Almas bok 43–51

Introduktion

Stridigheter, oenighet och krig äventyrade den nephitiska nationens fortlevnad. Men lamaniterna var inte den enda källan till konflikt. Avfälliga nephiters törst efter makt ledde till många allvarliga problem. Nephiterna övervann sina fiender genom att utöva tro på Jesus Kristus och genom att följa hans profeter såväl som andra rättfärdiga militära ledare.

Kontrastera överbefälhavare Moronis motiv och intentioner med de som Amalickiah hade. Profeten Mormon skrev om överbefälhavare Moroni: ”Om alla människor hade varit, och vore, och alltid skulle vara som Moroni, se, då skulle själva helvetets krafter ha skakats för evigt, ja, djävulen skulle aldrig få makt över människobarnens hjärtan” (Alma 48:17). Liksom Moroni kan också du förbli ”fast i tron på Kristus” (Alma 48:13) även under svåra och prövande omständigheter.

Uttalanden

Alma 43:2–3. ”Krigen mellan nephiterna och lamaniterna”

Vid denna punkt i Almas bok, kapitlen 43–62, gjorde Mormon läsaren uppmärksam på att han skulle ”återvända till berättelsen om krigen” (se Alma 43:3). En del kanske undrar varför Mormons bok till så stor del handlar om krig. President Ezra Taft Benson (1899–1994) sade att ”i Mormons bok lär vi oss hur Kristi lärjungar lever i krigstider” (Conference Report, okt. 1986, s. 5; eller Nordstjärnan, jan. 1987, s. 4).

Eftersom Mormon såg vår tid och visste att vi skulle leva i en tid av ”krig och rykten om krig” (L&F 45:26; se också Upp 9), inkluderade han hur man lever rättfärdigt under sådana tider. Många sista dagars heliga har varit och kommer att bli inblandade i militära konflikter. Sök efter evangelieprinciper som Mormon tog med i dessa kapitel om krig. Mormon visade på det oerhörda lidande som orsakas av stridigheter och förklarade också varför krig kan vara nödvändigt för att försvara liv och frihet. Både Mormon och nutida profeter har redogjort för omständigheter då krig är berättigat (se kommentaren till Alma 43:45–47 på sidan 246 och till Alma 51:13 på sidan 250).

President Gordon B. Hinckley (1910–2008) berättade om den himmelska sorg som åtföljer dessa händelser, även när krig är berättigat: ”Jag tror att vår Fader i himlen måste ha gråtit när han har sett ner på sina barn när de alltigenom tidsåldrarna har slösat bort sin gudomliga födslorätt genom att hänsynslöst förgöra varandra” (Conference Report, apr. 2003, s. 82; eller Liahona, maj 2003, s. 79). Nephiterna och överbefälhavare Moroni visade prov på rätt inställning till krig och blodsutgjutelse (se kommentaren till Alma 43:54; 44:1–2; 48:11, 22–23 på sidan 247).
Vid tiden för andra världskriget utfärdade första presidentskapet följande uttalande för att klargöra kyrkans inställning till krig:

”Medlemmarna måste lyda sin regent och lojalt tjäna denne när de blir kallade därtill. [Detta inbegriper militärtjänst.] Men kyrkan själv har som sådan inte något ansvar för denna politik och kan inte göra annat än uppmana medlemmarna att till fullo visa denna lojalitet mot det egna landet och fria institutioner som den högsta patriotismen begär …

Varje medborgare eller undersåte har en skyldighet mot staten. Denna skyldighet uttrycks i den trosartikel som lyder:

’Vi tror på att underordna oss kungar, presidenter, styresmän och överhetspersoner samt att lyda, ära och upprätthålla lagen’ …

I enlighet med dessa principer har kyrkans medlemmar alltid känt sig skyldiga att försvara sitt land när de blir ombedda att göra det …

Kyrkan är och måste vara emot krig … Den kan inte betrakta krig som ett rättfärdigt medel att lösa internationella tvister; dessa bör och kan lösas — med nationernas samtyckte — genom fredliga förhandlingar och anpassningar.

