Alma och hans bröder predikade Guds ord för zoramiterna, som befann sig i ett tillstånd av avfall. Till följd av sina prövningar var en grupp zoramiter redo att ta emot ordet. Almas och Amuleks lärdomar om enskild och institutionell gudsdyrkan berör några av de viktigaste aspekterna av Jesu Kristi evangelium: försoningens kraft, omvändelse, tro, Guds ord och vikten av bön. Förutom sina egna vittnesbörd drog Alma och Amulek nytta av tre forntida profeters vittnesbörd och budskap. Lärdomarna och principerna häri vittnar kraftfullt om Jesus Kristus.
En kärnpunkt i Alma 32 är att ha tro på Guds ord. Alma observerade att när Guds ord planteras i hjärtats fruktbara jordmån så börjar det svälla och växa. Genom att pröva ordet, eller genom att ge det näring genom lydnad, frambringar Guds ord en frukt som är högst dyrbar, sötare än allt som är sött, vitare än allt som är vitt och renare än allt som är rent. När vi försummar Guds ord går vi miste om denna frukt.
Hur ger vi vår tro näring genom ordet så att vi kan mätta oss med dess frukt? President Joseph Fielding Smith (1876–1972) lärde: ”Om vi önskar ha en levande och bestående tro måste vi ständigt vara verksamma med att utföra de skyldigheter vi har såsom medlemmar i denna kyrka” (Frälsningens lära, sammanst. av Bruce R. McConkie, 3 delar, 2:264).
Äldste Joseph B. Wirthlin (1917–2008) i de tolv apostlarnas kvorum lärde detsamma: ”Vår tro växer när fullständig tillit till det vi inte kan se kombineras med fullkomlig lydnad mot vår himmelske Faders vilja. Utan alla dessa tre — för det första fullständig tillit, för det andra gärningar och för det tredje fullkomlig lydnad — utan alla dessa tre beståndsdelar är allt vi har en dålig kopia — en svag och urvattnad tro” (Conference Report, okt. 2002, s. 89; eller Liahona, nov. 2002, s. 83).
Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum framhöll betydelsen av att studera Alma 32–34 tillsammans i dess helhet:
”I det mästerliga talet [i Alma 32] ledsagar Alma läsaren från en allmän redogörelse om tro på Guds fröliknande ord till en fokuserad predikan om tro på Kristus som Guds ord, som vuxit upp till ett fruktbärande träd, ett träd vars frukt exakt liknar Lehis tidigare förnimmelse av Kristi kärlek … Kristus är livets bröd, det levande vattnet, den sanna vinstocken. Kristus är fröet, trädet och det eviga livets frukt.
Men det djupa och centrala bildspråket angående livets träd i det här talet går förlorat, eller förminskas åtminstone avsevärt, om läsaren inte följer det in i de nästkommande två kapitlen av Mormons bok” (Christ and the New Covenant [1997], s. 169).
Alma lade märke till de fattiga zoramiternas villighet att undervisas om evangeliet. De välbeställda zoramiterna hade drivit ut dem och det bidrog till deras ödmjuka tillstånd.
Biskop Richard C. Edgley i presiderande biskopsrådet lärde att ödmjukhet och undergivenhet är dygder som ger tillgång till evangeliets välsignelser: ”Många av oss lever eller arbetar i en omgivning där ödmjukhet ofta missförstås eller anses vara en svaghet. Få företag eller institutioner anser ödmjukhet ha något värde eller ser ödmjukhet som en önskvärd egenskap hos ledningen. Men allteftersom vi lär oss om hur Gud verkar, blir kraften hos en ödmjuk och undergiven ande tydlig. I Guds rike börjar storhet med ödmjukhet och undergivenhet. Dessa kompletterande dygder är de första avgörande stegen som öppnar dörren för Guds välsignelser och för prästadömets kraft. Det spelar ingen roll vem vi är eller hur goda våra vitsord tycks vara. Ödmjukhet och undergivenhet inför Herren i förening med ett hjärta som är fyllt av tacksamhet, det är vår styrka och vårt hopp” (Conference Report, okt. 2003, s. 104; eller Liahona, nov. 2003, s. 98).
Ödmjukhet är tillräckligt viktigt i Herrens ögon att han ibland hjälper oss att bli ödmjuka. Alma 32:8–16 berör två sätt att bli ödmjuk. I vers 13 beskrivs de som ”tvingats till ödmjukhet” och i verserna 14 och 16 de som frivilligt ödmjukar sig ”för ordets skull”.
