trygghet genom att fly från Jerusalem, bara för att skickas tillbaka till ett farligt och svårt uppdrag för att hämta mässingsplåtarna. Trofasta söner stödde sina föräldrar och följde Herren medan andra söner gjorde uppror. Var under din läsning av dessa första kapitel i Mormons bok uppmärksam på hur den här familjen försökte följa Herren och hur deras exempel kan vägleda dig att göra detsamma.
Inledningen till 1 Nephi är en sammanfattning av boken och ingår i den ursprungliga texten. Alla förord i Mormons bok ingår i den ursprungliga text som gavs till profeten Joseph Smith, vilket inbegriper de tillägg som föregår vissa enskilda kapitel (se till exempel Mosiah 9 och Alma 21). De korta sammanfattningarna i början av varje kapitel är senare tillägg för att hjälpa läsaren bättre förstå kapitlet.
Som sammanställare av Mormons bok ställdes Mormon inför stora svårigheter då han skulle fastställa vad han skulle ta med i den förkortade uppteckningen. Minst två direktiv styrde hans val. För det första sade Herren till Mormon att denne skulle ”skriva det som blivit [honom] befallt” (3 Nephi 26:12). För det andra såg Mormon vår tid och de omständigheter som skulle råda (se Mormon 8:34–35). Då förstår vi att när Mormon fattade sina redaktionella beslut så var dessa två faktorer hans främsta angelägenhet.
1 Nephi 1:1. Många lidanden, ändå storligen gynnad
Nephi skrev om ”många lidanden” men erkände också att han fått många välsignelser av Herren. Han redogör för en mängd prövningar som han och andra i hans familj utstod medan de förblev trofasta och tacksamma mot Herren. Nephi kände sig storligen gynnad eftersom han kommit till stor kunskap om Guds godhet (se 1 Nephi 2:16), och att förlita sig på hans kraft blev Nephis stöd (se 2 Nephi 4:19–26). Insikt i Guds plan gav sammanhang åt de prövningar som Nephi drabbades av (se Boyd K. Packer, ”Conversation with Teachers” [en kväll med president Boyd K. Packer, 29 feb. 2008], s. 7, www.ldsces.org).
I kontrast till detta ser vi också att Laman och Lemuel, liksom många andra i Mormons bok, behövde utsättas för många prövningar för att bli påminda om Herrens välsignelser. Den här principen bekräftas på ett tragiskt sätt av profeten Mormon: ”Och sålunda ser vi att om inte Herren tuktar sitt folk med många lidanden, ja, om han inte hemsöker dem med död och med fruktan och med hungersnöd och med alla slags farsoter, kommer de inte ihåg honom” (Helaman 12:3).
I vers 2 av 1 Nephi 1 står det att Lehi och Nephi använde ”egyptiernas språk” för att uppteckna sin historia på guldplåtar. Fyrahundrasjuttio år senare lärde kung Benjamin sina söner ”egyptiernas språk”, vilket inte bara var språket på guldplåtarna utan också på plåtarna av mässing (Mosiah 1:1–4). Termen ”reformerad egyptiska” förekommer bara en gång i Mormons bok i Mormon 9:32. Reformerad egyptiska tycks vara en benämning som återspeglar en variant av det språk som användes av Lehi och Nephi. I Mormon 9:32–33 säger Moroni att på hans tid, vilket var ungefär tusen år efter Lehis och Nephis tid, skilde sig både egyptiskan och hebreiskan från det språk som Lehi och Nephi använde.
Det babyloniska världsherraväldet tog kontroll över Juda rike omkring 605 f. Kr. då Jojakim var kung över Juda. Jojakim försökte sig på en revolt mot Babylon. De babyloniska styrkorna belägrade Jerusalem. Jojakim blev antingen dödad eller tillfångatagen. Sidkia, farbror till Jojakim, utsågs av Babylon till tronen. Det var en tid av stor ogudaktighet bland folket i Juda — omoral och korruption grasserade. Sådan var situationen på Lehis tid. Strax efter Lehis avfärd från området försökte sig Sidkia på ännu en revolt mot Babylon, vilket resulterade i en ännu större förstörelse av Jerusalem cirka 587 f. Kr. Många människor dödades och större delen av de kvarvarande judarna fördes till Babylon i en fångenskap som skulle vara i 70 år. Detta uppfyllde Lehis profetior till Juda om att om de inte omvände sig så skulle de gå under.