Kyrkans medlemmar är dock medborgare eller undersåtar till överhögheter vilka kyrkan inte har någon makt över …

När därför den konstitutionella lagen i enlighet med dessa principer kallar männen i kyrkan till militärtjänst i det land som de är skyldiga trohet, kräver deras högsta medborgerliga plikt att de ska efterkomma denna kallelse. Om de genom hörsamhet till denna kallelse och lydnad till överordnade tar deras liv som kämpar emot dem, kommer detta inte att göra dem till mördare” (Heber J. Grant, J. Reuben Clark Jr. och David O. McKay, Conference Report, apr. 1942, s. 92–94; också citerat i Boyd K. Packer, Conference Report, apr. 1968, s. 34–35).

Alma 43:4–8. Nephitiska avfällingar utsåg överbefälhavare över lamanitiska härar

Zoramiterna tillhörde en gång den nephitiska nationen. Men på grund av högmod ”blev zoramiterna lamaniter” (se Alma 43:4). Före deras avhopp hyste de nephitiska ledarna rättmätig fruktan för att zoramiterna skulle alliera sig med lamaniterna, och sålunda riskera den nephitiska nationen (se Alma 31:4). För att förhindra detta massavhopp ledde Alma en mission för att återvinna zoramiterna, varav många redan övergivit den sanna tron. Även om en del zoramiter återvanns till tron var majoriteten vred och de ”började blanda sig med lamaniterna och hetsa även dessa” i förberedelser för krig (Alma 35:10–11). Lamanitiska krigsherrar utsåg de mer blodtörstiga zoramiterna och amalekiterna som överbefälhavare i ett försök att få övertag över nephiterna.

”Zoramiterna … inbjöd de lamanitiska horderna att dra in i deras land som det första stora draget mot nephiterna (Alma 43:5). Anföraren för lamaniterna var amalekiten Zerahemnah. Amalekiterna var tidigare nephitiska avfällingar och liksom de flesta av avfällingarna var de mer bittra mot nephiterna och ’hade en mer ogudaktig och mordlysten läggning än lamaniterna’ (Alma 43:6). Zerahemnah hade sett till att alla viktiga poster i hären hade överlämnats till amalekiter som han själv eller de lika vildsinta zoramiterna (Alma 43:6)” (Hugh Nibley, Since Cumorah, 2:a uppl. [1988], s. 296).

Alma 43:13–14. Underlägsna i antal och tvingade att kämpa mot fienden

Antalet nephitiska avfällingar som blev lamaniter var nästan lika stort som antalet nephiter som förblev trofasta (se Alma 43:14). Detta stora antal, tillsammans med de lamanitiska härarna, gjorde att nephiterna hamnade i ett allvarligt numerärt underläge (se Alma 43:51; se också Mosiah 25:3; Alma 2:27, 35). Men eftersom de förtröstade på sin tro litade nephiterna på att Gud skulle stärka dem när de stred mot överväldigande odds, som han hade gjort med Gideons här (se Dom 7–9), Elisa (se 2 Kung 6:15–23), kung Benjamin (se Mormons ord 1:14) och Alma (se Alma 2:27–35).

Alma 43:15–54. Överbefälhavare Moroni använde tro och strategi för att försvara nephiterna

Under sin verksamhet som överbefälhavare förlitade sig Moroni på sin styrka och på Herrens makt för att försvara nephiterna. Alma 43 är ett exempel på hur överbefälhavare Moroni förenade sin goda omdömesförmåga med sin lydnad till Guds råd. Han beväpnade varje soldat med förbättrad militär vapenrustning (se v. 19–21), och han sökte profetens råd innan han gick ut i striden (se v. 23–24).