Äldste Carlos E. Asay (1926–1999) i de sjuttios kvorum beskrev också dessa två grupper: ”För de flesta av oss tycks det ’nephitiska kretsloppet’ ingå i vår karaktär. Det finns en punkt då vi är läraktiga, då vår ödmjukhet gör det möjligt för oss att tillväxa och få andlighetens vind i seglen. Sedan finns det andra tillfällen då vi börjar känna oss självtillräckliga och uppblåsta av högmod … Hur mycket bättre vore det inte om vi kunde minnas vår Gud och vår religion och bryta kretsloppet genom ständig gudsdyrkan och rättfärdigt leverne. Hur mycket bättre vore det inte om vi ödmjukas av Herrens ord och är tillräckligt starka i anden för att minnas vår Gud oavsett de omständigheter vi befinner oss i?” (Family Pecan Trees: Planting a Legacy of Faith at Home [1992], s. 193–194). För ytterligare information och en översikt som framställer högmodets kretslopp, se ”Rättfärdighetens och ogudaktighetens kretslopp” i tillägget (s. 408).
President Ezra Taft Benson (1899–1994) beskrev hur vi kan ödmjuka oss och undvika de svårigheter som ibland blir följden av att tvingas till ödmjukhet:
”Vi kan välja att ödmjuka oss genom att besegra illviljan mot våra syskon och sätta dem lika högt som oss själva. Vi kan lyfta upp dem till vår egen höjd eller än högre (se L&F 38:24; 81:5; 84:106).
Vi kan välja att ödmjuka oss genom att älska Gud, underkasta oss hans vilja och sätta honom främst i vårt liv (se 3 Nephi 11:11; 13:33; Moroni 10:32)” (Conference Report, apr. 1989, s. 6; eller Nordstjärnan, juli 1989, s. 5).
Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum talade om farorna som det medför att söka efter tecken istället för tro:
”Tecken kan fördöma dem som förs till kunskap genom detta medel. De går miste om möjligheten att utveckla tro, och de utsätter sig för ett svårare straff om de återfaller än de vars andliga utveckling sker på den normala vägen för hur tro utvecklas.
Det finns andra ’fördömelser’ för dem som söker tecken utan att först utveckla den tro som enligt Gud är en nödvändig förutsättning.
En fördömelse är att bli missledd. Gud varnade det forntida Israel mot att följa profeter som gav tecken och under och därefter försökte förleda dem till att dyrka främmande gudar. (5 Mos 13:1–3.) Frälsaren lärde sina apostlar att i de sista dagarna ’skall det även uppstå falska kristusgestalter och falska profeter som skall visa stora tecken och under för att om möjligt bedra även de verkligt utvalda, de som är utvalda enligt förbundet’ (Joseph Smith — Matteus 1:22; se också Matteus 24:24; Markus 13:22) …
I vår tid använder sig inte Gud av mirakel eller tecken som ett sätt att undervisa eller övertyga den otroende. Följaktligen bör vi inte be om tecken i denna avsikt, och vi bör vara djupt misstänksamma mot de så kallade andliga bevisen från dem som gör det” (The Lord’s Way [1991], s. 85–86).
President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, hjälper oss att bättre förstå trons betydelse:
”Tro, för att vara tro, måste kretsa kring någonting som inte är känt. Tro, för att vara tro, måste gå bortom det som det föreligger övertygande bevis för. Tro, för att vara tro, måste gå in i det okända. Tro, för att vara tro, måste vandra fram till ljusets kant och därefter ta några steg in i mörkret. Om allting måste vara känt, om allting måste förklaras, om allting måste bekräftas, så finns det inget behov av tro. Faktum är att det inte finns utrymme för den …
Det finns två slags tro. Det ena slaget verkar i allmänhet i varje mänsklig själ. Det är den tro som är en följd av erfarenhet, den ger oss förvissning om att en ny dag kommer att randas, att våren kommer, att tillväxt kommer att äga rum. Den är det slags tro som sätter tilltro till det som enligt planerna kommer att hända …
Det finns en annan slags tro, som verkligen är sällsynt. Det är den slags tro som får saker att hända. Det är den slags tro som är värdig och förberedd och orubblig, och den framkallar sådant som annars inte skulle finnas. Det är den slags tro som sätter människor i rörelse. Det är den slags tro som ibland sätter saker i rörelse … Den är en följd av gradvis tillväxt. Det är en förunderlig, till och med översinnlig kraft, en kraft som är lika verklig och osynlig som elektricitet. Riktad och kanaliserad har den stor effekt …
I en värld fylld av skepticism och tvivel främjar talesättet ’att se är att tro’ inställningen ’visa mig och jag ska tro’. Vi vill ha alla bevisen först. Det verkar svårt att utgå från tro.