Nephi sade att ”många profeter” gick ut bland folket. Vi vet att Jeremia, Obadja, Nahum, Habackuk och Sefanja alla var samtida profeter som vittnade i Juda rike. Jeremia 35:15 innehåller en liknande kommentar om att många profeter sändes av Herren för att varna folket (se också 2 Krön 36:15–16).
Nephi skrev sin uppteckning omkring 30 år efter det att Lehis familj lämnat Jerusalem och färdats till det utlovade landet (se 1 Nephi 19:1–5; 2 Nephi 5:28–31). Uppteckningen inleds med en förkortning av hans fars uppteckning, vilket utgör 1 Nephi 1–8. Mormons förkortning av Lehis uppteckning fanns i de förlorade 116 manuskriptsidorna. Det var en översättning från en del av plåtarna som kallades för ”Lehis bok” (se L&F 10, kapitelinledning; 10:42, fotnot a; kommentar till 1 Nephi 19:1–6 på sidan 42).
Äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum beskrev ”Herrens innerliga barmhärtighet”:
”Jag vittnar om att Herrens innerliga barmhärtighet är verklig och att den inte kommer slumpvis eller bara av en tillfällighet. Ofta är det Herrens val av tidpunkt för sin innerliga barmhärtighet som hjälper oss att både urskilja och erkänna den.
… Herrens innerliga barmhärtighet är mycket personliga och anpassade välsignelser, styrka, beskydd, förvissning, ledning, kärleksfull godhet, tröst, stöd och andliga gåvor som vi får från och tack vare och genom Herren Jesus Kristus. Ja, Herren ʼanpassar [sannerligen] sin barmhärtighet efter människobarnens omständigheterʼ (L&F 46:15).
… Ett av sätten varpå Frälsaren kommer till var och en av oss är genom sin överflödande och ömma barmhärtighet. Till exempel: När vi ställs inför svårigheter och prövningar i livet, så är trons gåva och en rätt känsla av självförtroende som går utanför vår egen förmåga två exempel på Herrens ömma barmhärtighet. Omvändelse och förlåtelse för synder och samvetsfrid är exempel på Herrens ömma barmhärtighet. Och den ihärdighet och den styrka som gör att vi med glatt mod kan kämpa oss igenom fysiska begränsningar och andliga svårigheter är exempel på Herrens ömma barmhärtighet” (Conference Report, apr. 2005, s. 105; se också Liahona, maj 2005, s. 99).
Av 1 Nephi 1:20 lär vi oss att Nephi i sina övriga skrifter har för avsikt att visa oss hur Herren befriar de rättfärdiga. Var uppmärksam på detta återkommande tema i 1 Nephi.
1 Nephi 2:5–10. Lehi färdades från Jerusalem till Röda havets stränder
Mellan Jerusalem och Röda havet ligger ungefär 290 kilometer het, ofruktbar mark som i forna tider hemsöktes av många marodörer och plundrare. Lehi och hans familj färdades tre dagar bortom denna punkt (se 1 Nephi 2:5–6). Detta innebar en minst 12 till 14 dagar lång färd från Jerusalem till deras tillfälliga hem i Lemuels dal. (Hänvisa till kartan ”Tänkbar färdväg för Lehis familj” i tillägget, s. 410.)
Lehis uppskattning för Herrens vägledning och beskydd visade sig genom hans första handling efter att han satt upp sitt tält: ”Han byggde ett altare av stenar och frambar ett offer till Herren och gav tack till Herren vår Gud” (1 Nephi 2:7). Detta är det första av ett flertal tillfällen i Mormons bok då trofasta efterföljare till Kristus frambar offer och brännoffer för att uttrycka tacksamhet mot Gud (se 1 Nephi 7:22; Mosiah 2:3–4).
Lehi följde upp sitt offer genom att undervisa sina söner om betydelsen av att trofast lyda Herrens befallningar. Uppriktiga uttryck för tacksamhet och lydnad till vår himmelske Fader är nödvändigt för alla hans barn om de ska behaga honom. Herren lärde: ”Och i intet förtörnar människan Gud, eller mot ingen är hans vrede upptänd, utom mot dem som inte erkänner hans hand i allt och inte lyder hans befallningar” (L&F 59:21).
Äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum gav oss rådet att försäkra oss om att våra böner är fyllda med ödmjukhet och tacksamhet: ”Jag hör ofta folk säga ʼjag sade åt Herrenʼ det eller det. Var försiktiga med att ʼsäga åtʼ Herren något alls, utan be istället er himmelske Fader ödmjukt om vägledning och råd. Bönen bör vara längtansfylld och fylld med tacksamhet” (”Bli starka i Herren och i hans väldiga kraft” [KUV:s brasafton för unga vuxna, 3 mars, 2002], s. 3, www.ldsces.org).
En orsak till att Satan uppmuntrar knotande är att förhindra oss från att följa levande profeter, inspirerade ledare och föräldrar. Äldste H. Ross Workman i de sjuttio förklarade att ”knotet består av tre steg, och vart och ett av dem leder till nästa steg nerför olydnadens väg”. För det första, när människor knotar börjar de ifrågasätta. De ifrågasätter ”först i sitt eget sinne och sedan får de också andra att börja ifrågasätta”. För det andra, de som knotar börjar komma med ”bortförklaringar och undanflykter för att de inte gjorde vad de hade blivit ombedda att göra … Således rättfärdigar de sin olydnad.” Deras bortförklaringar leder till det tredje steget: ”Ovillighet att lyda buden.”
”Herren har fördömt denna inställning i vår tid: ʼMen den som inte gör något förrän han blir befalld och tar emot en befallning med tveksamt hjärta och utför den med lättja, han är fördömdʼ (L&F 58:29). …
Jag inbjuder er att inrikta er på det bud från de levande profeterna som stör er mest. Ifrågasätter ni om budet kan tillämpas på er? Hittar ni genast en ursäkt för varför ni inte kan hålla det budet just nu? Känner ni er frustrerade eller irriterade när någon påminner er om budet? Är ni ovilliga att hålla det? Ta er till vara för den ondes list. Akta er för knot” (Conference Report, okt. 2001, s. 104–106; se också Liahona, jan. 2002, s. 98–100).
Äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum lade märke till att skrifterna lovar ”34 gånger — att människor kommer att ha framgång i landet endast om de lyder Guds bud” (Conference Report, apr. 1985, s. 15; se också Nordstjärnan, aprilkonferensen 1985, s. 12). I skrifterna är inte ordet framgång begränsat till ekonomiska fördelar. Framgång innebär inte att livet är fritt från prövningar. Lehi och hans trofasta familjemedlemmar höll buden, men de fick ändå utstå många svårigheter (se 1 Nephi 15:5; 18:15–17; 2 Nephi 2:1–2).
President Joseph F. Smith (1838–1918) lärde att den som håller buden får hjälp och stöd av Herren: ”Den som förblir i Guds rike, den som är sann mot sitt folk, den som håller sig ren och obefläckad av världen, är den som Gud tar emot, som Gud uppehåller, som Gud stödjer och som har framgång i landet, vare sig han njuter av sin frihet eller hålls fängslad. Det spelar ingen roll var han är. Det kommer att gå bra för honom” (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph F. Smith, s. 105).
I en kommentar om 1 Nephi 3:7, lärde äldste Russell M. Nelson följande: ”Jag har lärt mig att inte sätta frågetecken utan utropstecken när kallelser ges genom prästadömets inspirerade kanaler” (Conference Report, apr. 1984, s. 76–77; eller Nordstjärnan, okt. 1984, s. 98).
Äldste Donald L. Staheli i de sjuttio citerade president Ezra Taft Benson (1899–1994) för att undervisa om den kraft som kommer genom lydnad: ”Oavsett vår ålder och vår situation i livet är daglig lydnad mot evangeliets principer den enda säkra vägen till evig lycka. President Ezra Taft Benson uttryckte det slående då han sade: ʼI den stunden lydnad upphör att irritera oss och blir vår strävan, ger Gud oss kraftʼ” (Conference Report, apr. 1998, s. 108; eller Nordstjärnan, juli 1998, s. 85).
President Henry B. Eyring i första presidentskapet erkände behovet av bön och tro i vår lydnad mot Herrens bud:
”Vilka vi än är, oavsett hur svår vår situation är, kan vi veta att det som vår Fader kräver av oss för att vi ska erhålla det eviga livets välsignelser, inte kommer att vara utöver vår förmåga. …
Det kan krävas att vi ber med tro för att få veta vad vi måste göra, och när vi fått sådan kunskap måste vi be med beslutsamhet att lyda. Men vi kan få veta vad vi ska göra och bli förvissade om att vägen förberetts för oss av Herren” (”Familjen”, [KUV:s brasafton för unga vuxna, 5 nov. 1995], s. 1www.ldsces.org).