”Den lamanitiska kampanjen leddes av amalekitiska och zoramitiska ledare, vars kunskap om nephitiska militära hemligheter och metoder skulle ha gett dem ett enormt övertag över varje befälhavare utom Moroni. Ända från början berövade hans förutseende dem deras första och logiska mål — gränslandet Jershon (Alma 43:22). Han hade satt upp sin huvudsakliga försvarsposition där, men när budbärarna återvände efter att ha rådfrågat profeten fick han veta att lamaniterna planerade en överraskningattack mot det mer otillgängliga men svagare landet Manti, där de inte var förväntade (Alma 43:24). Omedelbart flyttade Moroni sin största här till Manti och satte folket där i försvarsberedskap (Alma 43:25–26).

Informerad om varje lamanitisk förflyttning genom sina spejare och observatörer kunde Moroni lägga en fälla för fienden och överrumpla dem när de vadade över floden Sidon (Alma 43:28–35)” (Hugh Nibley, Since Cumorah, s. 297–298).

Överbefälhavare Moroni förväntade sig Herrens välsignelser eftersom han ansträngt sig till det yttersta. Han var kanske det främsta militära geniet på sin tid och ändå visade han ödmjukhet genom att följa profetens råd. Detta gjorde överbefälhavare Moroni till ett mäktigt redskap i Guds hand.

Alma 43:18–22, 37–38. Vilken skyddsutrustning har vi idag?

Överbefälhavare Moroni försåg sin här med skyddsutrustning, vilket innebar en betydande fördel i striden mot deras fiender (se Alma 43:37–38). President Harold B. Lee (1899–1973) beskrev ett sätt varpå vi kan tillämpa dessa verser på våra liv idag:

”Vi har de fyra delar av kroppen som aposteln Paulus sade eller såg skulle vara mest sårbara för mörkrets makter. Höfterna, som symbol för dygd, kyskhet. Hjärtat som symbol för vårt uppförande. Våra fötter, våra mål eller avsikter i livet och slutligen vårt huvud, våra tankar …

På våra höfter bör vi ha sanningen som bälte. Vad är sanning? Sanning, sade Herren, är kunskap om tingen som de är och som de var och som de kommer att vara [L&F 93:24] … ’Vi ska ha sanningens bälte kring våra höfter’, sade profeten.

Och hjärtat, vilken slags bröstplåt ska skydda vårt uppförande i livet? Över våra hjärtan ska vi ha rättfärdighetens pansar. Ja, vår kunskap om sanningen ger oss en måttstock varigenom vi kan döma mellan rätt och fel och sålunda kommer vårt uppförande alltid att styras av det som vi vet är sant. Den bröstplåt som styr vårt uppförande ska vara rättfärdighetens pansar.

Vad ska vi skydda våra fötter med, eller med vilken måttstock ska vi bedöma våra målsättningar i livet? … ’Sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger’ (Ef 6:15) …

Och därefter slutligen frälsningens hjälm … Vad är frälsning? Frälsning är att bli räddad. Räddad från vad? Räddad från död och räddad från synd …

Nu är det så att aposteln Paulus … lät sin rustade man hålla en sköld i sin hand och i sin andra hand ett svärd, vilka var vapnen de hade på den tiden. Skölden var trons sköld och svärdet var Andens svärd som är Guds ord. Jag kan inte tänka mig några mer kraftfulla vapen än tro och en kunskap om de skrifter som innehåller Guds ord. Den som är rustad sålunda och förberedd med dessa vapen är förberedd att gå ut mot fienden” (Feet Shod with the Preparation of the Gospel of Peace, Brigham Young University Speeches of the Year [9 nov. 1954], s. 2–3, 6–7; se också Ef 6:13–17; L&F 27:15–18).

Alma 43:23–25. Lydnad till profeten medför välsignelser

Överbefälhavare Moronis önskan att söka och följa profetens råd ledde till många segrar. Också i vår tid kan vi vinna livets strider genom att följa profeten.