När ska vi lära oss att med det som är andligt fungerar det tvärtom — att tro är att se? Andlig tro föregår andlig kunskap. När vi tror på det som inte syns, men som inte desto mindre är sant, då har vi tro” (”What Is Faith?” i Faith [1983], s. 42–43).
Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum redogjorde för förhållandet mellan hopp, tro och kunskap och beskrev den djupa och dynamiska relationen dem emellan: ”Tro och hopp står i ständig samverkan och man kan inte alltid särskilja dem eller veta vad som kommer först. Hoppet är inte fullkomlig kunskap, men hoppets levande förväntningar är ’förvisso’ sanna (Ether 12:4; se också Rom 8:24; Hebr 11:1; Alma 32:21)” (Conference Report, okt. 1994, s. 45; se Nordstjärnan, jan. 1995, s. 33).
Små barns tro leder ofta till gudomliga insikter. Äldste Neal A. Maxwell beskrev hur deras föredömen kan bidra till äldre personers undervisning:
”Barn har ofta ’tankar och avsikter’ riktade på Mästaren. Sådana barn är kanske små och svaga, men starka i tron! Fastän alltför unga för ämbeten i kyrkan har de ändå kallats att tjäna som föredömen, särskilt de som begåvats med ’goda föräldrar’ (1 Nephi 1:1).
Som skriften säger, ’också små barn får många gånger ord givna till sig’ (Alma 32:23). Så till exempel uppenbarade den uppståndne Jesus mycket för de nephitiska barnen, som sedan undervisade sina föräldrar om ’ännu större’ ting än dem som Jesus lärt ut (3 Nephi 26:14).
Jag har fått förmånen att besegla flera adoptivbarn till Nan och Dan Barker, numera bosatta i Arizona. För en tid sedan sade Nate, som då var lite över tre år: ’Mamma, det finns en liten flicka till som ska komma till vår familj. Hon har mörkt hår och mörka ögon, och hon bor långt härifrån.’
Den förståndiga modern frågade: ’Hur vet du det?’
’Jesus sade det till mig, på övervåningen.’
Modern tänkte: ’Vi har ju ingen övervåning’, men förstod snabbt innebörden i det som sagts. Efter mycken möda och många böner befann sig familjen Barker i beseglingsrummet i templet i Salt Lake City på hösten 1995 — där en liten flicka med mörkt hår och mörka ögon, från Kazakstan, beseglades till dem för tid och all evighet. Inspirerade barn kan fortfarande lära föräldrarna ’stora och förunderliga ting’ (3 Nephi 26:14)” (Conference Report, apr. 1996, s. 95–96; se Nordstjärnan, juli 1996, s. 70).
Alma 32:27–37. Att pröva Guds ord leder till omvändelse
Äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum lärde att villighet att genomföra Almas prov leder till omvändelse:
”Vi vet att det är mer sannolikt att både medlemmar och icke medlemmar blir grundligt omvända till Jesu Kristi evangelium när det finns en vilja att pröva ordet (se Alma 32:27). Detta är en inställning i både sinne och hjärta med en önskan att få veta sanningen och en vilja att handla efter denna önskan. För dem som undersöker kyrkan kan det innebära något så enkelt som att gå med på att läsa Mormons bok, fråga Gud i bön om den är sann och uppriktigt söka få veta om Joseph Smith var Herrens profet.
Sann omvändelse kommer genom Andens kraft. När Anden påverkar hjärtan, förändras de. När enskilda, både medlemmar och undersökare, känner Anden påverka dem, eller när de ser bevis på Herrens kärlek och barmhärtighet i sina liv, blir de uppbyggda och andligen stärkta och deras tro på honom ökar. Dessa erfarenheter av Anden blir en naturlig följd när någon är villig att undersöka ordet. Det är så vi börjar känna att evangeliet är sant” (Conference Report, okt. 2000, s. 97; eller Liahona, jan. 2001, s. 89).
Ibland är det svårt att med ord formulera svällningsrörelserna, utvidgandet av själen, upplysandet av förståndet och början på de välbehagliga känslor från Anden som beskrivs i Alma 32:28. Men att den är svår att beskriva minskar inte känslans betydelse.
President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, återgav en upplevelse som beskriver svårigheten med verbala formuleringar. Han bar sitt vittnesbörd för en ateist om att det finns en Gud. Mannen sade att han inte kunde veta det. President Packer jämförde sitt vittnesbörd och sin kunskap med kunskapen om hur salt smakar (se kommentaren till Alma 30:15–16 på sidan 210; se också ”Herrens lykta”, Nordstjärnan, juli 1983, s. 27–28).