Äldste Bruce R McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum gav denna förklaring: ”Nephi gjorde Gud till sin medhjälpare. Om han misslyckades med att få tag på plåtarna, innebar detta att Gud hade misslyckats. Och eftersom inte Gud misslyckas åvilade det nu Nephi att få tag på plåtarna eller offra sitt liv under försöket” (Conference Report, apr. 1982, s. 49–50; se också Nordstjärnan, okt. 1982, s. 66).
Ibland krävs det mod för att ledas av Anden. Det finns tillfällen då världslig logik och slutledningsförmåga föreslår ett handlingssätt som strider mot Herrens lärdomar. Äldste John H. Groberg i de sjuttio uppfordrade oss:
”Var villig att ta rimliga risker. Vi lever i en tid av slutsatser, logik, fakta och siffror. Dessa kan vara användbara om de underordnas tron på Herren Jesus Kristus. Men om de får företräde framför tron på honom är de inte användbara och kan vara mycket skadliga. Jag har funnit att de flesta goda beslut jag har fattat i mitt liv kanske inte hade fattats om de helt och hållet varit baserade på logik eller förnuft. …
”… Nephi var besluten att göra det som Gud ville att han skulle göra även när det verkade ologiskt. I 1 Nephi 4:6 talar skrifterna om för oss att han gav sig av utan att i förväg veta vad han skulle göra utom att han skulle lyda Gud och hämta plåtarna. …
Jag förmodar att om han bara hade lyssnat till förnuftet skulle Nephi och hans bröder fortfarande vänta utanför Jerusalems murar. Ibland undrar jag om vi genom att lyssna alltför mycket till förnuftet och logiken, genom att inte lita på Gud tillräckligt mycket, kanske finner oss själva stående utanför murarna till hans heliga stad” (”Trust in the Lord” [KUV:s brasafton för unga vuxna, 1 maj 1994], s. 3, www.ldsces.org).
Vad berättigar en rättfärdig man som Nephi att ta en annan persons liv? Profeten Joseph Smith (1805–1844) lärde att det är Herren som fastställer normerna för vad som är rätt och fel: ”Gud sade: ʼDu skall icke dräpa.ʼ Vid ett annat tillfälle sade han: ʼDu skall giva dem alla tillspillo.ʼ Detta är principen enligt vilken himlens regering verkställes — genom uppenbarelse avpassad till de omständigheter under vilka rikets barn är ställda. Allt vad Gud fordrar är rätt, det gör detsamma vad det är, fastän vi icke kunna se orsaken därtill förrän långt efter det händelserna ägt rum. Om vi först söker Guds rike kommer alla goda ting att läggas till. Detsamma gällde Salomo: han bad först om visdom och Gud gav honom den, och med den varje önskan som han hade i sitt hjärta, även sådant som kan tyckas avskyvärt av dem som bara delvis förstår himlens ordning, men som i verkligheten var rätt eftersom Gud gav och sanktionerade det genom särskild uppenbarelse” (History of the Church, 5:135; se Profeten Joseph Smiths lärdomar, s. 219–220).
En del människor har felaktigt känt att Herrens ande har manat dem att göra något som strider mot det som Herren redan har befallt, såsom i fallet med Nephi. Idag behöver vi inte oroa oss över att Herren kan mana oss att göra någonting som strider mot nuvarande befallningar. President Harold B. Lee (1899–1973) har lärt oss vilka Herren kommer att ge sådana maningar till: ”När något ska ske som skiljer sig från det som Herren redan har sagt, uppenbarar han det för sin profet och till ingen annan” (Stand Ye in Holy Places [1974], s. 159).