President Spencer W. Kimball (1895–1985) framhöll varför vi behöver följa profeterna: ”Låt oss hörsamma dem vi understöder som profeter och siare, liksom de övriga bröderna, som om vårt eviga liv berodde på det, för det gör det!” (Conference Report, apr. 1978, s. 117; eller Nordstjärnan, okt. 1978, s. 136).

Alma 43:45–47. ”Även om det kräver blodsutgjutelse”

Människolivet är heligt. Att ta ett oskyldigt liv är ”avskyvärt i Herrens ögon” (Alma 39:5). Men det kan vara berättigat att ta en annan människas liv när man försvarar sig själv, sin familj, frihet, religion eller sitt land. President Gordon B. Hinckley bidrog till att förklara begreppet krig och blodsutgjutelse:

”När krig rasade mellan nephiterna och lamaniterna står det i skrifterna att ’nephiterna var inspirerade av en bättre sak, ty de stred inte för … makt, utan de stred för sina hem och sin frihet, sina hustrur och sina barn och sitt allt, ja, för sitt sätt att tillbe Gud och för sin kyrka.

Och de gjorde det som de ansåg vara den plikt de var skyldiga sin Gud’ (Alma 43:45–46).

Herren manade dem: ’Ni skall försvara era familjer även om det kräver blodsutgjutelse’ (Alma 43:47) …

Det framgår klart av detta och annat som är skrivet att det finns tider och omständigheter när nationer är berättigade, ja, även skyldiga att kämpa för sina familjer, sin frihet och mot tyranni, hotelser och förtryck …

Vi [är] ett frihetsälskande folk, förpliktade att försvara friheten om den någonsin befinner sig i fara. Jag tror att Gud inte kommer att hålla uniformerade män och kvinnor ansvariga när de som representanter för sina regeringar verkställer det som de enligt lagen är skyldiga att göra. Det kan även tänkas att han kommer att hålla oss ansvariga om vi på något sätt försöker hindra dem som bekämpar de onda och tyranniska makterna” (Conference Report, apr. 2003, s. 83–84; eller Liahona, maj 2003, s. 80).

Bild
Svärdskamp mellan nephit och lamanit

Jerry Thompson, © IRI

Alma 43:54; 44:1–2; 48:11, 22–23. Moroni ”gladdes inte åt blodsutgjutelse”

Överbefälhavare Moroni ”gladdes inte åt blodsutgjutelse” (Alma 48:11) trots att han hade rätt att ta en annan persons liv medan han försvarade sitt land. Han stred motvilligt mot lamaniterna i många år (se Alma 48:22). När han stred behöll han sin kärlek till alla människor, även dem på motståndarsidan. Det står i uppteckningen att överbefälhavare Moroni stannade striden vid mer än ett tillfälle för att spara så många människoliv som möjligt (se Alma 43:54; 44:1–2; 55:19). Liv togs motvilligt och med sorg över att ”deras bröder [sändes] ut från denna värld … oförberedda på att möta sin Gud” (Alma 48:23). Överbefälhavare Moroni hade en stark tro på att de som höll sina förbund med Gud och mötte döden skulle bli ”återlösta av Herren Jesus Kristus” och lämna ”denna värld med glädje” (Alma 46:39).

En del läsare kanske undrar över hur en man som var så mån om att hålla Herrens förbund kunde vara så engagerad i militära angelägenheter. Kanske var det därför som Mormon skrev att Moroni ”inte gladdes åt blodsutgjutelse” och hade blivit lärd att ”aldrig höja svärdet utom mot en fiende och utom för att försvara sina liv” (Alma 48:11, 14).

Alma 45 Tillägg. ”Berättelsen om Nephis folk”

Det kursiverade tillägget före sammanfattningen av Alma 45 ingår i den ursprungliga uppteckningen (för en mer detaljerad förklaring, se kommentaren till Nephis första bok: Hans regering och verksamhet på sidan 11). ”Omfattar kapitel 45 till och med 62” bifogades när Mormons bok publicerades med kapitelindelning i 1879 års upplaga.