Alma 32:28–30. ”Ge plats så att ett frö kan sås” och börja växa
Starkare tro på Guds ord är en av de frukter som kommer från frön av tro som planterats i ett ödmjukt hjärtas bördiga jordmån. President James E. Faust (1920–2007) i första presidentskapet beskrev de nödvändiga förutsättningarna för att tro och kunskap ska kunna växa och mogna: ”Vi måste … förbereda vår egen såbädd för tro. För att göra det behöver vi plöja jorden genom dagliga ödmjuka böner, då vi ber om styrka och förlåtelse. Vi måste harva jorden genom att övervinna vår stolthet. Vi måste förbereda såbädden genom att hålla buden efter vår bästa förmåga. Vi måste vara ärliga mot Herren när vi betalar vårt tionde och andra offergåvor. Vi måste vara värdiga och dugliga att anlita prästadömets underbara krafter för att välsigna oss själva, våra familjer och andra som vi har plikter mot. Det finns ingen bättre plats där vår tros andliga frön kan få näring än i våra tempels heliga rum och i våra hem” (Conference Report, okt. 1999, s. 61; eller Liahona, jan. 2000, s. 57).
Bild
Illustration över frö som växer till ett träd
När vi planterar trons frö växer det inte plötsligt upp. President Boyd K. Packer förklarade betydelsen av tålamod medan vi väntar på att fröet ska växa:
”Jag har lärt mig att vi inte får ett vittnesbörd helt plötsligt. Istället växer det fram, som Alma sade, ur ett trons frö …
Bli inte besvikna om ni har läst och läst men ännu inte fått ett kraftfullt vittnesbörd. Ni kanske är som de lärjungar som omtalas i Mormons bok, som var beväpnade med Guds kraft i stor härlighet ’och de visste det inte’ (3 Nephi 9:20).
Gör ert bästa. Tänk på följande vers: ’Se till att allt detta sker med visdom och ordning, ty det krävs inte att någon löper fortare än han har krafter till. Och vidare är det nödvändigt att han är flitig så att han därigenom kan vinna priset. Därför måste allt göras med ordning’ (Mosiah 4:27)” (Conference Report, apr. 2005, s. 7; eller Liahona, maj 2005, s. 8).
Alma 32:28–35. ”Det börjar bli välbehagligt för mig”
Alma använde smaksinnet som ett sätt att beskriva hur ett vittnesbörd växer. Profeten Joseph Smith (1805–1844) använde också smaksinnet för att undervisa om hur man urskiljer sanna lärdomar: ”Detta är en god lära. Den smakar gott. Jag kan smaka det eviga livets principer, och det kan ni också … Jag vet att när jag säger det eviga livets ord till er så som de har givits till mig, kan ni smaka dem, och jag vet att ni tror dem. Ni säger att honung är söt och det gör jag också. Jag kan också smaka det eviga livets ande. Jag vet att den är god. När jag berättar för er om dessa ting som jag fick genom den Helige Andens inspiration, kan ni inte undgå att ta emot dem lika söta, och glädja er, mer och mer” (History of the Church, 6:312; kursivering tillagd; se också Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s. 519).
Syster Janette Hales Beckham, före detta generalpresident för Unga kvinnor, talade om de känslor som hör samman med läsning i skrifterna: ”Att lära sig urskilja Andens lärdomar är en viktig del av att förverkliga tron. Min dotter, Karen, berättade om en upplevelse hon haft. Hon sade: ’När jag bara var en liten flicka, började jag läsa Mormons bok för första gången. Efter många dagars läsning kom jag en dag till Första Nephi 3:7 … Jag visste inte att det var en mycket välkänd vers, men när jag läste den versen, gjorde den ett starkt intryck på mig. Det starka intryck som budskapet i versen gjorde, att vår himmelske Fader vill hjälpa oss hålla hans bud, var egentligen mer en känsla. Jag hade sett hur mina föräldrar strök under skriftställen med röd penna. Så jag reste på mig och letade i hela huset tills jag fann en röd penna, och med en stor känsla av allvar och betydelse, strök jag under den versen i min egen Mormons bok.’ Karen fortsatte: ’När jag under årens lopp studerat i skrifterna har denna upplevelse upprepats gång på gång — jag har läst en vers och den har gjort ett starkt intryck på mig. Med tiden kom jag att känna igen denna känsla som den Helige Anden’” (Conference Report, okt. 1997, s. 104; eller Nordstjärnan, jan. 1998, s. 77).