Bild
Nephi med Labans svärd
Walter Rane, med tillstånd av Museum of Church History and Art
Man bör komma ihåg att Herren gav Laban minst två chanser att lämna ifrån sig mässingsplåtarna utan att kräva hans liv. Laban var en lögnare och en tjuv och han hade åtminstone vid två tillfällen försökt mörda. Både stöld och mordförsök kunde straffas med döden (se 2 Mos 21:14; 22:2; 5 Mos 24:7). Herren ville att Lehi och hans ättlingar skulle ha den skriftliga uppteckningen även om ”en människa [skulle] förgås” (1 Nephi 4:13) för att det skulle hända. Mässingsplåtarna var inte bara till välsignelse för de nephitiska och mulekitiska nationerna, utan de var också orsaken till en del av det som skrevs på guldplåtarna (till exempel citaten av Jesaja och Zenos allegori). Mormons bok har välsignat och kommer att välsigna nationer och miljontals människor. Detta var vad som ytterst stod på spel när Nephi stod över Laban och följde Andens röst.
När Zoram insåg att han var tillsammans med Nephi och inte med sin husbonde Laban, ”började han darra och stod i begrepp att fly” (1 Nephi 4:30). Men hans rädsla försvann när Nephi lovade tjänaren att han inte skulle skadas och att han kunde vara en fri man om han begav sig ut i ödemarken med Lehis söner. När Zoram med en ed förband sig att stanna kvar hos Nephi och hans bröder ”upphörde [deras] fruktan vad gäller honom” (vers 37). Både Zoram och Nephi illustrerar den potentiella kraft som ligger i en persons redbarhet.
Äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum observerade behovet av redbarhet till grund för andlig styrka: ”Karaktärens hörnsten är redbarhet. En värdig karaktär stärker din förmåga att lydigt följa Andens ledning. En rättfärdig karaktär är vad du blir. Den är viktigare än det du äger, det du har lärt dig och de mål du har uppnått. Den gör att man kan lita på dig. En rättfärdig karaktär utgör grunden till andlig styrka. Den gör det möjligt för dig att i prövningarnas stund fatta svåra, ytterst viktiga beslut — och att fatta rätt beslut — till och med när de verkar överväldigande” (Conference Report, apr. 2003, s. 80; eller Liahona, maj 2003, s. 77).
Mormons bok innehåller ett flertal tillfällen då eder avlades. Avläggandet av ed togs mycket allvarligt på Nephis tid och i hans kultur. ”Principen enligt vilken en ed anses bindande framställs i [Hebreerbrevet 6:16] som en yttersta vädjan till gudomlig myndighet om att bekräfta ett löfte. Där beskrivs hur den Allsmäktige representeras när någon med en ed vill bekräfta något eller göra slut på invändningar i en fråga på ett högst bestämt och högtidligt sätt. Enligt samma princip har den ed som riktar sig till den högsta myndigheten alltid ansetts vara den mest bindande, både vad gäller individer och samhällen. Till följd av denna princip anses i skrifterna vädjanden till Guds namn å ena sidan, och till hedniska gudar å den andra, vara bevis för lojalitet” (William Smith, red., A Dictionary of the Bible [n.d.], ”Oath”, s. 467; se också kommentaren till 1 Nephi 4:30–37 på sidan 16).
En forskare förklarade den makt som avläggandet av ed hade i forna tider:
”Vad som förvånar en västerländsk läsare är den förunderliga inverkan som Nephis ed hade på Zoram, som då han får höra några få traditionella ord omedelbart blir medgörlig. Och för bröderna var det så att så snart som Zoram ʼsvor oss … en ed att han alltifrån den stunden skulle stanna hos oss … upphörde vår fruktan vad gäller honomʼ. (1 Nephi 4:35, 37.)
Båda parternas reaktion blir förståelig då man känner till att en ed är ytterst helig och okränkbar bland ökenfolket och dess avkomlingar: ʼEn arab bröt knappast sin ed ens om hans liv stod på spelʼ, ty ʼdet finns ingenting starkare och ingenting heligare än en ed bland nomadernaʼ, och även bland araberna i städerna, om den avfordras under speciella omständigheter. ʼAtt avlägga ed är heligt för beduinernaʼ, säger en auktoritet. ʼVe den som svär falskt; hans sociala ställning skadas och hans rykte förstörs. Ingen tar emot hans vittnesbörd, och han måste dessutom betala en bötessumma.ʼ
Men det är inte vilken ed som helst som duger. För att vara riktigt bindande och allvarlig bör en ed sväras vid något som lever, om det så bara är ett grässtrå. Den enda ed som är högtidligare än den ʼvid mitt livʼ eller (mindre vanligt) ʼvid mitt huvuds livʼ, är wa hayat Allah ʼvid Guds livʼ eller ʼså visst som Herren leverʼ — den exakta arabiska motsvarigheten till den forntida hebreiska hai Elohim. Idag används dessa uttryck lättvindigt av stadens slödder, men i forna tider var det någonting avskyvärt, och det är det fortfarande bland ökenfolket. ʼJag intygade mitt svar på det beduinska sättetʼ, säger [Charles M.] Doughty. ʼVid hans liv … sade han … ”svär vid Allahs (Guds) liv” ! … Jag gjorde det och det gör också nomaderna, men de säger vid ditt liv i saker av mindre vikt.ʼ Bland både araber och judar, säger [Samuel] Rosenblatt, ʼär en ed utan Guds namn inte en edʼ, medan det ofta i ʼbåde judiska och muhammedanska samhällen förekommer eder ”vid Guds liv”.