Alma 45:17–19. Alma lämnade staden och ”hördes aldrig mera av”

Äldste Bruce R. McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum förklarade att orden ”upptagen av Anden eller begraven av Herrens hand” (Alma 45:19) visar att Alma förvandlades: ”Mose, Elia och Alma den yngre förvandlades. Redogörelsen i Gamla testamentet om att Mose dog och begravdes av Herren i en okänd grav är felaktig (5 Mos 34:5–7). Det är sant att han kan ha blivit begravd av Herren om därmed avses en sinnebild för att han blev förvandlad. Men i Mormons bok står det, förutom att Alma ’blev upptagen av Anden’, att ’skrifterna säger att Herren tog Mose till sig, och vi antar att han också tog till sig Alma i anden’ (Alma 45:18–19). Kom ihåg att nephiterna hade mässingsplåtarna, och att dessa var de ’skrifter’ som redogjorde för att Mose togs upp genom att förvandlas. Vad Elia angår, redogörelsen för hur han togs upp i en ’vagn av eld … i stormvinden upp till himlen’, framläggs på ett majestätiskt sett i Gamla testamentet (2 Kung 2)” (Mormon Doctrine, 2:a uppl. [1966], s. 805).

Alma 46–50. Kontrasten mellan ogudaktigt och rättfärdigt ledarskap

Mormon visade tydligt de slående skillnaderna mellan Amalickiah och överbefälhavare Moroni (se Alma 48:7; 49:25–28). Amalickiah ville ”omintetgöra den frihetens grundval som Gud hade givit” nephiterna och överbefälhavare Moroni ville bevara den (Alma 46:10).

Ogudaktiga män som Amalickiah vilka tillskansar sig makt kan ha framgång en tid enligt världsligt synsätt, men slutligen störtar de sig själva och sina efterföljare i fördärvet. Som kontrast inspirerar ledare som överbefälhavare Moroni folket med ädla önskningar som slutligen övervinner ondskefulla planer. Följande översikt kontrasterar Moroni och Amalickiah:

Överbefälhavare Moroni	Amalickiah
Tillsattes av ”folkets röst” och överdomarna som överbefälhavare för härarna (Alma 46:34; se också 43:16).	Erhöll makt genom bedrägeri och list (se Alma 47:1–35; 48:7).
Uppmanade folket till rättfärdighet och lärde dem att vara trofasta mot Gud och sina förbund (se Alma 46:12–21; 48:7).	Uppeggade folket genom hat och propaganda (se Alma 48:1–3).
Gladde sig över sitt lands och folks frihet och oberoende (se Alma 48:11).	Strävade efter att förgöra folkets frihet (se Alma 46:10).
Älskade sina bröder och ”arbetade mycket hårt för sitt folks välfärd och trygghet” (Alma 48:12).	”Bekymrade sig inte över sitt folks blod” och agerade utifrån själviska motiv (Alma 49:10).
En man styrd av rättfärdiga principer som lärde nephiterna att aldrig ta till svärdet, förutom när det gäller att försvara familj, liv eller frihet (se Alma 48:10, 14).	En man styrd av affekter som lärde folket att aggressivt erövra och ingå eder om att förgöra (se Alma 49:13, 26–27).
Sökte ödmjukt Guds hjälp för att bevara liv (se Alma 48:16).	Förbannade Gud och svor att döda (se Alma 49:27).
Arbetade på att göra slut på stridigheter och oenighet (se Alma 51:16).	Arbetade på att framkalla stridigheter och oenighet (se Alma 46:6, 10).