När Alma talade till de fattiga zoramiterna bad han dem att själva ta reda på om hans budskap var sant. Man kan inte lära sig en evangelieprincip för någon annans räkning. Äldste Neal A. Maxwell förklarade att vi var och en av kan få visshet om gudomliga sanningar:
”Alma beskriver trons tillväxt och hur tro faktiskt kan bli kunskap med åtföljande intellektuella och känslomässiga upplevelser för den troende. När den troendes förstånd har upplysts och sinnet utvidgats frågar Alma: ’O, är då detta inte verkligt?’ Det är verkligt, säger han, därför att det kan ’urskiljas, och därför måste ni veta att det är gott’ (Alma 32:35).
Sanningen i varje gudomlig lära är urskiljbar för oss genom ett system av intygande och godkännande som berättigar oss att säga: ’Jag vet!’” (Things As They Really Are [1978], s. 10).
Äldste Bruce C. Hafen i de sjuttios kvorum använde Almas metafor om odling och identifierade två aspekter av näring som för med sig evangeliets välsignelser i vårt liv: ”Vi växer på två sätt — genom att ta bort negativt ogräs och genom att odla positiva blommor. Frälsarens nåd välsignar båda sätten — om vi gör vår del. Först, och om och om igen, måste vi dra upp syndens och de dåliga valens ogräs. Det räcker inte att bara klippa ner ogräset. Dra upp dem med rötterna, gör fullständig omvändelse för att tillfredsställa nådens villkor. Men att få förlåtelse är bara en del av vår tillväxt. Vi betalar inte bara en skuld. Vårt mål är att bli en celestial varelse. När vi väl rensat vårt hjärtas trädgård måste vi utan uppehåll plantera, gallra och nära de gudomliga egenskapernas frön. När så vårt svett och vår disciplin gör att vi når hans gåvor ’kommer nådens blommor upp’ [se ”Det är solsken i min själ idag”, Psalmer, nr. 157], som hopp och ödmjukhet. Till och med ett livets träd kan slå rot i vårt hjärtas trädgård, med frukt så god att den lättar alla våra bördor ’genom glädjen i hans Son’ [Alma 33:23]. Och när kärlekens blommor blommar, kan vi älska varandra med Kristi egen kärlek [se Moroni 7:48]” (Conference Report, apr. 2004, s. 100–101; eller Liahona, maj 2004, s. 97–98).
President Dieter F. Uchtdorf i första presidentskapet lärde kyrkans medlemmar hur man blir en lärjunge till Kristus:
”Detta är den fridsamma vägen för en Jesu Kristi efterföljare.
Men det är ingen snabbkur eller något som sker över en natt.
En vän till mig skrev nyligen och berättade att han hade svårt att hålla sitt vittnesbörd starkt och levande. Han bad mig om råd.
Jag skrev tillbaka och föreslog kärleksfullt några särskilda saker han kunde göra som skulle förändra hans liv så att det passade bättre in på evangeliets återställda lära. Till min förvåning fick jag ett brev från honom bara en vecka senare. Kontentan av brevet var följande: ’Jag gjorde som du sade. Det fungerade inte. Har du några andra förslag?’
Bröder och systrar, vi får inte ge upp. Vi uppnår inte evigt liv genom att spurta — det är ett maratonlopp. Vi måste tillämpa och åter tillämpa dessa gudomliga evangelieprinciper. Dag efter dag måste vi göra dem till en del av vårt dagliga liv.
Alltför ofta behandlar vi evangeliet som en bonde som planterar ett frö i jorden på morgonen och väntar sig kunna skörda på eftermiddagen. När Alma jämförde Guds ord med ett frö förklarade han att fröet växer till ett träd som bär frukt gradvis, som resultat av vår ’tro och [vår] flit och [vårt] tålamod och [vår] långmodighet’ [Alma 32:43]. Det är sant att en del välsignelser kommer på en gång: Strax efter det att vi planterat fröet i vårt hjärta börjar det svälla och gro och växa, och genom detta vet vi att det är ett gott frö. Från första steget på vägen mot lärjungeskap börjar sedda och osedda välsignelser från Gud att komma till oss.
Men vi kan inte få fullheten av dessa välsignelser om vi ’försummar trädet och inte ser till att det får näring’ [v. 38].
Att veta att det är ett gott frö räcker inte. Vi måste ’vårda det med stor omsorg så att det kan slå rot’ [v. 37]. Endast då kan vi smaka av frukten som är ’sötare än allt som är sött och … renare än allt som är rent’ och ’njuta av denna frukt ända till dess [vi] är mättade, så att [vi] inte hungrar, och inte heller skall [vi] törsta’ [v. 42].
Lärjungeskapet är en resa. Vi behöver resans förädlande lektioner för att forma vår karaktär och rena vårt hjärta. Genom att tålmodigt vandra längs lärjungeskapets väg bevisar vi för oss själva hur stor vår tro och vår villighet är att finna oss i Guds vilja istället för att följa vår egen.