Så vi ser att det enda sätt på vilket Nephi överhuvudtaget kunde ha lugnat den vilt kämpande Zoram omedelbart var att uttala den enda ed som ingen skulle drömma om att bryta, den högtidligaste av alla eder bland semiterna: ʼSå sant Herren lever och så sant jag lever!ʼ (1 Nephi 4:32.)” (Hugh Nibley, An Approach to the Book of Mormon, 2:a uppl. [1964], s. 104–105).
Mässingsplåtarna innehöll en uppteckning med forntida helig skrift. De var värdefulla för Lehis familj och Amerikas framtida invånare på samma sätt som Bibeln och de sista dagarnas heliga skrifter är det för oss. Äldste Bruce R. McConkie använde skriftställen i Mormons bok för att beskriva mässingsplåtarna och deras betydelse. Han förklarade att mässingsplåtarna ”var ʼjudarnas uppteckningʼ (1 Nephi 3:3), vilket var en uppteckning med många av profetiorna från begynnelsen ner till och inbegripet en del av dem som uttalades av Jeremia. På dem fanns Moses lag, de fem moseböckerna, och de nephitiska förfädernas släktlinjer. (1 Nephi 3:3, 20; 4:15–16; 5:11–14.)
Det fanns mer på dem än det finns i Gamla testamentet som vi nu har det. (1 Nephi 13:23.) Profetiorna från Zenock, Neum, Zenos, Jakobs son Josef och troligen många andra profeter bevarades av dem, och många av dessa skrifter förutsade saker som har med nephiterna att göra. (1 Nephi 19:10, 21; 2 Nephi 4:2, 15; 3 Nephi 10:17.)
Mässingsplåtarnas värde för nephiterna kan inte överskattas. Genom dem kunde de bevara sitt språk (1 Nephi 3:19), större delen av civilisationen och den religiösa kunskapen från det folk som de kom ifrån. (1 Nephi 22:30.) Mulekiterna däremot, som leddes ut ur Jerusalem ungefär 11 år efter Lehis avfärd, och som inte hade någon uppteckning som motsvarade mässingsplåtarna, sjönk snabbt ned i avfall och otro och förlorade sitt språk, sin civilisation och religion. (Omni 14–18.)
Från profet till profet och generation till generation överlämnades och bevarades mässingsplåtarna av nephiterna. (Mosiah 1:16; 28:20; 3 Nephi 1:2.) Herren har lovat att någon gång i framtiden frambringa dem, ofördunklade av tid och i sin ursprungliga tydlighet, och de skriftliga redogörelser som är upptecknade på dem ska ʼsändas ut till varje nation, släkt, tungomål och folkʼ. (Alma 37:3–5; 1 Nephi 5:18–19.)” (Mormon Doctrine, 2:a uppl. [1966], s. 103).
Varför tror du att Laman och Lemuel knotade? (se 1 Nephi 2:11–13). Varför gav Nephi stöd åt sin far? (se verserna 16, 19). Vad är det som avgör om du knotar mot eller stöder Herrens tjänare?
Vilka bevis finns det för att Nephi hade stor tro? Hur tror du att han fick en sådan tro?
Föreslagna uppgifter
Fundera över de uppoffringar som Lehis familj gjorde för att hämta mässingsplåtarna. Jämför detta med de uppoffringar som krävdes för att frambringa Mormons bok i vår tid (se L&F 135:6). Diskutera med en vän eller familjemedlem värdet av skrifterna och vad du är villig att göra för att dra nytta av dessa värdefulla uppteckningar.