Alma 46:12–15, 36. Frihetsbaneret

Bild
Överbefälhavare Moroni och frihetsbaneret

© Clark Kelley Price

Det krävs mod för att förena andra kring en rättfärdig sak. President Ezra Taft Benson undervisade ofta om betydelsen av överbefälhavare Moronis handlingar då han reste upp frihetsbaneret. Han framhöll ofta behovet av att vara en aktiv medborgare och främja frihet och oberoende: ”Förbättra ert samhälle genom att aktivt delta och tjäna. Minns när ni tänker på era medborgerliga plikter att ’det enda som behövs för att det onda ska segra är att goda män inte gör någonting’ (Edmund Burke) … Gör någonting meningsfullt till försvar för er av Gud givna frihet och oberoende” (Conference Report, apr. 1988, s. 58; eller Nordstjärnan, juli 1988, s. 47).

President Benson lärde vidare:

”I denna heliga skrift, Mormons bok, lägger vi märke till den stora och utdragna kampen för frihet. Vi lägger också märke till människornas liknöjdhet och deras ofta förekommande villighet att ge upp sin frihet för löften om att bli omhändertagna …

Liksom de profeter vars ord finns upptecknade i Mormons bok talade Moroni om Amerika som ett utvalt land — frihetens land. Han ledde de människor i striden som var villiga att kämpa för att ’försvara sin frihet’.

Och det står skrivet: ’Han lät resa frihetsbaneret på alla torn i hela det land som var i nephiternas besittning. Och sålunda införde Moroni frihetsbaneret bland nephiterna [Alma 46:36].’

Detta är vad vi behöver idag — att resa upp ett frihetsbaner bland vårt folk över hela Amerikas kontinenter.

Även om det här ägde rum ungefär sjuttio år f.Kr. pågick striden i de ett tusen år som Mormons boks uppteckning omfattar. Faktum är att kampen för frihet är ständigt pågående — den är i högsta grad en realitet idag” (Conference Report, okt. 1962, s. 14–15).

Alma 46:23–27. Profetian om Josefs livklädnad

Bild
Israel får veta att Josef är död

© 1994 Robert Barrett

Moronis sönderrivna livklädnad — frihetsbaneret — var en påminnelse om den bevarade återstoden av Josefs livklädnad i Egypten. Moroni förkunnade att nephiterna var en återstod av Josefs säd och att de bara skulle bevaras så länge som de tjänade Gud (se Alma 46:22–24). President Joseph Fielding Smith (1876–1972) kommenterade profetian om den bevarade delen av Josefs livklädnad och att den symboliskt uppfylls i vår tid:

”Vi får veta att det fanns en profetia om den förstörda hellånga livklädnad som Josef hade burit. En del av den bevarades, och Jakob profeterade före sin död att på samma sätt som en återstod av livklädnaden skulle bevaras skulle en återstod av Josefs avkomlingar bevaras [se Alma 46:24].

Denna återstod som nu finns bland lamaniterna ska så småningom ta del av evangeliets välsignelser. De ska förena sig med den återstod som samlas in från nationerna och de ska välsignas av Herren för evigt” (The Way to Perfection [1970], s. 121).

Alma 47:36. Meningsskiljaktigheter och stridigheter

Mormons bok varnar vid upprepade tillfällen för att de som tillhör kyrkan och därefter ”avfaller” blir hårda i sina hjärtan och benägna att ”helt glömma Herren sin Gud” (se Alma 47:36).

Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum varnade för att samma problem finns idag då avfällingar blir kritiska mot kyrkan på grund av sitt eget högmod: ”Det finns avfällingar som lämnar kyrkan, antingen formellt eller informellt, men som inte kan lämna den ifred. Vanligtvis måna om att behaga den breda publiken är de kritiska eller åtminstone nedlåtande mot bröderna. De försöker inte bara stödja arken utan också ibland ge den en hård knuff! De har ofta blivit undervisade om samma sanna lärdomar som de trofasta men inte desto mindre har de valt att gå i en avvikande riktning (se Alma 47:36). De har sinnen som förhärdats av högmod (se Daniel 5:20)” (Men and Women of Christ [1991], s. 4).
Äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum beskrev följderna av stridigheter och avvikande åsikter:

”’Den som har en stridslysten ande är inte av mig [säger Herren]’ … (3 Nephi 11:29–30) …

Överallt i världen [har] Herrens heliga … lärt sig att de avvikande åsikternas väg leder till verklig fara. I Mormons bok finner vi följande varning: …

’Inte långt efter sitt avfall, blev [de] mer förhärdade och obotfärdiga och vildare, ogudaktigare och grymmare … och gav efter för lättja och all slags lösaktighet, ja, de glömde helt Herren sin Gud’ (Alma 47:36).