Det räcker inte med att bara tala om Jesus Kristus eller förkunna att vi är hans lärjungar. Det räcker inte att vi omger oss med symboler för vår religion. Lärjungeskapet är ingen publiksport. Vi kan lika lite förvänta oss att få trons välsignelser genom att inaktivt sitta på reservbänken som att komma i form genom att sitta i soffan och se på sport på TV och säga åt idrottsmännen vad de bör göra. Men ändå föredrar en del att dyrka Gud genom att vara en ’åskådarplatsens lärjunge’.
Vår religion fungerar inte i andra hand. Vi kan inte ta emot evangeliets välsignelser bara genom att observera det som andra gör som är bra. Vi måste lämna reservbänken och tillämpa det vi predikar … Idag är dagen att ta till oss Jesu Kristi evangelium, bli hans lärjungar och vandra längs hans väg” (”Lärjungeskapets väg”, Liahona, maj 2009, s. 76–77).
Alma använde vid upprepade tillfällen skrifterna för att ta upp de falska läror som zoramiterna undervisade om. Han tog först upp den falska föreställningen att bön endast var möjlig på Rameumptom. Genom att utgå från skrifterna förklarade han att de kunde be och dyrka Gud överallt, ”i vildmarken”, på deras ”åker”, i deras ”hus” och till och med i deras ”kammare” (se Alma 3:2–11). Alma tog sedan upp det faktum att alla profeter har vittnat om Kristi ankomst (se Alma 33:14–22; se också Jakobs bok 7:11).
President Henry B. Eyring i första presidentskapet förklarade vad det innebär att vara ständigt bedjande:
”När Gud har befallt oss att be, har han använt uttryck som ’be oupphörligen’ och ’alltid be’ och ’mäktig bön’.
Dessa uppmaningar kräver inte att vi använder så många ord. Faktum är att Frälsaren har sagt till oss att vi inte behöver använda många ord när vi ber. Den iver som Gud fordrar att vi ber med, kräver varken något utsirat språk eller flera timmar i avskildhet …
Våra hjärtan kan bara vändas till Gud när de är fyllda av kärlek till honom och tillit till hans godhet” (Conference Report, okt. 2001, s. 17; se Liahona, jan. 2002, s. 17, 18).
Alma 33:19–23. En symbol för Kristus restes i vildmarken
Till följd av att de forntida israeliterna knotade i vildmarken sände Herren giftiga ormar för att ödmjuka de andligt förgiftade. Många människor dog och de botfärdiga människorna vände sig till sin profet och vädjade till honom att be till Herren om att ta bort ormarna. Gud sade till Mose att han skulle göra en kopparorm och sätta upp den på en påle. Herren lovade att alla som såg på den uppsatta ormen skulle bli botade (se 4 Mos 21:4–9).
Kopparormen var en symbol. Äldste Dallin H. Oaks förklar-ade att en symbol är ”i likhet med eller en påminnelse om något annat” (Conference Report, okt. 1992, s. 51; eller Nordstjärnan, jan. 1993, s. 36).
Jesus Kristus lärde att symbolen som restes i vildmarken vittnade om honom: ”Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Johannes 3:14–15). På grund av israeliternas förhärdade hjärtan och otro vägrade många av dem att utnyttja det enkla sättet att bli botad (se 1 Nephi 17:41). Alma inbjöd alla att ”börja tro på Guds Son, att han skall komma för att återlösa sitt folk, och … sona deras synder” (Alma 33:22; se också Helaman 8:14–15). Alma lovade att om man ger detta vittnesbörd näring lättar det ens bördor och leder till evigt liv (se Alma 33:23).
Alma 34:9–12. Jesu Kristi försoning är oändlig och evig
Äldste Bruce R. McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum beskrev omfattningen av Herrens oändliga och eviga offer: ”När profeterna talar om en oändlig försoning så menar de just det. Dess följder berör alla människor, själva jorden och alla former av liv därpå, och sträcker sig ut till evighetens ändlösa vidder” (Mormon Doctrine, 2:a uppl. [1966], s. 64; se också Mose 7:30).
Äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum räknade upp några sätt varpå Jesu Kristi försoning är oändlig:
”Hans försoning är obegränsad — utan slut [se 2 Nephi 9:7; 25:16; Alma 34:10, 12, 14]. Den var också obegränsad på så sätt att hela människosläktet skulle bli frälst från en död utan slut. Den var obegränsad genom hans oändliga lidande. Den var obegränsad i tiden och avslutade det tidigare mönstret i form av djuroffer. Den var obegränsad i sin omfattning — den skulle åstadkommas en gång för alla [se Hebr 10:10]. Och försoningens barmhärtighet erbjuds inte bara ett obegränsat antal människor, utan också ett obegränsat antal världar, som skapats av honom [se L&F 76:24; Mose 1:33]. Den var obegränsad bortom alla mänskliga bedömningsmått eller jordiska fattningsförmåga.
Jesus var den ende som kunde erbjuda en sådan obegränsad försoning, eftersom han föddes av en jordisk mor och en odödlig Fader. Tack vare denna unika födslorätt var Jesus en obegränsad varelse” (Conference Report, okt. 1996, s. 46; eller Nordstjärnan, jan. 1997, s. 33).
Alma 34:14. ”Varje liten del pekar på detta stora och sista offer”
Amulek förkunnade att hela avsikten med Moses lag var att peka ut för människorna det ”stora och sista offer” Jesus en dag skulle utföra i Getsemane och på Golgata. Djuroffren, helgdagarna och högtiderna, och andra dagliga ritualer var fulla av sinnebilder och symboler som pekade Israels barn mot Kristus. Sakramentet påminner oss på ett liknande sätt idag om Jesu Kristi försonande mission. På samma sätt var påskhögtiden i forna tider en årlig påminnelse om att Herren förde Israel ut ur fysisk fångenskap i Egypten. Idag är påsken en årlig påminnelse om att vi genom försoningen och Herrens uppståndelse kan återlösas från andlig fångenskap.
Under sin tid som medlem i de sjuttios kvorum talade äldste Robert E. Wells om den tro som krävs för att åstadkomma tillräckliga förändringar i vårt liv för att ta del av Jesu Kristi försoning:
”’Exakt hur mycket tro behöver jag för att Kristi försoning ska fungera för mig?’ Med andra ord, hur mycket tro behöver jag för att bli frälst? I Almas bok … finner vi svaret. Profeten Amulek lärde denna enkla men storslagna princip: ’Guds Son … frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse’ (Alma 34:14–15; kursivering tillagd).
Lägg märke till dessa tre ord: tro till omvändelse. Det är nyckeln. Fyra gånger i tre verser använder han detta uttryckssätt [se Alma 34:15–17] …
Kombinationen av tro på Kristus och tro till omvändelse är sålunda ytterst viktig. Detta begrepp är en av de främsta insikterna vi har om betydelsen av enkel, tydlig tro — tillräcklig tro för att omvända sig. Uppenbarligen krävs det inte tro som är tillräckligt stor för att flytta berg; tro tillräcklig för att tala i tungor eller bota de sjuka behövs inte. Allt vi behöver är tillräckligt med tro för att inse att vi har syndat, att omvända oss från våra synder, att känna ånger för dem och ha en önskan att inte synda mer utan vara välbehaglig för Herren Kristus. Då har det största underverket av alla, försoningen, varigenom Kristus befriar oss från välförtjänt straff, verkställts för vår skull” (”The Liahona Triad”, i Doctrines of the Book of Mormon: The 1991 Sperry Symposium [1992], red. Bruce A. Van Orden och Brent L. Top, s. 6–7).
Alma 34:15–16. ”Barmhärtigheten kan tillfredsställa rättvisans krav”
Det finns två aspekter av rättvisa:
Lydnad till lagen resulterar i välsignelser som för med sig glädje (se L&F 130:20–21).
Olydnad till lagen resulterar i straff som för med sig sorg (se Alma 42:22).
Det finns två sätt att tillfredsställa rättvisan:
Aldrig överträda lagen.
Överträder du lagen så betala straffet.
Problem: Inget kött rättfärdiggörs genom lagen (se 2 Nephi 2:5); alla har syndat (se Rom 3:23). Sålunda måste ett straff betalas.
Synden har två följder:
Genom den timliga lagen är vi avskurna — rättvisan är kränkt (se Alma 42:14).
Den andliga lagen gör att vi förgås eftersom — ”inget orent kan komma in i Guds rike” (1 Nephi 15:34).
Jesus ”frambär sig själv som ett offer för synd för att uppfylla lagens syftemål” (2 Nephi 2:7).
Kristus införde barmhärtighetens lag, men hur?
Han iakttog lagen på ett fullkomligt sätt och var utan synd. Han var rättfärdiggjord genom lagen.
I Getsemane örtagård och på korset led han och betalade priset för straffet som om han vore skyldig till varje synd som någonsin begåtts.
Senfärdighet och obeslutsamhet kan påverka våra försök att återvända till vår himmelske Fader. President Joseph Fielding Smith lärde: ”Senfärdighet, när det gäller evangeliets principer, bestjäl eviga liv — vilket är ett liv i Faderns och Sonens närhet” (The Way to Perfection [1970], s. 202).