Vilken splittrande kraft stridigheten är! Små handlingar kan leda till stora följder. Oberoende av ställning eller livssituation kan ingen i trygghet anse sig immun mot stridighetens förfärande kraft …

Stridighet omintetgör enighet” (Conference Report, apr. 1989, s. 86–88; se Liahona, juli 1989, s. 61–63).

Alma 48:1–10. Stå upp för kristna principer

Ibland måste sanna efterföljare till Kristus liksom Moronis folk stå upp till försvar för ”deras frihet, deras landområden, deras hustrur och deras barn och deras fred” (Alma 48:10). Moroni hade för avsikt att hjälpa sitt folk ”upprätthålla det som deras fiender kallade de kristnas sak” (Alma 48:10).

I och med ogudaktighetens flodvåg i dagens värld har president Gordon B. Hinckley förespråkat: ”Ibland krävs det av oss att vi försvarar rätt och anständighet, frihet och civilisation, liksom Moroni på sin tid samlade ihop sitt folk för att försvara deras hustrur, deras barn och frihetens sak (se Alma 48:10)” (Conference Report, okt. 2001, s. 88; eller Liahona, jan. 2002, s. 84).

Alma 48:19. ”Tjänade folket lika villigt”

Vad menas med att Helaman ”tjänade folket lika villigt”? President Howard W. Hunter (1907–1995) lärde att allt rättfärdigt tjänande är lika godtagbart för Gud även om inte alla verkar i framskjutna positioner:

”Även om Helaman inte var lika märkbar eller iögonfallande som Moroni var han lika tjänstvillig, det vill säga, han var lika hjälpsam eller användbar som Moroni …

Det är inte alla givet att bli som Moroni, att få våra medarbetares beröm hela dagen varje dag. De flesta av oss är relativt anonyma personer som kommer och går och utför vårt arbete utan fanfarer. Till de av er som kanske finner detta ensamt eller skrämmande eller bara anspråkslöst vill jag säga, ni är lika villiga att tjäna som de mest iögonfallande av era medsyskon. Ni ingår också i Guds här.

Tänk till exempel på det oerhörda tjänande som en mor eller far utför i det dolda i ett värdigt sista dagars heligt hem. Tänk på lärare i kursen Evangeliets lära och sångledare i Primär och scoutledare och besökslärarinnor i Hjälpföreningen, som betjänar och välsignar miljoner men vars namn aldrig kommer att offentligt hyllas eller visas upp i nationell media.

Tiotusentals människor skapar tillfällen och lycka varje dag i det anonyma. Som det står i skrifterna ’tjänar de lika villigt’ som de vars liv syns på tidningarnas förstasidor.

Historiens rampljus och nutida uppmärksamhet är så ofta inriktad på en istället för på de många” (”No Less Serviceable”, Ensign, apr. 1992, s. 64).