Alma 34:34–35. Samma ande kommer att ta oss i besittning
Amulek klargjorde att vi, genom våra dagliga val, ytterst överlämnar oss till att antingen påverkas av Herrens Ande eller djävulens ande. President Harold B. Lee (1899–1973) förklarade Alma 34:35 på följande sätt: ”Angående dem som har gått bort i sitt ogudaktiga tillstånd, som inte har omvänt sig, säger skrifterna att djävulen ska besegla dem som sina (se Alma 34:35), vilket innebär att de inte kommer att bli återlösta från hans grepp förrän de har betalat till sista öret för vad de har gjort. När de blivit underkastade Satans slag tillräckligt länge för att ha tillfredsställt rättvisan frigörs de från Satans grepp och kommer att utses till den plats i vår Faders celestiala, terrestriala eller telestiala värld som han eller hon gjort sig förtjänt medan de levde här på jorden” (The Teachings of Harold B. Lee, red. Clyde J. Williams [1996], s. 59).
Äldste Melvin J. Ballard (1873–1939) i de tolv apostlarnas kvorum framhöll betydelsen av att omvända sig under jordelivet:
”Detta liv är tiden då människorna ska omvända sig. Må ingen av oss inbilla sig att vi kan gå i graven utan att ha övervunnit köttets svagheter och sedan i graven bli kvitt alla våra synder och onda böjelser. De stannar hos oss! De stannar kvar i anden då den skiljs från kroppen …
[Jordelivet] är tiden då människan är som mest lättpåverkad och mottaglig” (The Three Degrees of Glory: A Discourse [22 sep. 1922], s. 11–12).
Alma 35. Krigen mellan nephiterna och lamaniterna som finns upptecknade i Alma 43–62
Kronologiskt följer Alma 43 efter Alma 35. ”Nu sörjde Alma över sitt folks ondska, ja, över krigen och blodsutgjutelserna” och samlade sina söner ”var för sig” för att ta upp ”sådant som hör rättfärdigheten till” (Alma 35:15–16). Mormon framhöll särskilt att han sköt in Almas ord till sina söner Helaman, Shiblon och Corianton — innan han återvände till ”berättelsen om krigen mellan nephiterna och lamaniterna” (Alma 43:3. Jämför dateringen för Alma 35 med Alma 43).
Alma 35 förklarar vad som ledde till kriget mellan lamaniterna och nephiterna, vilket beskrivs i kapitlen 43–62. Konflikten och det slutgiltiga kriget kan sammanfattas genom Alma 35:
De ”mer ansedda av zoramiterna … vredgades … för ordets skull, ty det omintetgjorde deras välde [prästvälde]” (vers 3).
De omvända zoramiterna som var ”utdrivna ur landet, och de var många” (vers 6), gav sig iväg till och bodde bland folket i Jershon (Ammons folk). Här fick de mat, kläder och landområden till arvedelar, och alla fick sina behov tillgodosedda (se vers 9). I sitt föregående land ansågs de vara fattiga, orena och torftiga (se Alma 32:2–3).
Folket i Jershon tog vänligt emot de nyomvända och det gjorde zoramiterna rasande (se Alma 35:8). Zoramiternas högste styresman ”andades mycket hot mot dem” (vers 9). Ammons folk fruktade inte deras ord (se vers 9), vilket gjorde zoramiterna och deras ledare ännu mer rasande.
De zoramiter som inte hade omvänt sig ”började blanda sig med lamaniterna och hetsa även dessa till vrede” mot Ammons folk, som var lamanitiska omvända (vers 10; se också Alma 43:6–7).
Händelserna som finns upptecknade i Alma 35 avslöjar hur de långvariga krigen som finns upptecknade i Alma 43–62 inleddes. Satan hetsade upp zoramiternas hjärtan till vrede (se 2 Nephi 28:20). Dessa i sin tur påverkade lamaniterna och andra nephitiska avfällingar till vrede och att ta till vapen mot dem som var goda.
Frågor att begrunda
Hur kan en persons hjärta ”vara fullt … i ständig bön” till Herren? (se Alma 34:27).
Varför var Jesus Kristus den ende som kunde utföra en oändlig försoning?
Varför uppskjuter människor ibland sin omvändelse? Varför är denna senfärdighet farlig?
Föreslagna uppgifter
Gör upp en detaljerad översikt över Almas undervisning om hur tro utvecklas utifrån Alma 32. Visa hur tro utvecklas från hopp till fullkomlig kunskap och vilken roll Guds ord har i denna process.
Utgå från anvisningarna om bön i Alma 33–34 och identifiera specifika sätt varpå dina böner kan bli mer verksamma.