Alma 49–50. Befästning av nephitiska städer

Moronis inspiration och förutseende då han befäste städerna visade sig vara en vändpunkt i kriget. Tusentals nephiter räddades till livet på grund av att städerna var förberedda. Vi kan tillämpa den här lektionen på oss genom att befästa vårt eget liv med rättfärdiga tankar och gärningar för att motstå onda angrepp eller ”motståndarens … brinnande pilar” (1 Nephi 15:24; se också Helaman 5:12). Herren har lovat att om vi ödmjukt söker honom kommer han att visa oss våra svagheter och göra ”att det svaga blir starkt” hos oss (Ether 12:27). Här nedan följer några exempel på hur nephitiska befästningar kan tillämpas på oss:

Hur nephiterna blev befästa	Hur vi kan befästa oss
De svagare befästningarna stärktes (se Alma 48:9).	Vi måste stärka de svaga punkterna i vårt liv.
Nephiterna förberedde sig för fienden på ett sätt som aldrig tidigare hade förekommit (se Alma 49:8).	Vi måste förbereda oss som aldrig tidigare för att stå emot den ondes angrepp.
Nephiternas svagaste städer blev deras starkaste befästningar (se Alma 49:14).	Om vi kommer till Kristus kan han göra det som är svagt starkt hos oss (se Ether 12:27).
Nephiterna fick makt över sina fiender (se Alma 49:23).	Om vi är trofasta och litar på Herren ger han oss makt över våra fiender.
Trots att nephiterna segrat några gånger upphörde de inte med sina förberedelser (Alma 50:1).	När vi framgångsrikt övervunnit frestelser eller prövningar får vi inte sänka garden utan fortsätta uthärda och ständigt vaka och be för att inte bli övervunna (se Alma 13:28).
Nephiterna byggde tornen så att de kunde se fienden långt borta (se Alma 50:4).	När vi förlitar oss på profeterna, som är nutida väktare på tornet och som ser långt bort, är vi bättre förberedda inför framtiden.

Alma 51:13. Gripa till vapen för att försvara sitt land

Som medborgare är vi underkastade lagarna i vårt land. Äldste Russell M. Nelson gav följande råd till dem som ställs inför plikten att ta till vapen för att försvara sitt land:

”Alla människor är verkligen bröder och systrar eftersom Gud verkligen är vår Fader. Trots detta är skrifterna fyllda av berättelser om osämja och stridighet. Skrifterna fördömer skarpt anfallskrig, men understödjer en medborgares plikt att försvara sin familj och sin frihet [se Alma 43:45–47; 46:11–12, 19–20; 48:11–16] … Kyrkans medlemmar [kan] kallas att verka i militärtjänst i många nationer. ’Vi tror att regeringar instiftades av Gud till nytta för människan och att han håller människorna ansvariga för sina handlingar i förhållande till dem, både när det gäller att stifta lagar och tillämpa dem för samhällets bästa och säkerhet’ [L&F 134:1].

Under andra världskriget, när kyrkans medlemmar tvingades strida på motsatta sidor, bekräftade första presidentskapet att ’staten ansvarar för det samhälleliga styret av dess medborgare eller undersåtar, för dess politiska välmåga och för att driva politiska beslut, på både nationell och internationell nivå … Men kyrkan själv har inte något ansvar för dessa beslut, [annat] än att uppmana sina medlemmar att vara … lojala mot sitt land’ [James R. Clark, sammanst. av Messages of the First Presidency of The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, 6 delar (1965–1975), 6:155–156]” (Conference Report, okt. 2002, s. 42; se Liahona, nov. 2002, s. 40).

Frågor att begrunda

Vad skulle du inbegripa i en lista över de viktigaste andliga befästningarna du behöver för att gå säker för fienden som söker din undergång?
Hur kan medlemmar i det militära tjäna som överbefälhavare Moroni när det råder krig?
Vilket inflytande kan en modig ledare utöva på land, län, samhälle eller familj?

Föreslagna uppgifter

Med tanke på att inte vi alla blir lika framstående som Moroni, beskriv det värdefulla tjänande som mödrar och fäder kan utföra. Beskriv dessutom betydelsen av en söndagsskollärare, sångledare i Primär, scoutledare, en besökslärarinna i Hjälpföreningen eller ett annat ämbete i kyrkan.
Skriv ner några svaga områden i ditt liv och hur du planerar att ”befästa” dem mot ogudaktighet.